Journalisten, författaren och före detta gruvarbetaren Kurt Salomonson har gått bort. Han anställdes som journalist på Arbetaren 1955 efter några år som gruvarbetare.
Kurt Salomonson var född i ”författarbyn” Hjoggböle, nära Skelleftå, och hade redan som tonåring och hade redan som tonåring skrivit kåserier och sportreferat i ”Norran” (Norra Västerbotten), en tidning som var viktig för flera av hans kolleger från lokalsamhället.
Salomonsson brukar kallas en förnyare av arbetarlitteraturen. De första romanerna, Hungerdansen,1955, och Grottorna året därpå skrev han under sin tid på Arbetaren. De skildrar riskfyllda och slitsamma sidor av gruvarbetartillvaron, med gruvbolagen som cyniska och maktfullkomliga, där arbetarna behandlas som arbetsverktyg utan hänsyn till deras vilja eller behov. Men Salomonsson gör dem mänskliga i sina berättelser.
Förluster och sorg är tunga att bära. Men de behöver inte innebära handlingsförlamning. Att politisk eller privat sorg (vad som nu är vad, själva gränsdragningen är politisk) är ett aktivt tillstånd vittnar de enorma demonstrationer till stöd för det palestinska folket om, i Sverige och runtom i världen, skriver Channa Riedel.
Det här året har för mig, i flerdubbel bemärkelse, inneburit förluster, saknad och bottenlös sorg. Sorgen är ett hål i ett lapptäcke, sa en vän. Hålet blir inte mindre med tiden men lapptäcket växer.
En av mina sorger är kopplad till förlusten av vissa sammanhang och människor, helt orsakad av Israels krig i Gaza. En del av den djupa förtvivlan som jag kände när kriget inleddes uttryckte jag tillsammans med andra judiska vänner i en artikel i Expressen i november 2023. Och jag har sedan dess avlägsnat mig och blivit – direkt eller indirekt – avlägsnad från vissa religiösa och kulturella sammanhang.
En del av de kritiska reaktionerna på vår text var för mig bekanta sedan tidigare, men jag hade ändå missbedömt intensiteten och uthålligheten hos kritikerna, eller pajkastarna, häcklarna. Men förlusten av en gemenskap ledde mig ändå till nya religiösa och politiska sammansvärjningar.
Du är inte ensam för att du förlorar en gemenskap
När politiska och etiska slitningar gör att du skärs av från en gemenskap så glöm inte bort att du nästan aldrig är ensam. Det finns fler som du, och detta är kanske början till en ny gemenskap. Så kan man prata om förluster. Att de hjälper dig att höja blicken, hitta andra sätt att tala.
Kriget kom, ja, och sen dog min pappa. Och det är en förlust som inte lämnar någonting kvar. Det är bara ett avslut, brunnen sinar, ord lägger sig som tjära i munnen, du gapar, allt är bara avgrund. Det här hålet försvinner aldrig.
Det finns en sorts politisk sorg som ofta uttrycks som skam. Vissa säger eller skriver saker som: Hur kan jag stå här och diska medan barn i Gaza dör? Ett av problemen med hållningen att ens egen vardag är obegriplig i relation till någon annans lidande är att den utesluter varje möjlighet till att sörja andra, vars vardag man inte delar. Vad har någons diskande med flygbomber att göra? Om inte diskandet avbryts av flygbomber.
Vem sörjer genom att frysa hela bilden och känna skam? Lite skam är säkert bra, de flesta borde nog skämmas lite mer. Men jag känner inte skam för att jag dricker kaffe, jag känner sorg över att jag inte gör det med dig, pappa.
Jag undrar också om solidaritet är att se sig själv i den andre till den grad att man bör säga saker som ”Det hade kunnat vara mitt barn”? Är det identifikation med den andre eller är det en oförmåga att sörja ett barn, trots att det inte hade kunnat vara ditt eget?
Politisk eller privat sorg är ett aktivt tillstånd
Den här typen av nästan-identifikation verkar också skapa en bild av att sorg är ett tillstånd av handlingsförlamning. Men om det verkligen kan vara ditt barn, så fryser väl inte den insikten till en tanke, den borde väl mynna ut i ett handlande?
Att politisk eller privat sorg (vad som nu är vad, själva gränsdragningen är politisk) är ett aktivt tillstånd vittnar de enorma demonstrationer till stöd för det palestinska folket om, i Sverige och runtom i världen.
Själv är jag här, i sommaren, med min sorg som överskuggar allt och genomlyser allt. Här står ingen ny gemenskap att finna. Här står bara jag, med mitt rop som ingen svarar på: Pappa.
Högsta förvaltningsdomstolen har gett grönt ljus till gruvbolaget Jokkmokk Iron Mines att fortsätta med gruvplanerna i Gállok. – Det innebär inte att det blir en gruva och det är lång väg kvar för bolaget att gå, säger Mikael Kuhmunen, ordförande Sirges sameby, som är en av två samebyar som inte kommer att ge upp.
Domslutet som kom på tisdagen välkomnades av gruvbolaget medan de parter som överklagat det tidigare bearbetningskoncessionsbeslutet var desto mer besvikna.
– Klart man är lite besviken, men det är bara och fortsätta. Lägga in en högre växel och arbeta ännu hårdare mot att det inte ska bli någon gruva, säger Mikael Kuhmunen, ordförande Sirges sameby, till Arbetaren.
Det var Sirges sameby som tillsammans med Jåhkågasska sameby och Naturskyddsföreningen hade överklagat beslutet om bearbetningskoncession till gruvbolaget som regeringen hade gett klartecken för i mars 2022. Gruvområdet i Gállok ligger i gränslandet mellan de två samebyarna.
Området där guvan i Gallókkan komma att ligga. Foto: Paul Wennerholm/ TT
Att gruvbolaget nu har fått okej att fortsätta arbeta vidare med sitt projekt innebär dock inte per automatik att det kommer att bli en gruva, påpekar Mikael Kuhmunen.
– Beslutet innebär inte att det är klart för en gruva utan det är många steg som återstår och lång väg kvar för bolaget att gå, säger han.
Jon Mikko Länta, ordförande i Jåhkågasska sameby, är inne på samma linje. Till P4 Norrbotten säger även han att han inte tror att det blir någon gruva. Inte minst eftersom gruvbolaget inte har kunnat presentera en plan för hur malmen skulle fraktas bort från gruvan.
Nästa steg för gruvbolaget är en miljöprövning.
Mikael Kuhmunen hoppas att gruvbolaget inte kommer att orka driva igenom projektet.
– Jag tror och hoppas att de inte kommer att orka ända fram. Vi kommer däremot att orka. Och vårt motstånd kommer att växa.
Samebyarna känner också uppbackning både från befolkningen i övrigt och kommunledningen i Jokkmokk. Protesterna mot gruvan i Gállok har varit starka – inte minst inför regeringens beslut om att ge bearbetningskoncession till gruvbolaget. I samband med protesterna gjordes namninsamlingar till berörda ministrar och budskapet som fördes fram var att en gruva i området skulle vara förödande för rennäringen, naturturismen och innebära ett slag mot samernas rättigheter som urfolk.
Grön omställning som slagträ
Mikael Kuhmunen vänder sig mot att det i domen och i övrigt i debatten talas om grön omställning när det handlar om bland annat gruvor och annan markexploatering i Sápmi.
