Wrestling – ett brutalt skådespel

När jag var 13 år och gick i sjunde klass brukade vi skolka från skolan för att gå hem till en kompis och se på wrestling, på Sky Channel. Jag minns att vi var lite osäkra på om de slogs på riktigt, eller om det var ett skådespel, samt att vi retade oss på wrestlingstjärnornas divalater utanför ringen. I dag vet jag att wrestling inte är en sport, utan en show med uppgjorda matcher och att utövarna håller fast vid sina påhittade karaktärer. Detta fenomen kallas ”kayfabe” och innebär att brottarna utåt framhåller att karaktärerna är på riktigt. En wrestlingmatch är ett skådespel, där en ond, elak, dryg eller feg karaktär (en heel) möter en god. Den klassiska dramaturgin mellan hjälten och skurken med andra ord. Skurkens roll är att få publiken att tycka illa om honom. Den onde får aldrig synas på samma bild som en god, eftersom de ska avsky varandra.  

Wrestling kom till Sverige 2002, då Christoffer Sahlgren var med och startade ett wrestlingförbund i Göteborg. De studerade gamla nintendospel för att lära sig grepp och kast. I dag är han en av de drivande bakom Sthlm Wrestling, som arrangerade sin första match i slutet av 2010. Karaktärerna är överdrivna in absurdum. 

– Om man förstärker människors fördomar tillräckligt mycket, så kanske de genom att dras fram i ljuset till slut blir omöjliga att tro på. Det är i alla fall min ambition, säger Christoffer Sahlgren till Arbetaren.  

Wrestling är enligt honom ingen machokultur. 

– Desperation och utsatthet kan vara något vackert. Det handlar om vilka ambitioner man har. Precis som att en actionrulle kan göras som Drive eller Rambo 2. Den amerikanska wrestlingscenen satsar fullt ut på att bli grotesk och macho som Rambo 2.

Det finns tre olika varianter av wrestling. Den japanska som är väldigt brutal och macho, den mexikanska (lucha libre) som är mer lekfull, high flying och fylld av humor, samt den amerikanska som är en blandning av de två andra. 

Den svenska wrestlingpubliken sägs vara en av de bästa i världen och internationella stjärnor blir chockade över den respons de mottar. Till skillnad mot i USA är publiken blandad och består av båda könen i skiftande åldersgrupper. Alla förstår att de inte bara ska få se ett regelrätt slagsmål, utan att wrestling är en fysisk, om än brutal scenkonst.

Strax efter tio avbryts rockmusiken i lokalen på Drottninggatan 81 i Stockholm. Efter några minuters tystnad börjar Strauss Also Spracht Zarathustra dåna ur högtalarna och kvällens konferencier kliver upp i ringen, iförd en babyblå kostym och bakåtslickat hår. Med raska steg kliver han runt i ringen och eggar publiken. Han förklarar att kvällens huvudmatch, den mellan Ken Malmsteen och El Duardo, är en streetfight och att inga av wrestlingens regler därmed respekteras. 

Enligt de normala reglerna är inga tillhyggen tillåtna, man får inte använda sig av ringens rep, slag mot pungen eller i ansiktet med knuten näve, strypgrepp, att dra i håret eller peta in ögonen. När den ena brottarens skuldror legat mot mattan i tre sekunder är matchen över. Skurkkaraktärerna struntar dock ofta i reglerna, även under vanliga matcher.   

”I’ve seen chains and sharp tools backstage. I can not guarentee anyones safety. These guys is gonna tear each other apart tonight”, skanderar han i micken och publiken tjuter av belåtenhet. 

Efter att konferencieren klivit av stiger Sthlm Wrestlings president Messiah Hallberg upp i ringen, iförd ljusrosa lackbyxor, med sitt namn broderat i guld på ändan och dollartecken på benen. 

– Jag älskar er för de pengar ni ger mig. Ni gör mig till en rik man. Jag älskar till och med dig där i träningsoverall, trots att du är lite tjock, säger han och pekar på en tjej i publiken.

Publiken buar högljutt. Därefter håller han en utläggning om hur han har fått skämmas inför sin familj, eftersom de tidigare galorna hållits i förorten. I en gammal strippklubbslokal i Midsommarkransen. 

– Men ikväll är vi fem minuter från Stureplan! Är det inte fantastiskt?     

Publiken buar på nytt. Den tredje och sista presentatören är PT (Personal Trainer), som enligt konferenciern ska ha flugits in från Costa del Sol, där han tränat miljonärer, för att förbereda Trym på kvällens första match mot Döden. 

Trym presenteras som en tjockis vars största kärlek i livet är ölen. PT befaller publiken att absolut inte jub la när han äntrar ringen.  

– Det här är en bestraffning för honom, inget annat.     

