Bloggaren Katrin Zytomierska toppar bästsäljarlistorna med Dags att bli smal – LHCF på mitt sätt. Boken kommer lägligt ut samtidigt som större delen av svenska folket försöker infria sina nyårslöften och ångesten över bikinisäsongen ökar. Och nog skriver Zytmierska på sitt eget sätt: ”Du behöver inte komma fram till mig på gatan för fetton är inte min melodi … du är osmaklig”. Målet är att vara smal – allt annat är en synd mot en själv och omvärlden. Det är inte länge sedan Zytomierska visade prov på sin osmakliga människosyn då hon skrev ut sin vrede över barnflickan som försvann. ”Hon fick allt som hon pekade på. Glass, chips, godis, kakor. […] Jag önskar henne allt ont och jag kommer aldrig tillåta henne ett liv i Sverige.”
Det här är kvinnan som moderaterna valde som en av sina betalda bloggande kampanjarbetare inför förra valet.

LHCF kanske är den mest framgångsrika metoden att bli av med överflödskilon – och visst, vi är många som behöver det. Det är bra att leva nyttigt. Det är inte bra att se ned på andra – på människor vars värsta brott är att de ätit för mycket när de vill döva sin frustration – eller kanske bara för att det är så otroligt gott och trevligt med mat.
Uttalanden som ”Syndigt gott” eller ”i går syndade jag” handlar ­numera aldrig om något annat än mat. I dag är värsta synden att äta fel. Mycket som tidigare kallades synd, som att stjäla eller döda, kallar vi idag ett brott. Staten står för det moraliska rättesnöret, inte kyrkan. Men staten får oss inte att känna skam. Vi får sällan dåligt samvete när vi begår små förseelser som till exempel att köra för fort eller utan ljus på cykeln, tvärtom förbannar vi kontrollen – däremot våndas vi när vi tagit en kaka för mycket.
Betyder det att skammen handlar om saker vi gör mot oss själva, men att överträdelser som kan beröra andra är okej? Skuldkänslor kan vara bra för att veta vad som är rätt och fel. Skamkänslor kan vara förlamande och meningslösa.
Än så länge säger staten inte något om att det är olagligt med övervikt (tills försäkringspremierna höjs för överviktiga eller det införs sockerskatt). Detta slår mest mot dem som har minst.
Att banta med Zytomierska är en klassfråga. Förutom att råvarorna är väldigt dyra behövs det tid. Hon skriver att hon kunde klara den hårda tiden med en närvarande man, en barnflicka och inget 9–5-jobb. Hur ska man annars hinna ta timslånga promenader?
Det mest avskyvärda är inte ens i skillnaderna i livssituation, utan synen på dem som inte har lyckats som någonting äckligt.

Den amerikanska forskaren Brené Brown har skrivit och talat mycket om den meningslösa skammen som begränsar oss dagligen. Vad hon säger är värt att lyssna på – och antagligen bättre för både figur och själ än de flesta bantningstipsen.
Förr invaggade kyrkan oss i tron att ett osyndigt liv ledde till paradiset. Numera verkar lyckan endast vara möjlig när vi slutat kolhydratsynda och kan pressa på oss ett par jeans från mellanstadiet. De flesta klarar det inte – kvar är ett liv präglat av dåligt samvete och skam.

”Jag har bantat sedan jag var 16”, hörde jag en dam erkänna i omklädningsrummet till Malmös kallbadhus. Nu hade hon slutat – ”och går inte upp ett gram”. Hon var 70 innan hon kom till den insikten. Kanske hade hela hennes liv sett annorlunda ut om hon struntat i den mentala boja hon själv ålagt sig själv – inte olik en livsförnekande fundamentalism. Bastun var proppfull den dagen – inte en av kvinnorna hade den ”ideala” kroppen – men alla var vackra, njutande.