Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och krönikör i Arbetaren. Foto: Vegard Wivestad Grøtt, privat. Kollage: Arbetaren
Sara Karlén: Idrotten kan inte bli jämlik när inte samhället är det
"Frågan är vad idrotten kan göra när den själv lever i och är en del av ojämlikheten? På idrottens axlar hänger en kostym som är för tung att bära, och som egentligen borde sitta på någon annans, nämligen politikernas." Sara Karlén om idrottsrörelsens roll i ett ojämlikt samhälle.
Idrott och idrottsrörelsen framstår kunna skapa ett mer socialt inkluderande och mindre ojämlikt samhälle. Politiker, men även idrottsrörelsen själva framhäver gärna vilken viktig pusselbit idrotten har i civilsamhället. Det är någonting som även jag har en stark tilltro till. Men frågan är vad idrotten faktiskt kan göra när den själv lever i och är en del av dessa ojämlikheter? På idrottens axlar hänger en kostym som är för tung att bära, och som egentligen borde sitta på någon annans, nämligen politikernas.
Det finns gott om exempel på hur ojämlikhet i samhället även genomsyrar delar av föreningsidrotten eller idrottsaktiviteter. Ett basketlag med 14 åringar i Skövde har blivit utsatta för rasistiska påhopp i samband med matcher och turneringar, det kommer årliga rapporter om att unga (framförallt tjejer) i utsatta områden idrottar mindre eller är mindre engagerade i idrottsföreningar i relation till mer välbärgade områden, och vem har egentligen råd att spela hockey?
2017 fick dåvarande arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) ett brev från Svenskt Näringsliv där de krävde lagändringar gällande strejkrätten. Samma år tillsatte regeringen en utredning. Foto: Adam Ihse/TT, Naina Helén Jåma/TT, Henrik Montgomery/TT, Fredrik Sandberg/TT Kollage: Arbetaren
Den 1 augusti är det fem år sedan strejkrätten inskränktes. Det hela hade sin upprinnelse i Göteborgs hamn. Den så kallade Hamnkonflikten kom nämligen att sätta igång en omfattande debatt om strejkrätten i Sverige. Vad var det egentligen som hände och hur har lagförändringen påverkat fackföreningsrörelsen?
I Göteborg ligger den största containerhamnen i Skandinavien – APM Terminals Gothenburg. Hamnen hanterar cirka 50 procent av Sveriges containerhandel vilket innebär att många svenska företag är beroende av hamnen för import och export.
För hamnarbetare finns det två huvudsakliga fackförbund: Hamnarbetarförbundet och Transportarbetareförbundet. I Göteborgs hamn är majoriteten av arbetarna anslutna till Hamnarbetarförbundet och medlemmar i dess avdelning fyra: Hamnfyran.
Hamnarbetarförbundet är inte med i LO eller någon annan facklig centralorganisation. Fram till 2019 var de inte bundna till något kollektivavtal med APM Terminals och därmed inte heller till fredsplikten – en avtalad – ensidig eller ömsesidig- plikt mellan arbetsköpare och arbetstagare, att inte inleda stridsåtgärder under tid ett avtal löper.
Hamnkonflikten – för större inflytande
Hamnkonflikten, som pågick mellan 2016 och 2019, handlade i grova drag om att Hamnfyran ansåg att de motarbetades av arbetsköparen APM Terminals, bland annat genom att utestängas från förhandlingar. De ville också få ett större inflytande i hamnen där en majoritet är anslutna till just Hamnarbetarförbundet.
– Vi fick ingen facklig tid, vi fick inte ha våra skyddsombud längre. Det var det som föranledde att vi var tvungna att konflikta för ett eget kollektivavtal, säger Martin Berg, ordförande för Hamnarbetarförbundet till Arbetaren.
För att sätta press på arbetsköparen tog facket till flertalet stridsåtgärder, såsom strejk och blockad. Medan arbetsköparen svarade med bland annat lockout och genom att ta bort rättigheterna för Hamnarbetarförbundets förtroendevalda, något som drabbade Martin Berg.
– När jag skulle göra uppdrag för fackförbundet sa de att jag inte hade rätt till att ta facklig tid, säger Martin Berg.
Christer Törnqvist är strejkexpert och lektor vid Högskolan i Skövde. Han beskriver varför Hamnarbetarförbundet ville teckna ett eget, rikstäckande kollektivavtal.
– Det som hade varit praxis ville Hamnarbetarförbundet ha på papper eftersom de kände sig hotade. Tidigare hade man haft lokala avtal och en praxis att förhandla på samma sätt som Transport, säger Christer Thörnqvist.
Hamnkonflikten startskott för debatt om strejkrätten
Konflikten i Göteborgs hamn kom att sätta igång en omfattande debatt om strejkrätten i Sverige.
I början av 2017 skickade Svenskt Näringsliv ett brev till dåvarande arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) med krav på lagförändringar, eftersom “hamnstrejken i Göteborg visar på allvarliga brister i de lagstadgade konfliktreglerna på arbetsmarknaden”, enligt organisationen.
– Vi vill ha förändringar som gör att ett tecknat kollektivavtal innebär fredsplikt, sa Peter Jeppsson, dåvarande vice vd i Svenskt Näringsliv, till Sveriges Radio dagen efter att brevet skickats.
Flera stora svenska företag stämde in i kritiken mot strejkrätten och krävde en ändring av lagen så att bolag med kollektivavtal inte ska kunna drabbas av strejk.
– Det absolut avgörande för att det här kom igång var hamnkonflikten som hade hållit på av och till i flera år, säger strejkforskaren Christer Thörnqvist.
Regeringen tillsatte utredning om strejkrätten
I slutet av maj 2017 meddelade regeringen att en utredning av strejkrätten skulle tillsättas.
– Den svenska modellen måste självklart kunna fungera också i Göteborgs hamn. Situationen i hamnen är allvarlig och innebär ett hot mot svensk ekonomi och jobben, sade Ylva Johansson då i samband med en pressträff.
Många kritiker till den nya lagen menade att förändringar skulle leda till ”avtalsshopping”, alltså att man väljer ett avtal som är ”billigare” och ställer olika fackliga organisationer mot varandra. Med det skulle arbetarnas inflytande minska och därmed maktbalansen svänga än mer till arbetsköparnas fördel.
Inledningsvis var majoriteten av LO-förbunden negativa till förslaget om en begränsad strejkrätt – 12 av 14 sa kategoriskt nej. De enda två förbund som kunde tänka sig en lagförändring i början av 2018 var IF Metall och Handels.
Den fackliga kritiken märktes inte minst i samband med demonstrationerna mot lagförslaget där flera fackligt förtroendevalda från olika LO-förbund höll tal.
