Regeringen lär känna sig nöjd. Arbetsmarknaden är fortsatt stark och arbetslösheten var i augusti nere i 3,4 procent, enligt Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS. En nedgång på runt 1 procentenhet jämfört med året innan. SCB:s arbetslöshetssiffra, som bygger på en internationell standarddefinitition, är 6,2 procent.
De nya jobben har främst skapats i tjänstesektorn och varit förhållandevis ”lågproduktiva”, konstaterar Svenskt Näringslivs konjunkturrapport för september. Men att produktiviteten är låg behöver inte vara något problem, menar Svenskt Näringsliv, om ”ett större utbud av arbetskraft pressar ner lönerna i den sektorn”, alltså om arbetslösheten ökar. För att göra detta föreslår arbetsgivarorganisationen bland annat ”åtgärder för att få fler äldre att arbeta”.
Svenskt Näringsliv har stöd från Konjunkturinstistutet, KI, som också vill sätta stopp för den fallande arbetslösheten. 6,2 procents arbetslöshet är nämligen exakt den siffra som institutet räknat fram för ”den så kallade jämviktsarbetslösheten, det vill säga den nivå av arbetslösheten som på sikt är förenlig med stabil inflation”.
Riksbanken måste därför fortsätta att höja räntan, enligt KI (en högre ränta bromsar tillväxten och håller uppe arbetslösheten på flera sätt; bland annat blir det dyrare för företagen att investera och hushållen konsumerar mindre eftersom de måste betala mer på sina bolån).
I Riksbankens egna uttalanden har numera det omstridda uttrycket ”jämviktsarbetslöshet” försvunnit. Däremot förekommer termen ”resursutnyttjande” flitigt. En term som det enligt Charlotta Edler, informationssekreterare på Riksbanken, inte finns någon enkel definition av.
– Vi gör en uppskattning av hur mycket ledig arbetskraft det finns på arbetsmarknaden och hur mycket företagen använder sina maskiner och byggnader.
Den 22 augusti förklarade vice Riksbankschefen Lars E O Svensson att banken höjt räntan och planerat in en serie ytterligare framtida höjningar eftersom ”resursutnyttjandet riskerade att bli för högt”, alltså att alltför få ”maskiner och byggnader” stod oanvända och det fanns alltför lite ”ledig arbetskraft på arbetsmarknaden” – för många var på väg att få jobb.
LO-ekonomerna stödjer i sitt nyhetsbrev från juni Riksbankens linje, eftersom ”ingen lönebildning i världen klarar av en alltför expansiv efterfrågan”. Det vill säga: om efterfrågan på varor ökar, ökar också efterfrågan på LO-medlemmarnas arbetskraft, vilka förbättrar arbetarnas förhandlingsposition mot sina chefer så att de kan skaffa sig alltför höga löner för sitt eget bästa.
KI har också åsikter om den så kallade ”enhetsarbetskostnaden” – lönekostnad per producerad vara. Denna får, enligt KI, inte öka med mer än 1,7 procent om målet om 2 procents inflation ska kunna hållas. Om lönekostnaderna för att producera en viss vara ökar 1,7 procent, medan priset på samma vara ökar 2 procent, innebär det rimligtvis att vinstens andel ökar på löneandelens bekostnad. Varför KI tycker detta är nödvändigt förklaras inte. Under de senaste två årtiondena har vinsternas andel av det producerade värdet i Sverige ökat från lite över 20 till nära 40 procent.
Vid presentationen av höstbudgeten lovade finansminister Anders Borg att den öppna arbetslösheten ska vara nere på 4 procent 2009, ändå har han inte i något sammanhang ifrågasatt KI:s beräkning av ”jämviktsarbetslösheten”. Kanske är det ett löfte han inte har någon avsikt att hålla. Kanske kalkylerar Borg med att ytterligare försämringar i socialförsäkringarna och försvagning av arbetsrätten kommer att bidra till att hålla nere lönerna, vilket i så fall skulle göra den arbetslöshetsnivå som enligt Riksbanken och KI ”behövs” något lägre. Ett tredje alternativ är att regeringen planerar att manipulera med statistik och gömma undan fler arbetslösa i åtgärder, som det lilla ordet ”öppna” i hans uttalande antyder.
För närvarande är i varje fall experterna från näringslivet, facket och statliga myndigheter alla överens – arbetslösheten måste räddas, så att inte den svenska arbetarklassen får för sig att kräva en större andel av det ”historiska guldregn” (se Arbetaren 32/2005) av rekordstora företagsvinster och aktieutdelningar som fallit över näringslivet de senaste åren.
