Ctrl+A, ctrl+C, ctrl+V – en guide till okreativt skrivande

Den 1 september 2000 började Kenneth Goldsmith skriva av den The New York Times som hade trillat ned i brevlådan under morgonen. Inte någon särskild artikel eller ens alla artiklar, utan hela tidningen. Varenda bokstav. Bildtexter, annonser, små märkliga tecken från tryckeriet. Allt. Det låter kanske inte så imponerande, men när Goldsmith var färdig några månader senare hade ingivelsen resulterat i en bok på 900 sidor. Inte nog med det. Trots att inget särskilt hade hänt i nyhetsväg var boken full av historier om kärlek, svartsjuka, mord, brott och sex. Precis som en riktigt bra roman alltså. Detta fick Goldsmith att inse att det ges tusentals högklassiga böcker, lätt förklädda till dagstidningar, varje dag över hela världen. 

Goldsmith har fått andra liknande idéer. Som att anteckna allt han sade under en veckas tid. Alla rörelser hans kropp gjorde under 13 timmar. Allt som sades under en radiostations trafikrapporter en hektisk fredag under rusningstid. Varenda väderleksrapport en annan radiostation sände under hela 2005. 

Om du frågar Goldsmith varför skulle han svara att ”världen är full av texter. Mer eller mindre intressanta. Jag tänker inte skriva en enda till.” Inte ens det har han kommit på själv. Han har snott citatet från konceptkonstnären Douglas Huebler, som satte en ära i att inte skapa något nytt utan bara använda redan befintliga objekt i sin konst. Goldsmith menar också att litteraturen är 50 år efter konsten när det gäller att vara okreativ. 

Om det verkar tråkigt att skriva av en hel dagstidning, hur trist är det då inte att läsa Goldsmiths bok där han gjort just detta? Troligen outhärdligt. Mig veterligen är det ingen som läst den. Det gör ingenting, menar Goldsmith, som erkänner att hans böcker är oläsliga. Man behöver inte läsa dem. Det räcker att man förstår konceptet. Något som definitivt gäller fler författares böcker. 

Goldsmith är inte ensam. Det finns massor av okreativa författare och skribenter. Ett av de mest kända projekten på senare år är ”Getting inside Kerouacs head” där författaren Simon Morris skrev av en sida ur ”On the Road” varje dag och postade på sin blogg. Morris hade aldrig läst boken tidigare, och tyckte att ett okreativt förhållningssätt var bästa metoden att närma sig den. 

En annan okreativ metod är att översätta texter till kod. En helt vanlig mening kan bli ”substantiv verb adjetiv komma substantiv adjektiv adjektiv substantiv punkt”. Den som skriver av några hundra sidor på det här sättet kommer snart att upptäcka en rytm, en sorts notsystem eller ett grammatiskt DNA.  

En annan metod är att kasta om ordningen på en befintlig text. Arbetarens medarbetare Pär Thörn har ordnat både Strindbergs Röda rummet och Goethes Leiden des jungen Werthers i bokstavsordning. Hans version av Röda rummet lästes dessutom i Köpenhamn, Stockholm och Malmö av en kör där alla medlemmar läste var sitt kapitel samtidigt och kopierades därmed på nytt i ­ytterligare ett antal sammanhang. 

Internet och textbehandlare skapar oändliga möjligheter att vara okreativ. Det har aldrig någonsin varit så enkelt att kopiera som nu. Väldigt mycket av det som skrivs hamnar förr eller senare på internet där vem som helst kan använda det för okreativa syften. Ctrl+A, Ctrl+C, Ctrl+V är egentligen allt en okreativ författare behöver kunna behärska. 

Låter det begränsande att bara använda befintliga texter i olika kombinationer? Verkar det som om alternativ, idéer och nya kombinationsmöjligheter skulle ta slut? Oroa dig inte. Kreativa författare lyckas ju skriva böcker genom att bara använda samma uppsättning 28 bokstäver gång på gång på gång. Men lite motsägelsefullt är väl ändå det här med okreativitet? Visst. Givetvis skapas något nytt varje gång det skapas en kopia. Och det går inte att vara okreativ på ett intressant sätt om man inte är ganska kreativ i högst traditionell mening. 

Men vad gör en okreativ författare egentligen? För att förstå detta måste vi ta en omväg över modern dansmusik och Jamaica. Och jag förväntar mig inte att Goldsmith hänger med på den resan. 

Om en kreativ författare är ett geni som sitter på sin kammare och får nära nog gudomliga in­givelser som resulterar i originella texter är den okreativa författaren en dj. En dj som använder redan befintliga objekt som sätts samman i nya kombinationer i nya sammanhang. En dj inom techno, house eller hiphop kan använda allt från hela låtar i mer eller mindre befintligt skick till brottstycken av låtar, ljud, instrument, effekter, scratch och samplingar. Musik från den egna genren, andra genrer,  skivor på fel hastighet och flera låtar samtidigt. Kanske pratar hen eller sjunger eller rappar eller låter någon annan göra det. Någon som gjort det vid något annat tillfälle, men fått sig röst stulen med eller utan vetskap. Dj:n tar alla dessa kopierade ljud, sätter samman dem på ett nytt sätt i ett nytt sammanhang. 

På samma vis arbetar den okreativa författaren. Skillnaden är att hen arbetar med texter istället för låtar. Den okreativa författaren tar redan färdiga texter, sätter samman dem på ett nytt sätt, i ett nytt sammanhang vid en ny tidpunkt. 

I Jamaica är den okreativa musikkulturen särskilt framträdande. De har dessutom mer korrekta benämningar. Förvillande nog heter en dj i Jamaica inte dj – det är en person som sjunger eller pratar till musiken – utan selector, alltså väljare. Någon som väljer ut fragment, sätter samman dem och presenterar dem på nytt för sin publik. 

Det finns också en form av särskilt okreativ musik som kallas dub. Inom dub gör man så kallade ”versions” av egna eller andras låtar. Man skalar bort en massa onödiga saker och behåller bara det viktigaste. Oftast blir det bara basgången, vissa trummor, kanske ett gitarrackord i baktakt och någon strof av sången kvar. Fullt jämförbart med någon som tar en redan färdig text och ordnar den på ett nytt sätt. En okreativ författare är alltså en ”väljare” som gör ”versioner” i stället för att skapa något nytt. 