LO-facken sade ja till inskränkningen – stora protester
Innan den statliga utredaren skulle lägga fram sitt förslag i juni 2018 presenterade parterna – LO, Saco och TCO tillsammans med Svenskt Näringsliv – en egen överenskommelse, som regeringen sedan valde att bygga lagförslaget på.
– Det fanns ingen anledning att gå in och pilla i det här, det är så onödigt att politiker går in i det som arbetsmarknadens parter begriper så mycket bättre, säger Christer Thörnqvist.
Ett halvår efter att LO, Saco och TCO kommit överens med Svenskt Näringsliv sade samtliga LO-fack ja till inskränkningen.
Hotet om en inskränkt strejkrätt ledde till stora protester runt om i landet, där nätverket Strike back – Försvara strejkrätten var drivande. Malin Renwall från Stockholms LS av SAC var med och arrangerade några av de demonstrationer som nätverket anordnade.
– LO och de stora fackförbunden körde över sina medlemmar och gick med på en kompromiss som egentligen var helt onödig. Det var ju också ett slag mot mer fria fackförbund som Hamnarbetarförbundet och Stockholms LS, säger hon.
Nätverket Strike back annordnade flera demonstrationer mot inskränkt strejkrätt. Foto: Anna Morin
Nytt hamnavtal slut på hamnkonflikten
I mars 2019 avslutades konflikten i Göteborgs hamn i och med att parterna tecknade ett nytt hamnavtal. Hamnkonflikten nådde alltså en lösning utan någon lagstiftning.
Bara några månader senare, i juni samma år, röstade riksdagen igenom det kontroversiella förslaget och den 1 augusti 2019 började den nya lagen att gälla. Från och med då utökades fredsplikten vid kollektivavtal till att gälla inte bara det fack som tecknat avtalet utan alla fack på arbetsplatsen.
Christer Thörnqvist tror att anledningen till att regeringen valde att gå vidare med förslaget handlade om prestige.
John Nordmark, jurist SAC Syndikalisterna. Foto: SAC
– Ärligt talat är förändringarna inte så djupgående, man sätter praxis på pränt, likt hamnarbetarna ville få sin praxis på pränt.
Det här innebär antistrejklagen
Den nya lagen innebär två delar: Det första är att fackförbund inte kan genomföra stridsåtgärder i rättstvister efter den 1 augusti 2019, i det fallet spelar det ingen roll om företaget har kollektivavtal eller inte.
John Nordmark, jurist på SAC Syndikalisterna, menar att detta är något som framför allt påverkar fristående fack. I praktiken innebär det att det inte längre är lagligt att vidta stridsåtgärder vid exempelvis lönetvister, föreningskränkning eller brott mot lagen om anställningsskydd, LAS.
– De enda blockaderna man får göra nu är indrivningsblockader och då måste man ha en klar och tydlig fordran, säger John Nordmark.
Den andra delen av inskränkningen innebär att ett fack i stort sätt bara får vidta stridsåtgärder för att teckna ett kollektivavtal. Andra omständigheter för att gå ut i strejk strider alltså mot lagen.
Emil Boss, facklig organisatör Stockholms LS Foto: Axel Green
– Ett problem här är att många bolag som har kollektivavtal inte följer dem, säger John Nordmark.
Ett annat resultat av strejkrättsinskränkingen är att det skett en juridifiering och byråkratisering av den fackliga verksamheten. Det menar Emil Boss, facklig organisatör i Stockholms LS.
– När vi inte kan vidta stridsåtgärder längre måste många fackliga ärenden i stället tas vidare till Arbetsdomstolen. Processen blir långsammare, kostar mer och leder till ett demokratiskt underskott för våra medlemmar, menar han.
Den syndikalistiska fackföreningen, Göteborgs LS, genomförde förra veckan två indrivningsblockader. Medan den ena var det senaste kapitlet i ett utdraget och pågående ärende, ledde den andra omgående till resultat.
Göteborgs Lokala samorganisation av SAC-syndikalisterna genomförde förra veckan två indrivningsblockader. Först ut var ett företagshotell där städbolaget Blänka AB är registrerat, vilket facket har en utdragen konflikt med.
Ärendet gäller en ukrainsk städerska som anslöt sig till facket i höstas. Hon hade då, enligt facket, arbetat heltid i över fyra månader, men endast fått ut drygt 17 000 kronor i lön efter skatt.
Den utpekade arbetsköparen ska ha undvikit kontakt med facket, varför man valde att koppla in Kronofogden i hopp om att på den vägen driva in de över 100 000 kronor i löneskulder facket anser medlemmen vara berättigad till.
Enligt Alexander Westerberg, förhandlare på Göteborgs LS, har arbetsköparen visat sig vara allt annat än seriös.
– När vi ringt städbolagets kunder fick vi höra att de hade slutat att anlita bolaget, efter återkommande konstigheter med bland annat fakturering, säger Alexander Westerberg till Arbetaren.
Alexander Westerberg är förhandlare på Göteborgs LS. FOTO: privat
Sätt press på bolaget
Den enda kontakten man haft med ställföreträdare för företagit, ska enligt facket, ha skett via en advokat som i korrespondens använde sig av ett gmail-konto, och i samtal verkade uppenbarligen berusad.
Att genomföra en blockad mot bolagets adress handlade enligt Alexander Westerberg om att sätta press på och syna bolaget. Om det gett resultat är i nuläget oklart. Enligt Alexander Westerberg är det osannolikt att arbetsköparen kommer ändra sin inställning och göra upp utanför domstolen.
Göteborgs LS genomförde även en indrivningsblockad mot en restaurang i staden. Foto: Göteborgs LS
Lyckad indrivningsblockad mot restaurang
Förra veckans andra blockad genomfördes onsdagen den 23 juli och ledde däremot till omedelbara resultat. Ärendet gällde en anställd på en indisk restaurang i östra Göteborg, som hade gått med i Göteborgs LS tidigare i somras.
Enligt facket hade kvinnan på egen hand förhandlat sig till kollektivavtalsenlig lön, men mot villkoret att inte göra något vidare väsen av sig. När hon hörde av sig till Hotell- och restaurangfacket (HRF), fick hon höra att hon som nybliven medlem enligt gällande regelverk inte kunde få hjälp i det redan pågående ärendet.
– När HRF-ombudsmannen av någon anledning sedan ändå kontaktar arbetsköparen, svarar denne med att sparka kvinnan, förklarar Alexander Westerberg, på Göteborgs LS.
Göteborgs LS kräver sedan restaurangen på 50 000 kronor för bland annat uteblivna löner, något som företaget under flera förhandlingar inte vill gå med på. Men när ett 20-tal medlemmar ur facket på onsdagen samlades utanför restaurangen dröjde det, enligt förhandlaren Alexander Westerberg, bara fem minuter tills företaget kommer med ett betydligt bättre bud.
En dryg halvtimme, och en kompromiss på 45 000 kronor senare, förklaras indrivningsblockaden avslutad.