– Det är olyckligt att de använder grön omställning som ett slagträ och slå oss i knäna med. Men vi är ganska seg, så lätt är det inte. Vi kanske står på knäna nu men vi ligger inte ner. Vi kommer aldrig att ge upp, säger han.
Att det saknas samiskt inflytande i beslut som rör exploatering av samiska marker har påtalats av internationella organ under många år. Senast var det en europeisk kommitté till skydd för nationella minoriteter som i en rapport kritiserade staten för att inte göra något åt det.
– Det är samma kritik som Sverige fått i tio år, utan att göra något åt den. Vi är på väg mot en tipping-point, sade Jenny Wik-Karlsson från Sveriges samiska råd, till Arbetaren i samband med att rapporten kom.
Fridays for Future i klimatstrejk I Jokkmokk 2022. Foto: Carl-Johan Utsi/ TT
Jenny Wik-Karlsson menar också, liksom Mikael Kuhmunen, att det finns anledning att ifrågasätta politiken som går under benämningen ”grön omställning”.
– Gruvor, mineralbrytning och hela den industrin med vägar, transporter och så vidare runtomkring är allt annat än grön, säger hon.
Mikael Kuhmunen säger att han trots allt ser positivt på framtiden.
– Vi är renskötare och vana att arbeta i motvind. Så det är inget nytt för oss utan bara att fortsätta. Det är nog kanske lite värre för de här gruvbolagen, de har kanske inte riktigt förstått vad de ger sig in på och borde kanske tänka efter en gång till.
Vill byggarbetare, handelsanställda eller metallare inte ha en fungerande sjukvård? Tycker de att saker som rast är trams? Det är lätt att få det intrycket när det uteblivna stödet för Vårdförbundets stridsåtgärder är kompakt. Det skriver Jona Elings Knutson i Arbetaren och efterlyser en bred facklig solidaritetsrörelse, både bland vårdarbetare och andra yrkesgrupper.
Låg utbildning och tom plånbok ökar risen att bli sjuk, skadad och att dö i förtid. De som bäst behöver sjukvård är alltså sannolikt LO-medlemmar. Vårdförbundet har ensamma tagit ansvar för att rädda sjukvården genom övertidsblockad och strejk. Ändå är tystnaden skrämmande påfallande från LO-förbunden.
Vill byggarbetare, handelsanställda eller metallare inte ha en fungerande sjukvård? Tycker de att saker som rast är trams?
Att planerad ständig övertid inte är så mycket att hetsa upp sig över, i alla fall inte när det gäller sjuksköterskor?
Sjukvården står inför kollaps
Det är lätt att få det intrycket när det uteblivna stödet för Vårdförbundets stridsåtgärder är kompakt. I hierarkist styrda fack så som Byggnads, Handels och Metall är det förvisso inte medlemmarnas sak att bestämma om stöd, men resa krav på de egna organisationerna är knappast omöjligt.
Den offentliga sjukvården står inför en kollaps. På vissa håll är kollapsen redan ett faktum. Ja, jag tittar bland annat på er, Region Västernorrland. Samtidigt har allt fler svenskar privata sjukvårdsförsäkringar som ger gräddfil till sjukvård. Dessa allt fler svenskar är inte de som behöver vården mest. Tvärtom är det människor med pengar, det vill säga, med bättre hälsa och längre förväntad livstid.
Vårdförbundets stridsåtgärder är helt nödvändiga för att få behålla och kunna rekrytera personal till den offentliga vården. För alla där månaden räcker längre än lönen är således Vårdförbundets kamp en fråga om hälsa eller sjukdom, liv eller död. Det tycks inte bättre än att den svenska arbetarklassen drabbats av suicidala drag.
Fack som inte kan stava till solidaritet
Att Läkarförbundet mumlar något otydligt om Vårdförbundets kamp förvånar inte ett dugg. Det är knappast något stridbart fack, utan har tvärtom sedan länge accepterat reallönesänkningar och kraftigt försämrade arbetsvillkor för de egna medlemmarna.
Att Kommunal som organiserar undersköterskor heller inte varit synliga i konflikten förvånar kanske mer. Å andra sidan har undersköterskornas villkor förblivit usla utan att Kommunal brytt sig nämnvärt. Kanske ser de också sjuksköterskorna som mer priviligerade efter förhållandevis lyckade år av kamp, där åtminstone lönerna höjts.
Och om Kommunal skulle stötta Vårdförbundet tydligare i strejken kan de egna medlemmarna komma att kräva liknande åtgärder. Och det verkar Kommunal alldeles ointresserade av. Med fack som inte kan stava till solidaritet är det dags för oss alla att steppa upp.
Delta i Vårdförbundets demonstrationer! Gå med fika till strejkvakterna! Använd sociala medier! Kräv åtgärder från ditt eget fack! Gör allt som står i din makt, åtminstone om du förväntar dig att bli omhändertagen om du blir sjuk eller skadar dig.
En förlust för Vårdförbundet riskerar att göra klassklyftan i hälsa allt djupare. En tom plånbok ska inte vara synonymt med sjukdom, smärta och död. Det är inte svårare än så. Det här handlar om själva livet.
Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.
Måndag 24 juni, kl: 22:10
I dag är det den 24 juni. Vi hör nyheter om att kriget närmar sig sitt slut, men inget är ännu bekräftat. Vi vill vara hoppfulla och tro på allt som är positivt.
Bombningar och dödsoffer inleder som vanligt varje dag, och vi kan inte glömma drönarnas surrande som stör öronen med sitt oväsen.
Vi hör talas om möjligheten att öppna gränsövergången inom en månad från och med i dag. Om det händer kommer vi inte att kunna åka eftersom vi inte har lyckats med GoFundMe-kampanjen ännu.
Det finns inget annat sätt för oss att överleva än att lyckas med den. Det var högt tempo i dag, vet inte hur dagen kunde gå så fort.
Jag åt frukost, förberedde lunch och gick sedan ut för att fräscha upp mig tillsammans med min dotter och några vänner. I slutet av dagen pratade jag kort med min mamma, och min dotter grät mycket. Vet inte vad hon led av, men till slut somnade hon lugnt och stilla, och jag sov med henne.
Lama Majdi
Måndag 24 juni, kl: 10:23
I dag är det den 23 juni, och jag kan inte föreställa mig att jag om bara 12 dagar kommer att fylla år samtidigt som jag lever under dessa svåra omständigheter.
Vet inte hur jag ska fira eller om jag ens kommer att finnas kvar för att fira den. Tidigare år, innan jag gifte mig, brukade jag fira min födelsedag med min familj, och efter giftermålet firade jag och min man tillsammans, vilket verkligen var vackert.
Jag fyller 25 år den 5 juli – ja, det är verkligen ett mycket kort liv, inte värt att vara ledsen eller orolig för. Så vi går vidare utan att älta det, kämpar för att fortsätta och finner hopp i att prata med vänner och familj.
Åt hummus till frukost i dag och min dotter åt sina vanliga flingor med mjölk. Här och var diskuterades möjligheten att nå en lösning och ett eldupphör. De säger att den militära operationen i Gaza kan komma att avslutas i början av nästa månad, men ingen vet hur trovärdiga nyheterna är – är de bara drömmar eller en verklig möjlighet?
