Författarna Judith Kiros, Balsam Karam, Athena Farrokhzad och Iman Mohammed är några av initiativtagarna till Gazamanifestationen på bokmässan i Göteborg. Foto: Jehad Alshrafi/TT, Staffan Löwstedt/TT, Magnus Andersson/TT och Jonas Ekströmer/TT
I dag fredag arrangerar litteratursällskapet Bröd och rosor en manifestation till stöd för Gaza utanför bokmässan i Göteborg. Förhoppningen är att fler författare ska våga ta ställning mot Israels pågående krig. Arbetaren har pratat med bibliotekarien och författaren Balsam Karam, som är en av initiativtagarna.
Vad är det ni ska göra? – Vi har gjort minnesmärken över några av de palestinska journalister och författare som dödats under det pågående kriget, och de kommer att placeras utanför mässans entré. Det här som ett sätt att påminna om vilka som inte längre finns i ett sammanhang där de borde vara, på en bokmässa som hyllar det fria ordet. Tanken är att minnesmärkena sedan ska auktioneras ut och pengarna kommer att skänkas till Palestinagrupperna och andra som jobbar på plats i Gaza för eldupphör och återuppbyggnad, säger Balsam Karam.
Upplever du att det finns en rädsla hos övriga litteratursverige att prata om situationen i Gaza? – Jag vet inte om det är rädsla men det har definitivt funnits en vakuum. Kriget i Gaza går mer eller mindre att följa live och alla får information om vad som händer och ändå tycker jag att det är en märkbar tystnad från många. Nu har det dessutom gått så lång tid, och situationen blir bara värre, att den tystnaden känns extremt konstig, säger Balsam Karam.
Radikal bokmässa går av stapeln i Göteborg i helgen. ”Vi försöker se litteratur som ett sätt att leva, snarare än bara läsa”, säger en av arrangörerna till Arbetaren.
På torsdagen slog portarna upp för invigningen på Litteraturhuset och programmet fortsätter sedan ända fram till söndag på Kolgruvan.
– I år lanserar vi oss som den enda bokmässan i stan, säger Jarmo, som är en av arrangörerna. Han heter egentligen något annat, men föredrar att vara anonym, bland annat eftersom han vill flytta fokus från individen.
Jarmo beskriver hur den vanliga bokmässan präglas av kommers och stress.
– Man pratar om försäljningsstatistik, algoritmer och vad som säljer snarare än att faktiskt prata om litteratur.
Vad händer då på stadens ”enda bokmässa”, jo, just allt det som saknas på den andra bokmässan, enligt Jarmo.
– De där viktiga samtalen, men även mat och häng och nya vänskapsband som knyts. Vi försöker se litteratur som ett sätt att leva, snarare än bara läsa. Det kanske kommer till uttryck under helgen, säger Jarmo.
Brett program bortanför kommersen
Han beskriver programmet som brett och att det rymmer något för allt och alla.
– Grunden LS kommer och pratar om kampen för en rättvis semesterersättning. Det kommer vara samtal och ockupation, klimatkamp och däremellan massa härlig poesi och litteratur.
Själv ser han särskilt fram emot samtalet om nekropolitik, kolonialism och motstånd i Gaza som hålls med Paulina de los Reyes och Saleh Abdelaziz från Kollektivet Jordens fördömda. Nekropolitik är ett begrepp myntat av filosofen Achille Mbembe som kan bidra med förståelse kring hur makt utövas genom kontroll över döden.
– Det ser vi tydliga exempel på just nu i Palestina. Det är ett samtal som inte bara fastnar i filosofin utan också landar i faktiska konkreta exempel.
Det är på många sätt en ond tid vi lever i – men det är också en tid för civilkurage, skriver Emil Boss.
Civilkurage innebär att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk. Jag vågar påstå att vi numera ser ovanligt mycket av just sådant mod i Sverige. I den inhemska politiken står många människor upp mot högerextremism och rasism, trots att de ofta bemöts av ett koordinerat näthat och ibland även av allvarliga hot.
Många människor står också upp för den internationella rättsordningen, trots att de ofta svartmålas offentligt av högerpolitiker och ibland misshandlas av poliser (jag tänker på skandalerna i Lund).