– Sen blev det lite bärs i solen med nya kamrater, sammanfattar Alexander Westerberg nöjt.
Per-Anders Svärd har läst Kjell Östbergs bok The Rise and Fall of Swedish Social Democracy och ser kontroll över ekonomin och folkrörelsernas betydelse som nycklar till en fungerande socialdemokrati för folket. Foto: Jan-Åke Eriksson, Christine Olsson/TT, Verso 2024, Kollage: Arbetaren
Per-Anders Svärd: Socialdemokratin måste våga utmana den ekonomiska makten
Den svenska socialdemokratins uppgång och fall är, enligt historikern Kjell Östberg, kopplat till att ”tron på politikens möjligheter var så stark att den avstod från att utmana den ekonomiska makten”. Därför, menar Per-Anders Svärd, att ”kontroll över ekonomin är nyckeln till varaktiga förändringar i det arbetande folkets intresse och den kontrollen kan bara vinnas av kämpande rörelser”.
Ur internationell synvinkel har det socialdemokratiska samhällsbygget i Sverige ofta betraktats som en utopisk förebild. Och inte bara bland världens vänsteranhängare. Under välfärdsstatens storhetstid lär den franske premiärministern Georges Pompidou ha utbrustit att det enda som hindrade Sverige från att vara ett paradis var bristen på sol.
Än i dag är föreställningen om Sverige som ett socialistiskt eller nästan-socialistiskt land en inspirationskälla för progressiva krafter över hela världen.
Socialistisk samhällsform via fredlig reformväg
Det finns fog för den bilden. Under nästan ett århundrade dominerade det socialdemokratiska partiet den svenska politiken och genomförde imponerande samhällsförändringar. Med början i en radikal kamp för rösträtt, bättre arbetsvillkor, kortare arbetsdagar och samhälleligt ansvar för gamla och sjuka kom partiet snart att fungera som huvudarkitekt för en storskalig utbyggnad av landets trygghets- och välfärdssystem.
Kulmen nåddes med 1970-talets reformer: Fyrtio timmars arbetsvecka, lagar om anställningsskydd och medbestämmande, liksom en rad progressiva reformer på jämställdhets- och familjepolitikens område. Den offentliga sektorn byggdes ut och socialförsäkringssystemen stärktes. Med ett radikaliserat LO i ryggen kunde till och med ett krav på löntagarfonder – ytterst en plan för att överföra kontrollen av landets företag till fackföreningarna – lyftas upp på den politiska dagordningen.
För många bedömare runt om i världen måste Sverige ha stått på gränsen till att inträda i ett nytt skede av civilisationens utveckling – en socialistisk samhällsform uppnådd längs den fredliga reformvägen.
Nyliberalism och klassklyftor
Men sedan vände utvecklingen. Även om bilden av Sverige som ett unikt jämlikt välfärdsland lever kvar på många håll har klassklyftorna växt oavbrutet sedan 1980-talet. Anpassningen till den nyliberala världsordningen har varit nästan total, med dramatiska vågor av privatiseringar, avregleringar och utförsäljningar av gemensamma tillgångar. Inte sällan har Socialdemokraterna själva gått i spetsen för dessa tillbakarullningar av folkrörelsernas landvinningar.
Vad var det egentligen som hände? Det mest utvecklade svaret hittills ges i historikern Kjell Östbergs nyutkomna bok The Rise and Fall of Swedish Social Democracy (Verso, 2024). Här kartläggs den svenska socialdemokratins framgångar och motgångar från 1800-talet till i dag.
Under läsningen är det tre teman som särskilt sticker ut som begränsningar i det socialdemokratiska projektet.
Det första temat är den förhärskande produktivismen. Redan under Hjalmar Brantings tid grundlades ett synsätt där ökad produktivitet blev nyckeln till sociala reformer. I stället för att ifrågasätta det privata ägandet av produktionsmedlen inriktades socialdemokratin mot att spela det kapitalistiska spelet bättre än kapitalisterna själva. Mot marknadens anarki och slöseri ställdes ett ”funktionssocialistiskt” tänkande som handlade om att rationalisera och effektivisera produktionen. På så sätt hoppades man skapa ett ekonomiskt utrymme för sociala reformer.
Denna strategi krävde dock samarbete med de borgerliga partierna och samförstånd med landets verkliga makthavare – de stora industrikapitalisterna. För att inte stöta sig med dessa samarbetspartners blev den socialdemokratiska ledningen tvungen att motarbeta mer radikala strömningar inom arbetarrörelsen och de andra folkrörelserna.
Tillväxtivern blev socialdemokraternas fall
Strategin fungerade så länge tillväxten höll i sig, arbetarna var organiserade och högerpartierna var splittrade. Men så snart dessa faktorer förändrades påbörjades också socialdemokratins fall.
Det andra temat är partiets kluvna förhållande till socialismen. Å ena sidan förlitade sig hela det socialdemokratiska samhällsbygget på människors lojalitet gentemot socialistiska grundvärden som jämlikhet och solidaritet. Å andra sidan kunde det engagemanget inte tillåtas rubba maximeringen av tillväxten.
Socialdemokraterna övergav tidigt marxismens kritik mot den borgerliga ekonomins fundament. Snart hade de gjort kapitalets perspektiv till sitt eget. Det löfte om en utvecklad välfärd och förhöjd levnadsstandard som socialdemokratin framhöll till arbetarklassen hängde ytterst på att samma klass lät sig säljas på marknaden utan att protestera mot sin underordning eller ställa krav på makt över sina arbetsplatser.
Folkrörelsernas betydelse
Det tredje temat gäller rörelsernas betydelse. Genom hela sin redogörelse betonar Östberg att utrymmet för sociala framsteg skapades genom folklig kamp underifrån. De massiva hungerdemonstrationerna under första världskriget – initierade av radikala arbetarkvinnor – gav oss rösträtten.
1930-talets sociala reformer möjliggjordes tack vare det underliggande strejkhotet. På samma sätt var det på ryggen av 1960- och 1970-talets arbetarradikalisering och nya sociala rörelser som det svenska jämlikhetsexperimentet bars till sin absoluta topp.
Östberg visar också hur bredden av folkrörelser varit avgörande för att utvidga reformprojektet från frågor om löner och arbetstider till andra sociala hänsynstaganden. Ett exempel är kvinnorörelsen som tidigt lade tonvikt vid frågor om rätten till bostäder, föräldraledighet och barnomsorg som centrala för arbetarklassens frigörelse.
Socialdemokratins nedgångsperiod sammanfaller med rörelseorganiseringens tillbakagång och världskapitalismens svårigheter att skapa några större tillväxtvågor efter 1970-talet. Det förra seklets samförståndsanda är inte längre lockande för en kapitalistklass som tjänar mer på att plundra välfärdsstatens rester.