”Vi hatar dig PT”, ropar en kille ur publiken. Döden presenteras som en obesegrad nihilist och misantrop utan någon som helst respekt för livet, vare sig sitt eget eller andras. En tjej håller upp en skylt med texten: ”Ingen undkommer Döden”. 

Det smäller rejält när matchen är igång och Trym åker i mattan. Trots att det är show förstår man att det gör ont på riktigt. Wrestling är världens farligaste ”sport”, förklarar Christoffer Sahlgren. 

– Vi har hittills varit förskonade från allvarligare skador, ta i trä. Ett par brutna armar, fingrar och några spruckna huvuden, det är allt. Men jag är vidskeplig och vill inte prata om sådant, säger han.

Trym inleder bra och ser ut att vinna matchen mot Döden, som sedan vänder det hela mot slutet och förblir obesegrad. Efter avslutad match ligger en svettig och medtagen Trym kvar på mage mitt i ringen, när PT återkommer för att läxa upp honom. 

– Hade jag inte lärt dig att göra en ankel lock, skriker han. Ska jag behöva visa återigen hur det går till, frågar han innan han lyfter upp Tryms vänstra ben och vrider det bakåt. Trym skriker i smärta och dunkar med näven i mattan. ”Död åt PT”, skanderar publiken.   

Kvällens gala går under namnet Sadism Rules. Trots att jag hela kvällen sitter hukad bakom kameran är det svårt att inte ryckas med av stämningen. 

Alla som ägnar sig åt wrestling i Sverige har gått genom wrestlingförbunden, som bekostat tränare, lokaler och träningsläger. Alla utom TNT och Hardcore Hampus som i kvällens nästa match möter Twisted Retard. TNT och Hardcore Hampus är två unga killar från Uppsala, som tränat själva hemma på sin gård och lagt upp klipp på youtube. De presenteras som amatörerna som nu äntligen ska få en chans i den riktiga wrestlingligan. Förståsigpåare höjer sina kritiska röster. 

– Inom alla subkulturer, vare sig det är death metal, virkning eller wrestling, finns en liten elitklick som envist ska hävda sin rigorösa och urtråkiga inställning, säger Christoffer Sahlgren. 

    ”We have more pain, blood and brutality on this meny. Are you ready?”, ropar konferenciern. 

”Yeah!!!”, svarar en extatisk publik. ”He has crushed bones, he has ended careers, welcome Twisted Retard”.          

I wrestling finns inga viktklasser, vilket blir uppenbart när man ser dessa kombattanter mötas. Twisted Retard är större än sina två motståndare tillsammans. Till en början tycks bjässen inte  rubbas ur fläcken av de båda brödernas angrepp, men mirakulöst vänder de matchen och vinner. Efter att ha blivit nedräknad av domaren reser sig dock Twisted Retard igen, surrar fast TNT i ringrepen och ger sig på Hardcore Hampus, som sedan får hjälp att ta sig ut ur lokalen och vidare till Södersjukhuset, med misstänkt brutna revben. 

– Jag kan inte tänka mig något mer patetiskt än wrestlare med mindervärdeskomplex som försöker vara tuffa. Maktlösa människor som får makt är farliga. Översittare som förstör den goda stämningen genom att bli arga på sina motståndare på riktigt, säger Christoffer Sahlgren. 

Till den tredje matchen återkommer Messiah Hallberg, nu med en wrestler i koppel runt halsen, krypandes längs golvet, iförd en slimmad läderoutfit och huva.     

– Det här var det mest perverterade jag kunde hitta, säger han flinande och presenterar Doctor Sadism, som sniffar i luften och gör utfall mot publiken, likt en rabiessmittad hund.  

 Därefter kommer hans motståndare Wrangel, ledsagad av en fanbärare i en gammal svensk uniform. Han presenteras som den sista karolinen och våldets Vivaldi. Wrangel kliver upp i sin ringhörna, tar av sig sin tunga rock och blottar ett hårigt bröst, samt ett par glansiga tangakalsonger i gult och blått. Presidenten Messiah Hallberg instruerar domaren att Wrangel ska ha sin ena arm bakbunden, vilket denne sedan ser till. 

– Trovärdigheten i dramat måste vara på plats från början, genom sättet man tar sig till ringen och  karaktärernas bakgrundshistorier, säger Christoffer Sahlgren.    

Vid de tillfällen Doctor Sadism lyckas slå omkull Wrangel, dyker han ner över honom, juckar frenetiskt och nosar honom i nacken. Messiha Hallberg (som under matchen står kvar vid ringhörnan) springer fram och sparkar på Wrangel när han ligger ned, samt smyger upp bakifrån för att nypa honom i pungen. Till slut vinner Wrangel matchen och mottar publikens ovationer. 

