Efter den kollektiva organiseringens genombrott på arbetsmarknaden runt förra sekelskiftet började sådan organisering att bli en viktig faktor även på hyresmarknaderna i vissa industristäder: hyresgästföreningarna växte fram. Vad som lätt kommer i skymundan i dag är att dessa föreningar en gång i tiden satte en rad skilda kampmetoder i bruk i sin strävan att flytta fram sina positioner. Hannes Rolf har gått till arkiven.
Stridsåtgärder som strejk, blockad och lockout brukar framför allt kopplas till arbetsmarknaden. Historiskt sett har dock inte arbetsmarknaden varit den enda marknad där organiserade parter har ställts mot varandra.
Även på hyresmarknaden har både fastighetsägareföreningar och hyresgästföreningar flera gånger agerat för sina medlemmars intressen med stridsåtgärder. Hyresstrejker, lägenhetsblockader och massvräkningar har tillämpats på flera platser vid flera tidpunkter.
Tyvärr har denna del av historien sällan uppmärksammats. I dagens situation, med en alltmer tilltagande bostadsbrist och en utsatt position för många bostadssökande, kan det vara värt att kasta en blick tillbaka för att se hur liknande problem har behandlats tidigare i historien.
Konflikter mellan hyresgäster och hyresvärdar har förmodligen funnits lika länge som människor har hyrt bostäder av varandra. Men efter den kollektiva organiseringens genombrott på arbetsmarknaden började kollektiv organisering även bli en viktig faktor på hyresmarknaderna i en del industristäder.
Hyresgästföreningarna var barn av den urbanisering som stöpte om de sociala förhållandena i både Sverige och i resten av Europa. I takt med att fler flyttade in till städerna förändrades dessa, och allt fler byggnader gjordes om till hyresbostäder. Det rörde sig om gamla källare och byggnader som tidigare hade tjänat som lokaler för näringsverksamhet.
Kvarteren blev i allt högre grad en plats där man enbart bodde, och andelen hyresgäster i städerna ökade explosionsartat. Stockholm, Göteborg och Malmö svällde med nära 50 procent fler invånare runt förra sekelskiftet, och utbudet av bostäder kunde inte på långa vägar nå upp till efterfrågan. Detta stärkte fastighetsägarnas position, men innebar också att bostadsfrågan blev en del av den ”sociala fråga” som diskuterades både av liberala samhällsreformatorer och inom den framväxande arbetarrörelsen.
Internationellt sett har det funnits hyresföreningar sedan senare delen av 1800-talet, i Storbritannien så tidigt som 1867. Tidiga försök att bilda hyresgästföreningar gjordes även i Sverige, framför allt under det första decenniet efter sekelskiftet 1900.
Det var dock först under första världskriget som bestående hyresgästföreningar bildades. 1915 bildades den äldsta fortfarande verksamma föreningen i Nynäshamn. Både Stockholm och Göteborg fick bestående hyresgästföreningar 1917 och det var dessa båda städers föreningar som skulle bli stommen i hyresgäströrelsen. De skilde sig dock åt både i organisation och metod.
Stockholms Hyresgästförening arbetade tidigt som en politisk sammanslutning med att influera politiker. Göteborgsföreningarna organiserades utifrån fackföreningsmönster med en centralorganisation, Hyresgästernas Centralförsamling i Göteborg, en organisation där de lokala föreningarna behöll en viss grad av autonomi.
I Stockholm, där ett antal föreningar hade bildats efter 1917, gick utvecklingen snarare mot att Stockholms Hyresgästförening absorberade förortsföreningarna. Det är dock värt att notera att båda organisationerna sysslade med en mängd olika verksamheter såsom direkt förhandling, juridiskt stöd för medlemmar, kooperativa projekt och politisk påverkan.
Hyresgästföreningarna kom att ställas mot både enskilda och kollektivt organiserade fastighetsägare. Sedan slutet av 1800-talet hade det funnits etablerade fastighetsägareföreningar. Till en början arbetade de mest med att påverka de kommunala myndigheter som i allt högre grad hade börjat lägga sig i fastighetsägarnas förehavanden. I takt med att hyresgästföreningarna dök upp såg sig fastighetsägarna manade att bekämpa det nya hotet som man såg från arbetarrörelsen i allmänhet och hyresgäströrelsen i synnerhet.
Under hyresgäströrelsens tidigaste period, från 1917 till 1923, fanns en hyresreglerande lag – men då denna avskaffades började partsorganisationer, framför allt i Göteborg, i högre grad tillämpa stridsåtgärder vid konflikter.
Från fastighetsägarsidan förekom framför allt enskilda vräkningar men i vissa fall, särskilt under 1930-talet, förekom massvräkningar. Från hyresgästsidan tillämpades hyresdeponering (hyresstrejk), massuppsägning och blockad.
Den absolut vanligaste stridsåtgärden var blockaden. Dels förekom det blockader – som egentligen var en form av bojkotter – riktade mot husägarnas övriga näringsverksamheter. Dessa verkar ha varit mycket effektiva och fruktade av fastighetsägare, som i många fall hade fastigheten som en sidoinkomst.
