Massakern på franska satirtidningen Charlie Hebdos redaktion väcker många känslor. Först och främst äckel och ilska över att 10 journalister och tecknare skjutits till döds i vad som verkar vara en mycket välplanerad terrorattack.
Sedan förstämning över hur dessa människors död kommer att utnyttjas politiskt.
När detta skrivs vet vi ännu inget om motivet eller vilka mördarna är, men redan öser rasister på med hat mot muslimer.
Charlie Hebdo drog på sig islamisters vrede med sina karikatyrer, men en sak ska alla ha väldigt klart för sig: Tidningen slog åt alla håll, och speciellt slog man mot alla de tre patriarkala världsreligionerna. Ett betydligt vanligare motiv på Charlie Hebdos förstasida än någonsin en nidbild på profeten Muhammed, är nidbilder på representanter för både kristendom, judendom och islam – enade mot kvinnor och flickor vars liv och frihet de vill inskränka.
Ett annat vanligt förekommande motiv hos Charlie Hebdo är Front Nationals ledare Marine Le Pen, och hennes far Jean-Marie. Om Marine Le Pen nu korkar upp champagnen för att fira att hennes chanser att bli Frankrikes nästa president just ökade rejält, så lär hon skåla en extra gång för att satirtecknare som Cabu, som föll offer för kulorna, inte längre kan håna henne i Charlie Hebdo.
Trots att Charlie Hebdos drift att provocera ibland kunde framstå som ganska så tröttsam, särskilt för en läsare från ett land där religionen har mindre betydelse i samhället än i det formellt strikt sekulära men samtidigt mycket religiösa Frankrike med sina många konservativa, så är det en vänstertidning som nu utsatts för ett av de absolut grövsta attentaten mot en tidningsredaktion i Europa sedan andra världskriget. I Sverige får vi gå tillbaka till sprängningen av Norrskensflamman i Luleå för att hitta något som kommer i närheten. Tecknaren Georges Wolinski, 80, känd för sina lika vildsint komiska som sexfixerade serier, var en av dem som mejades ner av terroristerna.
Oavsett vilket motiv som möjligtvis kan ligga bakom, så är det omöjligt att känna den minsta förståelse. Bara ilska och sorg. Över morden och terrorn, och över det förväntansfulla jublet från dem som nu bara väntar på ytterligare en anledning att ge sig på sina favorithatobjekt.
Över hur det franska samhället, redan djupt splittrat mellan konservativa och liberala, religiösa och sekulära, kommer att påverkas av attacken.
Och förutom ilskan och sorgen – beslutsamhet.
Det är ett välkänt faktum att det sämsta man kan göra för att motverka religionens inflytande i samhället, är att börja förfölja religiösa.
Men på liknande sätt är det också med det fria ordet. Vi som sysslar med det ger oss nämligen inte, oavsett vad som kommer i vår väg. Oavsett om några av oss får betala med sina liv. Glöm aldrig det.