Att hantera GoFundMe-kampanjen har varit extremt ansträngande, eftersom jag inte kan nå ut till de organisationer som har tagit sin andel av de kampanjer de stöttar för att uppnå sina mål, men jag försöker fortfarande. På kvällen drack jag te med en bit tårta – det var gott – och sedan gick jag och la mig.
Lama Majdi
Söndag 23 juni, kl: 21:11
I dag är det den 22 juni, och dagarna passerar som i ett lopp där vi inte känner deras värde eftersom de alla förefaller likadana.
Som vanligt ägde nya massakrer rum, den här gången i kvarteren Tuffah och Shati. Döden har blivit vardag, scener upprepas tills de blir rutin; det är mycket svårt.
Jag åt frukost och tog mitt ansvar gentemot min lilla familj. Försöker fylla timmarna genom att fokusera på mitt liv och undvika nyheterna om död och förstörelse. Men alla omkring mig fortsätter diskutera det, så jag kan inte bortse från det.
Till lunch serverades Makluba, en av de mest utsökta palestinska rätterna som är känd världen över. Varje läsare av den här dagboken borde prova att laga eller smaka Makluba tillsammans med en palestinier; de kommer omedelbart att bli förälskade i den här maträtten.
Pratade med min mamma på kvällen, vi utbytte tankar om våra situationer och muntrade upp varandra, i hopp om en bättre morgondag. Vi ses i morgon.
Lama Majdi
Lördag 22 juni, kl: 07:28
Igår var det den 21 juni. Scoutdrönarna lyckades väcka oss med sina höga surranden. Vi åt alla frukost och påbörjade vår vanliga dag med mycket städning och planering.
Vi hörde talesmannen för ockupationsarmén säga att de inte kan lösa problemen i Gaza enbart genom militära åtgärder, och att andra politiska vägar är nödvändiga. Detta var något lugnande för oss, det ger hopp om att det oupphörliga blodbadet och den ständiga förstörelsen kan få ett slut.
GoFundMe-kampanjen går långsamt framåt trots alla ansträngningar att få den att lyckas, men för närvarande verkar det inte finnas någon möjlighet att få stöd från en institution. Har försökt nå ut till Operation Olive Branch (ett gräsrotsnätverk som hjälper palestinska familjer i nöd reds anm.) och andra organisationer, men hoppet är mycket litet.
Dagens måltid bestod av ris med potatis och lök, tillagad på ett utpräglat palestinskt sätt, och var utsökt. Tog en kort promenad med min dotter och såg det stora utbudet av varor som nu finns till försäljning, men med skyhöga priser från Saturnus.
I slutet av dagen påminde jag mig själv om en vers i koranen: “Uthärda krisen, den kommer att lätta.”
Lama Majdi
Fredag 21 juni, kl: 07:28
I dag är det den 20 juni. Vid den här tiden förra året var jag gravid med Sama i sjunde månaden och väntade ivrigt på att hon skulle komma till världen och förgylla mitt liv. När hon sedan föddes var min lycka obeskrivlig.
Jag hade planer på att bygga en blomstrande framtid för henne i vår lägenhet, med noga utformade ambitioner, men de gick i stöpet. Nu gör jag allt för att hjälpa min familj på alla möjliga sätt, bland annat genom att sprida vår historia, och genom min GoFundMe-kampanj, och är övertygad om att nå målet.
Till frukost åt jag en grönsaksallad med bröd, medan Sama åt en halv banan. Ja, frukt av olika sorter som inte funnits på länge är tillbaka nu, men de dyra priserna är oöverträffade, även i Paris. Jag satt ned en stund, sedan var det dags för lunch.
Vi tillagade molokhia, och när den var klar smakade den helt ljuvligt. Det viktiga är att vi fortfarande lever och är friska. En välsignelse till skillnad från många andra som har förlorat lemmar, armar, ögon, öron eller blivit förlamade på grund av skador. Så vi är vid god hälsa och måste vara väldigt tacksamma över det.
Gick ner till undervåningen för att muntra upp Sama och tillbringade lite tid med några vänner, och försökte ha det trevligt. I slutet av dagen, vid läggdags, vände jag mig till mig själv med den visdom som säger: “Ingen förtvivlan med livet, och inget liv med förtvivlan.”
Lama Majdi
Torsdag 20 juni, kl: 09:56
Gårdagen började som vilken annan dag som helst under det här kriget. Med hjärtat fullt av sorg och djup frustration och anledningen tror jag att ni alla förstår: Det pågår ett folkmord här.
Jag gav Sama mjölk med flingor och åt själv några bitar konserverad ost till frukost. Men dagen känns som vatten: Smaklös, färglös och doftlös. Min själ är förkrossad men jag fortsätter att andas.
Förra året vid den här tiden runt Eid var jag gravid och vi gick på restaurang. Beställde utsökt mat och njöt av livet tillsammans: Det var en underbar dag.
Nu är restaurangen vi besökte förstörd och endast minnen finns kvar.
Ingen kan kontrollera sitt öde och jag tänker. Är det ens möjligt att våra gamla liv kommer tillbaka?
Det är frågor jag ställer mig utan några riktiga svar samtidigt som min dotter gråter och vill sova. Är sömnen fridfull? Självklart inte.
Lama Majdi
Onsdag 19 juni, kl: 08:58
Igår var det den 18 juni och vi är uttråkade bortom all oändlighet. Dagarna bara passerar och liknar alla varandra på ett irriterande sätt.
Om det inte vore för tron på ödet så skulle jag nog bara ge upp, med tanke på alla svårigheter som drabbat oss.
Frustrationen jag känner just nu är obeskrivlig. Runt om i världen firas det Eid samtidigt som dödstalen här i Gaza fortsätter att stiga med de ständiga bombningarna och beskjutningarna. Överallt och hela tiden gevärseld.
Tog en promenad nere på gatan med Sama och funderade på vilka svårigheter som kommer här näst. Kriget verkar ju bara expandera. I Jemen, Sudan, Libanon och här i Palestina. Det finns snart ingen plats i hela arabvärlden där det går att leva.
Vilken fruktansvärd misär vi tvingas uthärda. Jag har bara lust att ropa : ”Bra gjort alla ni världsledare. Ni är på rätt spår att för att utplåna oss från jordens yta. Ni är alla medskyldiga till det som händer oss, även om ni inte håller med om kriget. För ni förblir passiva. Och det gör skulden till och med större.”
Shabane Barot om hur valaffischerna vare sig vi vill eller inte flyter runt i vårt kollektiva (o)medvetna. Foto: Janerik Henriksson / TT, Julia Lindblom
EU-valet är över och resultatet innebär en liten utandning trots de fascistiska partiernas framgångar i södra Europa, skriver Shabane Barot men menar att kampanjbilderna och budskapen med fokus på gränser som har förmedlats ändå skvalpar runt i vårt kollektiva omedvetna och kommer att segla upp igen i framtiden.
Min psykolog liknar de ”ohjälpsamma tankar” som kan segla upp i huvudet ibland vid EU-valaffischerna som kantar innerstadens gator. ”Man måste fråga sig – betyder de här budskapen någonting överhuvudtaget? Behöver jag lyssna på dem?”