Även lägenhetsblockader tillämpades. Dessa gick ut på att en eller flera lägenheter i en fastighet förklarades vara satta i blockad och den som flyttade in i en sådan lägenhet stämplades som blockadbrytare. I en del fall blockerades enbart en lägenhet och i andra fall kunde en fastighetsägares samtliga fastigheter blockeras mot all nyinflyttning.
Blockader tillkännagavs genom tidningsannonser, framför allt i hyresgästtidningarna. Blockadlappar kunde även sättas upp i anslutning till fastigheter, med risk för att bli nedrivna av fastighetsägaren eller av andra.
I Göteborg förekom blockader av lägenheter och hyresvärdars affärslokaler från 1923, medan Stockholms Hyresgästförening genomförde sin första blockad 1928.
I Malmö blev inte hyresgäströrelsen stark förrän i mitten av 1930-talet, då man började tillämpa blockader. Skillnaden i antal var dock stor. I regel genomförde Göteborgsföreningarna 10–20 gånger fler blockader per år än Stockholms Hyresgästförening. Som exempel kan nämnas 1935, som var det år då stockholmarna utlyste flest blockader, 15 stycken. Samma år utlystes det åtminstone 176 blockader i Göteborg.
En typ av stridsåtgärd som ibland användes var hyresdeponeringen, en variant av hyresstrejk där hyresgästerna höll inne med hyran och i stället deponerade den i en gemensam kassa som betalades in när konflikten var löst. Hyresdeponering var dock juridiskt sett hyresvägran, vilket satte den enskilde i en utsatt position, och förmodligen var det detta som gjorde att blockaden som stridsåtgärd var vanligare.
Ett exempel på en lyckad hyresdeponering var striden mellan Nynäshamns hyresgästförening och Villabolaget 1916. Villabolaget, som hade i uppdrag att bygga bostäder åt Telegrafverkets arbetare, byggde hus som enligt hyresgästföreningen var undermåliga. Efter att hyresgästerna i maj 1916 hade börjat deponera hyrorna kunde man komma till en uppgörelse ett par månader senare.
Hyresstrejken verkar internationellt sett ha varit den vanligaste stridsåtgärden som tillämpas av hyresgästföreningar, men i Sverige var blockaden vanligare. Ett undantag är här hyresgästföreningen i Malmö, som flera gånger tillämpade hyresstrejker under 1930-talet.
Under 1930-talet förekom även massuppsägningar som stridsåtgärd. Dessa innebar att hyresgästerna kollektivt sade upp sina kontrakt, vilket kunde följas av blockad. Då den potentiella ekonomiska skadan var stor för hyresvärdarna, som riskerade att stå med ett tomt hyreshus, ledde stridsåtgärden till att man i flera fall böjde sig för kraven. Massuppsägningen verkar dock mest ha tillämpats under perioder då utbudet av bostäder var så pass stort att nya bostäder kunde ordnas.
När man läser fastighetsägarnas diskussioner från mellankrigstiden slås man av osäkerheten kring hur hotet från hyresgäströrelsen skulle hanteras. Inte minst var man oroade av utvecklingen i Göteborg.
En militant fastighetsägarorganisation, Fastighetsägarnas Garantiförening i Göteborg, bildades 1931. Tanken med organisationen var att man genom en gemensam stridskassa skulle kunna stödja medlemmar som hamnade i konflikt med hyresgästföreningarna.
Genom de gemensamma ekonomiska musklerna skulle man i långdragna konflikter kunna hålla ut längre än hyresgästföreningarna, dränera dem på resurser och på så vis vinna genom utmattning. Garantiföreningens medlemmar fick deponera en viss summa, som kunde förloras om de exempelvis gjorde enskilda överenskommelser med hyresgästföreningarna. En tydlig ökning av antalet hyreskonflikter i Göteborg efter Garantiföreningens bildande märks i det historiska källmaterialet.
Under det tidiga 1930-talets strider på hyresmarknaden blev förhållandet mellan den göteborgska hyresgäströrelsen och delar av arbetarrörelsen ansträngda. Detta hade delvis att göra med att LO hade svårt att kategorisera hyresgästföreningarna.
Diskussioner fördes om huruvida hyresgästföreningarna var fackföreningar eller inte. Om hyresgästföreningarna skulle räknas som en del av den fackliga rörelsen ansåg man från LO:s håll att hyresgästföreningarna skulle rätta sig efter centrala avtal och gemensamma mål. Hyresgästföreningarna hävdade sitt oberoende, men ville fortfarande samarbeta med fackföreningarna.
Förhållandet påverkades av konflikten mellan mer och mindre radikala delar av den göteborgska arbetarrörelsen, som rasade som värst under första halvan av 1930-talet. Hyresgästernas Centralförsamling sågs som en samlingsplats för ”splittrare” som kommunister och syndikalister.