En föregångare inom okreativt skrivande är den argentinske författaren Jorge Luis Borges. Hans bok Pierre Menard från 1939 handlar om en fransk författare som skriver en version av Cervantes Don Quijote 300 år efter att originalet publicerats. Versionen är helt identisk med förlagan, men Borges argumenterar för att det rör sig om två helt olika verk eftersom språk förändras när det sätts in i nya sammanhang. 

Den okreativa författarens versioner kan gärna baseras på texter i vid mening. Den franske konstnären Claude Closky listade alla sina ägodelar tillsammans med annonser för dem, skrivna på överdrivet reklamspråk. Först då framträdde de i sin fulla senkapitalistiska betydelse. 

Alexandra Nemerov beskrev en hel dag i sitt liv genom att bara nämna olika varumärken hon stötte på. Prova gärna metoden själv. Så här ser en morgon i mitt varumärkesliv ut:

En lättbegriplig och samtidigt sorglig bild. De finns ytterst få tillfällen då vi inte stöter  på varumärken. Det är till och med så att jag knappt i fantasin kan föreställa mig en sådan situation. Att gå naken genom en skog kanske? Varumärkesexperimentet säger, som så många andra okreativa praktiker, väldigt mycket om världen vi lever i. Inte så konstigt kanske, med tanke på att okreativa författare faktiskt skriver av verkligheten. Det är bara en tidsfråga innan okreativitet slår igenom stort även inom vetenskapliga discipliner. 

Kan man lära sig att bli okreativ? Avprogrammera sig själv från romantiskt naiva föreställningar om originalitet och genialitet? Visst. Kenneth Goldsmith håller kurser på University of Pennsylvania. Examensarbetet består i att ladda ned någons annans uppsats från nätet, presentera den som sin egen och argumentera för den mot en opponent. Ett intressant grepp i dessa dagar då högskolor och universitet lägger ansenliga resurser på att avslöja plagiatörer. Jag undervisar själv på en högskola och okreativt skrivande är ett ofta återkommande moment i min undervisning.

Men du kan lära dig alldeles själv också. Här är en bra övning att börja med: 

(1) Ta fram din favoritskrift. Det spelar ingen roll vad det är för sort. En roman. En diktsamling. En bilderbok. En pamflett. Sportsidorna i kvällstidningen. Ett kärleksbrev. 

(2) Ta fram ditt favoritskrivdon. En blyertspenna, datorn, kladdkritor eller vad det nu kan vara. 

(3) Sätt dig vid din favoritskrivplats. Skrivbordet, fiket, biblioteket, bussen eller en parkbänk. 

(4) Skriv av ordagrant. Alltså, bokstavligt talat bokstav för bokstav. Låt dig för allt i världen inte inspireras att skapa något eget. Kopiera. Håll gärna på i minst åtta timmar. Gärna längre. 

Låter det tråkigt? Det är meningen att det ska vara det också. 

Om någonting är tråkigt efter två minuter, gör det i fyra. Om det fortfarande är tråkigt, åtta. Sedan sexton. Sedan trettiotvå. Eventuellt upptäcker man att det inte är tråkigt alls. 

John Cage

Sätten att utföra övningen och reaktionerna på den varierar. Många följer instruktionerna till punkt och pricka. Andra bryter lite mot dem, ytterligare några helt och hållet. Vissa som genomför övningen omvärderar sin favoritbok och tycker inte alls lika bra om den längre. Andra tycker den har blivit ännu bättre. Någon börjar skriva av för att sedan ändra någon liten detalj, som namnet på någon av karaktärerna i boken eller en irriterande stavning som ”sej” i stället för ”sig”. Någon ändrar handlingen lite grann. Någon annan helt och hållet. Någon börjar fundera över vilket papper boken är tryckt på. Vilket typsnitt som används. Vad som skulle hända om man ändrade detta. Någon annan funderar på i vilken ställning hen sitter och skriver. Om skrivandet som fysisk aktivitet, som en sorts dans. 

En variant av övningen, som får okreativiteten att framträdda i all sin motsägelsefullhet, är att låta flera personer skriva av samma text under så lika förutsättningar som möjligt. Resultatet blir alltid lika många olika versioner som deltagare. 

Du kan givetvis ändra alla variabler. Välja en bok du hatar. En plats som stressar dig. Skriva med fel hand. Skriva av annonser, bruksanvisningar eller kataloger. Ordna befintliga  texter på nya sätt. Klippa sönder böcker och klistra ihop dem igen. Placera dem i nya sammanhang. Klottra några kapitel på en vägg. Variationsmöjligheterna är oändliga. 

Svårare än så är det inte. Kom bara ihåg att inte vara så kreativ. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Kopiera. Och kom ihåg, kombinationerna tar aldrig slut, sammanhangen förändras ständigt och den allra bästa kopian kopieras alltid i morgon. 

 

Publicerad Uppdaterad
43 mins sedan
The Herds på Makokofloden i Lagos, Nigeria. Foto: Kashope Faje, för 88 Life Studios

Konstprojektet The Herds till Sverige – i sken för klimatet

Skenande marionettdjur kommer hela vägen från Centralafrika till Stockholm i veckan. Arrangörerna för den internationella aktionen för klimatet hoppas på ett uppvaknande och har skapat en visuell form som berör, skriver Arbetarens Josephine Askegård.

I april startade hjorden av afrikanska djur sin vandring från Kinshasa vid Kongoflodens strand för att via Lagos i Nigeria, Senegals huvudstad Dakar, och Marockanska Marrakesh och Casablanca ta sig till Europa via spanska Cádiz. Marionettdjuren, som tillverkas av konstnärer i olika verkstäder under resans gång, är i naturlig storlek och representerar bland annat hotade arter i de olika länderna. Allteftersom resan fortskrider har de blivit allt fler.

Under våren och försommaren har de tillsammans vandrat norrut genom olika europeiska länder och hjorden har växt sig allt större. Marschen är ett transnationellt klimatprojekt som samlat konstorganisationer, scenkonstinstitutioner, vetenskapsmän, zoologer, politiker, klimataktivister, universitet och civilsamhällesgrupper.

