Willi hyllar Nietzsche på stampuben. Allt annat är nonsens mina vänner, säger den sorglöse stekaren och går ut i dagsljuset som själva sinnebilden av den unge inbillat framgångsrike som inte tror på någonting förutom sina egna förmågor. Kvar sitter vännerna med sina verkliga problem, som tyvärr inte går att låta bli att tro på. Arbetslöshet, en förlorad arm, en utebliven försäkring, fattigdom, sjukdomar och alkoholism. Över några glas levererar de knivskarpa analyser av samhällsproblem på ett sätt som bara de som är offer för dem kan göra. Hemma hos Franz är Mieze dock mer upprörd över att Franz går på politiska möten än att han kommer hem dyngrak mitt i natten. Franz lovar sluta. Inte med spriten utan med politiken. Att folk är så dumma att de låter sig sugas ut kan inte jag göra något åt, säger han, och avslöjar därmed sin lögn i samma stund han uttalar den. Han kanske lämnar politiken fysiskt, men för hans tankar finns ingen återvändo. ”Sugas ut” är en mer eller mindre komplett analys av kapitalismen. Oavsett vad man sedan gör med informationen. 

Berlin Alexanderplatz beskylls då och då för att vara apolitisk. Ingeting kunde vara mer felaktigt. En politiskt engagerad mötesdeltagare menar att Franz är oanvändbar för arbetarrörelsen eftersom han inte har något arbete. Inte heller det stämmer. Berlin Alexanderplatz är i högsta grad politisk. Den visar på nödvändigheten att omfatta mer i begreppet arbete och fler i begreppet arbetare, men framför allt att anpassa sig till verkligheten och våga låta politiken förändras när verkligheten gör så. Deras värld påminner om vår. Då som nu står fler och fler utanför. Fler och fler jobbar under prekära förhållanden. Fler och fler saknar arbetsplatser att organisera sig kring. Om inte vi mobiliserar ändå kommer någon annan att göra det. Precis som då. 

Samtidigt i förgrunden utspelar sig parallella kärlekshistorier. Kvinnorna i Franz liv, Eva och Mieze, blir allt mer fästa vid varandra. Vem Franz egentligen är kär i tänker jag berätta senare. Kanske redan nästa vecka.