Ett drygt år in på det pågående och direktsända folkmordet i Gaza har den svenska regeringen fortfarande inte reagerat. När i helvete går egentligen gränsen? undrar Johan Apel Röstlund.
Ett folkmord kan inte stoppas efteråt skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Annie Hellquist i slutet av november för snart ett år sedan. Då är det nämligen för sent. Vi såg det i Rwanda, vi minns Srebrenica och vi ser det plågsamt tydligt i Gaza här och nu.
De fasansfulla bilderna av barn som bränts levande går inte att publicera men har etsat sig fast i minnet hos alla som någon gång kikat in på de internationella nyhetsbyråernas bildbanker.
Israels fortsatta bombningar av sjukhus och tältläger för fördrivna palestinier i Gaza. Bosättarnas upptrappade och besinningslösa våld på Västbanken och attackerna mot FN:s fredsbevarande styrkor i Libanon.
Men inte ens nu, ett drygt år in på det pågående och direktsända folkmordet, reagerar omvärlden med kraft. Det är tvärt om tandlöst tyst om det som pågår. Inte minst från den svenska regeringen, och det börjar därför bli dags att ställa frågan om när. När i helvete går egentligen gränsen?
Om inte nu, med över 40 000 döda där många är just barn, så när?
Vid 80 000?
En miljon?
Eller först efteråt när den palestinska befolkningen utrotats helt?
Troligen inte ens då.
Den tidigare toppdiplomaten och före detta vice generalsekreteraren i FN, socialdemokraten Jan Eliasson, tog nyligen bladet från munnen och slog i en intervju med Göteborgs-Posten fast att Israels dödande av civila, den medvetna svältpolitiken och isoleringen av Gaza utgör krigsbrott.
Människorättsorganisationer som Amnesty och Läkare utan gränser menar att Israels kollektiva bestraffning mot den palestinska befolkningen är ett brott mot internationell humanitär lag och att landets militärstrategi saknar allt sinne av proportionalitet.
Tyst som i en massgrav
Från högern är det däremot tyst som i en massgrav.
I stället fortsätter de upprepa mantrat om försvarskrig och då måste frågan också ställas. Tror ni verkligen att gisslan som hålls av terrorgruppen Hamas släpps så länge grymheterna tillåts pågå. Ju fler barn vars kroppar slits isär när byar och städer förvandlas till grus och aska?
Knappast.
De som försvarar Israels högerextrema regering och militärens hänsynslösa grymheter försvarar folkmord och er vi ska inte glömma. Eftervärldens dom kommer att bli hård. Även om det då, precis som tidigare, är för sent.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
Medverkande i Rörelse frihet – genom Baba Karam och andra danstillstånd är Parwin Hoseinia, Mzamo Nondlwana, George Chamoun (Rasuul) och Rani Nair, som också är koreograf. Foto: Märta Thisner
Denna vecka har Konstgruppen Fuls föreställning Rörelse frihet – genom Baba Karam och andra danstillstånd turnépremiär. Det är en berättelse om frihet, liv och glädje under de senaste årens protester i Iran. ”Genom virala videobitar speglas protesterna vidare” säger regissören och dramatikern Nasim Aghili till Arbetaren.
Den 16 september 2022 dog Mahsa Jina Amini, endast 22 år gammal, efter att ha blivit misshandlad i samband med att hon fördes till en polisstation i Teheran. Den iranska regimen försökte tysta ner dödsfallet, men genom brutala fängslanden av demonstranter och de journalister och fotografer som dokumenterade protesterna startade en feministisk frihetsrörelse, som fortfarande rör sig i vågor över landet, mer än två år senare. Regimen vill att kvinnor, och repressionen gentemot dem ska gömmas, döljas bakom tyg och galler. Därför ligger kraften i protesterna just i att de sker i det offentliga. De kvinnor och queers som går i fronten för revolten gör det med fara för liv och frihet, och råkar ofta illa ut. Många har mördats direkt på gatan, eller i fängelse.
Konstgruppen Ful, som tillsammans med Riksteatern under veckan har premiär i Malmö med sin turnéföreställning Rörelse frihet – genom Baba Karam och andra danstillstånd, vill framhålla lusten till liv och frihet i första hand. Och alldeles särskilt det starka queerinslaget i protesterna. Arbetaren besökte föreställningen och fick ett prat med regissören Nasim Aghili, som tillsammans med Malin Holgersson och Rani Nair skapat föreställningen i nära samarbete med scenografen och kostymören Björn Karlsson, i Riksteaterns lokaler i Hallunda utanför Stockholm.
”Vill inte reproducera våldet”
Nasim Aghili, regissör och dramatiker. Foto: Patriez van der Wens
Rörelse frihet – genom Baba Karam och andra danstillstånd är en glädjefull och humoristisk föreställning som bjuder in med gester och flirt. Kropparna leker; vrider sig och vibrerar, gungar upp och ner och dansarna skojar med varandra. Samtidigt finns ett uttryck av att det man gör i dansleken är av djupaste vikt. Det är en mjuk och trygg miljö som spelas upp, långt ifrån våldet som möter de protesterande på Irans gator.
– När vi började jobba med den här föreställningen så visste vi direkt att det vi inte ville var att reproducera eller representera våldet. Att inte bara minnas de här fantastiskt modiga personerna genom ilska och sorg, utan också att visa deras glädje. En sak som vi har tagit tillvara på är att många av de tonåringar som blivit mördade under protesterna lämnat efter sig videos där de sjunger och dansar och är glada, som spridits av deras vänner och familjer. Vi tolkar det som att det är så här vi ska minnas dem. Vi har valt att göra en dansföreställning som fokuserar på hur levande de var. Tänk att i ett sånt här förtryckande system där du varken får visa någon hud eller hår, inte får dansa och inte lyssna på popmusik i det offentliga rummet, så går du ut och gör exakt allt det och lite till. Det är så tydligt att dansen är så farlig, säger Nasim Aghili.
Men den är utbredd?
– Ja, överlag är ju iranier ett mycket dansande folk. Även om du inte får dansa offentligt så dansas det överallt ändå. Fester och hemliga klubbar och sådant pågår hela tiden. Det som vi har tagit tillvara på är att de här protesterna verkligen har ändrat bilden av vad vi tolkar som revolution. Vi lever fortfarande med de här bilderna av stora masståg med demonstrationer och slagord, som bygger mycket på ilska och aggressivitet och det kan verkligen ha sin plats, men de här tonåringarna som går ut och dansar och sjunger som den ultimata protesten, det förändrar ju den bilden totalt. Vår bild av hur vi kan göra motstånd. Det är just dessa handlingar vi vill hylla. Genom queer glädje, queer estetik, drag, att fokusera på de queera uttrycken.
Konstgruppen Ful har gör en glädjefull och vacker föreställning som berättar om verklighetens protester i Iran. Främst går queers. Foto: Märta Thisner
– Detta med virala danser handlar om att någon lägger upp något, och sedan börjar någon annan att göra speglingar av det. Till exempel i vår föreställning fokuserar vi på en dans som gjordes till låten ”Calm down” av Rema [Divine Ikubor, en nigeriansk låtskrivare, sångare och rappare] som en koreograf som bor i Kanada senare gjorde en koreografi till, och då spreds det via sociala medier och allt fler började göra varianter av koreografin. Fem tonårstjejer i området Ekbatan i Teheran gjorde en variant av den här afro-beat-låten, i utsläppt hår och korta tröjor. Det görs alltså hundratusentals varianter av den här koreografin – men två dagar efter att de har gjort sin på 30 sekunder så arresterades de. Och när det hände så började ännu fler göra speglingar av det här som stöd för ”Ekbatan-dansarna” som de snart blev kända som. Och det är just det här nya sättet att de här virala grejerna inte är dokumentation utan mer som en dialog, som intresserar oss. De är aldrig singulära utan det är speglingarna som gör dem så viktiga.
Hur har föreställningen kommit till?