Jag tycker liknelsen är briljant: valaffischerna som en manifestation av det skräp som flyter runt i vårt kollektiva (o)medvetna. Upptagenheten vid gränser är parodisk: “Gränser och frihet” (KD), “Håll gränsen mot förtryckarna” (C), “Sätt gränser för kriminella – inte för polisen!” (M)
”Mest floskler och tomma ord” konstaterar en mediavetare intervjuad i Dagens Nyheter den 19 maj. Men ”Gränser och frihet” är inte bara nonsens eller en floskel – det förmedlar KD:s politiska vision. Gränser för vissa – frihet för andra.
Affischernas bildspråk är minst lika intressant som innehållet i partiernas valslogans. En vän som arbetar med och forskar inom grafisk design uppmärksammar mig på estetiken i Sverigedemokraternas kampanj.
Hon har fotat av en bildsvit bestående av fyra stora affischer som hänger intill varandra nere vid tunnelbaneperrongen i Skanstull. Här ser vi en grupp mörkhåriga män i en upploppssituation: kravallstaket och brinnande polisbilar figurerar i bakgrunden. Rad efter rad av pixliga tegelstenar ställs upp framför männen, tills hela bildytan är täckt av en hög blå mur med texten ”Mitt Europa bygger murar – Mot invandringskaos, mot gängkriminella, mot islamister”.
Utseendet på de blåa byggstenarna för tanken till TV-spelet Minecraft och målgruppen verkar vara just barn och unga. Sverigedemokraterna blev också största parti i skol-EU-parlamentsvalet med 24,5 procent av rösterna.
Total avsaknad av progressiv politik
I valrörelsens slutskede passerar jag en av Liberalernas affischer, som är utformad av den ukrainska illustratören Nataliia Mykhailetska. Estetiken är tydligt influerad av 1930-talets politiska propaganda.
Den svenska och ukrainska flaggans färger dominerar det rum som avbildas, där tre individer med kraft försöker trycka igen en blå dörr som står på glänt. Genom den öppna springan är en hord rödfärgade manskroppar på väg att tränga in. De klättrar nästan över varandra och har alla identiska ansiktsdrag: en stiliserad Vladimir Putinmask. Bildspråket efterliknar på ett uppenbart sätt den antikommunistiska propaganda som spreds i Tredje riket och i USA under kalla kriget.
”Blågul solidaritet” är också en dubbeltydig paroll – solidaritet med Ukraina men nog anspelar Liberalerna även på en exklusivt svensk solidaritet.
Socialdemokraternas valaffisch ”Gör något stort” är i sin tur enkelt komponerad med vit text mot röd bakgrund, en blinkning till partiets och arbetarrörelsens historia. I de åtföljande bilderna på Magdalena Andersson klädd i tweed stående vid sitt skrivbord, eller sittande framför detsamma flankerad av toppkandidaterna Heléne Fritzon och Johan Danielsson, råder dock en total avsaknad av progressiv symbolik.
Det är en påtagligt proper, iögonfallande vit trio som avbildas: Fritzon är klädd och friserad som en moderat på Bo Lundgrens tid, i pärlhalsband och sober dräkt, medan Magdalena Andersson ser ut mest som en rektor. Bildernas dissonans med parollen ”Gör något stort” blir plågsam – här finns ingen folkrörelse i sikte.
Oinspirerat har fungerat
När jag cyklar hem från jobbet möter jag MUF som delar ut flyers på Karolinska institutets campusområde och Thomas Tobé vars ansikte pryder baksidan på varenda blå innerstadsbuss som passerar. Tidögängets affischer kantar cykelbanan hela vägen fram till Mälarhöjden, där blommande syrénbuskar skärmar av villaträdgårdarna från gatan.
I Bredäng verkar dock ingen till höger om Centerpartiet tycka att det är mödan värt att affischera. Vi föräldrar till vänster om Vänstern skrattar lite på väg hem från skolan åt den mysiga bilden på Jonas Sjöstedt och Nooshi Dadgostar där parollen ”Är du trött på högerpolitiken” påminner väl mycket om klassiska reklamslogans i stil med ”Är du trött på din dåliga andedräkt?” eller ”Är du trött på diskmedel som inte gör jobbet?”.
Samtidigt kör Miljöpartiet helt oinspirerat på parollen ”Klimatet klimatet klimatet”, men det verkar ha fungerat i alla fall.
Valet, vars resultat innebär en liten utandning trots de fascistiska partiernas framgångar i Italien, Frankrike och Tyskland, är över för den här gången.
Kampanjbilderna och budskapen som förmedlas skvalpar dock runt i vårt kollektiva omedvetna och kommer att segla upp igen, forma och ta form av de politiska konflikter vi har framför oss.
Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga gamla dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.
Tisdag 18 juni, kl: 08:19
Igår fyllde Sama 10 månader. Tänk, snart är hon ett. Långt från sitt hem, sin säng, sina kläder och leksaker.
Hon är mitt solsken och varje morgons ljus. Hon vaknade och sjöng med sina obegripliga ord men med en vacker och glad melodi.
Efter att jag städat upp i rummet åt vi kokta ägg till frukost. Sedan gick vi över till våra grannar som har en katt med samma namn: Sama.
Min dotter verkligen älskar den lilla varelsen. När hon träffar katten är det som hon får syn på en vän hon inte sett på flera år. Hennes ögon fylls av nyfikenhet och hon skyndade sig fram för att klappa och leka.
Det var trevligt att vara där och när vi kom tillbaka somnade Sama och jag pratade med mamma och mina syskon för att kolla hur de mådde. Vi bytte nyheter och uppdaterade oss om läget. Tyvärr inget nytt om vapenvila.
Jag saknar mitt riktiga hem. Varje hörn av det saknar jag. Det är en stor sorg för mig att vi tvingades lämna allt och jag önskar att jag bara för en dag fick gå tillbaka i tiden och leva som vi gjorde där innan kriget.
Det kommer hela tiden minnen. Från tidigare storhelger som alltid var fyllda av utflykter och lycka, till skillnad från nu då allt bara känns fattigt.
Jag hoppas att jag i framtiden inte kommer att minnas den här perioden. Och jag hoppas på nya, bättre dagar för att glömma all smärta och sorg.
Sama vaknade och vi lagade pasta med grönsaker.
Grannen kom över och vi drack te och pratade.
Senare på kvällen satt jag med min man och pratade. Vi delade våra minnen och bad till till gud om bättre tider.
Den här dagen slutade verkligen i en märklig blandning av sorg och glädje.
Lama Majdi
Söndag 16 juni, kl: 21:26
Idag är det söndag den 16 juni, den första dagen av Eid. Jag vaknade vid 06 till de vackra ljuden av takbeer, men på grund av min djupa sorg gick jag tillbaka till sängen och somnade om- det finns inte längre någon glädje för Eid. Två timmar senare vaknade jag till igen, kollade Samas blöja och förberedde frukost: Lite te och ostsmörgåsar. Jag gjorde gröt till Sama och vi lekte tillsammans med hennes leksakspolisbil. Hennes skratt är vad som ger Eid dess smak.
Hon fick ta ett bad och jag klädde henne i sina finaste kläder.
Min man och jag gjorde oss i ordning för att besöka våra grannar, vi hade en trevlig stund med dem och sedan åkte vi till min familj och spenderade dagen med dem.