I veckan kommer den stora hjorden till Stockholm i Sverige. Vandringen, som sträcker sig över 2 000 mil och har gått via bland annat Marseille, Venedig, Paris, London, Manchester och Köpenhamn ska, efter Stockholm, landa vid norra polcirkeln, i Trondheim den 28–30 juli.

The Herds i Kinchasa, Kongo. Foto: Berclaire för The Walk Productions

Projektet är skapat av den palestinske regissören Amir Nizar Zuabi, som säger att The Herds är en akut konstnärlig respons på klimatkrisen, och en levande uppmaning till handling.

I Sverige är det Riksteatern som är huvudkontakt, och i deras verkstäder skapas renar och älgar, av lokala konstnärer, av återvunnit material. De arbetar, liksom alla medverkande kring The Herds, ideellt.

Hotade av klimatförändringar

Djuren som nu skenar mellan kontinenterna består av hotade arter, eller djur som i sina respektive länder tvingats till anpassning för nya miljöer på grund av bland annat klimatförändringarna. Färden är en dramatisering av den situation som jordens djur och natur befinner sig i. 

Dakar, Senegal i april 2025. Foto: Jean-Baptise Joire

– Vi har sedan länge alla kort på hand om den pågående klimatkatastrofen. Även om vi har fakta och förstår utmaningen intellektuellt är det som om vi känslomässigt inte kan ta in vidden av det som håller på att ske framför våra ögon, säger Dritëro Kasapi, teaterchef och konstnärlig ledare på Riksteatern, i ett pressmeddelande, och fortsätter:

– Konsten kan på ett alldeles unikt sätt beröra människor som fakta och information inte gör. Det är min övertygelse att The Herds kommer kunna ge oss alla en möjlighet att uppleva den rådande klimatsituationen från ett nytt, och känslomässigt, perspektiv.

Projektet presenteras alltså som en klimataktion och vill inbjuda till dialog och aktion. Skönheten i djurens eget upprop är svårt att värja sig emot.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Kenneth Hermele har avlidit. Foto: Fredrik Persson / TT

Kenneth Hermele död

Författaren, humanekologen och ekonomen Kenneth Hermele har gått bort 76 år gammal. Hermele var barn till judiska flyktingar från Tyskland och Polen före andra världskrigets utbrott, men föddes i Sverige. Han beskrev i bland annat sin bok En shtetl i Stockholm (2018) hur han växte upp i en starkt judiskt kulturellt och religiöst präglad miljö, i princip helt avstängd från allt icke-judiskt samhällsliv.

Kenneth Hermele har varit en av de viktigaste rösterna för att berätta om hur de judiska 1900-tals erfarenheterna i Europa präglat senare generationer.

På senare år kom böckerna med ny information om den judiska motståndskampen under Förintelsen, i bland annat Inte som lamm till slakt: judiskt motstånd under Förintelsen (2023), och Den vilda rättvisan: judisk hämnd efter Förintelsen (2025).

Han har också skrivit essäer och monologer om Hanna Arendt, Golda Meir och Ethel Rosenberg, samt skrivit och undervisat i bland annat globalisering, ekonomisk utveckling och hållbarhet.

Kenneth Hermele har också varit en betydelsefull vänsterekonom. Under några år arbetade han på biståndsmyndigheten Sida och var under en period stationerad i Moçambique.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Sommarkollo på Stenfasta sommaren 2020. Över 200 barn och vuxna åkte på dagskollo sommaren 2020 när coronapandemin spreds över världen. Unga Station Vårberg besökte kollo den här dagen i juni.
I sommar anordnar Sveriges Stadsmissioner aktiviteter för nästan 5 000 personer runt om i landet. Foto: Anna Z Ek/ Stadsmissionen

Stadsmissionen: ”Allt fler frågar om mat på loven”

I ett Sverige där fattigdomen ökar är sommarlovet en tuff period för många barnfamiljer. För att minska utsattheten arrangerar Stadsmissionen aktiviteter runt om i landet. 
– Det är två perioder som blir extra tuffa för de som kämpar: Jul och juli, säger Jonas Rydberg, generalsekreterare för Sveriges Stadsmissioner. 

Jonna Alfvegren, enhetschef på Stadsmissionens mötesplats i Vårberg, södra Stockholm, öppnar dörren och visar runt i deras lokal. I köket står ett bytta fylld med bröd som snart ska tas ut till parken där ”Mötesplats familj” äger rum i dag. 

Hon går vidare in i ett stort rum med stolar och bord. Här brukar föräldrarna ofta sitta, medan barnen helst leker i lekrummen som ligger intill. Det ringer på klockan och två mammor kommer in med barn och lånar toaletten innan de går vidare till parken. Ett av barnen ber Jonna Alfvegren sätta upp hans lugg i en tofs. 

I sommar anordnar Sveriges Stadsmissioner aktiviteter för nästan 5 000 personer runt om i landet. I början på sommaren kan barn, ungdomar och familjer anmäla sig till bland annat utflykter och kollo. 

Jonna Alfvegren, enhetschef Mötesplats Vårberg och Jonas Rydberg, Generalsekreterare Sveriges Stadsmissioner
Jonna Alfvegren, enhetschef Mötesplats Vårberg och Jonas Rydberg, generalsekreterare för Sveriges Stadsmissioner. Foto: Tuija Roberntz

När det kommer till kolloverksamheten erbjuder Stadsmissionerna i Göteborg, Stockholm, Umeå, Uppsala och Östergörland kollo för 1 400 personer i år. På vissa kollon får även föräldrarna följa med. För många familjer är det den enda utflykt de har möjlighet att göra under sommaren.

– Där kan vi ge familjer en upplevelse som sträcker sig över flera dagar, där de får lämna vardagen, säger Jonna Alfvegren. 

Rätten till en sommarberättelse 

I dag är även Jonas Rydberg på plats i Vårberg. Han är generalsekreterare för Sveriges Stadsmissioner, en riksförening som samlar lokala Stadsmissioner runt om i landet, däribland Stockholms Stadsmission som mötesplatsen i Vårberg tillhör.

De båda lyfter vikten av att barn ska få ha en egen sommarberättelse när skolan drar igång – att varje barn ska få uppleva något kul under sommarlovet. 