– Vi kallar den för en fristående uppföljare till en annan föreställning som vi gjorde, som hette Baba Karam – genom Jamileh och Khordadian [2021]. Baba Karam är en jättepopulär folklig iransk dansform som ofta utförs i maskulin drag. Det som intresserade oss var hur öppet det queera begäret är i ett så pass folkligt uttryckt. Att något så jättequeert får existera där. Den föreställningen gordes av Konstgruppen Ful, så det var vår egen produktion. Så när vi fick frågan om vi ville göra en föreställning med Riksteatern så ville vi behålla vissa element från den föreställningen men den handlade mer om dansens roll i diasporan, om här och nu. Och minnen också, vad dansen har betytt i exil. Men då hände det här att Jina Amini blev mördad, och protesterna började. Då var det helt självklart att vi skulle göra någonting kring det.
Avstånd som separerar och enar
– Och sedan har det vuxit fram på olika vis. Att vi utgick från virala danser och från frågan om vad dansen betyder i frihetsrörelser. För vi visste att vi ville jobba med frihet. Också som koncept. För det är verkligen inte en föreställning som bara handlar om Iran, utan om hur vi alla hänger ihop och vad vi gör här, nu i Sverige. Vi är ju så många som är här och samtidigt i Iran och i Sydafrika eller i Libanon eller i Gaza, just nu. Vi får ju lära oss väldigt mycket att de där avstånden separerar oss, men egentligen är vi ju många som är på många platser samtidigt och som ser hur vi hänger ihop. Att våra friheter som vi berövas här faktist hänger ihop med de friheter som människor berövas i Iran. Och att vi kan lära oss mycket av varandra. Och framförallt vi av dem.
– De fyra på scen, tre dansare och en dj, representerar olika delar av Europa och Afrika. Mzamo Nondlwana är sydafrikan, baserad i Österrike. George Chamoun (Rasuul) är från Libanon och Sverige, Parwin Hoseinia är svensk-iranier, och Rani Nair är från Sverige och Indien och är också koreograf. Det är viktigt för oss att ha med olika kamper in i det här, säger Nasim Aghili, själv exiliranier sedan 38 år.
Innan varje föreställning bjuder Ful och Riksteatern in till dragworkshop för att mjuka upp publiken, men också för att särskilt visa queera teaterbesökare vilken betydelse de bär för protesterna. Regissören Nasim Aghili berättar att just queera deltagare alltid haft en bärande roll, och alltid gått först.
Det har inte skrivits så mycket om queerperspektivet i de här protesterna?
– Det finns en väldigt specifik bild av hur protesterna ser ut, att de handlar om hijaben och om kvinnorna som offer. Men om man pratar med queers i Iran, och andra aktivister så finns det en stor solidaritet i den feministiska rörelsen där transkvinnor har en jättestor roll och är inbjudna. Självklart finns det transfobiska tendenser, det ser vi ju i feministiska rörelser överallt. Och det finns också i Iran. Men det finns, och har funnits flera personer som lyfts fram och mördats, unga personer som har mördats av regeringen, där det senare har uppmärksammats att de är queer. Och då har det tyvärr bland exiliranier funnits en konflikt i det att: ”Kan vi inte vänta med de queera perspektiven?”, att vi tar kvinnofrågan först. Men sanningen är att inne i Iran handlar frihetsrörelsen inte bara om kvinnor och inte bara om slöjan. Alltså den är ju den ultimata symbolen för ofrihet, så klart, men det handlar ju om att de lever i ett extremt förtryckande samhälle där de inte får göra någonting, där det inte finns någon yttrandefrihet överhuvudtaget och där queer är extremt trakasserade och förtryckta. Så den bilden som kommer ut brukar vara ensidig.
Jag tänker att drag och queer är systemstörande i sig. Så i teorin är det lätt att förstå att man kan vara bensinen på brasan. Men det ser ju inte ut så inom alla revolutioner. Och inom feminismen har inte alltid queer varit välkommet.
– Och det går inte att göra en feministisk revolution utan queers.
Kan man ha kontakt med vänner i Iran i dag?
– Ja, det kan man, ibland så får man prata lite kryptiskt. Jag har vänner, och släkt där. Man kan prata i telefon och använda sociala medier. Det finns en viss gräns – och folk går över den gränsen hela tiden, säger Nasim Aghili.
Protesterna enade olika delar av Iran
– När protesterna började 2022 var det jättesvårt med internet. Myndigheterna ville tysta ner all information. Det går på och av, så att säga, men det finns olika sätt att bemöta det. I vår föreställning har vi inspirerats väldigt mycket av de virala dans- och sångvideos som har kommit ut och spridits vidare. Det handlar inte bara om Iran, men vår utgångspunkt är de protester som kallas ”världens första feministiska revolution”, och som startade efter Jina Aminis död den 16 september 2022, berättar Nasim Aghili.
– Det är över hela Iran, som ju är ett land som består av en massa olika folkslag. Kurdistan ligger ju delvis i Iran och det gör även Baluchistan. Något som verkligen hände i de här protesterna var att alla de här olika delarna gick ihop. Ett av de viktigaste slagorden har varit ”Från Kurdistan till Teheran till Baluchistan”.
Likheter mellan Iran och Sverige
– Föreställningen handlar för oss mycket om vad vi kan göra här, vad vi kan göra nu. Hur kan vi göra solidariska handlingar som både belyser och skickar hälsningar, men också är hyllningar till de som varit så modiga och varit med i den här rörelsen som kämpar för fred för oss alla. Rörelse frihet – genom Baba Karam och andra danstillstånd är inte en föreställning som handlar om hur svårt kvinnor har det i Iran utan handlar om frihet, glädje och liv. Men vi gör ju en massa olika kopplingar i föreställningen som inte handlar om Iran: från hoten mot Drag Story HourSverige till att vi alla lever i en extremt nationalistisk konservativ tid där våra rättigheter begränsas. Och för oss är det viktigt att lyfta det queera perspektivet. För queers står alltid längst fram – även i Iran. Och är alltid de som riskerar mest.
Nasim Aghili berättar att protesterna har ändrat form över tid. Repressionen är hård och de öppna protesterna har minskat. Ändå beskriver hon det som att en permanent skillnad har inträtt.
– De som vi har varit i kontakt med utrycker verkligen att det ändå känns som att någonting har förändrats för alltid. Det ligger en kraft under ytan. Jättemånga trotsar hijablagen fortfarande, och går utan slöja, berättar hon.
– I föreställningen har vi med en autentisk dialog mellan två tjejer som reser i tunnelbanan och moralpolisen, eller basij som de kallas. Det finns säkerhetspoliser av olika slag, eller regeringsagenter. De står och trakasserar folk som inte bär slöja, i varje gathörn. Vi har alltså folk som skickar oss ljud från Iran. Publiken får en översättning av den dialogen, för den är ju på persiska. Den är ett bra tecken på hur motståndet lever vidare, kvinnorna ifrågasätter var i Koranen det står att jag ska ha hijab och ifrågasätter deras existens. Och det här gör de ju med risk för sina liv – varje gång. Och det uppstår dialoger hela tiden. De här personerna som varje dag gör de här motståndshandlingarna – det är det som har förändrats.
Nasim Aghili berättar att iranier alltid gjort vardagliga motståndshandlingar, som att hijaben kan bäras med en glipa, drar den bakåt eller på annat sätt.
– Jag skulle säga att det inte finns några modigare än de iranska kvinnorna – och de queera – det finns ju modiga män och kvinnor överallt, men trots det enorma förtrycket så hände det någonting i de där protesterna som förändrade vad som är möjligt. Det är många som utrycker att det är väldigt svårt att gå tillbaka. Det fanns ju ett vacuum där, där många berättar att de inte hade hijab och bröt mot många regler, och trots det våldsamma mötet med regeringsagenter som sköt på folk och gjorde massarresteringar så vill folk fortfarande göra det där motståndet. Jag tänker att det är ett sätt att göra de där vardagliga motståndshandlingarna.
Bild från föreställningen Rörelse frihet – genom Baba Karam och andra danstillstånd. Foto: Märta Thisner
Nasim Aghili berättar att det finns många sätt att göra motstånd. Ett av dem ar strejk, som används mycket i Iran. Strejker handlar om att inte bara göra motstånd just vid det enskilda tillfället utan att förändra systemet, berättar hon, att vara ett hot mot regimen.
