Våren har kommit till Moskva. Det är dagen före Segerdagen, det traditionsenliga firandet av tyskarnas kapitulation 1945. Efter president Vladimir Putins tillträde år 2000 har saker och ting eskalerat. Nu är Röda torget stängt i flera dagar innan för att förbereda en påkostad militärparad som bara inbjudna delegater har tillträde till. Flygvapnet har kallats in för att skicka upp kemiska substanser som förhindrar regn.

Hos allmänheten varierar intresset. En ung man jag pratar med säger att han och alla han känner brukar använda långhelgen till att åka ut till sin datja (sommarbostad). Det är ändå samma sak varje år, tycker han. Man har sett det förut.

Jag står på Pusjkintorget och väntar på författaren Olga Slavnikova. Tills nyligen har hon varit relativt okänd för svenska läsare. Men i år har hennes stora roman 2017 kommit i översättning på Ersatz förlag. Boken belönades med det ryska Bookerpriset när den kom ut 2006 och är egentligen omöjlig att säga något substantiellt om – den lever helt mellan sina pärmar, där det ömsom är dystopiska ädelstensexpeditioner i bergskedjor, ömsom någon som förälskar sig i ett mytologiskt väsen. 

Märkvärdigast av allt är Slavnikovas språk. Jag har sällan sett någon använda metaforen så frimodigt som hon gör. Det är som att hon inte alls delar in tingen i kognitiva kategorier; hjärnan är för kraniet ”likt en boll av tvätt i en tvättmaskinstrumma”, en mans kropp ”fyllde upp den vita skjortan likt mjöl i en plastpåse”, en annan ler ”som om han hade öppnat en till hälften smält chokladpralin”.  

Nästan lika intressant är antologin Cirkelns kvadratur, också den nyligen utkommen på Ersatz. Här samlas texter av vinnare av det prestigefulla Debutpriset för vilket Slavnikova är ordförande. Priset instiftades år 2000 och finansieras av den privata fonden Polokenije, vars verksamhet annars mest rör medicinska ärenden. Syftet är att lyfta fram unga litterära talanger som utöver prissumman föräras ett slags mentorskap.

Det kan de behöva. I Ryssland liksom i Sverige är det är få förunnat att livnära sig som författare. Delvis beror det på en osedvanligt komplex bokmarknad. Efter Sovjets fall 1991 försvann alla gamla distributionssystem, vilket ledde till att nya förläggare själva kunde diktera villkoren för sin verksamhet. Regionsexklusiva avtal slöts mellan förlag och inköpare. Vill man sälja en bok från ett visst förlag i till exempel Moskva måste man alltså först köpa boken från den partihandlare som har monopol på förlagets utgivning, sedan sälja den vidare själv. Priserna går upp och ingen vågar satsa på osäkra kort som outgivna författare.

När Olga Slavnikova anländer är det tillsammans med tolken Natasha Perova, koordinator för Debutpriset och ansvarig utgivare för den litterära tidskriften Glas, också den med fokus på modern rysk litteratur. Olga Slavnikova, nyrikt punkig med tunga smycken och fast blick, är övertygad om att just de många mellanhänderna är det stora problemet. Hon har själv drivit bokhandel i hemstaden Yekaterinburg och vet hur det fungerar. Grossisterna köper bara in böcker som kan sälja minst tio exemplar per dag över disk.

– I dag ser samhället, inklusive Ryssland, på litteratur som ett slags tidsfördriv. Och eftersom litteratur inte underhåller en, eller åtminstone inte har som primärt mål att göra det, sjunker upplagorna och försäljningssiffrorna. En ny författare har svårt att hitta läsare.

Via Debutpriset sörjs det för att åtminstone en liten skara får uppmärksamhet. Olga Slavnikova läser så många hon kan av de uppemot 50 000 bidrag som kommer in varje år. Om bokbranschen bekymrar henne så är fallet med själva författarna raka motsatsen. ”En ovanligt begåvad generation”, skriver hon i förordet till Cirkelns kvadratur; ”utan att överdriva kan man säga att detta är den ärligaste och mest omedelbara litteratur i Ryssland sedan år 1917 då den ödesdigra oktoberkuppen inträffade”. 

Hon kallar den så, ”oktoberkuppen”, och beskriver sig själv som ”antikommunist”. När Natasha Perova frågar om tidningen jag kommer från och jag berättar att den är facklig blir det alltså mycket obekväm stämning. Än värre blir det när de förstår att mitt resesällskap arbetar för svenska Vänsterpartiet. Är han här för att övervaka? Inte alls, han bara reser med mig. Natasha Perova säger något på ryska till Slavnikova och frågar om partiet är kommunistiskt. Nej, svarar mitt sällskap. Alla är tysta.