Nu återstår bara streetfighten mellan El Duardo och Ken Malm­steen. El Duardo presenteras som den fattige 18-årige pojken från tuffa förhållanden i Santiago, Chile. Han berättar för Arbetaren hur han fått kämpa i motvind i hela sitt liv, men att han tror på det goda i människan och älskar att underhålla sin publik. Han hyser inget hat mot sina motståndare i ringen utan ser wrestlingen som en sport och satsar på en internationell karriär. 

– Men när mina motståndare säger elaka saker om min familj, då smäller det.    

Ken Malmsteen är divan som flugits in med helikopter och kliver upp i ringen till tonerna av Samantha Fox åttiotalsklassiker ”Touch me”. Han vänder sig till den buande publiken och säger: ”Jag är rikare, snyggare och bättre än er!”. 

– Jag är något av svensk wrestlings svar på Axl Rose, berättar han för Arbetaren. 

Han är översittaren som anser sig vara bättre än andra och har gjort sig en förmögenhet som livscoach åt Hollywoodkändisar. Han är kall, beräknande och saknar helt medkänsla.  

– Det här med att du kommer från Arbetaren och ska intervjua mig, är det något slags skämt eller? Det är väl tur att det finns människor som kan nedlåta sig själva till att ta ett vanligt arbete, stora män som jag behöver ju någon att stå på, för att kunna glänsa.   

Ken Malmsteen känner inget genuint hat mot sina motståndare i ringen. 

– Jag känner mig däremot förolämpad av deras närvaro. Jag behöver sätta dem på plats. Jag vet inte hur det här gatubarnet El Duardo fått till den här streetfigheten, men det är ju passande, näst intill poetiskt. Det här är mina kvarter på Norrmalm, inte Santiago.  

Halvvägs in i matchen kliver El Duardo ned ur ringen för att hämta upp en plåttunna. Han tömmer innehållet på ringmattan och plockar upp en lång kätting, sätter sig på Ken Malmsteens rygg och stryper honom med denna.  

”Tänk på Dalagatan, Ken!”, ropar en supporter i publiken. Ken Malmsteen är från de finare kvarteren i Vasastan. 

El Duardo vinner matchen med en hell’s gate, ett grepp i vilket man pressar smalbenet mot motståndarens struphuvud. 

– Han vann på fusk, det är ett otillåtet grepp, jag är fortfarande obesegrad, säger Ken Malmsteen efter matchen.  

Wrestlingscenen består av en salig blandning av individer. 

– Du har allt från läkare, journalister, nätverkstekniker, till tidningsbud och arbetslösa, kristna och satanister, säger Christoffer Sahlgren. 

Tjejer möter killar på samma villkor. Tjejerna är få, men svenska Jenny Sjödin har utsetts till en av de sju främsta wrestlarna i världen och bor numera i Manchester, där träningsmöjligheterna är bättre. 

Wrestlingen har en lång historia och sträcker sig bak till 1850-talet, då matcherna var en del av de amerikanska kringresande karnevalernas utbud, tillsammans med skäggiga damen, freak shows, strippor, trapetsartister och spåkärringar. En av de första moderna wrestlarna var Gorgeous George som på 1950-talet, med en överdrivet fåfäng, färgstark och queer framtoning gjorde succé och blev en föregångare för framtida extravaganta wrestlingkaraktärer.    

Publicerad Uppdaterad
8 timmar sedan
En lotsbåt och ett fartyg från Kustbevakningen på plats vid det 130 meter långa fartyget BBC Lagos
Fartyget i bild har inget att göra med domen. Foto: Johan Nilsson / TT

Lotsarnas arbete i Marstrand stoppas efter dom  

Lotsarnas arbete i Marstrand pausas efter veckans dom, då en lots fälldes för den uppmärksammade dödsolyckan på Tjörn i juli. 

Den 28 juli kolliderade ett fraktfartyget Misje Verde med en fritidsbåt utanför Tjörn. En mamma och dotter ombord på båten omkom, medan pappan och sonen klarade sig. 

I veckan dömdes Göteborgs tingsrätt kaptenen och lotsen för vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i sjötrafik.

Kaptenen får villkorlig dom, och lotsen villkorlig dom med dagsböter. Båda har nekat till brott.

– Det vi försöker ta reda på nu är hur många i arbetsgruppen som mår så pass dåligt att de behöver bli sjukskrivna och vår förhoppning är att de som mår bra ska kunna återgå till arbete snart, säger Björn Alverfeldt, presstalesperson på Sjöfartsverket till Svt.

Lots och kapten nekar till brott

Enligt lotsens advokat har allt för stort ansvar lagts på lotsen och han har till Svt sagt att de kommer att överklaga domen. Han hävdar att det inte är lotsen som ska ha ansvar för utkik.