– Det är en utsatt livssituation för barnen om de inte kan berätta något de gjort under sommarlovet. Man blir lätt exkluderad om man inte kan delta i samtal med kompisar, om man kanske aldrig har varit på en nöjesplats. Det skapar en känsla av att vara annorlunda och inte höra till, säger Jonas Rydberg och tillägger:

– Att vi kan skicka med en berättelse gör större skillnad än man kan tro, säger han. 

Alla Stadsmissioner har ett tydligt barnfokus, inte minst under sommaren. Inte minst för att skolorna håller stängt. Jonas Rydberg anser att systemet med två terminer och tio veckors sommarlov behöver reformeras, att det är för tufft för många barnfamiljer. 

– Jag tror inte på den modellen. Jag tror att det skulle vara bättre med ett kortare sommarlov, säger Jonas Rydberg. 

Fattigdomen ökar i Sverige 

Sedan 2021 har andelen fattiga i Sverige fördubblats. Enligt statistik från SCB levde 3,5 procent i materiell och social fattigdom för fyra år sedan. I den senaste mätningen var andelen uppe i 7 procent. Det motsvarar omkring 700 000 personer. 

– Det är jättekonstigt att en sådan dramatisk ökning inte påtalas mer i medier, säger Jonas Rydberg. 

Stadsmissionerna märker av den ansträngda ekonomiska situationen för många barnfamiljer. Foto: Anna Z Ek

Rapporten, Barnfamiljers ekonomiska svårigheter 2025, beställd av Rädda barnen, Hyresgästföreningen, Majblomman och Röda korset, visar på att nästan var tredje ensamstående förälder med låg inkomst haft svårt att äta sig mätt under det senaste halvåret. Nästan lika många uppger att de har svårt att betala hyran och 60 procent uppger att de har svårigheter att betala för fritidsaktiviteter för sina barn.  

Samtidigt ligger bostadsbidraget kvar på 1997 års nivåer. Detta trots att hyrorna ökat med nära 80 procent sedan dess. 

– Sverige har antagit en nollvision av barnvräkningar, men tvärtemot visionen ser vi att barnvräkningarna har ökat under de senaste åren, sade Hyresgästföreningens chefekonom, Martin Hofverberg, i ett pressmeddelande den 20 maj. Han menar att bostadsbidraget ”avskaffat sig självt om tio år” om ingenting görs. 

På Stadsmissionerna märker de av den allt mer ansträngda ekonomiska situationen för många barnfamiljer. 

– Det är två perioder som blir extra tuffa för de som kämpar: Jul och juli. Det vi har märkt de senaste åren är att fler kommer och frågar efter mat under loven, säger Jonas Rydberg. 

Han berättar att mat har blivit en väsentlig del av Stadsmissionens verksamhet och att nästan 70 procent av deras insatser handlar om just mat nu för tiden.

En ensam jacka hänger kvar på en klädhängare i en skolkorridor. Foto: Björn Larsson Rosvall/ TT

En annan stor del av Stadsmissionens arbete är att se till att personer får rätt hjälp av myndigheterna. 

– Vårt högsta mål är egenmakten, säger han. 

I ett pressmeddelande från den 3 juli presenterar Sveriges Stadsmissioner en rad rekommendationer till regeringen. Bland annat att de vill se riktade statsbidrag till skolor och förskolor i utsatta områden – så att barn får frukost och ett lagat mål mat om dagen, även under loven. 

De föreslår även en höjning av barnbidraget, som ”ett enkelt och träffsäkert sätt att förbättra vardagen för barnfamiljer.” 

Ett vardagsrum med plats för alla 

På Mötesplats Vårberg erbjuds under sommarens familjeaktiviteter, som hålls på tisdagar och onsdagar, mat, lekar och andra aktiviteter, såsom familjeutflykter till Gröna Lund och Skansen. Som alla Stadsmissionens öppna mötesplatser är det kostnadsfritt att vara här. 

Jonna Alfvegren berättar att mötesplatsen är populär. Vissa dagar ringlar kön så lång att de behöver säga nej till vissa, alla får helt enkelt inte plats. 

Här får även föräldrarna komma och ta en kopp kaffe och samtala med andra. På så sätt blir det som ett utvidgat vardagsrum i ett område där många är trångbodda och kanske varken har plats eller råd att bjuda hem vänner. 

– Men målet är att föräldrar ska komma hit och umgås med sina barn: Pyssla ihop, sjunga, leka, säger Jonna Alfvegren och tillägger att de också är ute mycket i närområdet under somrarna. 

Jonas Rydberg lägger till att det även handlar om att visa att man kan vara i hela staden. 

– Även om man bor i Vårberg, så äger man Kungsholmen och Djurgården. Man har lika mycket rätt att vara där som alla andra, säger han. 

Stadsmissionen har märkt att allt fler vänder sig till dem för att få hjälp med grundläggande behov som mat och kläder. Jonas Rydberg är tydlig med att Stadsmissionerna ska vara ett komplement, och att de inte ska ta över statens och kommunens ansvar för invånarna.

– Det går ju inte, säger han.

Publicerad
5 days sedan
To a land unknown av Mahdi Fliefel visas på Folkets bios biografer. Foto: Inside out films, nakba filmworks

Med skam, kärlek och poesi i bagaget

Filmscenariot om de två palestinska flyktingarna Reda och Chatila, som i Aten tvingas in i ett utanförskap med inslag av brott och småfiffel medan drömmen om en annan framtid ser ut att ligga allt längre bort, känns inte ovanlig i dag. Men To a land unknown fördjupar och berättar om sorg och hopp som universella mänskliga behov. 

Regissören och manusförfattaren Mahdi Fliefels film To a land unknkown (Mot okänt land), som går upp den 18 juli på Folkets bios biografer runt om i landet, börjar med att de två unga vännerna Reda och Chatila i en snabb räd stjäl handväskan från en kvinna på en parkbänk. Bakom ett hörn går de igenom väskan men hittar inga pengar, bara en förpackning med mediciner.