Är det så att regimen inte vill ha strejker, att de övervakar och skyddar ägarna? Både de offentligt och privat ägda.
– Det jag menar är att det är ett sätt att störa ordningen i landet. Så det är inte som här att man strejkar för att höja lönerna ett antal procent utan det handlar om att störa infrastrukturen. Som en politisk handling.
Skolstrejkerna verkar ha stört regimen allvarligt?
– Ja, verkligen, de var supereffektiva. Vi har sett bilder och videos där de kastar ut sina manliga lärare och rektorer. Tänk dig modet när man är åtta, nio år. Vi har så mycket att lära av det de gjort och gör.
Har det en betydelse att protesterna startade bland unga människor tror du?
Ja, många skulle nog hålla med om att det är de ungas revolution. Det är de som har varit ute på gatorna mest, det är de som har trotsat reglerna mest. Bara skolorna som du nämnde och det är alltifrån grundskolan till universitet. Och det är för att Iran har en jättestor ung befolkning, och de har ingen framtid.
Gäller det pojkar också?
– Ja absolut, och det erbjuds ingenting. Det är ett land som förtrycker sin befolkning oerhört, men inte bara genom att begränsa yttrandefriheten, kläder och så, utan också ekonomiskt. Jag ska inte prata för dem, men den bilden vi eller jag ser är verkligen att det finns en känsla av att det inte finns så mycket att förlora. Och pojkarna och männen vill också vara fria.
Kvinnor utan hijab i Iran, denna från Teherans affärsdistrikt i april 2023, där en av dem valt att utmana lagen. Sedan mordet på Mahsa Jina Amini trotsar allt fler förbudet. Foto: Vahid Salem
– Friheten är ett stort slagord. Att gå ut på gatan och utöva sin frihet genom att göra det mest förbjudna. Det är inte bara dans, de har hånglat framför frihetstornet, så att de där mest förbjudna sakerna – det är då en kan vara som mest fri, tänker jag. När man kan trotsa det. Det är något som vi behöver lära av, men som också förenar oss. Alltså den här känslan av det här otroligt viktiga begäret, att få vara fri. Som jag tänker att den här föreställningen handlar så väldigt mycket om.
Rörelse frihet – genom Baba Karam och andra danstillstånd har premiär en 15 oktober och fortsätter därefter till ytterligare 14 orter med avslutning på kulturhuset Väven i Umeå den 20 november.
Den syndikalistiska fackklubben har stämt Ceva Logistics Nordic Services för tre uppsägninger. Gaby Bahadi var en av dem som fick sparken. Foto: Fredrik Sandberg. Collage: Arbetaren
Sparkades från Zalandos lager: ”Företagshälsovården hotade med avsked”
Gaby Bahadi var en av de som sades upp från Zalandos lager förra året. Nu har fackklubben tagit fallet till domstol. För Arbetaren berättar han om en stressig arbetsmiljö, höga krav och om personalen på företagshälsovården som sa att de skulle få honom sparkad.
Under hösten äger tre rättegångar rum där fackklubben Zalandoarbetarnas driftsektion, ZADS som hör till Stockholms LS, stämt företaget Ceva Logistics Nordic Services som är en underleverantör till Zalando. Enligt facket är Gaby Bahadi en av de tre som företaget sagt upp utan giltiga skäl. Företaget å andra sidan anser bland annat att han har underpresterat, något som facket motsätter sig.
Gaby Bahadi beskriver hur han upplevde arbetet på Ceva Logistics Nordic Services.
– Det spelar ingen roll hur du mår eller vem du är, du måste göra 70 varor i timmen. De behandlar oss som maskiner. Varje gång vi missar, om vi gör 35 till exempel, kallar de oss på feedbacksamtal. De pressar och stressar oss för att vi ska leverera.
Att nå upp till målet var svårt anser Gaby Bahadi.
– Det är jättesvårt. Vill du dricka vatten och gå och fylla på din vattenflaska behöver du promenera till första avdelningen och lagret är jättestort. Även att gå till toaletten tar lång tid. Folk går inte till toaletten.
På arbetsplatsen förväntas den anställda ha en viss produktivitet och aktiv tid. På returavdelningen, där Gaby Bahadi först arbetade, mäts det hur många returer en arbetare hinner packa upp och granska per timme. Målet är att hantera 31 till 32 returer per arbetad timme. På plockavdelningen, som han arbetade på senare, förväntas man hantera 83 artiklar per timme. Målet för aktiv tid är sju av åtta arbetstimmar. Detta kan företaget mäta via dator på returavdelningen eller scanner på plockavdelningen. Enligt företaget finns utrymme att hämta vagnar, fylla på material eller gå på toaletten. Registrering av inaktiv tid börjar några minuter efter att scannern upphör att användas.
De som arbetar kan inte se hur räkningen går till medan de arbetar, vilket Gaby Bahadi menar skapar en osäkerhet om siffrorna företaget presenterar är korrekta.
– De måste visa hur deras system funkar. Varför står det inte hur många artiklar jag klarat när jag arbetat, så att jag inte blir stressad?
Få vågar säga ifrån på Zalandos lager
Gaby Bahadi menar att många av de som jobbar på lagret inte vågar säga ifrån. Det är personer som inte känner till sina rättigheter, är äldre och kan dålig svenska, har barn eller väntar på medborgarskap och är rädda att bli av med jobbet.
– De jobbar och är tysta.
Enligt Gaby Bahadi var det inte ovanligt att folk svimmade på arbetsplatsen.
– En gång var det en gravid kvinna som svimmade. Ambulansen hämtade henne och sedan kom hon aldrig tillbaka till jobbet. Det är många som svimmar på grund av stress.
Det var när Gaby Bahadi började sätta sig emot som han upplevde att han fick ögonen på sig.
– Jag började få varning efter varning. Men det står inte i kontraktet att jag måste göra 70 varor i timmen.
Han berättar att han under en period blev kallad till kontoret varje dag.
– Ett tag mådde jag dåligt för att det var så mycket press på mig och de kallade mig till kontoret varje dag. Jag kunde inte sova, jag kunde inte äta, jag gick till psykolog och började ta mediciner för att kunna somna. Jag började få ångestattacker.
Hänvisades till företagshälsan
När han meddelade företaget att han mådde dåligt hänvisades han till företagshälsan Feelgood – ”Sveriges ledande hälsoföretag” enligt deras egen hemsida. Han blev obekväm av frågorna som ställdes hos företagshälsovården som bland annat handlade om hans familj. Gaby Bahadi sa att han inte ville svara på de privata frågorna men berättade att han tog mediciner och hade ångestattacker.
– Då sa hon direkt till mig att om du inte vill samarbeta med mig så skriver jag till din chef nu att han ska sparka dig, berättar Gaby Bahadi.
Agnes Lansrot, förhandlingssekreterare på Stockholms LS, menar att det är vanligt att företaget kräver att man ska gå till företagshälsovården.
– Om någon är sjukskriven under längre perioder ska man etablera en rehabiliteringsplan och då kan de kräva att man ska gå till Feelgood, och då kan det vara så att de inte nöjer sig med att man lämnar in läkarintyg från den vårdkontakt man redan har. Det finns medlemmar som berättar att de blivit dåligt bemötta av Feelgood, säger hon.
Enligt henne skapar det en obalans att företaget är kund hos företagsvården.
– Det är ju svårt att känna förtroende för en vårdinstans som så tydligt står på arbetsköparens sida, då arbetsköparen betalar den vårdinstansen. Det blir en jättemärklig situation.
Gaby Bahadi beskriver att han blev stressad och svarade på frågorna. Sedan skulle han skriva under ett papper som skulle innebära att de fick tillgång till hans journaler, ändra medicin och säga upp vårdkontakterna på vårdcentralen.
– Jag ville inte acceptera det, jag kände mig inte bekväm, säger Gaby Bahadi och berättar att han tog med sig papperna och sa att han skulle läsa igenom dem. Han bestämde sig sedan för att inte skriva under.