Av den socialdemokratiska rörelseapparaten återstår också bara ett skal. Karriärpolitiker, och mediastrateger har ersatt den gräsrotsorganisering som tidigare erbjöd människor ett helt liv inom rörelsen. En frustrerad arbetarklass utan minne av kollektiv kamp lockas i dag mer av högerpopulismens sirensång än av hoppet om ett liv efter kapitalismen.
Det finns ingen tvekan om att det socialdemokratiska samhällsbyggandet varit av världshistorisk betydelse. På bara ett par generationer förvandlades Sverige från ett av Europas fattigaste länder till ett ledande industriland med en unikt hög grad av ekonomisk jämlikhet och jämställdhet mellan könen.
Samtidigt gjorde Socialdemokraterna halt så snart frågan om ägandet och kontrollen över produktionsmedlen väcktes. Därför kunde också rörelsernas landvinningar snabbt rullas tillbaka när vindarna vände. Enligt Östberg var reformismens stora problem att dess ”tro på politikens möjligheter var så stark att den avstod från att utmana den ekonomiska makten”.
För alla som ännu hoppas på att få se 1900-talets bedrifter upprepade – och överträffade – gäller det att ta denna läxa på allvar. Varaktiga förändringar i det arbetande folkets intresse förutsätter kontroll över ekonomin, och den kontrollen kan bara vinnas av kämpande rörelser. Det är vad vi måste lära oss av den storslagna och tragiska sagan om den svenska socialdemokratins uppgång och fall.
I Barcelona har anställda på H&M:s kundtjänst strejkat i över tre månader. Men eftersom de inte har fått gehör från ledningen på plats, har några av arbetarna nu kommit till Stockholm. På onsdagen anordnade de en protestaktion utanför klädjättens huvudkontor. Arbetaren var på plats.
”H&M står för hunger och misär!” är ett av slagorden som ekade genom centrala Stockholm på onsdagen, när en delegation av företagets anställda protesterade utanför den svenska klädjättens huvudkontor.
Bakgrunden är en pågående arbetsplatskonflikt i Barcelona, där ett hundratal anställda på ett av företagets kundtjänstcenter har strejkat för bättre arbetsvillkor i numera tre månader.
Onsdagens aktion samordnades mellan det spanska syndikalistfacket CGT, som stått bakom strejken, och deras svenska motsvarighet, SAC Syndikalisterna.
Utöver H&M-arbetarna från Barcelona deltog ett dussintal fackligt aktiva från huvudstadsområdet i protestaktionen, däribland medlemmar ur Solidariska byggare och Solidariska städare, som bägge tillhör Stockholms Lokala samorganisation av SAC.
Att utvidga kampen bortom nationsgränser föll sig enligt deltagarna naturligt. Kundtjänstcentret i Barcelona hanterar ärenden från ett flertal europeiska länder, däribland Norge och Finland, och majoriteten av arbetarna talar två, tre eller fler språk.
De fem strejkande arbetarna som utgjorde Stockholms-delegationen härstammar ursprungligen själva från lika många länder: Spanien, Frankrike, Colombia, Grekland och Storbritannien.
– Vi har strejkat i tre månader men inte fått gehör i förhandlingarna. Då kände vi att vi väl fick ta vårt budskap och vår kamp hit, säger brittiska Jodie Stephen.
Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona och är en av de strejkande som deltog i protestaktionen i Stockholm på torsdagen. Foto: Volodya Vagner
Enligt kollegan Tomas Calvo har attityden hos företagsledningen i Barcelona varit under all kritik.
– Bland annat har vi fått höra att våra krav skulle vara lika med att be om en lyxbil. Att vi helt enkelt borde hitta andra jobb om vi var så missnöjda, och att vi skulle vara för lågkvalificerade för att kräva bättre villkor, säger spanjoren.
Strejken organiserades av det spanska facket CGT och SAC Syndikalisterna. Foto: Volodya Vagner
Enligt Tomas Calvo, som 2021 fick en företagsintern utmärkelse som ”årets anställd”, är det ironiskt:
– Om något är vi överkvalificerade, många av oss har flera utbildningar. Chefen som framförde detta hade själv tillträtt sin tjänst bara några månader tidigare. Vi har haft tre chefer på tre år, vilket ju snarare tyder på att det är bland cheferna man hittar de underkvalificerade, med tanke på att de jämt byts ut, säger Tomas Calvo med ett leende.
Tomas Calvo. Foto: Volodya Vagner
Kritiserade förändringar i arbetsmiljön
Något som de strejkande anser ledningen inte förstår, är att de omstridda förändringar som på sistone skett på deras arbetsplats, såsom tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation, även drabbar kunderna.
– Ibland behöver man en stund för att säkerställa att kunderna blir nöjda. Men i och med nya kontrollsystem så finns det numera regler kring hur lång tid vi får ta på oss. Man prioriterar tidsåtgången över kvalitén i bemötandet. Det handlar bara om siffror, det är avhumaniserande, menar grekiskan Eirini Konstantopoulou, som likt sin kollega Jodie Stephen, bär en stor megafon under protestaktionen.
Även kronisk underbemanning drabbar enligt de strejkande såväl arbetarna som kunderna. En löneförhöjning på en procent, som företaget erbjöd som kompromiss, betraktar de i och med de skenande levnadskostnaderna som otillräckligt.
Eirini Konstantopoulou under protestaktionen utanför H&M:s huvudkontor i Stockholm. Foto: Volodya Vagner
Söker dialog med företagsledningen
En förhoppning hos H&M-arbetarna med Stockholmsbesöket har varit att kringgå deras lokala ledning, som de misstänker inte förmedlar hela bilden till sina överordnade i Stockholm. Huruvida det lyckats är oklart.
– Vi bad HR-chefen och VD:n om ett möte i samband med vårt besök i Stockholm. Svaret vi fick var mycket trevligt, och påtalade att man gärna vill se konflikten löst, men att det var ledningen i Barcelona som skulle hantera frågan, sammanfattar Tomas Calvo.
Onsdagens högljudda talkör och entusiastiska vuvuzelakonsert utanför huvudkontoret leder inte heller till något spontant gensvar från ledningen. Förutom en säkerhetsvakt som förklarar att man inte får fästa flygblad på entrédörrarna, är det ingen från huvudkontoret som kommer ut för att bemöta arbetarna.
Många nyfikna förbipasserande
Bland de förbipasserande är intresset för aktionen desto större. Medan Jodie Stephen, Tomas Calvo och Eirini Konstantopoulou leder talkören, går deras kollega, den charmant leende fransmannen Franck Jacob, fram till nyfikna och förklarar bakgrunden till aktionen. Det syns att kontakt med främmande människor faller honom lätt, och han fastnar i flera längre samtal.