Civilkuraget hos journalister, influencers, aktivister, politiker, författare, forskare och konstnärer uppmärksammas ofta (med rätta), men det görs minst lika osjälviska och viktiga val i det fördolda.
”Jag böjer mig inte för gangsters. Jag vill att de här skojarna ska stoppas”. Byggnadsarbetare i Stockholm mottar ofta hot om våld. När lurade snickare kräver att bolaget betalar lön i enlighet med kollektivavtalet, är det inte ovanligt att cheferna svarar med grova hot. ”Vi ska leja någon som skär halsen av dig”.
Jag har träffat en handfull arbetare, inte bara byggare, även städare och restauranganställda, som har tagit mycket stora personliga risker i sin övertygelse om att vi måste få stopp på de arbetslivskriminella bolagen. Vissa har tvingats leva med personskydd i sin kamp mot fusket. Alla vi som tjänar på en anständig arbetsmarknad har anledning att vara tacksamma för deras civilkurage.
Arbetare uppmärksammas sällan. När arbetare syns på teve är det mest som komiska figurer i realitysåpor, som offer i snyftreportage eller avskräckande exempel i program som ”lyxfällan”. Det finns förstås massor av skyddsombud därute som stoppar livsfarligt arbete (med risk för att själva få sparken), massor av anställda som backar upp kollegor som behandlas illa, arbetare som går ihop och protesterar mot despotiska företagskulturer.
Till minne av Björn Söderberg
Ett undantag från osynligheten kring arbetares civilkurage är det pris som SAC Syndikalisterna delar ut i oktober varje år. Det går till just en person som på ett modigt sätt har stått upp för sin mening på jobbet.
Civilkuragepriset delas ut till minne av Björn Söderberg. Han var en fackligt aktiv syndikalist som år slog larm om att en organiserad nazist satt i Handels klubbstyrelse på en stor arbetsplats i Stockholm. Beväpnade nazister svarade 1999 med att skjuta Björn i hans hem i Sätra.
Tjugofem år har gått sedan det politiska mordet, men våldet från extremhögern har aldrig mattats av. Under åren som gått har det politiska landskapet förändrats. Numera är vi vana vid att politiker efter politiker i Sveriges riksdag (i Sverigedemokraterna) visar sig ha kopplingar till samma rörelse som mördade Björn.
Det är på många sätt en ond tid vi lever i, men det är åtminstone en god tid för civilkurage.
Den nuvarande samhällsutvecklingen visar på behovet av antifascistisk och antirasistisk organisering – inte minst inom arbetar- och fackföreningsrörelsen, skriver chefredaktör Vendela Engström. Foto: Arbetaren, Skärmdump, Wikimedia Commons, Skärmdump
Vendela Engström: Vikten av antifascism ökar i takt med SD:s makt
Efter att Arbetaren rapporterat om att Sverigedemokraterna Dalarna bjudit in en tidigare NMR-aktivist som föreläsare förefaller det som att riksdagspartiet gett ut reporterns telefonnummer till den tidigare NMR-medlemmen, i stället för att svara på ansvarsfrågorna från tidningen.
Det tog exempelvis inte många dagar från att han i våras filmade och lade ut adressen till ett migrantläger i nordvästra Stockholm tills dess att aktivister ur den militanta nazistsekten Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) kom dit och vandaliserade de boendes tillfälliga hem. En medveten strategi givetvis och något som alldeles uppenbart visar på de nära banden mellan de många aktörerna inom svensk högerextremism.
När Peterson nyligen bjöds in till Sverigedemokraternas dalaavdelning för att föreläsa rapporterade Arbetaren om det. Inga konstigheter och vanlig journalistik. Men bollen var snabbt i rullning och efter att Arbetarens reporter sökt representanter för SD tycks någon hos partiet ha lämnat ut reporterns telefonnummer till Christian Peterson.
I stället för att riksdagspartiet svarar på Arbetarens frågor får reportern sms från den så kallade ”Förtalsombudsmannen”.
Det förefaller alltså som att ett riksdagsparti gett reporterns telefonnummer till en tidigare NMR-medlem, i stället för att svara på ansvarsfrågorna.
Låt den meningen sjunka in.
Normalisering av extremhögern
Sverigedemokraternas normalisering av radikalhögern och dess metoder går i linje med Kalla faktas avslöjande av hur partiets kommunikationsavdelning använder sig av anonyma konton för att sprida desinformation.