– Det är fartygschefen som har ansvar för utkik, inte lotsen, säger Thomas Håkansson, lotsens försvarare till Svt.

Kaptenens försvarare håller inte med:

– Det synes vara praxis i svenska farvatten att lotsen tar över manövrering och styrning av fartyget, men då får man ta ansvar för det också, säger Taavi Tuula som är kaptenens försvarare, till Svt.

Publicerad Uppdaterad
9 timmar sedan
Israel rullstolrar för barn Gaza
Trots ”vapenvilan” dödar den israeliska militären i snitt ett barn om dagen inne i Gaza. Foto: Abdel Kareem Hana/TT och Oded Balilty/TT

Israels blockad: Inga rullstolar till barnen i Gaza

Trots det humanitära katastrofläget vägrar Israel fortfarande släppa in rullstolar avsedda för barn i Gaza. Det rapporterar nu den australiensiska public service-kanalen ABC News.

Splitter- och skottskador, amputerade ben och söndertrasade kroppar. Enligt FN-organet Unicef har över 11 000 barn i Gaza drabbats av livsförändrade skador till följd av Israels bombningar. Trots det blockeras fortfarande en leverans av 900 specialdesignade rullstolar av de israeliska myndigheterna, avslöjar ABC News.

Rullstolarna, skänkta av bland annat hjälporganisationen Kids on Wheels Alliance, anlände till Jordanien redan vintern 2025 men har sedan dess inte släppts in i Gaza.

Över 20 000 palestinska barn döda

Israel menar, enligt ABC News, att rullstolorna kan ha ”dubbla användningsområden”.

Rullstolarna är specialdesignade för att klara svår terräng, som exempelvis rasmassorna inne i det sönderbombade landskapet, och dessutom byggda för att kunna justeras i takt med att barn växer.

Vid sidan av de många svårt skadade uppskattas över 20 000 barn ha dödats av den israeliska militären sedan oktober 2023. Trots den så kallade ”vapenvilan” som trädde för ett år sedan har FN och andra människorättsorganisationer rapporterat om att ett barn om dagen dödats inne i Gaza sedan dess.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Håkan Gustafsson om SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby utanför Stockholm. Foto: Mika Johnsson Kaster, Jesper Sandström Wikipedia, Skärmdumpar, SvD, Aftonbladet.

Stora luckor i SvD:s och Aftonbladets rapportering om kvinnorna i Husby

”SvD:s och Aftonbladets rapportering om misstänkt valfusk i Husby grundas på anonyma vittnesmål och anklagelser som de utpekade inte verkar ha fått bemöta. Det är en journalistik under all kritik som misstänkliggör grupper av människor baserat på etniskt ursprung”, skriver Håkan Gustafsson.

Förra veckan gick SvD:s ledarskribent Peter Wennblad ut med uppgifter om att fler än hundra eritreanska kvinnor ska ha förtidsröstat i grupp, instruerade av två präster.

”Mer än hundra eritreanska kvinnor kommer i grupp för att förtidsrösta på medborgarkontoret i Husby. De har sällskap av två präster från sin församling. Alla röstar på samma parti, och kryssar samma kandidat. Prästerna instruerar kvinnorna hur de ska göra”, skriver Peter Wennblad i ledartexten.

Uppgifterna ska enligt honom komma från samtal han haft med flera valförrättare i Järvaområdet, men hur många vittnen det handlar om får vi inte veta.

Dagen efter intervjuade Aftonbladet två vittnen till händelsen. Ett av vittnena skriver i ett sms till Aftonbladet:

”Det dök upp minst 100 jag skulle snarare säga 150. Mestadels äldre damer från Eritrea som varit i den närbelägna kyrkan. Ytterst få, skulle säga 3-4 av dom yngre kunde lite svenska.”

I både Aftonbladet och SvD är vittnena till händelsen anonyma.

Deras enda brott verkar vara att de har röstat

Av artiklarna att döma verkar varken SvD:s Peter Wennblad eller Aftonbladet ens ha sökt några av de 100 till 150 kvinnorna eller prästerna, via till exempel församlingen.

Den här typen av dramatiska och spektakulära uppgifter riskerar att misskreditera en stor grupp människor på en etnisk och religiös grund. Det enda vi får veta är deras potentiella bakgrund och att de eventuellt tillhör en församling – samtidigt som de utpekas som del av valpåverkan och valfusk.

Men deras enda brott tycks vara att de har röstat, och allt på grundval av anonyma vittnen.

Händelsen verkar inte ha tagits upp av någon av de incidentrapporter som valarbetare enligt lag sedan 2026 är skyldiga att upprätta. Enligt Svt:s uppgifter från chefen för valnämndens kansli, Eva Debels, stämmer anklagelserna inte överens med de uppgifter som de samlat in under förtidsröstningen.

