Ett av de mest hyllade evenemangen under den gångna kulturfestivalen i Stockholm var Chockdoktrinen, en musikföreställning baserad på Naomi Kleins bok från 2007. Tio musiker/skådespelare på scen, tillsammans med en välanvänd rökmaskin och finstämda blåsinstrument bjöd på en svart föreställning för öron och ögon, hjärta och hjärna.

I festivalprogrammet står det att boken Chockdoktrinen beskriver den ”oemotståndliga idén om att sopa bort allt som anses föråldrat eller hindrande och börja om från scratch.” Saknas gör beskrivningen av vilka det är som vill börja om från scratch – Milton Friedmans neoliberaler. Och vilka det är som ska börja om från scratch – chocksargade samhällen där välvilliga företag erbjuder kapitalism i trevlig förpackning med förödande resultat.

Uppträdandet, musiken, skådespeleriet, sången och scenografin möter ens förväntningar på brutalitet svärta och rakt presenterat innehåll. En av blåsarna i bandet får simulerade elchocker genom bröstvårtorna. Under en annan del av konserten har saxofonisten letat sig ut i publiken och spelar. Det låter skränigt och en kvinna bredvid smäller upp händerna för öronen. Musiken från saxofonen är kanske inte till för att avnjutas, utan för att påverkas av.

Det är ömsom vackert och fult, ömsom i moll och i dur, men ständigt står musikanterna på scen med så närvarande blickar och framförande att det är svårt att slita ögonen från dem. Precis lika omöjligt som det är att värja sig från bokens innehåll.