Franck Jacob förklarar för förbipasserande vad protestaktionen handlar om. Foto: Volodya Vagner
– Jag pratade nyss med en spansk kvinna, som visade sig själv jobba på H&M här i stan, berättar Franck Jacob glatt för Arbetaren och fortsätter:
– Hon blev mycket förvånat när hon fick höra om allt det här, och ville veta mer. Det har varit flera som spärrade upp ögonen när jag förklarade att vi varit i strejk i 90 dagar. Det är mycket stöd, folk önskar oss lycka till och hoppas att vi får genom våra krav.
När Arbetaren ber om kommentarer från förbipasserande är reaktionen i många fall den samma. Turisten Gary, från skotska Edinburgh, säger sig vara chockerad över hur dåligt H&M enligt de protesterande behandlade sina anställda.
– Jag hoppas de får stöd av svenskarna och lyckas driva genom sina krav. Jag tror att företag ibland behöver bli konfronterade på det här viset, för att bli påminda om att det är vi vanliga människor som har makten, säger han.
Flygbladutdelning under protestaktionen. Foto: Volodya Vagner
Även tvåbarnsmamman Homa, från Linköping, som själv ibland handlar på H&M, har empati för arbetarna.
– Man vill ju att alla ska ha schyssta arbetsvillkor. Om några år skulle hon ju lika gärna kunna vara i samma sits, säger hon och syftar på den äldre av sina två döttrar i skolåldern som står vid hennes sida.
– H&M går ju alltid ut med att de har schyssta villkor, och som konsument litar man ju på företaget. Och så blir det så här, det är jättetråkigt, lägger hon till.
Förbipasserande med flygblad. Foto: Volodya Vagner
För de strejkande från Barcelona väntar nästa vecka åter ett försök att få till en förhandlingslösning. Kundtjänstcentrets ledning har bjudit till ett möte där en extern medlare ska försöka få parterna att komma överens.
Men oavsett hur den aktuella konflikten slutar, så har den skapat globala band mellan kollegor. Stockholmsbesöket är nämligen bara det senaste i en rad liknande resor. Flera ur gruppen har tidigare redan varit i bland annat Tyskland och Indien, där arbetare i H&M:s produktion nyligen organiserat sig fackligt.
– Vi får hela tiden nya vänner och kontakter, säger Jodie Stephen.
Ökänd byggchef åtalas för människoexploatering och övergrepp i rättssak. Francisco Lopez Solano är en av de som utnyttjats hos Nordiska Golv. Foto: Samuel Pettersson/TT, Oscar Olsson/TT, privat
Nordiska Golvs vd åtalas för människoexploatering
Migrantarbetare arbetade under slavliknande förhållanden på byggföretaget Nordiska Golv i närmare 15 års tid. Nu har den ökända byggchefen åtalats för människoexploatering. Åtalet innehåller även en punkt om övergrepp i rättssak då vd:n hotat ett fackligt ombud till livet utanför Arbetsdomstolen.
I närmare 15 års tid har byggföretaget Nordiska Golv utnyttjat migrantarbetare i byggbranschen i Sverige.
Flera välkända byggföretag, inklusive allmännyttiga bolag som Svenska Bostäder och LO-ägda Riksbyggen, har anlitat det omstridda företaget Nordiska Golv de senaste åren. Trots omfattande mediebevakning och domar i både Arbetsdomstolen och tingsrätten har utnyttjandet av människor fortsatt på svenska byggarbetsplatser.
Arbetaren har genom åren återkommande rapporterat om de allvarliga missförhållandena på företaget och i olika artiklar och reportage intervjuat uppemot tjugo anställda som vittnat om svåra villkor, аrbetsskador och uteblivna löner.
Nordiska Golv och dess företrädare har tidigare dömts för brott mot utlänningslagen, efter att ha anlitat arbetare utan arbetstillstånd.
Men nu har slutligen ett åtal om människoexploatering väckts i Södertörns tingsrätt mot Nordiska Golvs vd Christian Erdal. Stämningsansökan lämnades in den 18 juli.
Åtalet är ett resultat av en polisutredning om människoexploatering som pågått under flera år och ursprungligen omfattade hela 40 målsägande.
I ett tidigt skede frystes både bolagets och vd:ns tillgångar, bland annat hans privata bostad. Vd:n förhördes från häktet.
När fallet nu går till åtal har antalet målsägande skurits ned till tre.
Arbetaren har tagit del av åtalet som innehåller ansvarsyrkanden för tre målsägande, bedrägerianklagelser samt en punkt om övergrepp i rättssak.
I åtalet beskrivs ingående hur migrantarbetarna tvingats arbeta under svåra förhållanden på företaget. Två personer från El Salvador ska i oktober 2020 ha arbetat i 11 timmar per dag under 18 dagar respektive 16 dagar utan lön på platser runt om i Sverige.
”Hoppas på rättvisa”
Arbetaren har intervjuat Francisco Lopez Solano, som arbetade på Nordiska Golv 11 timmar per dag under 27 dagar utan lön.
Han kom till Sverige från Nicaragua för att försörja sin familj, och det första jobbet på Nordiska Golv visade sig snabbt bli en mardröm.
Francisco Lopez Solano fick ingen lön och tvingades leva under svåra förhållanden. Han sov på golvet i ett hus där det saknades både el och varmvatten, och fick inga matpengar.
– Det var så många som fick lida, inte bara jag, många arbetare blev utan lön. Vi arbetade söndag till söndag från 09-22 ibland, säger Francisco Lopez Solano.
Francisco Lopez Solano fick till sist plocka pantburkar för att ha råd med ett SL-kort.
Francisco Lopez Solano arbetade på Nordiska Golv 11 timmar per dag under 27 dagar utan lön. Foto: Privat
Målsägandebiträdet: ”Tragedi att företaget tillåtits fortsätta”
Niklas Dahlbeck är målsägandebiträde och har företrätt majoriteten av alla målsägande i utredningen. Han säger till Arbetaren att det under utredningstiden ständigt tillkommit nya offer som utnyttjats av Nordiska Golv & Bygg.
– Det är en tragedi att företaget har tillåtits fortsätta sin verksamhet under hela den här tiden och att det finns så många människor i utanförskap som har utnyttjats så grovt, säger Niklas Dahlbeck.
Han berättar att han vid förhören med klienter bland annat fått höra att företaget inhyst upp emot tio arbetare i samma rum, med sovplatser på golvet, ibland utan madrass.
– Det har ofta saknats möjligheter att värma eller laga mat, att tvätta sig ordentligt. Lägg därpå till väldigt långa arbetsdagar, ofta 12 timmar, sju dagar i veckan. Och som en sista förnedring har de därefter inte fått en bråkdel av den lön de blivit utlovade. Ibland inte ens någon lön alls, säger Niklas Dahlbeck.