Att komma till Ryssland och bekänna vänstersympatier är inte okontroversiellt. Även om enskildas syn på Sovjet varierar kraftigt är ämnet nästan alltid känsligt. Att som svensk komma och veta bättre, eller uppfattas som att man tror sig göra det, bemöts av förklarliga skäl med huvudskakningar och tvivel. Eller som här, med ren misstänksamhet. Olga Slavnikova, som hittills har pratat oavbrutet, äter nu tyst sin cheesecake och betraktar mig bakom fasettlika glasögon. Natasha Perova slår generöst ihop händerna. 

– Nej, vet ni, let’s get back to literature! 

I den unga ryska litteraturen, säger Olga Slavnikova, finns det två huvudsakliga strömningar. Dels är det ett slags dokumentär realism; berättelser baserade på verkliga händelser som författarna själva ofta deltagit i, till exempel krigen i Tjetjenien eller senare tids protester mot regeringen. Dels är det den blandning mellan realism och fantasy som ligger närmare hennes egna verk. 

– Ryskt liv har alltid varit fantastiskt. Så, vill man ge en bild av den ryska verkligheten är den här metoden mer adekvat. 

Jag föreslår att hon också använder sig av satir. I 2017 finns till exempel Tamara, en av de som blev obscent rika under 1990-talets gryende rovkapitalism. Hennes affärsidé är en upphottad begravningsbyrå vars mål är att göra den tragiska begravningsriten till en lite mer positiv historia. Olga Slavnikova invänder och säger att hon inte ser Tamara som en satirisk figur. Snarare är hon tragisk.

– Businessmänniskor, bortsett från att vara väldigt smarta, är också naiva på ett särskilt sätt. De tror att pengar är alltings gemensamma medium. När de har blivit rika drabbas de plötsligt av en önskan att göra gott, att ägna sig åt välgörenhet, och på sätt och vis är det också vad Tamara vill med sina begravningar. Hon vill försköna en sorglig händelse i livet. 

– Och så går det inte så bra. Hon blir mycket ensam.

Men kan inte en karaktär vara tragisk och komisk på samma gång? Som Tartuffe (i den franske författaren Moliéres pjäs med samma namn)?

– Det är ett annat slags konstnärligt tänkande, en annan tid. I vår tid är det helt enkelt omöjligt att ägna sig åt allegorier. En modern människa faller huvudstupa in i en helt annan värld, rakt in i filosofin och historien. Tänkandet hos en person som levde för 200 år sedan var annorlunda strukturerat. De levde på ytan av tingen.

– En bra analogi vore mellan en segelbåt och en atomdriven isbrytare. Segelbåten kan vara stor som ett operahus men rör sig bara framåt, tvådimensionellt, tack vare mänsklig muskelstyrka. Den moderna båten kan vara betydligt mindre men styrs av helt annorlunda krafter. Samma sak kan sägas om det moderna tänkandet. Det är mycket starkare, mer utvecklat.

Vad har litteraturen för uppgift gentemot det här moderna tänkandet?

– Inte särskilt många människor, men några, går igenom stora ansträngningar för att utveckla sina intellektuella förmågor. De vill läsa böcker som hjälper dem att förändras och växa. Den moderna litteraturens roll är att bilda ett partnerskap med dessa läsare. 

– Tyvärr vill majoriteten bara bli underhållna, och de kommer nog fortsätta vara… outvecklade. Men om en bok lyckas göra en tänkande människa gladare och uppenbara något nytt i hans verklighet, visa något han inte sett förut, har den infriat sina föresatser. Det här är mer eller mindre samma roll som litteraturen spelade på 1900- och 1800-talen. (Hon pratar om seriös litteratur, tillägger Natasha Perova och ger mig en blick.)

– Men skillnaden mellan avancerade och vanliga läsare är inte så stor i dag, inte som tidigare när den var ett slags social gräns. I dag blir man avancerad eller inte beroende på vad man själv vill. Det har inte med familjebakgrund att göra.

Jag är inte så säker på att hon har rätt i det sista påståendet. Men jag frågar om det finns ett självändamål i att skapa fler avancerade läsare, eller om beståndet aktivt ska hållas nere. 

– Självklart måste vi öka deras antal, men jag tror inte det är möjligt att ha hur många som helst. Det finns begåvade läsare och det finns begåvade författare, och vi vet att det inte kan finnas för många författare. Men med det sagt ska det inte glömmas att vi som har hand om Debutpriset varje år läser många tusen manuskript från hela Ryssland.

Under Sovjet var det inte särskilt vanligt att unga människor publicerades. För att tävla om Debutpriset måste man vara under 35; till för bara ett par år sedan var åldersgränsen så låg som 25. Olga Slavnikova hävdar att dagens unga författare är ”den första verkligt fria generationen ryssar”, vilket tillåter dem att skriva om vad de vill utan hänsyn till en särskild organisation eller grupp. Exempelvis blir homosexualitet allt mer populärt att behandla. Men den politiska makten är generellt är ett sänke.

