En hård arbetslinje blev snäppet hårdare när statsministern i vintras föreslog en höjd pensionsålder. Frågan om vi lever för att arbeta eller arbetar för att leva ställdes på sin spets. Arbetaren träffar sociologen Roland Paulsen, som tycker att det är dags att börja tänka utanför ramarna för arbetssamhället.
Under samma period som alliansen har stärkt sin arbetslinje med förslag om att jobba till 75 års ålder, har arbetslinjen utmanats på andra håll. Handelsanställdas förbund och Hotell- och restaurangfacket har båda tagit ställning för sex timmars arbetsdag och frågan har åter börjat drivas inom vänsterpartiet.
Ser vi ett trendbrott mot arbetslinjen?
– Den mest optimistiska tolkningen av den senaste tidens debatt är att det kanske sker en polarisering, att man har blivit trött på att upprepa detta med arbetslinjen. Kristdemokraterna försökte föreslå en ”relationslinje” och Vänsterpartiet föreslog sex timmars arbetsdag i partiprogrammet. Men det är den optimistiska tolkningen. Generellt går ändå trenden mot att vi ska arbeta mer.
Det Roland Paulsen framför allt vill sätta ljuset på är att trots de senaste hundra årens stora produktivitetsökningar så arbetar vi inte mindre. Behovet av arbete har tack vare den teknologiska utvecklingen aldrig varit mindre, ändå arbetar vi mer än man gjort under större delen av den mänskliga historien. Vi arbetar inte längre i första hand för att producera något, arbetet har blivit ett självändamål.
– I grunden handlar det ju självklart om ekonomiska intressen. Att vissa tjänar på att det finns en så arbetsvillig arbetskraft som möjligt och att det finns en ganska stor arbetslöshet som pressar ner lönerna. Men jag menar att det inte förklarar allt. Det förklarar inte varför staten tvingar arbetslösa till komplett meningslösa sysselsättningar, som exempelvis Fas 3. Och det förklarar inte varför det inte finns någon politisk motkraft. För att förklara det måste man gå till de mer ideologiska förklaringsmodellerna.
Roland Paulsen beskriver en utveckling där synen på arbete har förändrats från att betraktas som ett straff och något som man skulle undvika, till en plikt där man skulle göra rätt för sig. För att sedan, under 1900-talet, utvecklas till en rättighet och en befrielse.
– Det finns ju ett protestantiskt arv, som man dock inte ska överskatta. Det är inte det som främst driver oss i dag. Det är dels en känsla av plikt, men också att arbetet ska realisera oss som människor.
Han lyfter fram hur arbetet har fått monopol på viktiga funktioner som att vara en social mötesplats, ge meningsfullhet och att fördela välstånd.
– Många som förlorar sina jobb mår dåligt och ohälsan är högre hos arbetslösa. Det handlar främst om att när vi arbetar så vi får möjlighet till dagliga sociala kontakter, gemenskap och social status. Arbetet har monopol på att vara ett socialt kitt, det enda stället där människor möts. Det skulle inte behöva var så, gemenskap måste inte stå och falla med arbete. Det finns också alternativa sätt att fördela rikedom på. Värt att nämna är dock att ohälsan är ännu högre hos folk med osäkra anställningar, men det är en annan fråga.
Uppslutningen kring arbetslinjen är i det närmaste total över den partipolitiska linjen. Såväl Moderaterna som Socialdemokraterna kallar sig för arbetarpartier och även stora delar av den feministiska rörelsen sluter upp kring idén om arbete som befrielse.
Du beskriver den feministiska rörelsen som den mest arbetskritiska rörelsen vi hade på 60- och 70-talen. Vad hände?
– Det var en parallell utveckling i arbetarrörelsen och den feministiska rörelsen. Efter andra världskriget rådde en arbetskraftsbrist, vilket ledde till kvinnors stora uttåg på arbetsmarknaden. Man utvecklade barnomsorg för att möjliggöra detta, dock utan att göra upp med könsnormerna så att män kom in i hemmet. Men sedan mattades det här behovet ganska drastiskt av under 70-80 talet, då fanns inte ekonomiska incitament att integrera kvinnor på arbetsmarknaden. Då blev det mer av en ideologisk kamp för att kvinnor skulle bli ekonomiska subjekt.
Detta likställdes med att konkurrera på lika villkor på arbetsmarknaden.
– För det är genom jobbet man i det här samhället blir en fullvärdig medborgare. Och det stärker indirekt arbetssamhället, trots sina goda syften. Det som hamnar i fokus är befrielse genom arbete, befrielsen från arbete glöms bort. Den konflikten borde inte finnas, man kan sträva efter både och. Men tanken om befrielse från arbete har försvunnit.
Nina Björk utmanade feminismens arbetslinje för några år sedan i den så kallade ”dagisdebatten”, där hon beskrev sitt magont när hon lämnade sina barn på förskolan och frågade sig om feminismens mål verkligen var att vara med och rejsa på en redan ojämlik arbetsmarknad.
Varför stod Nina Björk så ensam i ”dagisdebatten”?
– Jag tycker att det är symtomatiskt för en vänster som tar för givet att det enda sättet som man kan låta bli att lämna barnet på dagis, är genom att kvinnor stannar hemma. De kunde inte ens föreställa sig alternativet att vi skulle arbeta mindre. Arbetskritiken var som en helt okänd tanke.
Roland Paulsen framhåller att arbetskritiken inom feminismen ser ut att vara på väg att väckas till liv igen och nämner personer som serietecknaren Liv Strömqvist, Tiina Rosenberg samt senaste numret av tidskriften Brand där arbetet angrips från feministiskt håll.
Såväl Handelsanställdas förbund som Hotell- och restaurangfacket har kritiserats från fackligt håll för att de plockat upp frågan om sex timmars arbetsdag. Att en arbetstidsförkortning hotar den fackliga kampen.
– Argumentet var att löneutrymmet krymper i och med en arbetstidsförkortning. Man argumenterade för att det finns ett löneutrymme på några procent varje år som då riskerar att ätas upp. Men mellan 1976 och 1996 verkar det i så fall inte ha funnits något löneutrymme alls, för då stod reallönerna stilla. Det berodde ju inte på att man prioriterade kortare arbetstid, för under samma period började vi faktiskt arbeta mer. Det finns inte ett visst löneutrymme som ekonomin skulle ge som någon naturlag. Det är en jämlikhetsfråga, säger Roland Pausen och påpekar att den fattigaste tiondelen ökat sin disponibla inkomst med 1,7 procent medan den rikaste tiondelen under samma period ökat sin disponibla inkomst med 63 procent, de senaste 20 åren.
– Vilket löneutrymme som finns är ju helt beroende av hur mycket vi är beredda att ta från dem som blir rikare och rikare. Det är en politisk fråga och inte en nationalekonomisk fråga. Det är trist att se hur facket lever kvar i en samförståndsanda. Kapitalet har ju för länge sedan övergett den iden. Facket har kvar det här statsmannamässiga att man ska ta ansvar, men det enda det leder till är att den fackliga kampen står still. Det blir mer och mer meningslöst att gå med i de etablerade stora facken.
Roland Paulsen betonar att det är viktigt att inte gräva ner sig när visionerna känns långt borta.
– När man började tala om åtta timmars arbetsdag hade vi inte ens rösträtt. Det var den första fråga som realiserades när männen fick rösträtt. Vi har långt större möjligheter i dag.