För ett ögonblick stannar de skamset upp vid känslan av vad de berövat en äldre och fattig kvinna som befinner sig nära på lika långt ner i samhällets hierarki där de själva befinner sig. Men de är ändå några snäpp längre ner – de är palestinska flyktingar i Aten, papperslösa och oönskade. Tvingade till en ovärdig livsstil med dålig mat och logi och moral. De skakar av sig obehaget. Drömmen är att ta sig till Tyskland för att öppna ett litet familjevänligt kafé och priset för den är att ibland att trampa på andra människor på vägen. Priset kan också vara att sälja sex i parken, att använda starka droger för att orka med och att utveckla en cynism som leder till lögner gentemot de allra närmaste som ringer hemifrån och undrar hur det går. 

Lite senare dyker tioårige Malik upp, också han palestinsk flykting men helt ensam, på väg till Tyskland där hans moster bor. Hon har pengar till resan och de båda männen börjar göra upp en plan för att utnyttja situationen för sin egen resa norrut. För den som kan fixa ett pass och en flygbiljett kan resan bli mindre riskfylld än att klänga sig fast på en överfull båt, eller instängd i en lastbil. 

Någon annan måste betala i kedjan av nedtryckta och behövande i en hierarki som inte har några vinnare. Redas och Chatilas planer blir allt mer makabra. Rätt vad de är befinner de sig i en lägenhet tillsammans med en grupp män som de kidnappat, också de långt ner i samhällsordningen. 

En bild av smärta och vägran att sluta kämpa

Styrkan med To a land unknown, förutom det fantastiska samspelet, är inte minst dess form – med bilder som tar andan ur en (kanske till och med får misären som dessa flyktingar lever i att inte framstå som riktigt lika illa som i verkligheten), och små detaljer som ger bakgrundshistoria och karaktärsdrag. Som när Chatila ligger sjuk och svettas och man ser en glimt av hans tatuering på magen: silhuetten av Palestina. Det är en bild fylld av smärta och vägran att sluta kämpa på en och samma gång – och ett pekfinger till oss som ser filmen och som känner igen Israels gränser som vi läser dem i dag. 

Rada och Chatila i To a land unknown. Foto: Inside out films, Nakba filmworks

En annan stark scen är när kameran sveper över kidnappningsoffren, sovande med silvertejp över munnen, medan kompisen Abu Love som dragits med i den galna planen citerar dikten ”Praise for the high shadow” av den världskände palestinske poeten Mahmoud Darwish. 

Mahmoud Darwish (1941–2008) föddes i en by i Galileen, som ockuperades och senare utraderades av den israeliska armén; han fängslades i Israel och levde i exil under många år. Särskilt Darwish tidiga dikter handlade ofta om ockupationen och om frihet, han författade den palestinska självständighetsförklaringen 1988 och har kallats för Palestinas nationalpoet.

Dikten ”Praise for the high shadow” skrevs på däcket till ett av skeppen som förde Darwish, tillsammans med tusentals palestinska motståndsmän, från Beirut till Tunisien efter Israels bombningar av Libanon 1982. Den börjar med raderna (i ungefärlig översättning):

”Masken har fallit av masken. Du har inga bröder min bror, inga vänner min vän, du har inga fästningar. Du har inget vatten, ingen medicin, ingen himmel, inget blod, inget segel, varken framåt eller bakåt. Belägra din belägring… det finns ingen flykt.

Ditt vapen har fallit, så plocka upp det och slå din fiende… Det finns ingen flyktväg och föll jag nära dig, så plocka upp mig och slå din fiende med mig. Du är nu fri, fri och fri… De som dödade dig eller sårade dig har ammunition i dig, så slå med den.


Våra namn är styckade rester. De skadade och döda är din ammunition. Belägra dig med galenskapen. De du älskar är försvunna. Du ska antingen vara eller inte vara.

Att tvingas ta ansvar för omöjliga val

Detta är en scen som illustrerar människorna som tvingats in i omöjliga val. Oavsett om de utsätter andra människor, oskyldiga eller inte, för våld och skada eller inte är de förlorare i bemärkelsen att de helt enkelt har berövats värdigheten i att välja det som de skulle önska. Men de är tänkande förlorare, och de upphör inte att reflektera över sitt öde och sina val i varje situation. Och detta blir också vägen ut ur avgrunden. Detta gestaltar regissören med all önskvärd tydlighet. Självklart med en grupp skådespelare med stark empati och intelligens i sina gestaltningar som inte lämnar oss i sticket. 

Mahdi Fliefel startade sitt filmproduktionsbolag Nakba filmworks 2010, och hans tidigare filmer har liksom To a land unknown uppmärksammats och prisats på festivaler som Cannes och Berlin, Vancouver och Sarajevo. 

Hans senaste film är en studie i hur människan bryts ner, och grymheten att hon samtidigt tvingas ta ansvar för nedbrytningen. En klassisk studie i nivå med filmer av de stora regissörerna. 

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Klasskamp Tomas Josepsson Vem ska göra revolution replik
Tomas Josefsson konstaterar att klass är den förenande faktorn. Foto: Wikimedia Commons, Privat

Replik: Revolutionär borgarunge är arbetar­klassens värsta fiende

Arbetarklassens värsta fiende är “borgarungen som drömmer om revolutionen“. Tomas Josefsson reflekterar över sin egen arbetarbakgrund i en replik till Catrin Lundströms text ”Vem ska göra revolution?” och konstaterar att det är klass som förenar – inte nationalitet.

Jag är själv sprungen ur den vita svenska egendomslösa arbetarklassen, de som hade sina rötter i torpare, jordbruks- och skogsarbetare, tjänstefolk och senare statare. De vars tillvaro förändrades totalt efter andra världskriget i och med arbetarrörelsens framväxt genom SAP, fackföreningar, kooperationen, egnahemsrörelsen och folkhemshus i förorten.

Mina föräldrar fick betald yrkesskola och gick, liksom far- och morföräldrar, enbart en sjuårig folkskola. De första högskolepoängen togs först i min generation, av kusiner födda på 60- och 70-talet. Jag delar historia med den anonyma massan av majoritetssvenskar, men också de flesta arbetskraftsinvandrare från liknande bakgrund i sina respektive länder. De som växte upp utan ekonomiskt och kulturellt kapital men en stark patos för sin egna klass och en yrkesstolthet (lyssnartips årets sommarvärd Anna Brandenberg).