Via presstjänsten svarar Feelgood att de inte kan gå in på enskilda individärenden eller enskilda uppdrag. Enligt dem finns det inte någon konflikt i uppdraget.
”Vårt uppdrag som företagshälsovård innebär att vara en oberoende expertresurs inom områdena arbetsmiljö och rehabilitering och att det fungerar väl ligger i såväl arbetsgivarens som den anställdes intresse. Det innebär att det inte föreligger någon intressekonflikt inom ramen för våra uppdrag.” skriver Feel goods marknads- och kommunikationschef Åsa Rex Nygård.
Gaby Bahadi berättar att han gav läkarintyg från vårdcentralen, vilket chefen först accepterade. Men efter någon vecka ville de ha ett läkarintyg där det stod vilka mediciner Gaby Bahadi tog. Han förklarade att medicinen var vid behov men gick inte med på att ge ett nytt läkarintyg.
Uppsagd efter granskning
Det var i juli förra året som Aftonbladet började publicera artiklar, och enligt Gaby Bahadi var det många som sades upp i samband med det. Själv blev han uppsagd under slutet av sommaren.
Gaby Bahadi säger att han påpekade för en chef att Aftonbladet skrev om Zalandolagret och att det var kort därefter han blev avskedad.
I dag mår han bra och jobbar på Willys, men får ont i hjärtat när han kommer ihåg hur dåligt han mådde.
– Varje kväll minns jag hur glad jag är att jag inte är där i dag, samtidigt som jag tänker på mina gamla kollegor och undrar hur de mår.
Nu hoppas han kunna få skadestånd för den jobbiga tiden på Zalandos lager.
– Jag hoppas att facket ska kunna hjälpa mig. Jag har varit medlem länge, gått på möten och försökt få med kollegor. Jag hoppas det går bra nu, för vi har medlemmar på lagret, men de vågar inte göra nånting för de såg att vi blev sparkade. Om vi inte vinner nu kommer medlemmarna inte lita på facket längre.
Arbetaren har försökt nå företaget Ceva Logistics Nordic Service. De har valt att svara på Arbetarens frågor i en samlad kommentar där de skriver att de inte kommenterar frågor ”som rör våra individuella medarbetare, interna affärssystem eller rykten och den här typen av påståenden”. Vidare skriver de att ”som en övergripande kommentar understryker vi att vår syn är att vi agerat i enlighet med LAS, kollektivavtal och övrig svensk arbetsrätt.”
”Men om fascismen smyger sig tillbaka, är det du och jag som måste stå emot” skriver vänsterpartisten Erfan Kakahani i en debattartikel för Arbetaren.
Fröna växer sakta under ytan. De trivs där det är fuktigt, mörkt och kallt. Först när bladen börjar synas, kan man se att det är ogräs överallt. Men om vi blundar, om vi tittar bort, hur ska vi då se faran? Rasismen i Sverige har grott länge och nu är den inte längre dold. Den har fått fäste i de högsta politiska skikten, där retoriken blivit så normaliserad att den nästintill förblindar oss.
Sverigedemokraterna, ett parti med nazistiska rötter, uttrycker idag stolt hur de skärper kraven för att bli svensk medborgare. ”Vi skyddar Sverige”, säger de. ”De kriminella ska bort.” De talar om kravlöshet och hot, men vi vet att det handlar om något annat. Det är inte brottslingarna de jagar – det är alla som inte passar in i deras snäva definition av svenskhet.
Precis som ogräset sprider sig med vinden, så sprids dessa idéer. Frankrike föll snabbt för samma stormvindar – vem vet när de kommer efter dig?
Fascismens återkomst
Vi kan inte längre titta bort. Vi kan inte säga att vi inget visste. Varje dag tar rasismen ett steg framåt medan vi distraheras av kriser och klassklyftor som bara ökar. Varje dag föds nya hot mot våra liv, men i mörkret där vi blundar breder faran ut sig. Hur kan vi agera om vi inte inser faran? I dag har du arbete och lön, men imorgon kanske det inte längre är fallet. Miljonerna som svälter runtom i världen står bara lite längre ner i samma hål som vi alla faller ner i. Det viktiga för oss är att inse att deras politik aldrig går ut på att bygga det gemensamma, utan en strävan efter makt, uppbyggandet av ett elitistiskt ojämlikt och repressivt samhälle.
De flesta går med strömmen om det går. Men om fascismen smyger sig tillbaka, är det du och jag som måste stå emot. Det handlar om att våga se. Våga erkänna. Våga stå emot. För när fascismen kommer smygandes, är det vi, du och jag, som måste stå upp. Annars har ogräset snart växt över våra huvuden.
Nu är det dags att stå upp och göra skillnad. Om vi låter det spridas med vinden över världen, får vi betala för vår tvekan med vår frihet. Vi måste stå emot, inte bara för vår egen skull, utan för våra barns skull – så att vi en dag med rak rygg kan säga till dem:
Enligt Stockholms LS är det svårt för de anställda på Zalandos lager att bedriva facklig verksamhet på grund av att arbetsköparen ägnar sig åt ”union busting”, det vill säga att arbetsgivaren aktivt motarbetar fackliga rättigheter. Foto: Oscar Olsson/TT, Claudio Bresciani/TT, Michael Sohn/TT. Collage: Arbetaren
Varslades från Zalandos lager när arbetsköparen fick veta hans roll i facket
Det gigantiska näthandelsföretaget Zalando har varit i blåsväder många gånger under åren de har funnits i Sverige. Arbetsförhållandena på deras lager, som drivs av underleverantörer, har kritiserats. På lagret utanför Stockholm finns en syndikalistisk fackklubb som nu stämt företaget efter att tre medlemmar sagts upp med hänvisning till låga prestationer.
Modeföretaget Zalandos lager i Brunna, norr om Stockholm, har plats för mellan 7 och 8 miljoner produkter och är arbetsplats för cirka 450 personer. Lagret drivs inte av Zalando själva, utan av underleverantören Ceva Logistics Nordic Services. De som arbetar här är antingen anställda av Ceva Logistics Nordic Services, eller av bemanningsföretag som Lernia eller StudentConsulting.
Arbetaren har tidigare rapporterat om villkoren på lagret och förra sommaren publicerade även Aftonbladet en rad artiklar om arbetsförhållandena på företaget. Ceva Logistics Nordic Services svarade då Aftonbladet att de inte kände igen sig i bilden som den syndikalistiska fackklubben beskrev och att man reagerat mot att enstaka medarbetare tog omotiverat långa raster.
Lokala fackklubben har initierat tre rättegångar mot Zalandos underleverantör
Under hösten äger tre rättegångar rum, som ett resultat av att den lokala fackklubben på Zalando, ZADS, som även är en del av Stockholms LS, har stämt Ceva Logistics Nordic Services för tre uppsägningar som de anser saknar sakliga skäl.
I samtliga tre fall hänvisar företaget till varningar där de mätt låga prestationer i relation till hur många varor som en arbetare hanterar per timme och arbetarens aktiva tid. Enligt Stockholms LS är det centralt för målen huruvida de anställda kan sägas ha underpresterat.
Agnes Lansrot, förhandlingssekreterare på Stockholms LS. Foto: Johan Apel Röstlund
Den första rättegången ägde rum i början av september och dom väntas i mitten av oktober. Fallet gäller en tidigare anställd och ZADS dåvarande ordförande – som blev varslad när Ceva Logistics Nordic Services fick reda på hans roll i facket, menar Agnes Lansrot, förhandlingssekreterare på Stockholms LS.
– Bara några dagar efter att arbetsköparen fick reda på att han var ordförande blev han varslad. Arbetsköparna hävdar att det handlar om hans prestationer och varningar, men vi menar att det beror på att de fick reda på det. Det som är svårt är att det finns just varningar, men de flesta på Zalandos lager har varningar, eftersom de har de här systemen för att mäta prestation, säger Agnes Lansrot.
Arbetaren har tidigare rapporterat om hur den fackliga aktivisten Idriss Mohamed, som var med och startade upp den syndikalistiska sektionen på lagret, blev sparkad. Då drevs Zalandolagret av Ingram Micro, 2022 tog Ceva Logistics Nordic Services över.