Niklas Dahlbeck är målsägandebiträde och har företrätt majoriteten av alla målsägande i utredningen. Foto: Dahlbeck & Blomquist Advokater HB
Niklas Dahlbeck hoppas på att rättegången leder till förändring på svensk arbetsmarknad och upprättelse för de människor som utnyttjats.
– Jag hoppas att det kommer komma fram i tingsrätten med vilken avsaknad av respekt för de här människornas människovärde som bolagets företrädare agerat och att rättegången resulterar i någon form av upprättelse för alla offer, även de vars utredningar lagts ned, och att bolaget och dess företrädare stoppas från att utnyttja fler människor.
Åtalet innehåller även en punkt om övergrepp i rättssak, då vd:n angripit ett fackligt ombud på SAC Syndikalisterna utanför Arbetsdomstolen i januari förra året.
Hotade facklig företrädare till livet
Enligt åtalet hotade vd:n det fackliga ombudet utanför AD och sade att hen skulle kunna få ”en pistol i munnen när dennes fru tittar på”. Hotet ska ha varit menat att framkalla allvarlig fruktan för ombudet och familjen. Bland annat tidningen ETC rapporterade om den allvarliga händelsen utanför Arbetsdomstolen förra året.
Stämningen från SAC som skulle behandlats vid den förhandlingen handlade om löneutbetalningar på 233 000 kronor samt ett skadestånd på 110 000 kronor som facket menar uteblivit.
Rasmus Hästbacka, jurist och fackligt ombud på SAC Syndikalisterna, kommenterar åtalet i ett sms till Arbetaren.
“Glädjande att åtal väcks. Våra förhandlare utsätts ofta för hot. Jag hoppas det blir en fällande dom som vi kan visa upp för alla kriminella arbetsgivare som bara antyder otrevligheter. Samtidigt behöver SAC fortsätta utveckla säkerheten för förtroendevalda. Vi kan inte förlita oss på staten”, skriver Rasmus Hästbacka till Arbetaren.
Nu närmar sig rättegången. Francisco Lopez Solano hoppas på att den ska utmynna i upprättelse för alla de migrantarbetare som utnyttjats på företaget.
Vad förväntar du dig av rättegången?
– Jag har förklarat för polisen att det här tog mig väldigt hårt för det var mitt första arbete som nykommen till Sverige. Jag blev bara utnyttjad, säger han och tillägger:
– Jag hoppas att rättvisa ska skipas för alla nicaraguaner som jobbade ärligt, för vi fick inte betalt. Vi kom till Sverige för att arbeta men fick inget tillbaka.
Arbetaren söker Nordiska Golv:s vd Christian Erdal.
Kamala Harris höll på tisdagen sitt första tal i presidentvalskampanjen och lyfte då arbetarrättigheter som en prioriterad fråga. Foto: Ringo H.W. Chiu/TT
Facken sluter upp bakom Kamala Harris – utgör viktiga väljargrupper
Stödet för vice president Kamala Harris ökar, inte minst i de egna leden, och det lutar allt mer mot att det blir hon som blir Demokraternas nya presidentkandidat till valet i november. Även de amerikanska fackföreningarna sluter upp en masse bakom henne. Och under sitt första tal i presidentvalskampanjen underströk Harris att arbetarrättigheter är en prioriterad fråga bredvid fattigdomsbekämpning och aborträtten.
Redan dagen efter beskedet från Joe Biden att han drar tillbaka sin kandidatur och uttalandet kort därefter att vice president Kamala Harris var beredd att ställa upp, och troligtvis också blir partiets nya kandidat, började fackföreningar runt om i landet att mobilisera.
De amerikanska fackföreningarna organiserar betydelsefulla väljargrupper som är av intresse både för Demokraterna och Republikanerna och som ingen av partiernas kandidater är beredda att ge upp på förhand.
De fackföreningar som var först ut med att backa upp Kamala Harris var samma fackföreningar som känt ett starkt stöd från Joe Biden under hans år som president.
Biden har av vissa beskrivits som den mest fackvänliga presidenten genom tiderna och hyllades bland annat för att ha varit den första sittande presidenten att delta under en pågående strejk. Detta när han förra året besökte en strejk som organiserats av United Auto Workers.
Även Kamala Harris beskrivs som en högljudd facklig supporter som även hon uppskattas av de fackliga organisationerna.
Bred majoritet av facken ger sitt stöd till Harris
En av de första facken som uttryckte sitt stöd till Kamala Harris var Service Employees International Union (SEIU) som organiserar framför allt vård- och omsorgspersonal och har närmare två miljoner medlemmar.
Harris beskrivs stå nära facket och var tidigare i år ute och utlovade nya skärpta regler för bemanning på vårdhem. Bakgrunden till det var den extremt pressade situationen för vårdpersonalen på underbemannade vårdhem under covidpandemin. Något som facket SEIU hade uppmärksammat.
Några av de andra facken som redan ställt sig bakom vice president Kamala Harris som ny presidentkandidat är kommunikatörsfacket (Communications Workers of America), elektrikerfacket (International Brotherhood of Electrical), lärarfacket (American Federation of Teachers), livsmedelsarbetarfacket (United Food and Commercial Workers), lantbrukarfacket (United Farm Workers), hälso- och sjukvårdsfacket (National Union of Healthcare Workers) och målarfacket (International Union of Painters and Allied Trades).
Ytterligare ett stort lärarfack, National Educational Association, och bilindustrifacket, United Auto Workers, förväntas följa efter.
– Under åren har vice president Harris visat en reell ambition att vilja lyssna på våra medlemmar och arbetare överallt och på de frågor som är viktigast för dem, säger Marc Perrone, internationell ordförande i livsmedelsfacket, United Food and Commercial Workers, till Guardian.
Han fortsätter:
– I egenskap av senator var hon (Kamala Harris red. anm.) en förespråkare för stärkt skyddsutrustning för arbetare i utsatta yrken under pandemin. Under sin tid som vice president har hon varit en viktig röst för att minska utskrivningen av receptbelagda läkemedel och hon var den avgörande rösten för att få igenom ett krispaket för att rädda 350 000 fackanslutna arbetares pensioner.
Trump kommer ta kampen om fackens stöd
Detta medan Donald Trump, enligt Guardian, har stöd från två polisfackföreningar.
Men Trump kommer inte ge sig lätt när det handlar om stödet från fackföreningar och organiserade arbetare. Det är alltför många viktiga röster för att de ska lämnas därhän.
Biden har delar av vinsten att tacka facket för när han vann 2020 och sedan fick fortsatt starkt stöd i mellanårsvalet 2022. Detta medan Trump tidigare har lyckats få starkt stöd från fackliga organisationer i Mellanvästra USA, vilket delvis anses ha gett honom segern år 2016.
Det var bland annat mot bakgrund av detta som Donald Trump, med siktet inställt på att vinna över dessa väljare igen, kom med nyheten att hans vice presidentkandidat är JD Vance, som både har kritiserat finanspolitiken på Wall Street och stöttat strejken bland bilindustriarbetarna.