Resan hem var svår med utmanande transporter.
Det var en händelserik och tröttsam dag där Sama träffade många vänner, lekte med katter, vandrade bland tälten och satt under olivträden med sin farfar för att njuta av den friska luften. Och så slutade ännu en dag.
Lama Majdi
Söndag 16 juni, kl: 21:25
Förlåt för att jag inte skrivit förrän nu. Men det har varit en intensiv helg full av händelser eftersom det är Eid och jag har träffat familj och vänner.
I lördags var det Arafat-dagen, när pilgrimerna står på berget Arafat. Min dag började klockan 02:30 med att förbereda suhoor, göra smörgåsar med ost och gurka. Jag borstade tänderna och tvättade mig för Fajr-bönen.
Sama vaknade klockan 8 på morgonen, och började dagen med lekfulla upptåg för att väcka sin pappa så att de kunde leka tillsammans. Jag förberedde frukost åt Sama och matade henne medan vi lyssnade på hennes favoritsånger. Hon började leka och försöka gå, jag städade rummet och gick till köket för att diska och städa upp.
Sama började gråta och behövde en kort tupplur. Jag vaggade henne, sjöng en vaggvisa, och hon somnade fridfullt.
Medan jag satt med min man, tänkte vi tillbaka på det förflutna, en dag fylld med händelser från tidigare år. Jag brukade städa huset, förbereda kakor, gå och köpa choklad, Eid-godis och juicer, och sedan återvända hem för att dekorera inför Eid.
Mitt i minnena fick jag ett samtal från min mamma som frågade hur vi mådde och önskade oss en glad Eid. Ljuden av takbeer steg över allt annat, men i alla fall kom Eid till oss—jag kan inte bära det. Jag förlorade mitt vackra hus fullt av minnen. Min lilla dotters gråt väckte mig ur min sömn på grund av den intensiva värmen.
Jag förberedde frukost, okrasoppa. Trött, en lång dag väntade under den obarmhärtiga hettan, att ta hand om ett barn i behov mitt under fastan visade sig vara utmanande. När iftar-tiden kom vid 8 på kvällen, bad jag för att återvända till vårt förstörda hem, att kriget skulle ta slut, för tålamod med denna prövning, och för min familjs säkerhet. Jag dukade upp iftar-bordet med soppa, bröd, vatten, dadlar. Jag avslutade städningen när Maghrib kom. När det var läggdags kunde Sama inte sova på grund av den intensiva hettan. Jag försökte kyla ner henne, tvättade hennes händer och ansikte tills hon äntligen somnade, vilket lämnade mig utmattad. Jag bytte kläder och min man kom med lite anis, och jag gick och lade mig. Jag hade bett en vän att delta i en TikTok-livestream för att stödja vår kampanj, men jag var för trött. Jag bad min man att ta min plats. Han gick med och vi fick lite stöd.
Lama Majdi
Lördag 15 juni, kl: 10:44
En dag som började med en blandning av optimism, tack vare att vi närmar oss Eid och förhoppningen om eldupphör, men samtidigt sorg över allt som pågår runt om oss. Jag började med att storstäda vårt rum och satte ner min dotter i gåstolen som hon fick leka av sig.
Frukost med falafel och humus. Samtidigt fortsätter svälten i norra Gaza tillsammans med bombningar och förstörelse här i de södra delarna: Det finns verkligen ingenstans att fly längre.
Till lunch åt vi vår älskade palestinska rätt Ruz al-Quadra. Min dotter gillade det.
Imorgon är det Arafah-dagen, som föregår Eid, då de flesta muslimer fastar.
Jag ställde klockan på 02:15 för att vakna till suhoor, som ger oss den nödvändiga styrkan och uthålligheten att fasta under hela dagen. Åt en ostsmörgås med lite gurka. Sedan somnade jag om igen med hopp om att bättre dagar är på väg.
Lama Majdi
Fredag 14 juni, kl: 09:37
Jag vaknade tidigt igår av Sama grät. Hon måste ha drömt för jag vet inte vad som fick henne att gråta så mycket. Vi gick upp och gjorde kamomillte, jag är förkyld och det fungerar och medan jag drack så lekte Sama med de leksaker vi lyckades få med oss innan vi blev fördrivna från vårt hem.
Hon fick hummus till frukost och fortsatte sedan att leka på golvet medan jag städade upp.
Vid lunch kontaktade jag några vänner som är oroliga över vår situation. Sama somnade igen men vaknade ganska snart, skrämd av ljudet från beskjutningen i kvarteret bredvid. Jag fick krama henne länge för att lugna. Sedan lekte hon tyst och trött.
Jag tittade på telefonen i hopp om ett eldupphör eller några goda nyheter, men fann inga. I stället fick jag veta att de verkar vara en upptrappning på gång även i Libanon och det gör mig ännu mer deprimerad.
Min man, som är bra på att lyssna, försöker ge mig hopp och säger att det kommer att bli bättre.
Till lunch stekte vi tomater, ett gammalt palestinskt recept från förr. Sama fick för första gången smaka och hon gillade det verkligen.
På eftermiddagen ringde min syster och ville ses. Vi möttes här utanför och hon blev verkligen överraskad över hur mycket Sama vuxit sedan sist.
Jag återvände till rummet där vi bor, vår tillfälliga tillflyktsort, och pratade med mamma en stund innan vi åt middag. Somnade tidigt.
Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och åtta månader gamla dotter kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in.
Torsdag 13 juni, kl: 08:14
Igår när jag vaknade upptäckte jag att min dotter fortfarande sov. Jag hann scrolla igenom mina sociala medier för att kolla hur det går med mina kampanjer. Många visningar men tyvärr dåligt med stöd.
Sama, min dotter alltså, vaknade och vi lekte en stund tillsammans innan vi bytte om och åt frukost. Falafel och te medan min man gick ut för att skaffa bröd.
Efter att jag städat ordning rummet och sett hur Sama fortsätter att kämpa för att lära sig gå så somnade hon på nytt utmattad av ansträngningarna.
Vi fortsatte då att planera för hur vi ska gå vidare med kampanjen att ta oss härifrån.
Det finns en organisationen som hjälper Gazabor med sådana saker, kampanjer på sociala medier alltså.
Till lunch lyckades jag göra några ostpajer som vi åt innan vi gick ut en sväng. Min man hämtade vatten medan jag rullade runt Sama i vagnen på den närliggande marknaden.
Senare på eftermiddagen satt jag tillammans med våra grannar och pratade. Väl hemma igen föll Sama i djup sömn.
Förhandlingarna verkar fortfarande pågå men under tiden lider folk av hunger, bombningar och förstörelse.
Jag försökte göra popcorn. Det misslyckades. Jag antar att det var dålig kvalitet, men till slut fick jag ändå ihop till en liten skål.
Pratade också med min mamma under kvällen. Vi hade inte haft någon kontakt på hela dagen på grund av att telefonnätet låg nere. Det känns viktigt att försäkra sig om att hon och resten av familjen är okej.
Efter det gick jag och lade mig till ljudet av bomber och flygplan. Sama vaknade flera gånger under natten, ljuden skrämmer henne, men jag lyckades trösta henne och hon kunde ganska snabbt somna om.