Agnes Lansrot menar att det är svårt att organisera på arbetsplatsen eftersom företaget använder sig av ”union busting”, det vill säga motarbetar och ifrågasätter de som är fackligt aktiva.
– Det betyder att de går på de som är fackligt aktiva, i alla fall de som är aktiva i vår driftsektion, säger hon.
Utan genomsnittsprestation saknas jämförelsetal i domstol
På arbetsplatsen mäter företaget hur många varor som en arbetare hanterar per timme, samt hur aktiva arbetarna är under arbetspasset. John Nordmark, som är ombud i två av fallen, är kritisk till att företaget inte vill dela med sig av vad den genomsnittliga arbetsprestationen är.
John Nordmark, jurist SAC Syndikalisterna. Foto: Tuija Roberntz
– Det som är intressant är att de har statistik på allt och vet vad varje arbetstagare gör varje dag, varje vecka, varje månad samt vad genomsnittsprestationen är, men trots det inte har lämnat in några sådana siffror till domstolen när det gäller de här målen, säger John Nordmark som är ombud i två av fallen.
Om företaget presenterade hur arbetarna presterar i genomsnitt skulle man kunna jämföra det med bolagets mål och vad de som sagts upp presterar. Något som enligt John Nordmark skulle kunna vara avgörande.
– Visar det sig att bolagets mål är för högt satta, vilket vi tror, samt att genomsnittet presterar liknande som de uppsagda, finns det ingen grund för att säga upp.
Enligt John Nordmark har Arbetsdomstolen sagt att det krävs att man presterar väsentligt mycket sämre än vad arbetsgivaren normalt kan förvänta sig,för att man ska kunna bli uppsagd för underprestation.
– Eftersom bolaget inte ens i domstol lägger in någon statistik så är det omöjligt för domstolen att veta om de uppsagda presterat väsentligt mycket sämre.
Bland de varningar företaget har med i sin bevisning är den aktiva tiden i ett av fallen 2 timmar och i ett annat fall så kort som 5 minuter. Det låter ju väldigt lite. Hur tolkar du det?
– Eftersom varken arbetsledningen eller arbetarna vet exakt hur det där mäts är det svårt att säga. Det ser ju ut som att sektionens medlemmar varit väldigt lata vissa dagar men folk på arbetsplatsen säger att dom jobbar på varje dag men att det kan visa sig olika mycket i statistiken, säger John Nordmark.
Enligt honom är det många på lagret som har fått varningar och hot om uppsägning. Han anser att man inte borde kunna säga upp personer med hänvisning till underprestation, om man inte också presenterar genomsnittsprestationen.
– Så frågan är: Kan man säga upp folk för att de underpresterar, utan att jämföra med andra arbetstagare? Det menar vi att man inte kan göra, säger John Nordmark.
Hur mycket förväntas en arbetare klara att prestera?
John Nordmark tycker att fallen borde uppmärksammas mer.
– Det här är ett tydligt exempel på frågan vad som förväntas av en arbetare. När man hör berättelserna så är det uppenbart att det är väldigt högt tempo på det här lagret. Att de är väldigt hetsade och blir tillsagda att jobba hårdare hela tiden. Det rör sig inte heller om så svåra arbetsuppgifter, så det enda sättet att förbättra sin prestation är att stressa mer, säger han.
Agnes Lansrot ser hur informationen går isär när det gäller hur många som når upp till målen, som företaget har satt upp.
– De anställda hävdar att det är få som når upp till målen medan företaget hävdar att majoriteten gör det. Det skulle kunna vara avgörande att ha fakta på bordet för att få en bild av hur realistiska målen är, säger hon.
Risken, menar Agnes Lansrot, är att Arbetsdomstolen godtar arbetsköparnas bild utan att ifrågasätta hur mätningarna går till.
Arbetaren har skickat en rad frågor, bland annat vad genomsnittet på arbetsprestationer ligger på, till företaget Ceva Logistics Nordic Service. Som svar har tidningen fått följande kommentar:
”CEVA Logistics kommenterar inte frågor som rör våra individuella medarbetare, interna affärssystem eller rykten och den här typen av påståenden. Vi är en global aktör inom tredjepartslogistik, med ambition om att ha en site i världsklass där vi systematiskt arbetar för att ha en god och säker arbetsmiljö. Våra medarbetare är vår viktigaste resurs och en förutsättning för att vi ska ha en bra verksamhet. Självklart respekterar vi våra medarbetares föreningsrätt. På vårt lager bedriver vi ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Vi gör det i samverkan med våra medarbetare, skyddsombud och fackförbundet Transport, som vi har kollektivavtal med. Vad det gäller Arbetsdomstolens prövning så inväntar vi domstolens beslut men kommenterar aldrig enskilda ärenden publikt. Som en övergripande kommentar understryker vi att vår syn är att vi agerat i enlighet med LAS, kollektivavtal och övrig svensk arbetsrätt.”
Kommentarerna kring årets mottagare av Nobels litteraturpris har handlat mer om representation än om pristagaren – sydkoreanska Han Kangs verk. Ändå är hennes mest kända bok, Vegetarianen, översatt, prisbelönt och enormt mycket läst sedan den utkom 1997.
Den sydkoreanska poeten och författaren Han Kang tilldelas Nobels litteraturpris 2024. En kvinna! Från de utomeuropeiska och icke-engelsktalande områdena.
Genast kommer statistiken fram, ganska vidlyftigt tolkad, måste man ju säga. ”Varannan damernas, som det tydligen ska vara nuförtiden”, skrev en kulturskribent, apropå att det bara är två år sedan den förra pristagaren var en kvinna, och hela nio kvinnor fått priset under 2000-talet (av 24, sammanlagt har 18 kvinnor fått det, och 103 män).
Bland problemen som kritikerna framför och som går att utläsa är att priset nu degraderas för att hon är känd och läst, av vissa påstått förväntat och därför ett tråkigt val. Och hur var det med åldern – är hon inte ovanligt ung? (Svar: 53 år gammal, och den yngste som fått priset är 41-årige Rudyard Kipling, 1907.)
Ett urval av Han Kangs romaner. Foto: Kin Cheung/TT
Han Kangs litterära kvaliteter hade man kanske velat veta mer om, om det nu var ett så banalt val. När hennes mest kända bok Vegetarianen utkom på svenska fick den många fina recensioner som talade om skarpt och koncist berättande, ”en unik berättelse” (Arbetarbladet), ”redaktionens favorit!” (Vi läser), ”en bok som förändrar läsarens tänkande” (DN), ”en helt briljant roman” som ”gör så radikala saker med romanformen att det bara kan kallas häpnadsväckande […] om jag får läsa något bättre i år skulle jag bli oerhört överraskad” (Jönköpings-Posten).
Visst var valet av årets mottagare av över 11 miljoner kronor, och en prestige som pristagaren själv tydligen degraderar, inte en jätteskräll. Men ändå trevligt att kanske en av världens största bokklubbar taggar ner på snobberiet och statusen – som de flesta nog ser redan naggades med 2018 års kulturprofilskandal. Den som ledde till att Akademiens högste beskyddare tog ledamöterna i örat och stuvade om i reglerna som satts av Gustav III på 1700-talet och av de som hade att hantera Nobels testamente vid förra sekelskiftet.
Valet av pristagare betyder ändå något för väldigt många. I Stockholm gick det 2 minuter efter tillkännagivande inte att komma in på Stadsbibliotekets sida för författarens böcker, och strax var de slutsålda i bokhandeln.
På Bokbörsens hemsida för begagnade böcker utannonserades ett slitet exemplar för över 1 000 kronor – borta nu. Och dagen innan pristagaren tillkännagavs rapporterades att förra årets pristagare Jon Fosse sålt miljoner under 2024.
Nu går det inte längre att bråka om att priset går till någon obskyr och okänd figur som ingen människa har läst. Om man tittar på listan över pristagare har det egentligen generellt inte varit på det viset.