Tydliga konflikter märktes även inom Hyresgästernas Riksförbund, som hotades av splittring 1933 över frågan om centrala avtal skulle kunna tecknas av riksförbundet.
Splittringen skedde dock inte. Under den stora Olskrokenkonflikten i Göteborg 1936–1937 kunde hyresgästföreningarna räkna med stöd och solidaritet från stora delar av arbetarrörelsen. Konflikten gällde hyresnivån och Garantiföreningen genomförde massvräkningar. Ett ökat bostadsutbud gjorde dock massvräkningarna mindre verkningsfulla och hyresgästföreningarna vann i stort sett striden.
Olskrokenkonflikten var både kulmen på stridsåtgärderna på hyresmarknaden och början på slutet för dessa. I takt med att den av bostadsfrågor allt mer intresserade arbetarrörelsen fick en starkare statsbärande roll öppnades andra vägar för hyresgästföreningarna. Efter 1942 års lagstiftning skulle tvister lösas i hyresnämnder och arbetet där blev allt viktigare för hyresgästföreningarna. Stridsåtgärderna fick ge vika för mer politiskt och juridiskt betonat arbete. Inte minst skulle samarbetet med SABO, branschorganisationen för allmännyttiga bostadsbolag, spela en viktig roll.
Delar av hyresgäströrelsen radikaliserades under 1970-talet. Bland annat utfärdades en hyresstrejk på studentboenden i Umeå 1972 som ledde till vräkningar, men överlag förblev hyresmarknaden relativt lugn och är fortfarande så idag, stigande hyror och bostadsbrist till trots.
Internationellt sett har stridsåtgärder på hyresmarknaden varit ett inte helt ovanligt fenomen. I Storbritannien förekom hyresstrider flera gånger under 1900-talet.
I Glasgow kring 1915 genomfördes till exempel massiva hyresstrejker i protest mot de i krigstid uppdrivna hyrorna. Även senare, både före och efter andra världskriget, förekom hyresstrejker, ockupationer och våldsamheter i samband med protester gällande hyresfrågor.
En tydlig skillnad mellan de brittiska och de svenska hyresgäströrelserna är att de brittiska hyresgästföreningarna i högre grad har förblivit självständiga organisationer inom ett nationellt nätverk. De har inte som i Sverige blivit lokalföreningar av en nationell organisation. Detta har dock medfört att de brittiska föreningarna inte har kunnat utöva samma politiska inflytande som Hyresgästföreningen i Sverige. Den brittiska rörelsen verkar även ha varit kopplat till så kallad ”social housing”, ett fenomen som inte riktigt har någon motsvarighet i Sverige.
Även i New York har det historiskt sett funnits hyresgästföreningar med olika ideologiska hemvist och ibland med tydliga etniska förtecken. En del av dessa har varit radikala. Hyresstrejker förekom i staden till och från under 1900-talet.
Förmodligen kan man hitta historiska exempel på hyresstrejker i de flesta länder, bara man söker tillräckligt länge. I Italien tycks till exempel en våg av hyresstrejker och bostadsockupationer ha svept genom ett antal städer i början av 1970-talet.
Tyvärr är både kollektiv organisering på hyresmarknaden och hyresmarknadens stridsåtgärder relativt outforskade områden. En uppenbar skillnad mellan hyresmarknaden och arbetsmarknaden är att den svagare parten på arbetsmarknaden, arbetaren, är säljare av varan arbete. I motsats till detta är det köparna av varan bostad, hyresgästerna, som är den svagare parten på hyresmarknaden.
Friedrich Engels menade i I bostadsfrågan att detta utgjorde en viktig skillnad mellan arbetaren och hyresgästen, då det i hyresförhållandet inte sker någon produktion, och inget mervärde skapas. Arbetaren har redan sålt sin arbetskraft för att kunna köpa varan bostad, enligt Engels, och även om arbetaren blir lurad så blir han det inte i egenskap av medlem av sin klass utan som en förfördelad konsument.
Engels skrift har förmodligen påverkat synen på hyresgästföreningar, men trots den är det uppenbart att klasskampsliknande förhållanden har förekommit på hyresmarknaden genom historien, som bland andra historikern Hans Wallengren har påpekat i sin studie av Malmös hyresmarknad 1880–1925. Ofta har detta skett i samband med en allmänt ökad radikalisering, som på 1970-talet, men ibland har lokala faktorer varit avgörande.
Hyresgästföreningar har i många fall kommit ur arbetarrörelsen och då man har vuxit fram i dennas skugga har man kunnat använda sig av etablerade metoder och resurser. Men samtidigt har det rört sig om en egen rörelse med skilda förutsättningar som förtjänar vidare studier. Inte minst är den intressant för vår samtid, präglad av bostadsbrist och med ett ökande antal människor för vilka förhållandena på den samtida bostadsmarknaden knappast kan ses som fördelaktiga.
Fotnot: Arkivmaterial från Hyresgästernas Riksförbund finns deponerat hos Arbetarrörelsens arkiv Flemingsberg.