Lama Majdi
Onsdag 12 juni, kl: 10:20
Återkommande dagar av tråkig väntan på det faktiska resultatet av förhandlingarna som nu pågår. Bägge parter med klausuler och reservationer som de vill ha med. Samtidigt fortsätter beskjutningen och eldstriderna tycks aldrig avta. Varje gång ny förstörelse och nya offer. Överallt i hela Gaza…
Dagens lunch bestod av potatis med tahini, risk och några gröna paprikor jag fick tag i: Det smakade bra.
Däremot finns det fortfarande många varor som är otillgängliga, som till exempel rengöringsmedel och fryst kött. Priserna är dessutom ofattbara. En liter bensin eller ett kilo gas till matlagning: 25 dollar. Knappt någon har råd.
Men som al-Shafi´i (Muhammed ‘Idris ash-Shafi’i född 767 och död 827 och den person som tillskrivits grundandet av den tredje största sunnitiska rättskolan, reds anm.) ”Svårigheterna kommer inte att vara för evigt, och lättnaden kommer där efter, även om jag en dag trodde att det aldrig skulle ta slut.”
Victor Pressfeldt, frilansjournalist och doktorand i historia samt medlem i Academics for Palestine, är kritisk till hur media rapporterade om vräkningen av studentlägret. Foto: Victor Pressfeldt/ Johan Nilsson, TT Kollage: Arbetaren
Victor Pressfeldt dömer ut hur media hanterar polisens uppgifter
Victor Pressfeldt, doktorand i historia, har följt studentlägret Palestinagård i Lund och delat filmer från protesterna på den sociala medieplattformen X. Han är kritisk mot de stora mediehusens hantering av polisuppgifter vid protesterna för Palestina.
Inför doktorspromoveringen förra fredagen upplöstes tältlägret Palestinagård, som var beläget i parken Lundagård i centrala Lund.
Tidigt på torsdagsmorgonen gav polisen en ordningshållande befallning till dem som tältade i parken att flytta på sig. Beslutet ledde till protester, som fortsatte både under torsdagen och fredagen i samband med doktorspromotionen i Lunds domkyrka.
Victor Pressfeldt, frilansjournalist och doktorand i historia samt medlem i Academics for Palestine, har funnit det angeläget att dokumentera det som skett i Palestinagård. Han har personligen varit närvarande i lägret nästan alla de 17 dagar det existerade och genomfört intervjuer med flera av studenterna.
– Jag upplever att det här är en historiskt unik situation. Det liknar 1968 som brytpunkt, det är en sån global rörelse, säger han.
Victor Pressfeldt är imponerad av både lägrets organisation och de demokratiska beslutsprocesserna. Han har också följt dialogerna med universitetet, där studenterna bland annat har arbetat för att få universitetet att lova att avsluta samarbeten med de israeliska institutioner som är involverade i ockupationen.
– De här dialogerna avbröts rätt hätskt med att två representanter som hade möten med rektorskansliet som satt och väntade på en ny mötestid blev utkastade. De blev nedsläpade för trappan med huvudet före, berättar Victor Pressfeldt.
Vill inte ha dialog med studenterna
Studenttidningen Lundagård har frågat universitetsledningen varför de inte vill ha en dialog med studenterna och fått följande svar från Anna Johansson, pressansvarig vid universitetsledningens stab.
”Demonstranterna har med all tydlighet framfört sina krav och åsikter och vi har hört dem. Vi uppfattar inte att flera möten med dem kommer att leda vidare i någon konstruktiv riktning. Studentinflytandet vid Lunds universitet är omfattande. Universitetsledningen kommer framöver att prioritera dialog och möten innanför ramarna för det organiserade studentinflytandet. Det innebär att LUS är den part som för fram de samlade studentkårernas talan till universitetsledningen och dem som ledningen för dialog med. Alla studenter vid Lunds universitet som har ett engagemang kan kanalisera detta via kårerna.”
En JO-anmälan har uppförts då demonstranterna inte tycker att LU uppfyller sin skyldighet som statlig myndighet, eftersom de inte svarar på inkommande frågor. Något Anna Johansson svarar Lundagård att universitetet inte har några synpunkter på.
Tidigt på torsdagsmorgonen uppmanas de som tältar att lämna Lundagård. Foto: Johan Nilsson/TT
Polisen upplöste lägret
I och med polisinsatsen som inleddes under morgonen torsdagen den 30 maj i Lundagård upprättade polisen ett PL 24 område, vilket innebär att allmänheten förbjuds vistas i ett specifikt område.
– Det var en icke tillståndsgiven allmän sammankomst, stör man inte ordningen eller säkerheten så gäller grundlagen om yttrandefrihet. De var där från den 14 maj. Men den 31 maj fanns det en tillståndsgiven offentlig tillställning på platsen. Det har de vetat hela tiden, säger Thomas Johansson på polisen.
Victor Pressfeldt var snabbt på plats och följde händelserna som utspelade sig under torsdagen och de efterföljande dagarna. Han beskriver hur såväl media som lärare och studenter strömmade till platsen och stod utanför avspärrningarna.
Dock var det svårt för honom att se exakt vad som pågick bakom polisens bilar, som han menar skymde sikten in mot lägret där de som inte följt polisens befallning frihetsberövades.
– Det verkar ha varit väldigt förvirrat, olika bud och megafonen hördes inte så bra, säger Victor Pressfeldt, som hävdar att alla som ville gå från lägret inte tilläts lämna området, utan hindrades av polisen från att följa polisens egna befallning. En uppgift som tillbakavisas av polisen.
– Det är inte sant, säger Thomas Johansson till Arbetaren.
Enligt polisen delges totalt 41 personer misstänksamma för ohörsamhet mot ordningsmakten, varav 27 personer kördes till arrester runt om i Skåne.
Felaktig anklagelse om flaskkastning
I efterspelet till att tältlägret upplöstes bevittnade Victor Pressfeldt några scener där det han själv såg på plats skiljde sig från polisens initiala rapporter, som snabbt spreds i media.
– Lite före lunch händer en situation utanför AF-borgen i Lund. Helt plötsligt smäller det till och de försöker gripa åskådare som ropat slagord och filmat. Jag ser hur polisen tar stryptag med en batong på en kille och brottar ner någon.
I samband med att lägret tvingas flytta uppstår tumult. Polisen har anmält sig själva utifrån ett av de filmklipp som delas på sociala medier. Nu ska avdelningen för särskilda utredningar, utreda ingripandet. Foto: Johan Nilsson/TT
Att få ambulans till platsen var svårt då Victor Pressfeldt säger att ambulansen meddelade att polisen fick avgöra om de skulle komma till platsen.
– När ambulansen kom ropades det arga saker mot polisen. Det är utifrån den situationen som polisen anklagade en av de personer som vårdades för att ha kastat flaskor på ambulanser. Detta blev direkt en toppnyhet på SVT.
Victor Pressfeldt ringde ambulansens ledningscentral som uppgav att inga flaskor kastades, men eventuellt en blomknopp. Detta fick han reda på vid 15-16 tiden på torsdagen. När han ringde upp polisen lite senare på eftermiddagen tog även de tillbaka uppgiften.
– Trots det cirkulerar det är det en stor nyhet vid 21-nyheterna. Även nästa dag är den kvar i de flesta större medier.
