I dag måndag den 4 november är det 70 år sedan Stig Dagerman gick bort. Josephine Askegård läser numret som tillägnades “redaktionens finaste medarbetare” och minns en författare som aldrig lät blicken vika undan för orättvisor.
Stig Dagerman kom till Arbetarens redaktion som 18-årig volontär, visade sig vara en särskilt begåvad skribent och journalist och fick jobbet som kulturredaktör. Trots hans snabba karriär utanför tidningen som författare och dramatiker, som gjorde att han var tjänstledig långa perioder, levererade han trots stora svårigheter att skriva sina vassa och samtidigt djupt inkännande dagsedlar fram till sin död. Den sista blev Varning för hunden, som publicerades på hans dödsdag.
Stig Dagerman dog den 4 november 1953, precis för 70 år sedan, men redaktionen fick dödsbudet sent och blev bland de sista att publicera beskedet om hans död. Men den 8 november tillägnades tidningen ”redaktionens finaste medarbetare”. I dag känns det meningslöst att göra en tidning”, skrev redaktionssekreteraren Edvard Ramström i förtvivlan, och berättade om sitt sista samtal med Dagerman, dagen före hans bortgång: ”Jag ville tacka honom för att han följde med oss till den nya tidningsofficinen [Arbetaren hade flyttat från Klarakvarteren som höll på att rivas, till nuvarande redaktionslokaler på Sveavägen 98], och att han hade råd att fortsätta sitt medarbetarskap i den fattigaste av tidningar. Han tittade upp, det skygga leendet lyste upp hans ansikte. Sen kom svaret: Det är ju bara här jag kan skriva.” Att få vara det ankare för skrivandet som var Stig Dagermans stora lust och de sista årens ångestfyllda kamp måste ha känts bra för hans vänner på redaktionen, här hade han ändå alltid en plats att komma hem till.
Flera namnkunniga skribenter och redaktörer skriver i Arbetarens minnesnummer och talar varma, men också mycket högtidliga ord om Dagerman som gudalikt ung och genialisk. Kanske ord som inte lättade hans skrivångest om han hörde dem redan i livet. Så klart var han ingen gud, men hade ändå en stark begåvning för att se att det inte är människans klass eller verk som definierar henne. 1950-talets samhälle brukar betraktas som idylliskt jämfört med dagens våldsamma och individualiserade konsumismsvärld. Säkert var det lättare att vända bort blicken från lidande en bit bort, men Dagerman valde att se och plågades av de orättvisor som alltid varit tydliga för den som inte viker undan. Hans identifikation med barnet som lider, samhällets kyla och selektioner – det gav han sin tid.
Stig Dagermans minne lever på många sätt, hans böcker kommer i nya upplagor, pjäser och dokumentärer berättar om hans liv, och Stig Dagerman-priset delas ut varje år och uppmärksammar och uppmuntrar författare och andra som verkar i hans anda: humanismens, kampen och blicken som inte viker undan.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.