De egyptiska turistparadisen Sharm el-Sheikh och Hurghada lockar allt fler människor från hela världen. Garanterad sol, femstjärnig service och bra mat kombinerat med relativt låga priser är svårt att motstå. Men allt är inte idel solsken i turistparadisen – åtminstone inte för den breda skara människor som arbetar under slavliknande villkor för att möjliggöra turismens framgång.
Hotellarbetare, städare, receptionister och kockar rekryteras av globala bemanningsföretag från länder med billig arbetskraft – Bangladesh, Indien, Filippinerna. Få arbetare vågar ställa upp på en intervju.
Lojellas arbete är att stå vid receptionsdisken på ett femstjärnigt hotell i Sharm el-Sheikh dagarna i ända, vara vänlig och hjälpa turister på bästa sätt. Lojella har ett universitetsdiplom från sitt hemland och pratar nästan brytningsfri engelska. Hon vill inte ha med sitt efternamn i tryck.
Hon rekryterades från Filippinerna för två år sedan under förutsättning att hon betalade företaget för flygresan till Egypten samt logi och mat retroaktivt för hela perioden ifall hennes kontrakt inte blir förlängt av hotellet efter tre månaders provanställning.
– Man blir verkligen rädd för att bli skickad tillbaka och bli återbetalningsskyldig så pass mycket pengar. Det blir en katastrof för många, säger Lojella.
Hon medger att det hör till rutinen hos flera hotell att inte förlänga kontrakt efter tre månader för att spara på lönen.
– Det brukar även mitt hotell göra, men jag hade turen att få stanna, säger Lojella med ett bittert leende.
Nu bor hon i ett litet rum vid receptionen som hon delar med en annan medarbetare. På detta sätt är hon tillgänglig dygnet runt och kan snabbt rycka in vid behov. Hon får inte betalt för övertid – den anses vara en naturlig del av anställningen. Hon får inte heller sitta när hon arbetar vilket resulterar i att hon måste stå åtta till tolv timmar i sträck. Ibland när ingen tittar så springer hon in i en väktarlokal för att sitta i ett par minuter.
– Det första de gjorde vid ankomsten var att ta våra pass, berättar Lojella.
Det har hon förståelse för:
– De har ju satsat mycket pengar på oss, så det är självklart att de inte vill att vi rymmer. Passen förvaras i ett låst rum och när man behöver det för att öppna ett lönekonto i en bank tar en säkerhetsvakt passet och följer med till banken. Vakter noterar även när och varför jag lämnar hotellet, och till och med vad jag är klädd i! De samlar all information de kan få tag i – kollar min e-post, vem jag pratar med i telefon och så vidare.
Lojella är upprörd men kan inte göra mycket åt problemet: det råder förbud mot att organisera sig och kräva bättre villkor. Förbudet är skrivet i kontraktet. Det är den främsta anledningen till varför egyptiska hotell väljer utländsk arbetskraft framför egyptisk trots att lönerna ligger på samma nivå – att utlänningar inte får protestera. Utan pass eller fri rörlighet är de fast vid sina arbetsplatser.
Musiken i Sharm el-Sheikh pumpar ur högtalarna. Glada turister promenerar runt i Marina, ett nytt köpcentrum mitt i turistparadiset. Personal på hotell och i butiker småpratar med turister, ler och skapar trevlig stämning. Handeln är på högvarv.
– Jag är ganska nöjd med Sharm, säger en turist från Storbritannien. Allting är så billigt här! Det enda jag inte gillar är att de har för litet utbud av stekt fisk på middagsbuffén.
– Jag skulle vilja åka hem om jag bara kunde, säger Lojella.
– Jag tycker om att jobba med barn och vill bli lärare egentligen. Men jag måste arbeta till kontraktets slut för att få mitt pass och tjäna ihop till biljetter tillbaka.
Tills dess är hon fast i Sharm el-Sheikh, liksom tusentals andra som marknadens osynliga arm tagit till Egypten.