Rudyard Kipling, Selma Lagerlöf, Romain Rolland, Knut Hamsun, Anatole France, William Butler Yeats, George Bernard Shaw, Pearl Buck, Sigrid Undset, Thomas Mann, Eyvind Johnson och Harry Martinson – listan är ännu längre på pristagare som varit lästa både innan och efter priset.
En ”dödskyss”?
En glad Harry Martinson på Nobelbanketten 1974. Till höger om sig har han Ingrid Sträng, hustru till dåvarande finansministern, före detta statarbarnet och fackföreningsagitatorn Gunnar Sträng. Foto: Leif R Jansson/TT
Att Han Kang nu fått ”dödskyssen”, som det blivit populärt att kalla priset (även i år, bara några minuter efter tillkännagivandet), efter att flera pristagare berättat om ett slags förlamning kring förväntningarna på efterföljande böcker, stämmer nog inte heller egentligen.
Påpassligt, kring tidpunkten för när årets val tillkännagavs, visar SVT Harry och Eyvind – Nobelpriset som förstörde allt. I denna dokumentär kopplas återigen Harry Martinsons våldsamma självmord på en psykisk vårdinrättning ihop med forsen av taskigheter från citerade solonummer som särskilt Sveriges dåvarande största kulturman, Olof Lagercrantz, chefredaktör på Dagens Nyheter, vräkte ur sig.
Men det saknas en hel del bitar kring bakgrunden till författarnas vid tiden utanförskap särskilt i förhållande till den dominerande kommunistvänstern. Ingenting sägs om att de hade rötter i den frihetliga socialismen med till exempel intensiva Spanien-engagemang under 1930-talet, tillsammans med kollegor som Karin Boye, Ragnar Jändel och Henry Peter Matthis, med tidig medverkan på Arbetaren.
Inte heller omnämns att Martinson skrev många av sina böcker tillsammans med Moa Martinsons skarpa redigering; hon nämns bara helt kort men absolut inte i litterär kontext. Harry Martinson hade ett långt och ofta fattigt liv med en svår barndom bakom sig när han avled 1978, Nobels litteraturpris är knappast bevisat att ha skulden till hans död.
Som sagt – lätt att komma ifrån själva ämnet som kanske borde vara årets pristagares själva litteratur. Själv har jag läst Vegetarianen med stor behållning, och många med mig.
Jag och Akademien önskar alla bokklubbar och enskilda (och de är många) som har för vana att läsa årets litteraturpristagare goda lässtunder och litterära samtal.
I morgon lördag samlas hyresgäster i Stockholm för en demonstration med krav på frysta hyror. Bakom arrangemanget står organisationerna Allt åt alla och Ort till ort. Arbetaren ringde upp en av initiativtagarna.
Ni ordnar en demonstration i Stockholm på lördag. Vad är det ni vill?
– Vi vill ha en noll-procentig hyreshöjning år 2025. Vi är hyresgäster som känner oss maktlösa med att hyrorna höjs år efter år utan att vi egentligen har så mycket att säga till om. I Sverige sätts hyran genom förhandlingar mellan hyresvärdarna och hyresgästföreningen, men vi hyresgäster har ingen insyn i dessa förhandlingar utan de hålls bakom stängda dörrar, säger Ella (som inte vill uppge sitt efternamn), från organisationen Allt åt alla och en av initiativtagarna till demonstrationen.
Hon fortsätter:
– Vi som anordnar demonstrationen på lördag vill visa att vi är beredda att kämpa mot hyresvärdarna och deras krav, och att vi som hyresgäster faktiskt kan ställa krav. Vi är för en kämpande hyresgäströrelse!
Hur skulle du beskriva situationen för Sveriges hyresgäster i dag?
– I och med inflationen de senaste åren och att lönerna inte har höjts i takt med detta står många hyresgäster med allt sämre ekonomi. Hyran äter upp allt mer av våra löner, och hyresvärdarna kommer med nya orimliga krav på hyresökningar varje år, säger Ella och fortsätter:
– I år krävde vissa hyresvärdar i Stockholm upp mot 15 procent hyreshöjning. Vissa hyresvärdar, som Victoriahem i Järva, har börjat ta betalt för vatten. Det blir allt dyrare att bo, och om hyrorna fortsätter att höjas, var ska hyresgäster som inte har råd att bo kvar ta vägen till sist?
Vissa hyresvärdar kräver i dag kraftigt höjda hyror. Hur troligt är det att få igenom kravet på frysta hyror, alltså noll procents höjning?
– Kravet på frysta hyror år 2025 ställs inte för att vi tror att det är troligt att det kommer att bli så. Kravet ställs därför att vi ser att situationen för hyresgäster, som den ser ut i dag, kräver att vi vågar kämpa och utmana den rådande ordningen, säger Ella.
– Varför ska hyresförhandlingarna handla om hur mycket hyran ska höjas varje år, istället för om det verkligen borde vara så? Ett exempel från när frysta hyror faktiskt genomförts är i Berlin år 2020, så det är ingen omöjlighet att uppnå. För att komma dit behöver vi hyresgäster gå ihop och kämpa tillsammans, avslutar hon.
Mohammed Elsamani och Bob Kojo tilldelas årets civilkuragepris för att ha stått upp mot orättvisor på sina arbetsplatser. Foto: Jenrik Henriksson/TT, Solveig Betnér och Tim Persson.
De får årets civilkuragepris till minne av mördade Björn Söderberg
Lagerarbetaren Mohammed Elsamani och restauranganställda Bob Kojo tilldelas årets civilkuragepris till minne av Björn Söderberg. Detta eftersom de, enligt juryn, visat stort mod och stått upp för sina och kollegornas rättigheter trots risker för repressalier från arbetsköparna.
Motiveringarna till båda pristagarna, Mohammed Elsamani och Bob Kojo, handlar om deras orädda kamp på sina respektive arbetsplatser. Om förmågan att organisera kollegorna trots hot om repressalier och hur de därigenom lyckats förbättra arbetsmiljön.
Mohammed Elsamani jobbar på varuhuset Åhlens lager i Rotebro norr om Stockholm medan Bob Kojo jobbar på en pizzeria i Göteborg. Bägge har länge fört en intensiv kamp för bättre villkor och nu belönas de alltså med civilkuragepriset och får dela på 10 000 kronor.
– Det känns jättebra. Jag har redan skickat pengarna till min familj och släkt i Sudan. De har det väldigt tufft, säger Mohammed Elsamani till Arbetaren.
Han är stolt över att tilldelas priset till den mördade syndikalisten Björn Söderbergs minne och kommer att vara med under lördagens manifestation vid civilkuragets dag i Stockholm.
– Det var en väldigt fin motivering och jag är nog en sådan person som tycker att det är självklart att ställa upp för andra. Många vågar inte protestera mot orättvisor på sina jobb. Hos oss på lagret är det flera anställda som är helt beroende av sina jobb för att kunna försörja sina familjer. Så de vågar inte säga ifrån. Därför hoppas jag det här priset kan motivera fler, säger Mohammed Elsamani.
Civilkuragepriset delas ut av SAC Syndikalisterna i oktober varje år sedan 2000 ”till en eller flera personer som stått upp mot missförhållanden på sin arbetsplats”.
Priset instiftades till minne av syndikalisten och fackföreningsaktivisten Björn Söderberg som mördades hösten 1999 efter att ha slagit larm till Arbetaren om att en ledande nazist fått förtroendeuppdrag i Handelsanställdas förbund.
”Bra på jobbet nu”
Även Bob Kojo är stolt över priset och berättar för tidningen Syndikalisten om de tidigare arbetsförhållandena på pizzerian där han jobbar. Innan Bob Kojo började engagera sig för sina och kollegornas rättigheter låg lönen på 30 kronor i timmen och arbetsdagarna var långa. Till slut kontaktade han den så kallade Räddningskommissionen, en ideell förening som bedriver socialt arbete med målet att ”ingen människa ska lämnas utanför”.
Göteborgs LS blev inkopplade och en lång facklig process påbörjades, trots att Bob Kojo hotades med sparken för sitt agerande.
Situationen på pizzerian är i dag betydligt bättre och Bob Kojo har gått med i den syndikalistiska fackföreningen.