– Vi behöver en ledare som inte sitter i fickorna på de stora affärsmännen, men som svarar upp mot arbetarmannen – både den organiserade och icke-organiserade, sade JD Vance under Republikanernas konvent.
JD Vance har dock uppförsbacke, eftersom Trumps politik hittills i princip gått i motsatt riktning och gynnat de välbärgade samtidigt som facken har kritiserats. Nu senaste hovade Trump in stora pengar till valkampanjen genom att att lova stora skattenedskärningar för de allra rikaste.
Aborträtten viktig valfråga för Harris
En annan viktig valfråga för Kamala Harris är aborträtten. Den vill hon till varje pris säkra för landets kvinnor.
Donald Trump kommer inte få det lätt att försöka fortsätta ducka frågan, som han hittills oftast gjort, efter att Projekt 2025 – ett ultrakonservativt manifest som har tagits fram av nära medarbetare till Trump – har lanserats och helt klart bland annat har som mål att förbjuda abort i USA:s alla delstater.
I dokumentet finns även förslag på politik som attackerar arbetarrättigheter, bland annat förbud för facklig organisering bland offentliganställda och stopp för utbetald övertid.
Kamala Harris har under tiden som vice president talat varmt för facklig organisering och fackliga rättigheter. Under sitt första tal som presidentkandidat på tisdagen lyfte hon även arbetarrättigheter som en prioriterad fråga bredvid fattigdomsbekämpning och aborträtten.
– I en fackförening bestående av en majoritet kvinnor med olika ursprung, varav många med migrantbakgrund, är vi glada över att ha en sådan lokalt rotad och arbetardriven kandidat att stödja, säger J’nee DeLancey, som arbetar i en mataffär i Seattle och är medlem i livsmedelsarbetarfacket UFCW, till Guardian.
Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten, skriver Isak Gerson. Foto: Olof Åström, Håkon Mosvold Larsen, Gene Puskar och Mustafa-trit20. Kollage: Arbetaren.
Isak Gerson: PWC:s tempelriddare på krigsstigen igen
”Reaktionär skit finns i fundamenten för våra religiösa urkunder och för den västerländska filosofins källor. Vi löser det genom att pågående studera och problematisera texterna. Men när samma sak dyker upp i muslimsk tradition sätter räknenissarna på revisionsbyrån PWC ner foten. Varför? Antagligen rasism.”, skriver Isak Gerson.
Attackerna mot Ibn Rushd är avgörande i frågan om studieförbundens föreningsfrihet gentemot staten. I distrikt efter distrikt lyfts de administrativa vapen som finns mot dem i kampen för att sänka verksamheten eller iallafall slippa betala en krona av de bidrag de har rätt till. Framför allt handlar det om granskning efter granskning som utförs av deras verksamhet, som saknar motstycke i svensk förvaltningshistoria. Varför? För att de har en muslimsk profil.
Som de skriver själva: ”Den administrativa bördan och den likviditetsutmaning som detta innebär riskerar att kväva Ibn Rushd Studieförbund. De resurser som skulle kunna läggas på föreningsstärkande och demokratiutvecklade arbete läggs nu istället på att ta fram statistik, materiallistor och värdegrundsöversikter.” De svälts ut av överdrivna kontrollåtgärder, av vilka de själva får bära mycket av kostnaderna. Och som någon som regelbundet läser granskningarna som görs kan jag säga att de sällan hittar något substantiellt. Man greppar efter de få fjädrar man kan hitta och bygger skuggan av en höna.
Problematiska formuleringar finns i bibeln
Nu senast har revisionsbyrån (!) PWC granskat deras studieverksamhet och med sin teologiska spetskompetens de förvärvat på bokföringskursena på Ekonomikum kommit fram till ”att material med problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll använts i flera studiecirklar genomförda under år 2023”.
Rapporten har såklart inte tagit hänsyn till hur texterna faktiskt undervisats, studerats eller diskuterats, utan bara rapporterat att de inte kunnat verifiera att man tagit avstånd från de problematiska formuleringarna i texterna (d.v.s. det finns inget skrivet papper på det). Ibn Rushd själva har kontrollerat påståendena och finner att inga av de problematiska passagerna PWC tar upp varit med i undervisningen (något PWC av något skäl missade), och säger att om de tagits med hade studieförbundet krävt problematisering av passagerna i fråga.
Skulle PWC komma fram till samma sak för en kurs som studerar historiska eller samtida tolkningar av kvinnorollen och HBTQ-personer i bibeln? En studiecirkel i Lewi Pethrus antisemitiska idéer? Eller menar de att det rätta bara är att blunda för urkunderna? När man kan studera dem inom ramen för en demokratisk förening med värderingar på tvärs mot historiens mörka tolkningshistoria?
Tredje Mosebokens vers 18:22 (”Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna; det är en styggelse.) är kanske en av bibelns mest kända. Den är känd just för att den har en mörk tolkningshistoria där den genom en stor del av historien tolkat den som ett förbud mot homosexualitet. Om man plockar ut den versen från sitt sammanhang och från bibeln i stort är den läsningen inte särskilt konstig. Men om man ser det i den större bilden av bibliska lagar och värderingar blir den mycket underlig.
Luthers och Lewi Pethrus texter fyllda av antisemitism
Sätten att hantera den motsägelsen är framför allt tre. Vissa bortser från den större oförenligheten med bibelns budskap och väljer homohatet. Vissa blundar för att versen existerar och vägrar befatta sig med den. Men den tredje vägen skulle jag säga är den mest välfungerande – att brottas med texten tills man hittar ett sätt att förena den med bibeln i övrigt och med sin tro. Det kräver dock en tillit till texten.
Bibeln är knappast den enda texten med svåra och obekväma passager. Det är vida känt att Luthers texter var sprängfyllda av antisemitism, precis som – vilket Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström nyligen avslöjade i Aftonbladet – Lewi Pethrus, grundare av Kristdemokraterna och viktig förgrundsgestalt för svenska Pingströrelsen.
Grunderna för den västerländska filosofin bygger bland annat på Platon, vars dialoger har pedofili som återkommande tema. På min filosofiutbildning la vi en timme på att i helklass diskutera hur vi läser Aristoteles idag, när han ser reflektivt eller filosofiskt tänkande hos kvinnor som en biologisk omöjlighet. Vi blundande inte för misogynin, vi angrep den med det bästa vapen vi hade till buds: resonerandet.