På detta sätt vill partiet öka motsättningarna mellan olika grupper genom ett narrativ av ”vi och de” – ”svenskar och invandare”. Även vänsterpersoner och andra meningsmotståndare pekas ut som ett hot.
Det är här Christian Peterson kommer in i bilden. Han är självutnämnd expert på ”vänsterextremism”. Ett begrepp som tycks vara väldigt brett för en person som hänger ut allt från poeter till klimataktivister och tidningen Brand.
Enligt Expo har Petersons projekt ”Förtalsombudsmannen” ett uttalat syfte – att tysta meningsmotståndare genom civilrättsliga förtalsstämningar.
Att en av SD:s lokalföreningar okommenterat samarbetar med en högerextrem aktivist som strävar efter ett tystare samhälle, samtidigt som partiet duckar frågor om detta bör väcka debatt på riksnivå.
SD = Rasister
Under SD:s 14 år i riksdagen har de flyttat gränserna för vad som går att säga och göra. Med det har rasismen normaliserats samtidigt som partiets politik anammats av andra högerpartier.
Men vi glömmer aldrig vilket parti Sverigedemokraterna är.
Även om Moderaterna och Kristdemokraterna verkar ha gjort det. För de partierna finns det ett annat ord: Medlöpare.
I ett upprop i DN den 22 september vittnar 74 forskare och journalister om hur hot, hat och trakasserier riktade mot deras yrkesgrupper har ökat. Hur samhällsklimatet på senare år blivit allt hårdare.
”För några av oss har det lett till stort personligt lidande och till att vi tvekar att göra det vårt yrke kräver – undersöka fakta, granska makten och förmedla kunskap.”
Risk att röster tystnar
I förlängningen riskerar det här att leda till ett samhälle där röster tystar och där demokratin i förlängningen slocknar.
En person som betalat det yttersta priset för att säga ifrån mot den nynazism där SD har sina rötter var syndikalisten Björn Söderberg. I år är det 25 år sedan han mördades av nazister efter att ha avslöjat att nazistledaren Robert Vesterlund valts in i styrelsen i en lokal fackklubb, där de båda jobbat.
Den nuvarande samhällsutvecklingen visar på behovet av antifascistisk och antirasistisk organisering – inte minst inom arbetar- och fackföreningsrörelsen.
Ett kallare samhällsklimat kräver många modiga röster – och det kommer kräva andra som vågar stå bakom de som säger ifrån.
SD lämnade ut Arbetarens reporters nummer till tidigare NMR-medlem. Foto: Skärmdump substack, Skärmdump SD dalarna, Wikimedia Commons. Montage: Arbetaren
Arbetaren söker SD – får SMS från ”Förtalsombudsmannen”
Under helgen hade SD Dalarna besök av den självutnämnde ”Förtalsombudsmannen” Christian Peterson. När Arbetaren söker partiet får man inga svar, däremot ett oväntat SMS.
Arbetaren sökte under måndagsförmiddagen SD:s pressavdelning och SD Dalarna för en kommentar angående att de bjudit in en person med kopplingar till NMR att föreläsa för partiets lokalavdelning.
SD:s pressavdelning hänvisade till partidistriktet i Dalarna och Arbetaren har vid upprepade tillfällen sökt Rasmus Giertz, SD Dalarnas ordförande.
Runt fyra timmar efter att Arbetaren har sökt Rasmus Giertz för första gången får Arbetarens reporter meddelanden från ett nummer tillhörande Christian Peterson. Sms:en, som Arbetaren får innan måndagens artikel är publicerad, är två bilder. På den ena står det ”C’mon, do something” på den andra syns en hund vilandes på asfalt.
Numret har i flera år använts av Christian Peterson för att samla in pengar på sociala medier. Bland annat genom projektet Förtalsombudsmannen.
I tidskriften Expo beskrivs projektets metod: Christian Peterson söker upp uttalanden eller inlägg i sociala medier från personer han ser som meningsmotståndare, för att sedan stämma personen bakom uttalandet.
Det framstår alltså som att Sverigedemokratierna, i stället för att svara på tidningens frågor, ger ett icke-offentligt telefonnummer till Christian Peterson.
