Jag är halvvägs in i en nyutgiven brevväxling mellan Paul Auster och J.M. Coetzee. Utgiven – att någon tyckte detta var en god idé! Charmen med brevsamlingar är vanligen att författaren är död eller åtminstone så ohämmad att det inte skyggas för det privatas avgrunder. I bästa fall, som hos Kafka, kan ett helt författarskap fördjupas och ges nya dimensioner. Icke så denna gång. Herrarna Auster och Coetzee skriver sina böcker, dricker sitt vin, tänker sina tankar, och det är främst de två sista som här ges prov på.
Tankarna är väl sådär, får man säga. Bland de första frågorna att dryftas är huruvida män och kvinnor kan vara vänner. I den stilen fortsätter det. Småborgerliga artighetsfraser om den gemensamma semestern i Portugal blandas med vad jag antar ska vara ögonöppnande perspektiv på de stora politiska frågorna. ”What is money but worthless pieces of paper?”, frågar sig Auster efter att Coetzee föreslagit att finanskrisen kan lösas genom att bara byta ut de siffror som nu är lägre än de tidigare varit. Coetzee själv är lika förundrad av sin upptäckt. Han jämför med Platons berömda grottallegori, i vilken livet som vi upplever det liknas vid tillvaron i en grotta där alla scener är skuggor av verkligheten utanför, och där den som lyckats fly hånas när han förklarar att det levda är en illusion.
Det ligger så klart något i den beskrivningen av kapitalismens logik. Men man undrar om de upprörda reaktionerna som möter Coetzee när han återvänder efter ett besök i idévärlden bara beror på insiktens drabbande kraft, eller om de också handlar om att han är ett narcisstiskt rövhål. Har man förlorat hus, jobb och besparingar är man nog ytterligt ointresserad av att höra att krisen är fiktion. Och bara för att en person kan skriva habila romaner är den knappast ett orakel, även om den själv tror det.
Med det sagt saknas det inte goda reflexioner. Coetzee skriver till exempel intressant om hur han som vit sydafrikan upplever sitt tillträde till det engelska språket. För honom är det som att hans modersmål tillhör någon annan. Reglerna dikteras på andra sidan jordklotet, det är bara att acceptera. I ett samtal mellan filosofen Jacques Derrida och jazzmusikern Ornette Coleman är den förstnämnde inne på liknande spår. I egenskap av algerisk jude känner han ett glapp mellan franskan och det tal som borde vara hans eget. Det känns, säger han, som att någonting tvingar honom att göra något för det franska språket. Läs honom i stället och låt Auster och Coetzee ha sitt sexliv i fred.
Veckans tips: Konceptkonstnären och poeten Kenneth Goldsmith har bestämt sig för att försöka skriva ut internet. Hågade uppmuntras hjälpa till genom att själva skriva ut så mycket de orkar och senast 15 juli skicka papprena till LABOR, Francisco Ramírez #5, Col. Daniel Garza, Del. Miguel Hidalgo 11830, México D.F., Mexiko. Mer information finns på printingtheinternet.tumblr.com.
