Det är dags att säga något om Rainer Werner Fassbinders filmkonst. Denne extremt produktive regissör lyckades samtidigt hålla förvånansvärt hög kvalitet. En av de bästa sakerna med Berlin Alexanderplatz är hur han har gestaltat seriens huvudperson Franz Biberkopf. Han har visserligen en utmärkt litterär förlaga och en imponerande skådespelarinsats signerad Günter Lamprecht till sin hjälp. Men det är ändå fascinerande att se hur en så i grunden osympatisk person som Franz tillåts växa till en karaktär att känna känslor för. Skillnaden mellan Franz och huvudpersonerna i ack så många serier, böcker och filmer är just att han får vara osympatisk. Han får ha svagheter och bete sig illa, riktigt illa, utan några bortförklaringar. I det avseendet påminner han en del om huvudpersonen i världens finaste gangsterepos, Once upon a time in America, Robert de Niros extremt obehaglige ”Noodles”. 

Franz drivs inte av hämnd, vi slipper ta del av amatörpsykologiserande barndomsskildringar och det finns inga ursäktande omständigheter. Samtidigt som detta gör Franz ännu mindre sympatisk gör det honom också till en levande person. Någon vi bryr oss om fastän vi inte älskar. En person av kött och blod som berör trots hans fel och brister. Paradoxalt nog stärker detta även hans goda sidor. Så när Reinhold slänger av honom från en bil oroar vi oss. Vi undrar om han klarade sig. Det gör riktigt ont att se hur hans arm krossas under den efterföljande bilen. Vi undrar hur han ska klara den hårda berlinvardagen med bara en arm. Eller med andra ord, vi låter oss förföras av riktigt stor filmkonst.