Resan från arbetarbakgrunden

Denna “blue-collar“ bakgrund gjorde jag allt för att slå mig loss från i min längtan av att se mer, lära mer, leva mer. Att resa från det obetydliga industrisamhället till Stockholms innerstad och rätt in i en krets av likasinnade frihetliga vänstermänniskor, punkare, yippie-hippies, husockupanter, aktivister och anarkister på flykt från diktaturer i Sydamerika.

Det blev en oväntad klassresa. Vi tänkte, tyckte och drömde likadant men kom från helt olika världar. Mina nya vänners bakgrund var inte som det stod efter min släkts namn i telefonkatalogen. Verkstadsmekaniker (pappa), skogshuggare, betongarbetare (farfar), vägarbetare (morfar), vårdbiträde, lärarassistent (mamma), hemtjänstbiträde, (mammas systrar), träindustriarbetare (farmor), jordbruksarbetare (mormor). De var diplomater, överläkare, intendenter eller bara filosofie licentiat.

Min stolta socialdemokrat till far följde arbetarrörelsen in i döden. KF, OK, ABF, metallarbetaren, Sparbanken, Folksam, Östra Småland, Vi-tidningen och till sist dess egen begravningsbyrå Fonus.

Han hade ingenting till övers för centerpartister (läs bönder, de som ägde andra människors liv och äger allt du ser runtomkring dig) och moderater (läs rika människor, de som äger makten över din lön, dina förmåner och dina rättigheter). Akademiker och kommunister drog han över samma kam. I hans värld var de raka motsatsen till arbetare, de som romantiserar om arbetarklassen, de som fått det mesta gratis i sin uppväxt. Han levde i en värld utifrån sin bakgrund, sina rötter, sin klass. Det fanns ingen som helst förakt för bildning, tvärtom. Han fick alla tårtbitar fortast i brädspelet Trivial Pursuit oavsett motståndets höga utbildningsnivå.

I denna migrationens tidevarv som följts av krig och fanatisk chauvinism kidnappas den vita arbetarklassen av den religiösa nationalism som västvärldens högerextrema partier just nu erbjuder. Att ställa folkslag mot varandra går som en farsot över världen.

Trots arbetarklassens svek (SD) mot sina egna (S) har jag aldrig tidigare varit så medveten om min egen arbetarklassbakgrund. De obefintliga förutsättningar den givit mig och det jag själv fått kämpa för, erövrat.

En kamp som alltfler måste ta i vårt nya skeva samhälle.

Klass förenar mer än etnisk bakgrund

Jag har också läst mig till att klassbakgrund spelar roll i orten för dig med annan bakgrund än vit svensk. Att du i ”ett särskilt utsatt område” kommer påverkas av strukturell rasism är en sak. En annan långt viktigare är dina föräldrars bakgrund. Om de tillhörde överklassen i Teheran eller var politiska aktivister med akademisk bakgrund i Turkiet spelar roll. Till skillnad från att bara vara arbetskraftsinvandrare från Grekland. När jag läser Alexandra Pascalidos texter om klass skulle de lika gärna kunna utgå från min far om hans far. Likheterna är långt större än skillnaderna i hårfärg och språk.

I min värld är det den unge poeten som är problemet för arbetarklassen. Han får stå som symbol för borgarungen som drömmer om revolutionen: Proggaren, revolutionsromantikern.

När ABBA-Björn inledde Almedalsveckan med ett brandtal för demokratin som är under hot av högerextrema krafter tänkte jag; Hur kommer det sig att själva arketypen för kapitalismen och ondskan under 70-talet i dag står kvar på någon slags barrikad för vänsteridéer? 

ABBA-Benny finansierar Feministiskt initiativ och fria teatergrupper. ABBA-Björn är militant aktivist för modern humanism mot reaktionär religiositet. Alla kommer från något enklare förhållanden än låt oss säga Hoola Bandoolas överklassättade Afzelius, Skytte och Wiehe. Agneta och Björns föräldrar var avdelningschefer respektive kassörska och butiksbiträde. Både Annifrid och Benny växte upp i det S-märkta sociala ingenjörskonstens Vällingby.

Avslutar med ett utdrag från en intervju med Roland Gift från det brittiska bandet Five Young Cannibal:

””We can get hung up on identity,” he considers. ”I’m half-white, half-black. So what? We all do the same things.” He recounts an incident in childhood, when he and some Irish mates, the Magees, strayed into a posher area and encountered two children, dressed up with shiny shoes. ”We looked at each other through the gate, and they were mixed-race too, but I knew I had more in common with the Magees, who were white, than with those kids. Their father ushered them away from us. So it’s not race. It’s class. It’s always class.”“

Tomas Josefsson, fd frilansfotograf för tidningen Arbetaren

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Johan Forssell Svåra samtal
I samband med Expos avslöjande om att Migrationsminister Johan Forssells son är aktiv nazist, meddelande ministern att han haft svåra samtal med en ”15-åring, som precis har fyllt 16”. Bild: Toivo Jokkala

Svåra samtal: Ministern och nazistsonen

Det har gått två veckor sedan det kom till allmän kännedom att Sveriges migrationsminister Johan Forssells son är aktiv nazist. Toivo Jokkala tecknar ministerns ”svåra samtal” med nazistsonen.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Dagens ETC smutskastar Greta Thunberg om Gaza
ETC:s rapportering spär på misstron mot de som protesterar mot det pågående folkmordet i Gaza, menar Johan Apel Röstlund. Foto: Jonas Ekströmer/TT, Axel Green och skärmdump

ETC:s ”nyhet” om Greta är skamlöst cynisk


När tidningen Dagens ETC i veckan publicerar en fullständig ickenyhet till artikel om Greta Thunberg står redaktionsledningen för sommarens hittills värsta magplask. Ett fritt fall i bottenlös cynism, jakt på uppmärksamhet och ljusskygga ryggdunk, skriver Johan Apel Röstlund.

Någonstans måste det finnas en gräns. Tidningsarbete och journalistik går fort och tempot är ofta högt. Det kan lätt bli fel, som i alla andra branscher. Därför finns det redaktörer och ansvariga utgivare. Några med både förmåga, funktion och förståelse för att ibland dra i handbromsen när en idé skruvats för långt. 