Den polisanmälan som valnämndens kansli har upprättat baserar sig nämligen inte på de uppgifter som de har samlat in under förtidsröstningen – utan på Peter Wennblads anonyma uppgifter.

Vem gjorde vad, var, när och varför?

Självklart ska medier undersöka röstfusk och valpåverkan oavsett om det sker i Husby, Falun eller i Norrbotten. Men bra journalistik måste ställa frågor och söka svar från flera källor. Speciellt när det kommer till den här typen av allvarliga anklagelser.

Varken i Aftonbladet eller i SvD får vi veta när den här händelsen skulle ha ägt rum, bara att det ska ha skett någon gång under förtidsröstningen.

Och här uppstår problemet när medier glömmer journalistikens viktigaste frågor: Vem gjorde vad, var, när, hur och varför?

En tidning som har gjort grundjobbet och som är värd att uppmärksamma är Nyhetsbyrån i Järva som i måndags gav sig ut i Rinkeby för att ställa frågor om valet och röstfusk direkt till dem som faktiskt röstade.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Dödsolycka Helsingborg, Väla Södra
Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser. Foto: Johan Nilsson/TT

Klämd till döds under truck i Helsingborg

En man i 40-årsåldern klämdes under tisdagseftermiddagen till döds under en truck vid ett industriområde i södra Helsingborg. Dödsolyckan var den tjugoandra hittills i år på svenska arbetsplatser.

Det var strax efter klockan 14 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten i Helsingborg. Mannen ska då av oklar anledning fått en vältande truck över sig inne på handels- och industriområdet Väla Södra. Han fördes akut till sjukhus med svåra skador.

Senare under kvällen bekräftade polisen att han omkommit och att de påbörjat en utredning om vållande till annans död och arbetsmiljöbrott.

Hittills i år har mins 22 personer omkommit i arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Lena Nyberg och Sanningskommissionen för det samiska folket
Lena Nyberg är ordförande för Sanningskommissionen för det samiska folket och hon kräver nu en lång rad konkreta åtgärder från den svenska regeringen. Foto: Per Danielsson/TT

Kravet på staten: ”Be samerna om ursäkt”

Erkänn ansvar för historiska oförrätter och kompensera för konsekvenserna. Det är uppmaningen från Sanningskommissionen för det samiska folket till den svenska staten.

Den statliga utredningen som tillsattes av regeringen 2021 har under de senaste åren kartlagt och granskat hur den svenska staten behandlat samerna genom historien. Under onsdagen presenterades slutbetänkandet och domen är lika hård som tydlig: Be om ursäkt och betala för konsekvenserna.

– Vi har gått igenom hur beslut som fattats av staten och Svenska Kyrkan påverkat den samiska minoriteten. Nu vill vi se en ursäkt för de övergrepp och kränkningar som skett, säger Lena Nyberg som är ordförande för Sanningskommissionen, till Arbetaren.

Det handlar bland annat om markstölder, tvångsförflyttningar och omfattande diskriminering som satt djupa spår i stora delar av den samiska befolkningen i Sverige. I utredningens slutrapport beskrivs konsekvenserna av den svenska statens politik som ”förödande”.

Vill se nationell försoningsprocess

Sanningskommissionens slutrapport lämnades över till regeringen på onsdagen. Foto: Per Danielsson/TT

Nu kräver Sanningskommissionen därför att regeringen agerar.

Bland annat vill de se ett särskilt center för upprättelse och försoning. Det här för att sprida kunskap om övergreppen som pågått i århundraden.

– Förutom det behövs också en lång rad konkreta åtgärder för att möta alla andra oförätter. Samer i dag drabbas fortfarande av hat och hot och därför krävs det att den svenska regeringen mer aktivt börjar arbeta för de mänskliga rättigheterna, säger Lena Nyberg.

Hon och kommissionen vill också se en nationell försoningsprocess samt stärkt samiskt inflytande när det kommer till frågor som rör exempelvis gruv- och vindkraft.

Rapporten överlämnades under onsdagen till kulturminister Parisa Liljestrand i samband med presentationen av den vid Mittuniversitetet i Östersund.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Right Liveliehood 2026
Timnit Gebru och Zakithi Sibandze från organisationen Rural Women's Assembly och den georgiska människorättsaktivisten Tamar Oniani är några av årets pristagare. Foto: Right Livelihood

Det alternativa fredspriset: Här är årets vinnare

Kampen mot patriarkalt våld, auktoritära styren och en allt mer okontrollerad AI-utveckling. Det är temat på årets Livelihood-pristagare som presenterades under onsdagsmorgonen.

– Ett system byggt för att tjäna ett fåtal kommer aldrig att hålla. I år hedrar vi kvinnor som vägrar att vänta på tillåtelse. De skriver om reglerna som auktoritära och patriarkala ledare samt Silicon Valleys mäktigaste män tagit för givet att de fick skriva själva, säger Ole von Uexkull, verkställande direktör för Right Livelihood i ett uttalande.