SD svarar inte
Arbetaren söker Sverigedemokraterna både på riksnivå och i Dalarna för att få svar på hur det kan komma sig att Christian Peterson plötsligt hör av sig till det nummer som tidningen använder när de ringer SD.
Sverigedemokraternas presstjänst anser att det är ett ärende på lokal nivå och hänvisar till distriktet och SD Dalarna.
Arbetaren har sökt ordföranden för SD Dalarna utan resultat.
Den man som i slutet av förra veckan skadades under ett svetsarbete vid Forsmarks kärnkraftverk har nu avlidit. Dödsolyckan är därmed den fjärde på mindre än en vecka på svenska arbetsplatser.
Det var på fredagsförmiddagen förra veckan som en man i 25-årsåldern skadades svårt i samband med ett svetsarbete vid kärnkraftverket Forsmarks tredje reaktor i norduppland.
Mannen, som var anställd av Forsmark, fördes med ambulanshelikopter till sjukhus där han under helgen har vårdats med svåra skador. Under tisdagen kom dock beskedet att han avlidit.
Polisen och Arbetsmiljöverket har utreder nu händelsen och en teknisk undersökning av olycksplatsen har gjorts, enligt P4 Uppland.
Dödsolyckan var den fjärde på bara några dagar vid svenska arbetsplatser och hittills i år har minst 29 personer omkommit på sina jobb, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.
I helgen föreläste den så kallade Förtalsombudsmannen, Christian Peterson med bakgrund i nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, för Sverigedemokraterna i Dalarna.
”Igår hade jag det stora nöjet att föreläsa för Sverigedemokraterna i Dalarna om vänsterextremism och det hot som denna rörelse utgör”, skriver han i ett inlägg på sin blogg.
2018 var Christian Peterson aktiv i NMR och gick 2019 över till Alternativ för Sverige som han lämnade efter partiet misslyckats i valet 2022, berättar Jonathan Leman, researcher på Expo.
– Därefter satsade han helt på medieaktivism med olika anmälningskampanjer, säger Jonathan Leman.
På frågan om hur Sverigedemokraterna ställer sig till att partiets lokalförening i Dalarna bjudit in en tidigare NMR-aktivist som föreläsare svarar partiets presstjänst att ”Då detta är ett ärende av lokal karaktär hänvisar vi er till distriktet Sverigedemokraterna i Dalarna.”
Arbetaren har upprepade gånger försökt kontakta distriktets ordförande Rasmus Giertz, utan resultat.
I riksdagsvalet 2022 ökade SD Dalarna med nästan 5 procent och fick nära 26 procent av rösterna. Efter valet valdes SD Dalarna in tidigare riksdagsledamoten Kent Ekeroth som oppositionsråd i regionen.
Lokalföreningen har hamnat i blåsväder flera gånger på senare tid, som senast i somras när P4 Dalarna kunde avslöja att SD Dalarna handlat för en halv miljon kronor – utan att kunna redovisa vad pengarna gått till. Pengarna har partiet bland annat fått som skattefinansierat partistöd från region Dalarna.
I somras underkände även partiets revisor fjolårets bokföring till följd av det saknade underlaget, vilket ledde till att regionfullmäktige stoppade utbetalningen av årets partistöd. Trots kvittokaoset klubbade regionstyrelsen igenom partistödet i mitten av september.
Christian Petersons nuvarande koppling till NMR
Jonathan Leman lyfter hur Christian Peterson fortfarande har kopplingar till NMR genom bland annat uthängningsidan Avmaskerat som NMR startade 2020.
– Han hyllar, samverkar med, donerar pengar till och uppmuntrar andra att stödja dem. Han uttrycker stöd för både för NMR och aktivklubbarnas gatuaktivism.
Nyligen förlorade Christian Peterson en förtalsstämning mot Expo-reportern Morgan Finnsiö. Tidningen Journalisten skriver att Morgan Finnsiö delade Christian Petersons inlägg på X med kommentaren ”Säg att du hatar svarta utan att säga att du hatar svarta.” Christian Peterson delade en artikel om den svenska slavkolonin Saint-Barthélemy, åtföljt av en emoji med hjärtögon.
Jonathan Leman. Foto: David Lagerlöf
Jonathan Leman säger att Sverigedemokraterna tidigare delat en publicering från Christian Peterson från partiets officiella konto på Twitter, nuvarande X, och han har även blivit intervjuad på den SD-kopplade nyhetsplattformen Riks.