Nu har det dock brustit ordentligt för en tidning som inte sällan och rätt så malligt klappar sig själva för bröstet. ETC är ibland fullständigt lysande med många duktiga reportrar. De blandar tunga avslöjanden med en tyvärr ofta otydlig ledarlinje där fingrarna många gånger tycks hållas upp i luften för att känna åt vilket håll det blåser. Uppfriskande ibland, men också stundtals sorgligt naivt.

”Här poserar Greta med diplom från Hamas-vurmare” är rubriken som gett hundratals kommentarer i sociala medier. En snackis helt enkelt och det visste naturligtvis den ansvariga redaktören att det skulle bli med hjälp av de laddade orden. Nyhetsvärde däremot? Not so much.

Två män och ett diplom-selfie med Greta

På en bild (den ska vara tagen den 14 juni i samband med en av många propalestinska demonstrationer i Stockholm) syns två män posera bredvid den världskända klimat- och människorättsaktivisten Greta Thunberg. De håller upp något som ser ut som ett diplom. Ett av förmodligen tiotusentals fotografier där människor vill synas tillsammans med Greta, som vid detta tillfälle är nyligen hemkommen från det uppmärksammade försöket att bryta Israels terrorblockad mot Gaza.

Enligt ETC har männen på bilden någon slags luddig koppling till en organisation som stödjer Hamas.

– Jag höll tal och sen var det någon som la ett diplom i min hand. Det är det enda jag vet. Det var väldigt mycket de dagarna, säger en uppenbart irriterad Greta Thunberg till ETC och förklarar vidare att: ”Om ni hade någon aning om hur många gånger om dagen folk tar bilder med mig och ofta lägger saker i mina händer eller bredvid mig utan mitt godkännande hade ni sett saken på ett helt annat sätt. Det viktigaste här är att tidningar som vissa ser som progressiva sjunker till den här nivån i sin journalistik när det pågår ett folkmord.”

Word. För det är just där det brister. Bilden är en fullständig ickenyhet och spär bara på misstron mot de människor som sedan slakten i Gaza inleddes modigt protesterar mot folkmordet och det pågående svältkriget.

Alla redaktioner gör naturligtvis sina egna val, men att ingen ansvarig redaktör på ETC stoppade haveriet till publicering är häpnadsväckande illa.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Erik Helgeson är lättad efter Arbetsdomstolens, AD:s, beslut om att upphäva hans uppsägning. Foto: Vendela Engström

AD: Hamnfackets Erik Helgeson får jobba kvar

Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson får jobba kvar trots uppsägningen från den hårt kritiserade Roro-terminalen i Göteborg. Det meddelade Arbetsdomstolen i fredags.

– Det känns skönt och innebär inte minst en ekonomisk trygghet fram tills dess att hela den här processen är klar, säger Erik Helgeson till Arbetaren på måndagsmorgonen.

Det var i fredags eftermiddag som Arbetsdomstolen, i ett så kallat interimistiskt beslut, avslog arbetsköparens begäran att Erik Helgesons anställning ska upphöra när uppsägningstiden löper ut i september. Rätten menar att det inte funnits sakliga skäl för den uppmärksammade uppsägningen, samt att det är av särskild betydelse för den fackliga verksamheten att anställningen består.

Helgeson varslades av arbetsköparen i vintras med hänvisning till bland annat brott mot säkerhetsskyddslagen. Enligt facket har arbetsköparen vägrat säga vad de anser att Helgeson gjort.

Helgeson anställd fram tills fallet avgörs

Beslutet innebär dock inte att Erik Helgeson får återgå till sina normala arbetsuppgifter i hamnen, då det enligt AD inte finns några förutsättningar att upphäva avstängningen.

AD:s beslut innebär dock att Erik Helgeson får ha kvar sin anställning fram tills dess att fallet är avgjort, troligtvis i början av nästa år.

Parallellt fortsätter avtalskonflikten mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar, som bland annat grundar sig i frågan om bättre skydd för förtroendevalda. 

Publicerad
2 weeks sedan
Svenska hamnarbetarförbundet Avdelning 30 står strejkvakter vid Malmö Hamn ( CMP - Copenhagen Malmö Port AB ) på Terminalgatan i Malmö i maj 2025.
Hamnarbetarförbundet vill ha ett kollektivavtal med bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda.  Foto: Johan Nilsson/ TT

Hamn­konflikten: Låsta positioner i medling om kajavtal

Tisdagens medling mellan Hamnarbetarförbundet och Sveriges hamnar var kort. Det berättar hamnfackets vice ordförande Erik Helgeson, som berättar att medlarna föreslagit ett nytt möte i början av augusti.

Klockan 10 den 8 juli återupptogs medlingen mellan Hamnarbetarförbundet och arbetsköparsidan Sveriges hamnar. 

Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, berättar att mötet var väldigt kort och att det inte ledde fram till något nytt i avtalsförhandlingarna mellan parterna.

Erik Helgeson, vice ordförande Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström

– Medlarna föreslog att vi ska prata igen i början av augusti. Om någon part varslar om nya stridsåtgärder dessförinnan blir det medlingssamtal innan dess, säger Helgeson.

Förhandlingar om nytt kajavtal

Kollektivavtalet mellan parterna, kajavtalet, löpte ut den 30 april och sedan dess har förhandlingarna pågått. Två centrala krav för facket är, utöver löneökningar och utökad semester, bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda. 

Efter strandade förhandlingar varslade Hamnarbetarförbundet om strejk den 12 maj. Detta efter att en överväldigande majoritet av fackets medlemmar röstat för arbetsnedläggelse.

Som ett svar på stridsåtgärderna varslade Sveriges Hamnar om en spegellockout, som har gällt samma tider och i samma omfattning som fackets stridsåtgärder. 

En timme innan strejken skulle bryta ut den 21 maj mottog facket en fredspliktsinvändning från Sveriges hamnar, som menade att strejken var olovlig. Detta eftersom de tecknat ett kollektivavtal med Transportarbetarförbundet. 

Arbetsdomstolen: Hamnfacket har rätt att strejka

Arbetaren har rapporterat om att fallet gått till Arbetsdomstolen, där domstolen avfärdade arbetsköparsidans tolkning av strejkrätten och gav Hamnarbetarförbundet rätt att fortsätta strejken

– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han, sade Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, i samband med Arbetsdomstolens besked. 