– De tror att de hjälper litteraturen, men det gör de inte. Hittills har det bara varit privata stiftelser som gjort något konkret för kulturen, för de sjuka, för människors verkliga problem.
 

Jag frågar Olga Slavnikova vad hon själv läser. Hon gestikulerar åt den omöjliga frågan men säger att hon just nu, något överraskande, är förtjust i den norske deckarförfattaren Jo Nesbø.

– Fast han skriver märkliga saker om Ryssland i sina böcker. I Gengångare finns en karaktär som kommer från Nizjnij Tagil i Uralbergen dit han drömmer om att flytta igen. Men Nizjnij Tagil specialiserar sig på kopparbruk, till och med snön är orange. Man måste vara galen för att vilja bo där! De enda som gör det är de som måste på grund av sina jobb.

I praktiken, menar hon, blir det alltid fel när folk skriver om Ryssland.

– Människor från andra länder förstår sällan essensen i det ryska livet. Om det är något de inte begriper skyller de på ”den mystiska ryska själen” och låter det stanna där. Natasha här (kärleksfull blick) brukar säga att denna mystiska ryska själ är ett resultat av dåliga översättningar!

– Samma mekanism, delvis fördomar, delvis klichéer, gäller Putin. Den verklige Putin är inte alls den komiska avbild som skapats i propagandasyfte. Jag har träffat honom flera gånger och sett honom i ögonen och kan med stor övertygelse säga att detta inte är den sortens man som är rädd för Pussy Riot.

Vad tänker du om honom?

– Att han är cynisk och pragmatisk, men väldigt mäktig. Han kom till makten ganska oväntat och utan en rimlig bild av vad som skulle möta honom. Han började misstro sina kolleger, litade bara på en liten krets familj och vänner, vilket har resulterat i stelhet både politiskt och i samhället. Ingen byts någonsin ut och nu sitter han där som i ett fängelse. 

– Det är självklart att Putin måste bort. Men det finns ingen som ersätter honom, ingen uppenbar ledare, inget uppenbart program som Ryssland ska följa. Det finns en regel som säger att det blir sämre innan det blir bättre, men hur mycket sämre? Förändringens pris är värt att fundera över. 

I 2017 är det tydligt att författaren har vissa mardrömsscenarion. Gamla politiska motsättningar kommer till ytan när hela landet förbereder sig inför hundraårsjubiléet av revolutionen. Vid ett tillfälle är protagonisten Krylov på plats vid en stor stadsfest när terrorister slår till och lyckas ta livet av ett tiotal människor. I paniken försvinner kvinnan han är kär i och som han vare sig har namn eller telefonnummer till: de bestämmer tid och datum för nästa träff när de ses.

– Rysslands plågsamma historiska erfarenhet är att kommunister tar det folk har skapat och hävdar det för sig själva. De bara uppenbarar sig på scenen och tar makten. Jag vill inte att det ska hända igen.

Olga Slavnikova rör sorgset i sitt kaffe. Hon förklarar att hon inte vill vara någon profet, inte förutspå saker. Om det vill sig illa kan det leda till att hon måste emigrera, och det vill hon inte alls.

– Jag älskar Ryssland, jag älskar Moskva, jag älskar Uralbergen. Att bara för en sekund föreställa mig att jag skulle tvingas bort och aldrig få se det igen är fruktansvärt.

Hos de unga författarna ser framtidstron annorlunda ut. Natasha Perova berättar att många av dem är kommunister. 

– Det var verkligen en upptäckt för mig. Med en av förra årets Debutvinnare var det extra anmärkningsvärt. En väldigt rar flicka, väldigt intelligent och begåvad – och så är hon övertygad kommunist! 

Hon skakar på huvudet i en blandning av trötthet och förundran. Slavnikova säger att hon länge hade en dröm om ett litterärt sammanhang där vare sig politik, nationalitet eller sexuell läggning skulle spela roll, där det enda viktiga var ens talang. För första gången närmar man sig nu en sådan. Men hon är rädd att stora politiska förändringar kan förstöra allt som byggts upp.

– De unga författarna har många olika politiska hållningar: det är kommunister och nationalbolsjeviker, några är vänster, några höger, andra apolitiska. Ändå är de alla vänliga och stöttande mot varandra. Men som du vet så ledde 1917 till att familjer och vänner slets isär. Många olika cirklar slogs mot varandra. Den sociala situationen kan bli så laddad att folk börjar bråka.

– Det är inte särskilt bra när livet kräver av författaren att han ska vara en hjälte. En författare ska skriva, beskriva livet, inte delta i några strider. Han ska hålla sig borta och bara observera utifrån. En författare bör befinna sig i en situation där det är farligt för honom att inte rapportera sanningen.