– Det är bra på jobbet nu, säger Bob Kojo till Syndikalisten.
Emil Broberg och Pär Hagander från Göteborgs LS nominerade Bob Kojo och förklarar varför i samma tidning:
– När en person som står på sig på jobbet och är kvar på samma arbetsplats får priset känns det extra kul. Genom det visar han att det går. Inte bara att stå upp mot arbetsköparen, utan också att kräva sin rätt och bygga en bättre arbetsmiljö.
Civilkuragets dag uppmärksammas på en rad platser runt om i Sverige i helgen. I Stockholm avgår ett fackeltåg från Medborgarplatsen med tal av bland annat SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.
Условия труда в Швеции становятся все более похожими на условия труда в Восточной Европе, считает Иван Семенов, строитель из Украины и член правления организации Solidarity Builders, у которого есть предложения, как обратить эту тенденцию вспять.
Концепция «правила молнии» в дорожном движении, когда водители из двух потоков чередуются по очереди, служит ярким примером того, как соблюдение общих правил может принести выгоду всем. Если каждый следует порядку, движение становится более плавным и справедливым. Но стоит лишь одному водителю проскочить без очереди, как вся система начинает давать сбои. К сожалению, подобное явление мы всё чаще наблюдаем на рынке труда в Швеции, особенно в таких секторах, как доставка, уборка, рестораны и строительство.
Ведя блог в TikTok, посвящённый правам работников, я недавно задал вопрос своим подписчикам о том, как они видят ситуацию на рынке труда. Ответы оказались тревожными и ярко показывают тенденции, происходящие в этих отраслях:
● Olena: ”Моя подруга работает в фирме по уборке. Контракта ей не дают, коллективного договора нет, а платят копейки. Все работают на износ.”
● Euroworldchannel: ”В строительной отрасли это уже стало нормой. Могу назвать множество таких фирм!”
● Andrey: ”С этим нужно что-то делать. Люди работают за копейки, сам так шесть лет вкалывал.”
● Liliana: ”Это уже касается и стройки, и уборки.”
● JurisM: ”Я работал в Германии, а теперь в Швеции, и могу сказать, что некоторые фирмы делают всё, чтобы сэкономить на работниках. Им наплевать на будущее страны.”
● Roman: ”Это уже случилось в Польше и Чехии. Ничего нового.”
Эти комментарии подтверждают общую тенденцию: недобросовестные фирмы, стремясь к максимальной экономии, не соблюдают трудовые стандарты и законодательство, что приводит к ухудшению условий труда для всех. В результате даже те работодатели, которые хотели бы действовать по правилам, вынуждены снижать зарплаты и ухудшать условия, чтобы оставаться конкурентоспособными.
Мы уже видели подобное нвпример в Польше. Когда условия труда ухудшились, многие местные работники начали массово уезжать в Германию, Великобританию и страны Северной Европы, где условия были лучше. Вполне вероятно, что в Швеции может произойти то же самое, если ситуацию не изменить. интересно куда в этом случае будут эмигрировать шведские рабочие
В решении этой проблемы важнейшую роль могут сыграть профсоюзы. Они остаются одним из немногих барьеров, способных остановить дальнейшее ухудшение условий труда. Укрепление профсоюзных организаций и их поддержка могут помочь вернуть баланс между интересами бизнеса и правами работников. Профсоюзы не только защищают права трудящихся, но и оказывают давление на компании, чтобы те соблюдали законы и обеспечивали справедливые условия труда.
Однако не только профсоюзы могут стать решением. Важно, чтобы сами работники знали свои права и умели организовываться на местах. Солидарность среди работников — это мощный инструмент. Работодателю гораздо сложнее игнорировать коллективные требования, чем одиночные голоса сотрудников.
Если следовать принципу «правила молнии», неважно, на каком автомобиле вы едете — будь то Ferrari за миллион долларов или старенький Ford за 10 000 крон, все продвигаются вперёд с одинаковой скоростью. Но в странах, где это правило не соблюдается, богатые и влиятельные легко прокладывают себе путь, в то время как остальные остаются позади.
Когда исчезает чувство общего блага и каждый пытается «проскочить» за счёт других, результатом становится хаос и ухудшение условий для всех. Точно так же, как в дорожном движении, в трудовых отношениях ключевым фактором является соблюдение справедливых правил для всех.
Для предотвращения дальнейшего разрушения рынка труда в Швеции необходимы системные меры. Это включает в себя укрепление профсоюзов, повышение осведомлённости работников о своих правах и ужесточение государственного контроля за соблюдением трудового законодательства. Но самое важное — это солидарность среди самих работников. Если каждый будет защищать не только свои права, но и поддерживать коллег, система снова станет справедливой и эффективной.
нам предстоит нелёгкий путь, но если начать действовать сейчас, можно избежать повторения негативного опыта других стран.
”Arbetarsolidaritet är ett kraftfullt verktyg”, skriver Ivan Semenov, och menar samtidigt att en förutsättning för det är att arbetarna själva känner till sina rättigheter och vet hur de kan organisera sig lokalt. Foto: Volodya Vagner, Yvonne Åsell/TT
Ivan Semenov: Arbetsrätt på gränsen: Så förändrar ”fifflare” arbetsmarknaden i Sverige
Arbetsvillkoren i Sverige börjar alltmer likna de i Östeuropa. Det menar Ivan Semenov, byggarbetare från Ukraina och styrelsemedlem i Solidariska byggare, som har förslag på vad som krävs för att vända utvecklingen.
Konceptet ”blixtlåsprincipen” i trafiken, där förare från två filer turas om att köra in i en gemensam fil, är ett tydligt exempel på hur respekten för gemensamma regler kan gynna alla. När alla följer principen blir trafiken smidigare och mer rättvis. Men så fort en bilist bryter mot ordningen och tränger sig före, börjar hela systemet krackelera.
Tyvärr ser vi något liknande ske på den svenska arbetsmarknaden, särskilt inom sektorer som leverans, städning, restaurang och bygg.
I min TikTok-kanal om arbetares rättigheter ställde jag nyligen en fråga till mina följare: Hur ser ni på den svenska arbetsmarknaden? Svaren är alarmerande och pekar på tydliga trender inom de nyss nämnda branscherna:
● Olena: ”Min vän arbetar för ett städföretag. Hon får inget kontrakt, inget kollektivavtal och hon får bara småpengar i lön. Alla jobbar stenhårt.”
● Euroworldchannel: ”Detta är redan normen inom byggbranschen. Jag kan räkna upp massor av sådana företag!”
● Andrey: ”Något måste göras. Folk arbetar för småpengar, jag arbetade själv så under sex år.”
● Liliana: ”Det gäller både bygg och städning.”
● JurisM: ”Jag har arbetat länge i Tyskland och nu i Sverige, och kan säga att vissa företag gör allt för att spara pengar på arbetare. De bryr sig inte om landets framtid.”
● Roman: ”Det här har redan hänt i Polen och Tjeckien. Det här är inget nytt”
Vinstmaximering leder till sämre arbetsvillkor
Dessa kommentarer bekräftar den oroande trenden: Företag som vill maximera sina vinster ignorerar rättigheter och lagar, vilket leder till försämrade arbetsvillkor för alla. Följden blir att de arbetsköpare som vill följa reglerna tvingas sänka lönerna och försämra villkoren för att kunna konkurrera.
Vi har redan sett detta hända i Polen. När arbetsvillkoren försämrades där valde många arbetare att migrera till länder som Tyskland, Storbritannien och norra Europa, där villkoren var bättre. Om utvecklingen fortsätter i samma riktning kan samma sak hända i Sverige. Då är frågan: Vart kommer svenska byggarbetare att flytta?
För att lösa det här problemet behöver vi ta flera viktiga steg. Först och främst kan fackföreningarna spela en avgörande roll för att skydda arbetarnas rättigheter. De pressar företagen att följa lagen och säkerställa rättvisa arbetsvillkor. Att stärka och stödja fackföreningarna kan återställa balansen mellan företagens intressen och arbetarnas rättigheter.