Det prestigefyllda så kallade alternativa Nobelpriset har i över 45 år delats ut till människor och organisationer som leder väg för en mer rättvis och hållbar värld. Pristagarna garanteras livslångt stöd i sin kamp och uppmärksammas varje år i stora internationella medier. 

På onsdagsmorgonen tillkännagavs vinnarna av 2026 års Right Livelihood-pris vid en presentation i Stockholm med följande motiveringar:

Jalila Haider. Foto: Right Livelihood

Jalila Haider. Som den första kvinnliga advokaten från den hazariska minoriteten i Pakistan kämpar hon mot etnisk, statlig och patriarkal förföljelse, driven av övertygelsen att ingen människa är illegal.

Rural Women’s Assembly. Organiserar kvinnor på landsbygden i södra Afrika. Enligt juryn ”i en förenad kraft som försvarar land, fröer och kroppslig autonomi mot företags och patriarkala strukturers övertygande”.

Nona Kurdovanidze och Tamar Oniani från Georgian Young Lawyers’ Association kämpar för demokrati och mot auktoritär repression. Foto: Right Livelihood

Georgian Young Lawyers’ Association, GYLA. Människorättsorganisation av frivilliga jurister som kämpar för demokrati och medborgerlig makt inför ”auktoritär repression” i Georgien.

Timnit Gebru. Amerikansk forskare inom artificiell intelligens. Enligt juryn utmanar hon maktkoncentrationen inom AI och banar väg för digital teknologi som är rotad i rättvisa, levd erfarenhet och mänsklig handlingskraft.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Wikimedia Commons. Montage: Arbetaren

Veckovers: I skenet

Jag halvligger i soffan.
Vardagsrumskvällen är sen.
Mitt ansikte och två andras
upplysta av tre telefoners sken.

Arbetsdagen egentligen slut
men jag öppnar och läser ett mejl.
Kan inte motstå att gå in och kolla
hur många gillar mig?

Min dotter längtar efter luren
fastän hon inte fyllt två
hade hon lärt sig exakt vad den var
långt innan hon lärde sig gå.

Allting jag älskar blir content
och jag älskar det mindre därför
men jag är ungefär som alla andra
och gör ungefär som dom gör.

Jag minns vagt andra sätt att bete sig.
Att på gott eller ont hitta på
något med den eller vad
som råkade finnas där just då.

Det var lättare att tro på något eget.
Att behålla vår egen illusion.
Nu när alla illusioner är deras
återstår väl bara tappa tron.

Rädsla äter upp hjärnorna.
Den förvandlas till politik.
Skärmen visar mig alla fienderna.
Såna måste förvandlas till lik.

Vem önskade sig det här livet?
Jag vet nog ingen alls.
Ändå sitter alla jag känner
med Zuckerbergs kniv mot sin hals.

Det känns som jag sitter i fängelse
men även såna har sina vägar ut.
Detta köttätande nätcasino
var någonstans finns dess slut?

Hur gör jag för att inte spela med?
Hjärtat svider och ömmar.
Snälla säg hur jag får ett slut
på reklaminslagen i mina drömmar.

Jag tar dottern till havet en regnig dag.
Vi kastar småsten i böljan den grå
och jag knäpper inte ett endaste kort.
Det här ska dom fan inte få.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Josephine Askegårds avskedstext inför pension.
Josephine Askegård har jobbat på Arbetarens kultursidor sedan millenieskiftet. I och med att hon nu går i pension tänker hon tillbaka på de två decennier som gått. I bakgrunden: Broderi av Britta Marakatt-Labba. Foto: Jan-Ake Eriksson, Hans Olof Utsi/Kiruna

Kulturens subversiva liv

”Radikala högerkrafter och den kapitalstyrda politiken har gjort analysen som vi måste arbeta vidare med: konst och kultur bär en stor och avgörande del av beskrivningen av våra liv”. Den vetskapen är vår räddning, menar Josephine Askegård som ansvarat för Arbetarens kultursidor under större delen av 2000-talet.

Min senaste kulturupplevelse var häromdagen: Riksteaterns Ett hjärta i vår tid, med skådespelarna Ann Petrén och Anna Wallander, skriven av John Ajvide Lindqvist, i regi av Anna Takanen. Det är en föreställning som speglar vår tid perfekt — myndigheternas valhänt korrekt bemötande av en redan marginaliserad person som från sin balkonglåda sett förfallet. En kvinna som till slut tar saken i egna händer, uppbackad av vad ”alla säger”. Hennes rädsla och förtvivlan speglas väl i det just genomförda riksdagsvalet, där ingen egentligen vann eftersom någon ideologisk riktning i politiken knappt existerar – och definitivt inte redovisas. 