Ibn Rushd – plats för samtal och skydd från reaktionära idéer
Jag är glad att vi hade den diskussionen, och jag är glad över alla möjligheter jag fått att vrida och vända på svåra passager i synagogan och på den judiska folkhögskolan. Så det skaver något otroligt att den rätten förvägras minoriteter våra rasistiska strukturer har bestämt sig för är opålitliga. Ibn Rushd är ett demokratiskt förbund. De bygger sin värdegrund på mänskliga rättigheter. De om någon utgör en plats för det goda samtal som skyddar folk från reaktionära idéer. För oss som samtidigt värnar islams rätt att existera i religionsfrihetens Sverige och motståndet mot reaktionära idéer är en plats som Ibn Rushd mycket viktig.
Rätten att få studera sina religiösa urkunder med hela deras historiska kontext är viktig. Som moderna människor kan vi förhålla oss sansat till vår historia. Men tilliten till kraften i folkbildning och demokratiska samtal gäller inte muslimer och muslimska urkunder. För tilliten till demokratin räcker inte så långt. Med det avslutar jag min granskning av PWC och kan konstatera att deras texter är ”problematiskt/ icke-demokratiskt innehåll”.
Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och snart ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området, där knappt några utländska medier släpps in. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.
Måndag 22 juli, kl 19:55
Nu, efter ett uppehåll från att skriva i dagboken, återvänder jag till skrivandet.
I dag är det den 22 juli, min femte dag på en ny plats. En plats som består av ett rum, ett badrum och ett litet, outrustat kök med asbesttak och betonggolv.
Allt här är utmanande; jag är inte van vid att förflytta mig upprepade gånger. I dag har det gått nästan 300 dagar sedan det förbannade kriget började, och för varje dag blir livet svårare än tidigare. Vi har lärt oss mycket men blivit allt mer utmattade.
Jag har ägnat fem dagar åt att försöka organisera mitt liv och komma till rätta med vad som borde vara en enkel förflyttning, men jag kan inte bortse från att kostnaderna ökar för varje dag. Det börjar bli omöjligt att hitta rengöringsmedel och tvättmedel, och när de finns tillgängliga är de av lokalt märke och inte alls av hög kvalitet på grund av begränsade resurser.
Under den här tiden har jag lärt känna familjen som vi hyr av – de är verkligen vänliga människor som inte tvekar att hjälpa till när det behövs, som om vi hade känt varandra länge. Jag har också träffat en ny vän som heter Mustafa, som alltid kommer för att leka och underhålla min dotter Sama.
Sama har nyligen utvecklat en värmeallergi som förvärras för varje dag som går. Min småtting trivs inte i det här tillfälliga hemmet; hon kan inte krypa eller leka fritt på betonggolvet, som skaver och gör ont mot hennes hud. Jag är verkligen ledsen för hennes skull. Jag önskar att jag kunde ge henne en bättre plats och bättre förutsättningar att leva lyckligt.
När det gäller min man var vi tvungna att ta ut en del av våra kampanjmedel för att starta ett solcellsdrivet telefonladdningsprojekt för att tillgodose våra bostads- och matbehov.
Jag önskar att jag kunde ha ständig tillgång till internet för att hålla kontakten med er, mina vänner. Jag ska försöka skriva detaljerade dagboksanteckningar när det är möjligt.
Emil Boss önskar att Syndikalisterna förfogade över några billiga stugor så att byggare och städare fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse. Foto: Lars Pehrson/TT, Axel Green
Emil Boss: Tänk om alla kunde få en riktig semester
Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Bland migrantarbetare är semester inte alltid populärt, eftersom själva vistelsen handlar om att jobba ihop pengar medan kontakten till nära och kära reduceras till videosamtal. Trots det finns det många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. Emil Boss hoppas att alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester en dag.
För bara några decennier sedan hade nästan alla fack och storföretag egna semesterbyar. Medlemmar eller anställda kunde till subventionerat pris åka exempelvis till Västkusten eller fjällen och vila upp sig på semestern. När utlandsresandet tog fart skaffade många organisationer istället semesterlägenheter nere på kontinenten.
I dag återstår bara några få stugor här och där. Transportarbetarförbundet har fem stugor i Lysekil, Akademikerförbundet SSR har kvar sina lägenheter i Frankrike och Spanien. Men överlag har konceptet blivit väldigt omodernt. Tanken på att facket eller arbetsköparen ska tillhandahålla en billig semestervistelse får nog sägas tillhöra en annan tid.
När vi i Syndikalisterna organiserar byggare och städare i Stockholm slås vi ofta av hur ålderdomligt allting ter sig. När medlemmarnas problem ska hanteras är ofta den mest effektiva metoden att damma av avlagda gamla fackliga lösningar. Det är verkligen inte ett bra tecken.
Medlemmar utan bankkonton behöver betala medlemsavgifter kontant och får då en stämpel i medlemsboken. Skadade och arbetslösa medlemmar står utanför trygghetssystemen och behöver hjälp genom insamlingar från andra arbetare. Medlemmar behöver tipsa varandra om vilka byggföretag som betalar ut rätt lön i tid. Arbetare som organiserar sig blir vräkta och behöver hjälp med boenden.
Migrantarbetare ställs inför semestrar de inte efterfrågat
Samma sak med semestrar. På varenda större byggprojekt i Stockholm hittar du arbetare som har kommit ensamma till Sverige och som bor i förläggning eller inklämda hos någon slumvärd. Syftet med vistelsen i Sverige är ofta att samla ihop så mycket pengar som möjligt. Kontakten med familjen sker via videosamtal. Skolavslutningar och födelsedagar missas, barnen växer upp på andra sidan jorden.
För dessa arbetare är semestrar inte alltid populära. Längre ledigheter riskerar att förlänga arbetsresan, som ofta tar slut när en viss summa har samlats ihop. Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Självklart finns det också många städ- och byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. För den arbetare som hyr en fällsäng i vardagsrummet hos en slumvärd och skickar hem alla pengar till familjen, blir det sällan trevliga veckor.
Möjlighet till riktig semester – en dag
Tänk då om fackföreningen förfogade över några billiga stugor så att medlemmarna fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse? Varsomhelst vid någon trevlig insjö skulle duga, det viktigaste vore att det är gratis. Under resten av året kunde stugorna fungera som en tillflyktsort för de svartlistade arbetarna, för de vräkta och för de halvsvältande arbetslösa.
Denna ålderdomliga idé måste vänta på en ljusare framtid. Varje medlemsavgift behövs fortfarande för att få företag att betala ut lön för utfört arbete eller att anmäla arbetsskador. Kampen fortsätter och en dag kanske alla arbetare i Sverige får möjlighet till en riktig semester.
Serien Ketamin Cowboys är en del av den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen, som ges ut av Galago i augusti 2024. Illustration: Tommy Sundvall
Morris, John och Hunters äventyr i senkapitalismen fortsätter. I sommar får Arbetarens läsare följa med på en flippad färd när de jobbar som foderbudförare – där inget blir som de hade trott. Det här är del ett av Tommy Sundvalls nyritade Ketamin Cowboys ur den kommande serieboken Folkbokförd i rännstenen.