Att partiet nu tar in Christian Peterson som talare följer, enligt Jonathan Leman, en trend där tidigare där gränsdragningar högerut monterats ner.
– Förut pekade SD ut olika medier, och aktörer inom den högerextrema miljön som extremister, antidemokrater, fascister och nazister, säger Jonathan Leman och exemplifierar med hur man 2015 sparkade ut ungdomsförbundet.
Enligt Jonathan Leman sammanfaller förändringen med att Moderaterna och Kristdemokraterna öppnade dörren för samarbete med Sverigedemokraterna.
Högerns misstänkliggörande av den palestinska solidaritetsrörelsen flyttar fokus från sakfrågan – vad som faktiskt sker i Palestina, skriver medlemmar i Allt åt alla Göteborg i en debattartikel.
När man diskuterar Palestinarörelsen finns det bara ett ställe att börja. I Gaza. Krigsbrott känns för lamt, för futtigt, för att beskriva vad som sker där. Det är en sådan överväldigande ström av fasor som aldrig tar slut, ett folkmord, en etnisk rensning och ett försök att radera en kultur. Gaza är reducerat till ett sönderbombat ruinlandskap, en öken av grus, damm och blod. Bombade skolor, bostadshus och sjukhus, människor krossade under rasmassor, en påtvingad svält.
Detta systematiska våld har även spillt över till Västbanken, där de israeliska bosättarnas övergrepp, mord och fördrivningar av palestinier eskalerat sedan krigets början. Detta måste vara utgångspunkten för varje diskussion. Detta är vad Palestinarörelsen vill få stopp på. Ett slut på folkmordet, ett slut på avhumaniseringen av palestinier och ett fritt Palestina.
Trots det har den svenska debatten sedan den 7 oktober handlat om något helt annat. Högern är helt panikslagna inför Palestinarörelsen och minsta uttryck för solidaritet med det palestinska folket. Deras primära strategi är att gång på gång försöka kortsluta debatten genom att likställa Israel med alla judar, och all kritik av folkmordet med antisemitism. Därför är det viktigt att än en gång understryka att det är en världsbild som bara antisemiter och sionister kan skriva under på. Antisemitism är ett reaktionärt och rasistiskt gift som måste bekämpas varhelst det visar sig. Det finns gott om judiska personer och judiska organisationer, till exempel Judar för Israelisk-Palestinsk fred, som tar avstånd från Israels folkmord, men de rösterna drunknar i det onyanserade och rasistiska uppmålandet av konflikten som de godademokratiska israelerna mot de onda barbariska palestinierna.
Avhumanisering av palestinier
Avhumaniseringen av palestinier involverar att separera våra liv från deras. Därför är det så viktigt för försvararna av Israels folkmord i Gaza att visa att det inte finns några oskyldiga där, att Hamas gömmer sig bakom dem, att dem du visar ditt stöd skulle ge sig på dig om du är HBTQI-person och/eller kvinna. Islamofobin flödar som en mörk underström i allt detta, samma islamofobi som svenska muslimer dagligen får utstå. Målet är att skapa bilden av att de inte är som oss. Palestinarörelsen vill göra precis tvärtom. Tillskriva palestinier deras människovärde och rätten till liv, till en tillvaro fri från ockupation, våld och förtryck.
Hamaskramare, antisemiter, islamister, våldsdyrkare. Allt detta och mer är epitet som tillskrivs Palestinarörelsen i allmänhet och vänstern i synnerhet. Detta är allt som oftast baserat på lögner eller anekdotisk bevisföring, en enskild persons uttalande eller klädsel, som sedan smetas på rörelsen som helhet. Denna hets radikaliserar vissa högersinnade personer och ger dem den legitimitet de anser sig behöva för att ta till våld. Som bilattacken i Borås, utförd av en högerextrem 68-åring. Det var ren tur att ingen blev allvarligt skadad. Hetsen kan även ta formen av drev, där den blåbruna högern i en gemensam attack ger sig på enskilda personer.