Men kulturen lever sitt subversiva liv. 

Från Stig Dagerman till Anna-Klara Bratt

Att tillträda tjänsten som kulturredaktör på Arbetaren, vilket jag formellt gjorde 2001, efter tunga och mångåriga medarbetare som Ahto Uisk och legendaren Stig Dagerman, som svävar över tidningen som skyddshelgon och ofrånkomlig målbild, var en ingång som gjordes på tå. Med en relativt stor personalstyrka, där även en praktikant eller vikarie upptäckte att man hade en röst som togs på allvar på redaktionsmötena, var det närmast en chock efter i princip alla tidigare arbetsplatser.

Samtidigt skedde en revolutionerande omgörning av tidningen – det som kallades könsbalansering. Inte alla uppskattade förändringen. Det krävdes hårda nypor från Anna-Klara Bratts, tidningens första kvinnliga chefredaktör, och hennes redaktionskollektiv för att inkludera perspektiv som tillhörde tidigare marginaliserade läsare. Annan media hånade och skrattade åt formalian som innebar att en medarbetare satt och räknade genus på skribenter, intervjuade eller personer som var i fokus på bild. När tidningen slutade kvotera in det manliga perspektivet på högt och lågt, uppstod en förändring som provocerade många. 

Tidningen förlorade en och annan läsare (och i sanningens namn också medarbetare), men vann många nya som plötsligt fick sin verklighet skildrad. Arbetaren blev snart en förebild för hela mediasverige som i dag uppvisar ett ansikte som inte existerade då. Inkludering och mångfald i text och bild har gått mot självklarhet i media (vilket förstås svårt provocerar de som vill ha tillbaka det ”gamla fina”).

Marginaliserade gruppers mångfald

Senare medarbetare uppehöll detta arbete, som Vilhelm Moberg-stipendiet (med 15 kvinnliga namn på de över 50 pristagarna) vilket efter nästan lika många år odramatiskt avlöstes av Ottarpriset. 

Jag uppehåller mig vid denna process eftersom jag ser den som avgörande för tidningens utveckling och som en flygande start för min egen tid på redaktionen.

Elise Ottesen-Jensen. Foto: Anna Riwkin
Jamaica Kincaid. Foto: Wikimedia Commons

Stödet och den ständiga diskussionen kring vilka som lyfts upp i spalterna och får göra sin röst hörda har varit min trygghet och motor under åren. Det gäller alla marginaliserade grupper och personer; kvinnor, ickebinära, barn, människor utanför ”arbetsmarknaden”, flyktingar och andra invandrade, människor med erfarenheter som den medelklassiga svensken kanske inte har, de med brinn i huvudet och i kroppen, funktionsvarierade av alla mångfalder. I de texter jag ansvarat för eller skrivit själv har jag velat lyfta fram konstnärer som vuxit fram under dessa år med sina berättelser om den verkligheten. Bland dem har funnits  sådana som Anneli Jordahl, Vigdis Hjorth, Adania Shibli, Jamaica Kincaid, Édouard Louis, Didier Eribon, Scholastique Mukasonga, Elisabeth Ohlson, Suzanne Osten, Lukas Moodysson, Erik Holmström (Malmö dockteater) Slavenka Drakulić, Nike Markelius, Emil Jensen, Jenny Wrangborg, Edna O’Brien, Britta Marakatt-Labba, Åsa Grennvall, Sara Olausson och Anneli Furmark. Av deras verk kan man välja vilket som helst och känna det spraka och flamma på riktigt. 

Dessa ovan är förstås bara ett väldigt litet urval av författare, serieskapare, filmare, konstnärer och andra som ryms inom begreppet kultur och som får en att känna tyngden i kropp och själ. Och texterna om deras verk finns fortfarande att läsa på Arbetaren.se.  

Kommersialisering och kulturkanon

Är det någon som ens ägnar en tanke åt regeringens kulturkanon-satsning, så sent som 2025, i dag? I dag framstår den genom dimmorna som lagt sig över spektaklet än tydligare som en satsning på nationalistisk normkultur mitt i kommersialiseringen som pågått under 2000-talet. Vi ser hur kulturutövare som musiker, skådespelare, konstnärer och en och annan känd skribent tvingas kämpa i tv-kanalernas utslagstävlingar och bekännelselekar för att överleva. Det är effekterna av indragningar av kulturstöd nationellt och regionalt till fri och oberoende kulturskapande. Fasansfullt snabbt har kulturutövare skolats in i att det är upp till dem att söka sponsorer från privata donatorer. Vi ser också hur konsten därigenom backas upp av privata ”aktörer” som Handelshögskolan och Prinsessan Estelles kulturstiftelse, i ett slags kulturwashing som står mig upp i halsen. 

