Sjuksköterskestudenternas strid för högre ingångslöner har vi skrivit om flera gånger i Arbetaren. Studenter på sjuksköterskeutbildningarna har helt enkelt bestämt sig för att inte ta jobb för under 24 000 kronor i månaden. De kartlägger anställningsintervjuer och bryter den isolering principen om individuell lönesättning innebär, där var och en är lämnad ensam att förhandla om lönen på det nya jobbet man så gärna vill ha. Genom kollektivt handlande ser de till att sätta ett lönegolv och de vinner också framgångar. Det handlar om ett föredömligt utnyttjande av sociala medier och nätverksbyggande som gett resultat. Facket, Vårdförbundet, stöder aktionen men blandar sig inte själva i, bundna av fredsplikt som de är.

Trots det har arbetsköparparten, Sveriges Kommuner och Landsting, börjat ifrågasätta om inte löneupproret i själva verket är att betrakta som en nyanställningsblockad och därmed en olovlig stridsåtgärd. Vårdförbundets verkliga inblandning i aktionen efterfrågas.

Det här är ett verkligt gott betyg åt sjuksköterskestudenternas löneuppror. En arbetsköpare med i det närmaste monopol inom sin bransch vill alltså uppgradera en kollektiv metod för att skaffa bättre löner till facklig strids­åtgärd. Då är man orolig över effekten.

Tanken går till den gamla syndikalistiska registermodellen, framgångsrik inom bland annat skogsnäringen på 30-talet, och återupptagen på senare år i mindre skala i städbranschen.

Registermodellen gick i korthet ut på att se till att endast den som var ansluten till ett register bereddes arbete på en arbetsplats, och då till en lön fastställd av arbetarkollektivet. Så långt en tuffare variant på sköterskestudenternas löneuppror. Registermetoden gick dock betydligt längre och reglerade dessutom hur arbetet leddes och fördelades. Arbetarkollektivet valde själva sina förmän, helt enkelt. Kvar stod äganderätten och rätten till mervärdet, vars upphävande hade inneburit ett verkligt övertagande av produktionsmedlen – men två av fyra är inte illa. 

Syftet med registret var att etablera verklig dubbelmakt inom produktionen, och naturligtvis gjorde arbets­köparna vad de kunde för att bekämpa registren. I vissa fall gick det till handgripligheter med masslagsmål med bortåt tusen man på vardera sidan som största enskilda sammandrabbning. En mer verkningsfull taktik var dock att sluta kollektivavtal med reformistiska fack, och den berömda svenska samförståndsandan ska ses i ljuset av konkurrensen både från kommunismen och från syndikalisternas register.

Sjuksköterskestudenternas löneuppror är naturligtvis inte ett nytt register, långt därifrån. Registret var ett sofistikerat system som överlevde under 40 år. Däremot är löneupproret ett bra exempel på vilken kraft det finns i kollektiv kamp bortom kollektivavtal och fredsplikt. Den kampen är betydligt mer krävande, ständig uppmärksamhet och kontroll, men med tillräcklig målmedvetenhet ger den bättre resultat.