I samband med den förra medlingen, den 2 juni, erbjuds hamnfacket ett bud som var identiskt med det tidigare kajavtalet. Facket tackade därför nej till budet. 

Här kan du läsa Arbetarens rapportering om hamnstrejken.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
anonym minister om anhörig i ifrågasatt organisation
Den anonyma minister vars anonyma anhörige är medlem i en ifrågasatt organisation har under veckan gått djupare in i sin anonymitet. Foto: Christine Olsson/TT. Montage: Arbetaren

Högern sluter upp bakom angripen anonym minister­kollega

Nyheter från TJ: Irene Svängomius (M) anser att det får räcka nu: ”Den anonyma ministern har ju tydligt ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas.”

Högerpolitiker och opinionsbildare runtom i landet stämmer nu i bäcken när det gäller orättfärdiga uthängningen av en anonym ministerkollega.

Justitiemordet på den anonyme ministern, som till följd av det inträffade tvingats gå allt djupare in i sin anonymitet, inleddes i början av månaden, när tidningen Expo avslöjade att en anonym nära anhörig till ministern – vi kan för enkelhetens skull kalla hen ”ministerns om något år myndiga barn” – under det senaste året rekryterat vit makt-aktivister, samarbetat med en framträdande nazistisk profil och anslutit sig till ett våldsamt nätverk med kopplingar till utländsk högerextrem terrorism.

Att Säkerhetspolisen inte haft kännedom om saken och att den anonyme ministern i fråga själv under de senaste åren gjort åtskilliga utspel om att vi måste kunna ställa föräldrarna till ansvar för om deras barn engagerar sig i våldsbejakande miljöer gör förstås det opåkallade medieangreppet på vederbörande ännu mer infamt.

Den moderata riksdagsledamoten Olga-Rina Kattfors var tidigt ute med att protestera mot rättsövergreppet genom att retweeta en förtalsåtalad högerradikal aktivist som kunde intyga att det ju bara handlade om ”en radikalnationalistisk grupp som fokuserar på träning”. Hon fick uppbackning av den erkänt omdömesgilla M-riksdagskollegan Beck Larsman, som delade den respekterade tidningen Bulletins granskning av ”Expos arbetsmetoder” och hur ”den mediala näringskedjan” gör att större medier som borde ha vett att hålla käften om vad som händer i statsapparaten hakar på drevet.

De tvenne M-veteranerna följdes snart av den tidigare moderata regionledaren Irene Svängomius, själv offer för orättfärdiga anklagelser gällande processen runt uppförandet av ett anonymt storsjukhus. Svängomius skrev i sociala medier:

”Den autonoma vänsterorganisationen som inte väjer för att begå brott – och stoltserar med det anonymt – har nu pekat ut ett minderårigt barn som är anhörig till nån minister som tillhörande en ifrågasatt organisation.”

Anonym minister i talar ut anonymt

Kort därpå gick den ifrågasatte ministern själv ut med ett modigt utspel där hen anonymt deklarerade för nyhetsbyrån TT: ”Jag avskyr all form av politisk extremism och tar starkt avstånd från det. Jag har haft långa och uppriktiga samtal med den minderåriga som är både ångerfull och ledsen. Allt umgänge i dessa kretsar är ett avslutat kapitel.”

Efter detta tydliga klarläggande måste saken få bero, säger Irene Svängomius till TJ:

– Den anonyma ministern har ju nu tydligt inför den anhörige ifrågasatt den anhöriges deltagande i den ifrågasatta organisationen. Med tanke på särskilt att den anonyma ministern tidigare påtalat anonyma anhörigas ansvar för att anonyma släktingar inte ska hamna i ifrågasatta organisationer kan allvaret i vederbörandes stränga samtal med sin anonyme anhörige än mindre ifrågasättas. Svängomius fortsätter:

– Dessutom kan hela medierapporteringen om saken starkt ifrågasättas, och rentav avfärdas som ett vänsterextremistiskt drev, eftersom den initierades av en tidning som ju har som specialitet att ifrågasätta ifrågasatta organisationer.

Terrorexpert stödjer den anonyma ministerns linjer

Terrorexperten Ranus Magnstorp, som själv tidigare i sociala medier deklarerat att han stöder just den anonyme ministerns linje när det gäller föräldrarnas ansvar för barn på glid och att ”det är helt avgörande att man sätter ner foten mot föräldrarna”, tycker också att foten har satts alldeles för långt ner i den anonyme ministerns eget fall.

”Alla som haft tonårsbarn och ungdomar i sin närhet vet att de ibland går vilse. Det får man ha med sig när man gör bedömningen. Det här kan hända nästan vem som helst om man inte har tillräcklig koll. Aktivklubbar och kampsport kan bli en inkörsport i de här kretsarna”, uppgav Ranus Magnstorp för Aftonbladet.

TJ: Är det föräldraansvar som gäller vårdnadshavarna för unga radikala islamister inte aktuellt när det handlar om föräldrarna till unga nazistiska träningsivrare?

– Det är överlag väldigt viktigt att föräldrar uppmuntrar träning, särskilt i vårt osäkra säkerhetsläge. Det är då inte alltid så lätt att veta exakt i vilken port man ska köra in. I det aktuella fallet är det väldigt mycket som tyder på att inkörsporten varit träning i att hålla högerarmen uppsträckt väldigt länge i rakt läge, och det är ju i sig inte ägnat att väcka uppmärksamhet.

Källor inifrån regeringskansliet uppger dock för TJ att alltfler inom regeringen börjat ifrågasätta hur den anonyme ministern själv inte tidigare reagerat på sin anhöriges engagemang.

– Någonting är ju väldigt lurt när man engagerar sig i något utan att få betalt för det. Jag har själv lagt in många lobbyengagemang som jag haft för olika ändamål i cv:t, och några som jag egentligen inte haft, men mina engagemang har det alltid varit någon aktör som pröjsat för. Att så inte är fallet här kan inte handla om någonting annat än någon form av tonårsuppror, säger ett av Liberalernas nya statsråd till TJ.

Hen önskar förbli anonym.

Publicerad Uppdaterad