Det var Thomas Johansson, presstalesperson på polisen, som sade till journalister att en flaska hade kastats.
Folk strömmar till och det uppstår protester när Palestinagård tvingas flytta. Foto: Johan Nilsson/TT
– Ambulanspersonalen upplevde att det var väldigt aggressiv stämning och att en person kastar något. Det var jag som förmedlade uppgifterna om att det skulle ha varit en flaska som kastades. Men de uppgifterna backade vi från efter en timme, säger Thomas Johansson.
Att det inte var någon flaska som kastades innebär inte att det inte var blåljussabotage, uppger Thomas Johansson. Detta eftersom ambulanspersonalen avbröt sin insats, då de upplevde att de inte kunde arbeta i situationen.
I den situationen misstänktes tre personer för blåljussabotage.
SVT: “nåddes sent av informationen”
Enligt Thomas Johansson så backade man alltså från uppgifterna efter ungefär en timme.
Något som han menar att han kommunicerade till SVT:s reporter på plats och som man även kunde få reda på genom att ringa till polisens mediacenter.
Protesterna fortsätter under fredagen då doktorspromoveringen ägen rum i Lunds domkyrka. Doktorn David Alcer, fysik, hade med sig en palestinaflagga och möttes av applåder och jubel av demonstranterna. Foto: Johan Nilsson/TT
SVT Skåne som rapporterade om händelserna, nåddes dock inte av informationen förrän på kvällen.
– Det kom inte oss till del. Då hade vi ändrat det direkt. Polisen dementerade inte uppgiften om kastad flaska till oss under torsdagskvällen. Vi sökte polisen under hela kvällen men fick ingen dementi, uppger Göran Eklund, redaktionschef på SVT Skåne.
Griper demonstranter
På lördagen följde Victor Pressfeldt med på en demonstration. Han gick längst bak i tåget med Emily, en av personerna som varit aktiv i lägret och haft mycket dialog med polisen.
– Vid ett tillfälle vänder sig Emily om och riktar megafonen mot en polisbuss som krypkört bakom demonstrationen. Hon skanderar mot polisbussen. Jag slår på kameran, och när jag räknar i efterhand så ser jag att hon står stilla i tre sekunder.
Polisbussen slog då på blåljus varpå Emily flyttade sig.
– Polisbussen stannar och de tar upp sidodörren, rusar ut och Emily börjar skrika ”I’m sorry, I’m sorry”. Och så lyfter de upp henne och bär in henne i bussen.
Victor Pressfeldt beskriver att folk ropade och filmade, men ingen använde våld. Emily kördes iväg och demonstrationen fortsatte.
Emily blir gripen för blåljussabotage och narkotikabrott. Först går polisen ut med att en person suttit framför bilen, vilket de sedan tar tillbaka och ändrar till att personen stått framför polisbilen. Något även SVT rapporterat om.
Thomas Johansson på polisen vill inte kommentera förundersökningen.
– Det är en sak vad ett utsnitt i en film på sociala medier visar. Låt oss se var det här landar, säger han.
“Helt uppdiktat”
– Detta är den andra anklagelsen om blåljussabotage som går ut via presstjänsten på två dagar som är helt uppdiktad. Återigen flashas det ut i nyhetsmedia.
Victor Pressfeldt tycker att det är oroande att polisen går ut med felaktig information.
– Man börjar undra om det finns en systematik här, är man vana att rikta sådana här anklagelser mot andra grupper i samhället som inte har en lika stark röst?
Victor Pressfeldt pekar på att studenterna på Lunds universitet är resursstarka individer.
– Gör man såhär i Rosengård så kanske man kommer undan med det.
För Victor Pressfeldt är det viktigt att dubbelkolla källor och vara källkritisk, samt dubbelkolla med en oberoende part.
– Jag blir frustrerad när jag pratar med journalister från de större mediehusen som menar att om polisen går ut och säger något så måste vi rapportera det. Min bild av journalistik är att det är att man inte ska göra det, utan att uppgifterna ska kontrolleras.
Victor Pressfeldt har spridit material på sociala medie-plattformen X. Klippet där Emily stannar till framför polisbilen och sedan blir inburen i den har fått över en miljon visningar.
– Jag vet inte vad som hänt om jag inte hade haft den spridningsmöjligheten. Det gör mig lite rädd.
Polisen: “Första uppgifterna är skissartade”
Arbetaren frågar Thomas Johansson på polisen hur det kunde förekomma felaktiga uppgifter från polisen.
– Vi ska naturligtvis alltid lämna korrekta uppgifter. Men generellt är de första uppgifterna när vi arbetar ofta väldigt skissartade, i takt med att vi arbetar blir det tydligare och tydligare. När vi fick veta att det inte var en flaska så backar vi från de uppgifterna. Nästa steg är att det ska utredas. Vi tittar på bilder, vi tittar på film, vi förhör de inblandade och vittnen. Det är så polisen arbetar. Nu pågår utredningsarbetet.
Vad tänker du om oron för att detta sker ofta och vad som skulle hänt om personer inte varit på plats och filmat?
– Det ska man inte vara orolig för. Polisens jobb handlar inte om att sätta dit folk utan att klarlägga vad som har hänt, det kan ju lika gärna leda till att misstankar läggs ned. I dag har ju väldigt många poliser kroppskameror så att mycket finns dokumenterat.
Det skapar ju en bild av demonstranterna när man säger att de kastar flaskor. Bör man bli mer försiktig när man inte har koll?
– Svaret är ju egentligen ja. Sedan är ju saken såhär att jag står på plats och har femton reportrar framför mig som frågar om flaskan. Jag hade kunnat svara “Inga kommentarer, ni får vänta tills utredningen är färdig”. Jag tror att många redaktioner har en kunskap om att initiala uppgifter är just det. Samtidigt så ska vi inte ge felaktiga uppgifter, och vi backade från dem direkt.
SVT svarar på kritiken
Arbetaren frågar även SVT om varför de publicerat uppgiften om att en flaska kastats. En uppgift som visade sig vara felaktig.
Göran Eklund, redaktionschef SVT Skåne. Foto: SVT
Finns det anledning att bli försiktigare med att publicera uppgifter från Polisen utan att dubbelkolla med en annan part, med tanke på att den här bilden kom ut i Aktuellt vid 21 trots att polisen vid tidpunkten backat från uppgifterna?
– Vår hållning är att kolla så långt det är möjligt och ange källa och vara noggrann med att berätta att det är polisen som sa det här, vi slog inte fast att det var såhär. Vi ska alltid förhålla oss skeptiska till uppgifter och vara transparenta med vad vi vet och inte vet. Till exempel att påståenden får stå för den personen, eller den myndigheten. Hade vi haft anledning att tro att den där uppgiften var fel hade vi inte publicerat den. Det kommer ju ofta många uppgifter, det ställer stora krav på att vara transparenta och i de fall där vi har fel rätta, säger Göran Eklund.
Författaren Henrik Johansson skriver om vikten av organisering för att uppnå ett radikalt annorlunda samhälle där vi drömmer om mer än färre mord och minskad övergödning. Foto: Anna Klara Åhrén
Henrik Johansson: Organisering – vägen till ett radikalt annorlunda samhälle
Det är något sorgligt, andefattigt, med att bara tänka i termer av minskad övergödning eller färre mord, skriver författaren Henrik Johansson, och menar att vi behöver ett radikalt annorlunda samhälle.