Men stärkta fackföreningar är inte den enda lösningen. Det är viktigt att arbetarna själva känner till sina rättigheter och vet hur de kan organisera sig lokalt. Arbetarsolidaritet är ett kraftfullt verktyg. Det är mycket svårare för en arbetsköpare att ignorera kollektiva krav än det är att ignorera de anställdas ensamma röster.
Det gemensamma bästa tjänar alla på
Om man följer ”blixtlåsprincipen” – oavsett om man kör en Ferrari för en miljon dollar eller en gammal Ford för 10 000 kronor – avancerar alla i samma hastighet. Men i länder där man inte respekterar denna regel tar sig de rika och mäktiga fram medan vi andra hamnar på efterkälken.
När känslan för det gemensamma bästa försvinner och alla försöker ”hoppa över” på andras bekostnad blir resultatet kaos och försämrade villkor för alla. Precis som i vägtrafiken är det viktigt att ha rättvisa regler på arbetsmarknaden.
Det krävs systematiska åtgärder för att förhindra ytterligare nedmontering av den svenska arbetsmarknaden. Det handlar bland annat om att stärka fackföreningarna, öka arbetarnas medvetenhet om sina rättigheter och att staten skärper kontroller av arbetsrättsliga regler.
Men det allra viktigaste är solidariteten mellan arbetarna själva. Om alla började försvara både sina egna och sina kollegors rättigheter kommer systemet att bli rättvist och effektivt igen.
Vi har en svår väg framför oss, men om vi börjar agera nu kan vi undvika att upprepa de negativa erfarenheterna från andra länder.
Ivan Semenov från Ukraina är byggnadsarbetare, sitter i styrelsen för facket Solidariska byggare och pratar arbetarrättigheter på ryska i egen kanal på YouTube och TikTok.
Sverige skapar sin rikedom på bekostnad av de länder och människor vi utger oss för att hjälpa. Det är dags att göra upp med myten om Sverige som biståndsland, skriver Elias Efvergren i en debattartikel för Arbetaren.
“Sverige förblir ett av världens mest generösa biståndsländer även med den här sänkningen”, säger den nye biståndsministern Benjamin Dousa (M) under en presskonferens den 17 september. Det är dock inte bara Dousa som har en bild av Sverige som generös biståndsgivare – Sverige som biståndsland, kanske det mest generösa av alla – är en del av den svenska självbilden.
Kolonialismen är ju över. Tiden då väst formellt ägde hela världen och använde kolonierna som resursbank för sitt eget ekonomiska välstånd har passerat. Visst, det är väl belagt att utsugningen av Indien var helt nödvändig för att stötta brittisk utveckling. Och visst, det är väl belagt att slaveriet var helt nödvändigt för att få i gång amerikansk kapitalism. Men nu. Nu består ju relationen med dessa länder av att vi i västvärlden ger bistånd och gör allt i vår makt för att de gamla kolonierna ska komma på fötter och lyckas få ordning på sina länder. Det kan vi väl ändå vara överens om?
Det svenska exemplet: H&M i Bangladesh
En som kanske lite ofrivilligt har förklarat hur relationen mellan väst och de forna kolonierna ser ut är Stephen Roach, före detta chef för storbanken Morgan Stanley’s Asian operations. Han menar att det centrala är att ”byta ut högavlönade arbetare här hemma mot likvärdig, lågavlönad arbetskraft utomlands”.
Roach fortsätter: “Företag måste vara obevekliga i sitt sökande efter effektiviseringar. Inte oväntat så är det primära fokuset för sådana insatser riktade mot arbete, som representerar huvuddelen av produktionskostnaderna i den utvecklade världen. Följaktligen har outsourcing som extraherar produkter från relativt sett lågavlönade arbetare i utvecklingsländer blivit en alltmer pressande överlevnadstaktik för företag i de utvecklade ekonomierna.”
Egentligen inget nytt, men avskalat och tydligt. Det handlar alltså om att ”extrahera produkter” (egentligen värde) från dåligt betalda arbetare i fattiga länder för att kunna klara konkurrensen mellan företag i väst.
Hur ser det ut i praktiken?
Ett konkret och svenskt exempel är H&M i Bangladesh. En undersökning av forskaren Tony Norfield, ”The China Price”, visar att av de 4,95 euro som är slutpriset för den skapade T-shirten så stannar 0,95 euro i Bangladesh, som sedan delas upp mellan fabriksägare, staten och arbetarna. Resten blir vinst för H&M (0,6 Euro per tröja) samt löner och skatter till det västland där varan säljs.
Som vår frispråkige vän Roach nämnde ovan: Vi byter ut arbetskraft i väst mot lågavlönade i ”utvecklingsländer” för att extrahera produkter och därmed värde. Utvecklingsländer hamnar inom citationstecken för att allt de får möjlighet att utveckla är sina metoder att erbjuda arbetskraft till så låga omkostnader som möjligt för företagen i väst.
Superexploatering
En studie av Jason Hickel med flera i tidskriften Global Environmental Change visar att det globala nord sög upp tio tusen miljarder dollar från syd varje år mellan 1990 och 2015. Det överstiger världens totala bistånd 30 gånger om.
Mycket av det ovan beskrivs ofta som superexploatering, det vill säga att arbetarna inte ens får tillräckligt mycket betalt för att reproducera sin arbetskraft, för att överleva.
En annan faktor som ytterligare spär på ett motsatt flöde av resurser jämfört med vad Dousa och en stor del av den västliga självbilden fantiserar om är något som Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken kallar primary income flows. Det handlar delvis om vinster från finansiella tillgångar utomlands men också räntor på lån – lån som ofta har tagits av icke folkvalda ledare.
Summan för detta flöde, det vill säga primary income flows, var år 2019 likvärdigt med 14 procent av BNP för G7-länderna. Resterande länder i G20 (det vill säga BRICS och några fler) motsvarade en förlust av motsvarande upp till 235 miljarder årligen enligt en studie av Carchedi och Roberts i tidskriften Historical Materialism.
Deras sammanställning av de olika faktorerna av flöden från det som Roach kallade utvecklingsländer var mer än deras årliga BNP-tillväxt. Så, återigen, vi kan kalla dem “utvecklingsländer” men för den förkrossande majoriteten av dem så tar de ledande ekonomierna deras tillväxt och förvandlar det till vinst för sina företag, till skolor för deras ungar, till gränskontroller etcetera.
Dousas bild stämmer inte överens med verkligheten
Hur ser det ut för lilla Sverige då?
År 2023 hade Sverige enligt Världsbanken 22 miljarder dollar i net primary income flow. År 2021 var vi dessutom världsledande per capita i den kategorin. Detta är vad vi samlar in totalt, inte bara från utvecklingsländer. Men som nämnt ovan har bara de dominerade 13 länderna i G20 en årlig förlorad inkomst på över 200 miljarder dollar till G7-länderna. Så även om Sverige inte hämtar sina pengar direkt från till exempel Bangladesh (det gör vi ju bevisligen också) så kommer vårt inflöde av pengar från lån, räntor och utlandsägt kapital från de andra imperialistiska länderna som är mer av de direkta indrivarna från syd. Det är också symptomatiskt för Sveriges roll i världen. Vi står inte i frontlinjen av utsugningen utan rider på de riktigt tunga internationella spelarna. Vi är som den riktigt osköna mobbaren som står bakom gruppens ledare och fnissar. För att analogin ska stämma hela vägen så får vi också en ”bästa-kompisen”-utmärkelse på skolavslutningen (som den neutrala världshjälparen, en bild som Dousa och Tidöpolarna i och för sig håller på att montera ner).
Sammantaget visar det sig, om man faktiskt följer pengarna och hur de strömmar mellan länder, att Sverige och västvärlden fortfarande, långt efter att den formella kolonialismen tog slut, skapar sin rikedom på bekostnad av de länder och människor vi nu ska sluta ”hjälpa”.
Dousas världsbild, liksom den svenska självbilden i stort, grundas i en känsla. Känslan av att vi i Sverige är generösa med hjälp- och bistånd. Den känslan stämmer inte överens med verkligheten.
I verkligheten är vi mobbarens kompis som tar emot sin del av den snodda veckopengen.