Tillsammans visar detta hur inte bara radikala högerkrafter, utan också den kapitalstyrda politiken, gjort analysen som vi måste arbeta vidare med: konst och kultur bär en stor och avgörande del av beskrivningen av våra liv. Vår räddning.

Jag vill tillägga att det inte bara handlar om ägande, utan också tillhörighet, växande och självförtroende i erkännande, utövning och överföring av det taktila hantverket. 

Jag har kanske lyckats ibland med att väcka intresse för människans skapande och behov av gemenskap i det, utanför kapitalets luriga spindelnät, men varje gestaltning av detta är en liten räka i en stor damm, som måste få leka med andra räkor och fiskar för att bli ett bärande ekosystem.

Och i så fall har jag gjort det tack vare medarbetare, arbetskamrater och läsare. Tack för hjälpen.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Joel Källgren bylinebild
Joel Kellgren är Arbetarens nya kulturredaktör. Foto: Mika Kastner Johnson

Han är Arbetarens nya kulturredaktör

Joel Kellgren blir Arbetarens nya kulturredaktör efter att Josephine Askegård gått i pension. ”Som liten och nischad tidning tror jag vi har en plats att fylla i bevakningen av subkultur som inte ges utrymme på andra kultursidor”, säger han.

Hej Joel! Välkommen till Arbetaren. Du är tidningens nya kulturredaktör. Vem är du och vart har du jobbat tidigare? 

– Stort tack! Jag är kulturjournalist boende i Göteborg. De senaste åren har jag arbetat i redaktionen för kulturtidskriften Ord&Bild samtidigt som jag varit verksam som litteraturkritiker i Aftonbladet, Sveriges Radio och Göteborgs-Posten. 

Vad har du för tidigare relation till Arbetaren? 

– Min relation till Arbetaren är både professionell och personlig kan man väl säga. Jag vikarierade en sväng som redaktör för tidningen 2024, och har under åren skrivit en del på frilansbasis. Men jag har läst Arbetaren hela mitt vuxna liv, i sena tonåren var den formerande för mig, inte minst då kultursidan. Vilket såklart gör att det känns extra roligt – och ansvarstyngt – att jobba som kulturredaktör på Arbetaren.  

Hur vill du forma tidningens kultursidor? 

– Jag vill både förvalta och vidareutveckla det arv av nyfiken frihetlighet som Arbetaren i allmännhet och min föregångare Josephine Askegård i synnerhet har stått för. Som liten och nischad tidning tror jag vi har en plats att fylla i bevakningen av subkultur som inte ges utrymme på andra kultursidor. Sen vill jag också rikta fokus mot kulturarbetares arbetsvillkor, vilket i sin tur flyter in i brännande frågor om AI, nedskärningar och en alltmer politiserad kulturpolitik i kulturkrigets kölvatten. 

Har du något särskilt du ser fram emot under hösten? 

– Just nu ser jag mest fram emot att arbeta med våra grymma frilansare, både nya och för tidningens läsare redan kända. Redaktionellt arbete är alltid kollektivt och sker i samklang med andra, tillsammans tror jag vi kan göra en kultursida att vara stolt över. 

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Skylt med texten King utanför företagets kontor i Malmö
Företagat King ligger bland annat bakom mobilspelet Candy Crush-saga. Foto: Håkan Gustafsson

Strejken avblåst: Candy Crush-företaget tecknar avtal

Det var i elfte timmen som beskedet kom att mobilspelsutvecklaren King tecknar kollektivavtal med Unionen och Sveriges Ingenjörer.

– Det här visar vilken kraft som finns när de anställda går samman och bestämmer sig för att de vill förändra. Utan det fantastiska deltagande från medlemmarna på King hade det varit mycket svårare att få till avtalet, säger Camilla Frankelius som är förhandlingschef på Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Avtalet börja gälla den 1 april 2027 och Unionen kallar det nya avtalet för ett styrkebesked för den svenska modellen.

Kollektivavtal tecknat 

Både Sveriges Ingenjörer och Unionen menar att avtalet kommer att innebära att de anställda får mer inflytande över sin arbetssituation. Kollektivavtalet innebär bland annat ökade rättigheter för facklig organisering och ökad rätt att få information vid stora omorganisationer.

– Jag är oerhört stolt över våra medlemmar. Vi har kämpat länge för att få till stånd ett kollektivavtal och ibland har det känts som att målet varit långt borta. Men vi gav aldrig upp. Att vi nu har ett avtal på plats visar vad som är möjligt när kollegor sluter upp bakom ett gemensamt mål och fortsätter driva frågan tillsammans, säger Henrik Jönsson, vice ordförande för Unionenklubben på King i ett pressmeddelande. 

Publicerad Uppdaterad