De ideologiska dimridåerna som förskjuter debatten och reducerar oss till ett gäng rabiata judehatare måste upprätthållas, för att diskvalificera allt vi säger. För vad skulle hända om vi har rätt? Att palestinier är precis som oss, värda vår solidaritet? Att de inte förtjänar att mördas, torteras och fördrivas? All legitimitet kring folkmordet, kring all död, skulle bli makaber om de ideologiska dimridåerna skingrades. Då skulle det bli klart att det handlar om ett organiserat massmord på ett instängt folk som inte har någonstans att ta vägen. Som dör av påtvingad svält och sjukdomar, likväl som av bomber och kulor.
Diskussionen om Palestinarörelsen måste börja och sluta med vad som sker i Palestina, ingen annanstans. Vi betackar oss från högerns billiga retorik och desperata försök att förskjuta debatten från sakfrågan.
Ludvig Antonsson, Allt åt alla Göteborg Johanna Söderman Wigh, Allt åt alla Göteborg Kristian Schultz, Allt åt alla Göteborg
Finansminister Elisabeth Svantesson (M) med budgetpropositionen och höständringsbudgeten under promenaden från finansdepartementet till riksdagen. Foto: Jessica Gow/TT
Läkaren, krönikören och författaren Jona Elings Knutsson har skrivit en dagsvers om oppositionens svar på förslaget om höjda bidrag för återvandring. Foto: Vendela Engström, Adam Ihse / TT
Regeringens förslag om höjda bidrag för återvandring har inte stött på något större motstånd från oppositionen. Jona Elings Knutsson i en dagsvers om nationalism, asylrätt och populism.
Allt går att köpa för pengar I den världsordning som kallas fri När vården nu står utan sängar Vad ska nästa statssatsning bli?
Jo medlen ska gå att betala att medmänniskor ska ge sig av Kamrater som ej lyckats kvala till nationalistiska krav
Oppositionen de hurrar Just så ska ju slipstenen dras Sossarna myser och kurrar Asylrätt var bara en fas
Rasism är ju poppis, javisst I en avvägd och helt lagom dos Så tänker en sann populist Sieg heil med din rödaste ros
Den norska politikern, stortingsledamoten och partiledaren för Sosialistisk venstreparti 1975–1976, har avlidit 96 år gammal. Inte minst hennes arbete kring manliga härskartekniker har blivit legendariskt.
Berit Ås 1976. Foto: Henrik Laurvik/TT
Berit Ås var i grunden lärare. Från mitten av 1950-talet forskade hon i arbetspsykologi, något som under 1990-talet resulterade i en professur.
Samtidigt var hon en stridbar och kraftfull politiker, en brinnande feminist, först på kommunal nivå för Arbeiderpartiet och därefter som partiledare – Norges första kvinnliga – för Sosialistisk Venstreparti, som hon också var med och grundade.
Hon har berättat att hon redan som fyraåring försökte organisera gråsparvarna hemma på gården och hon ägnade sig åt favoritämnet ledarskap och maktfrågor under hela sitt liv.
Född 1928 var hon först med mer än partiledarskapet. 1971 genomförde hon tillsammans med andra kvinnor en strykningskupp som gav kvinnlig majoritet i bland annat Oslos kommunledningar, och hon var en stark kraft i kampen mot en norsk anslutning till EG, en strid som blev framgångsrik.
Inte minst har Berit Ås har gått till historien genom att vara den som i slutet av 1970-talet plockade upp och politiserade den norska psykologen Ingjald Nissens nio härskartekniker, som denne från början definerade år 1945.
Berit Ås spred fem av dessa över hela den feministiska rörelsen. Hon gjorde dem till ett användbart verktyg inte minst i arbetslivet; genom att hålla upp aktuellt antal fingrar för att signalera vilken av härskarteknikerna som var i användning för tillfället kunde kvinnor stötta varandra.
Genom att definiera och påvisa hur härskarteknikerna användes strukturellt kunde forskare världen över arbeta vidare för att hitta motstrategier, bland annat de fem bekräftarteknikerna.
Berit Ås fem härskartekniker är osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning samt påförande av skuld och skam. Hon arbetade vidare med listan och utökade den genom åren, ofta tillsammans med andra forskare.
Ami Lönnroths intervjubok Förbannad är jag ganska ofta, samtal med Berit Ås (Ordfront 2008), är en läsvärd berättelse om hennes uppväxt och politiska liv.