Det var i slutet av 80-talet, jag gick i gymnasiet några mil norr om Göteborg och världen började falla isär, världen som jag kände den var på väg att förändras med stormsteg. Berlinmuren föll och östblocket med den, strax efteråt kom en ekonomisk kris som drev upp arbetslösheten från under två procent till närmare tio.
Jag hade sett min storebror och hans klasskamrater komma ut till en arbetsmarknad som ropade på dem. Vi kom ut till arbetslöshet. Vi var den första generationen som fick det sämre än våra föräldrar. Politikerna pratade om stålbad, nedskärningar, privatiseringar och påbörjade den nyliberala korruptionsfest som fortfarande pågår. De pekade ut tärande och närande sektorer, pratade om invandrare och svenskar.
Det fanns en känsla av hopplöshet, som att vi hade blivit berövade vår framtid och vi var många som började leta efter alternativ. De lösningar vi sökte kunde inte finnas i det redan existerande, kunde inte finnas i det gamla Sovjet, en stelbent arbetarrörelse eller USA.
Syndikalistiskt forum i Göteborg – starten på en politisk resa
Arton år gammal klev jag in på Syndikalistiskt forum i Göteborg. Steget var långt men ändå inte. Farfar hade varit syndikalist så det verkade vara en naturlig startpunkt för en politisk resa. När han dog gav han mig två saker: ett fickur och sin gamla medlemsbok i Vänersborgs LS. Kapitalisterna ärver kapital, arbetare ärver arbete.
Jag var blyg men kom därifrån med Syndikalismen – en grundbok, av Sven Lagerström. Omslaget pryddes av ett svartvitt foto på gamla arbetare i blåkläder som drack kaffe. De mest krävande politiska texter jag hittills satt i mig var låttexter från Ebba Grön och New Model Army, så Lagerströms bok var en utmaning. För mig var den i stort sett oförståelig. Inte för att språket var svårt, men att förstå hur självförvaltning och federalism skulle gå till i praktiken var något jag hade svårt att greppa.
I förbifarten, som i en bisats, nämnde Lagerström att pengar inte kommer existera i det framtida drömsamhället. Jag läste om meningen flera gånger. Kunde han verkligen mena allvar? Jag idiotförklarade Lagerström och förstod inte alls hur ett samhälle utan pengar skulle kunna se ut. Vem skulle få vad, hur skulle det gå till?
Behov av utopier
För någon dag sedan damp Rasmus Hästbackas Vad vill syndikalismen? – En ideologisk grundskiss ner hos postombudet och påminde mig om Lagerströms bok och den oförståeliga bisatsen om pengar.
Att det fanns människor som tänkte sig ett radikalt annorlunda samhälle än det jag levde i sådde ett frö i mig. Det gick att tänka annorlunda. Mitt behov av utopier var omättligt och är det fortfarande. Det är något sorgligt, andefattigt, med att bara tänka i termer av minskad övergödning eller färre mord.
Vi behövde ett radikalt annorlunda samhälle då och vi behöver det ännu mer i dag.
Vägen dit går genom organisering.
Henrik Johansson, Malmöbaserad författare, litteraturkritiker och aktiv i Föreningen Arbetarskrivare.
“Med ett eget avtal får driftssektionen utse skyddsombud, vara med i diskussioner om schemaläggningen och sitta runt bordet när nya löner förhandlas. Hur kan det utgöra ett hot för Medicarrier och Region Stockholm?” Det skriver Gabriel Kuhn, generalsekreterare för SAC Syndikalisterna, i en debattartikel i Arbetaren.
Strejken hos logistik- och transportföretaget Medicarrier i Stockholm, som började den 21:a maj, fortsätter till midsommar. Det är SAC:s driftsektion på företaget som driver den. Sektionen vill teckna ett eget kollektivavtal.
De 18 medlemmar utgör runt en tredjedel av företagets anställda. De jobbar i packningsavdelningen, företagets ”hjärta”, där allt material förbereds för leverans. Står avdelningen stilla blir sjukhus, kliniker och vårdcentraler i Stockholm utan nödvändigt vårdmaterial.
Medlemmarna vittnar om systematisk diskriminering. De säger ifrån när de blir illa behandlade eller när de förväntas utföra arbetsuppgifter de inte är anställda för.
Under pandemin var arbetarnas insatser särskilt viktiga. Det blev tydligt att de utför en så kallat ”samhällsviktig verksamhet”, den sortens arbete som samhället inte klarar sig utan. ”Essentiella arbetare” hyllades av medier och politiker. Men efter pandemin var allt glömt. Vardagen för arbetarna ändrades inte. Och den hos Medicarrier upplevs inte som särskilt vacker.
Den största delen av medlemmarna i SAC:s driftsektion är utlandsfödda. De har jobbat för företaget i upp till tjugo år. Uppskattningen från företagets sida har varit blygsam. Lönerna har inte vuxit i samma takt som för andra anställda, befordringar uteblev. Medlemmarna vittnar om systematisk diskriminering. De säger ifrån när de blir illa behandlade eller när de förväntas utföra arbetsuppgifter de inte är anställda för.
Är Medicarrier ett ”skurkföretag” med anonyma ägare i tredje land som saknar kunskap om den svenska modellen? Inte alls. Medicarrier ägs av Region Stockholm. På sin hemsida skriver företaget stolt att det ”avropar, lagerhåller, sampackar och distribuerar sjukvårds- och förbrukningsprodukter åt verksamheter i Region Stockholm”.
Vilket ansvar känner Region Stockholm för förhållandena på sitt företag? Inget som väger för tungt verkar det som. När strejken började sökte jag kontakt med regiondirektören. Två veckor senare svarar HR-direktören att ”frågan om att teckna ytterligare kollektivavtal för medarbetare på Medicarrier är en fråga för Medicarrier AB och deras arbetsgivarorganisation Sobona”.
För tidningen Arbetaren förklarar HR-direktören att Medicarrier, under tiden som strejken pågår, ”använder de verktyg som finns tillgängliga för att kunna utföra det uppdrag man har”. Konkret betyder det att Medicarrier hyr in bemanningspersonal. SAC:s fackliga samordnare Rasmus Hästbacka har kallat det för ett ”organiserat strejkbryteri”.
Medicarriers förklaring till varför de inte vill teckna ett kollektivavtal med SAC:s driftsektion är att det redan finns ett kollektivavtal med Kommunal. Och? Det står tydligt i driftsektionens varsel att deras avtal inte ska ”tränga undan gällande kollektivavtal på arbetsplatsen utan kommer i praktiken fungera som andrahandsavtal”.
Driftsektionen vill enbart säkerställa att deras medlemmar har samma rättigheter på arbetsplatsen som deras kollegor. Med ett eget avtal får de utse skyddsombud, vara med i diskussioner om schemaläggningen och sitta runt bordet när nya löner förhandlas. Hur kan det utgöra ett hot för Medicarrier och Region Stockholm? Tål den svenska modellen inga kritiska röster? I alla fall verkar den inte fungera särskilt bra för landets ”essentiella arbetare”.
Gabriel Kuhn, Generalsekreterare för SAC Syndikalisterna
