Den mystiska ryska litteratursjälen

Våren har kommit till Moskva. Det är dagen före Segerdagen, det traditionsenliga firandet av tyskarnas kapitulation 1945. Efter president Vladimir Putins tillträde år 2000 har saker och ting eskalerat. Nu är Röda torget stängt i flera dagar innan för att förbereda en påkostad militärparad som bara inbjudna delegater har tillträde till. Flygvapnet har kallats in för att skicka upp kemiska substanser som förhindrar regn.

Hos allmänheten varierar intresset. En ung man jag pratar med säger att han och alla han känner brukar använda långhelgen till att åka ut till sin datja (sommarbostad). Det är ändå samma sak varje år, tycker han. Man har sett det förut.

Jag står på Pusjkintorget och väntar på författaren Olga Slavnikova. Tills nyligen har hon varit relativt okänd för svenska läsare. Men i år har hennes stora roman 2017 kommit i översättning på Ersatz förlag. Boken belönades med det ryska Bookerpriset när den kom ut 2006 och är egentligen omöjlig att säga något substantiellt om – den lever helt mellan sina pärmar, där det ömsom är dystopiska ädelstensexpeditioner i bergskedjor, ömsom någon som förälskar sig i ett mytologiskt väsen. 

Märkvärdigast av allt är Slavnikovas språk. Jag har sällan sett någon använda metaforen så frimodigt som hon gör. Det är som att hon inte alls delar in tingen i kognitiva kategorier; hjärnan är för kraniet ”likt en boll av tvätt i en tvättmaskinstrumma”, en mans kropp ”fyllde upp den vita skjortan likt mjöl i en plastpåse”, en annan ler ”som om han hade öppnat en till hälften smält chokladpralin”.  

Nästan lika intressant är antologin Cirkelns kvadratur, också den nyligen utkommen på Ersatz. Här samlas texter av vinnare av det prestigefulla Debutpriset för vilket Slavnikova är ordförande. Priset instiftades år 2000 och finansieras av den privata fonden Polokenije, vars verksamhet annars mest rör medicinska ärenden. Syftet är att lyfta fram unga litterära talanger som utöver prissumman föräras ett slags mentorskap.

Det kan de behöva. I Ryssland liksom i Sverige är det är få förunnat att livnära sig som författare. Delvis beror det på en osedvanligt komplex bokmarknad. Efter Sovjets fall 1991 försvann alla gamla distributionssystem, vilket ledde till att nya förläggare själva kunde diktera villkoren för sin verksamhet. Regionsexklusiva avtal slöts mellan förlag och inköpare. Vill man sälja en bok från ett visst förlag i till exempel Moskva måste man alltså först köpa boken från den partihandlare som har monopol på förlagets utgivning, sedan sälja den vidare själv. Priserna går upp och ingen vågar satsa på osäkra kort som outgivna författare.

När Olga Slavnikova anländer är det tillsammans med tolken Natasha Perova, koordinator för Debutpriset och ansvarig utgivare för den litterära tidskriften Glas, också den med fokus på modern rysk litteratur. Olga Slavnikova, nyrikt punkig med tunga smycken och fast blick, är övertygad om att just de många mellanhänderna är det stora problemet. Hon har själv drivit bokhandel i hemstaden Yekaterinburg och vet hur det fungerar. Grossisterna köper bara in böcker som kan sälja minst tio exemplar per dag över disk.

– I dag ser samhället, inklusive Ryssland, på litteratur som ett slags tidsfördriv. Och eftersom litteratur inte underhåller en, eller åtminstone inte har som primärt mål att göra det, sjunker upplagorna och försäljningssiffrorna. En ny författare har svårt att hitta läsare.

Via Debutpriset sörjs det för att åtminstone en liten skara får uppmärksamhet. Olga Slavnikova läser så många hon kan av de uppemot 50 000 bidrag som kommer in varje år. Om bokbranschen bekymrar henne så är fallet med själva författarna raka motsatsen. ”En ovanligt begåvad generation”, skriver hon i förordet till Cirkelns kvadratur; ”utan att överdriva kan man säga att detta är den ärligaste och mest omedelbara litteratur i Ryssland sedan år 1917 då den ödesdigra oktoberkuppen inträffade”. 

Hon kallar den så, ”oktoberkuppen”, och beskriver sig själv som ”antikommunist”. När Natasha Perova frågar om tidningen jag kommer från och jag berättar att den är facklig blir det alltså mycket obekväm stämning. Än värre blir det när de förstår att mitt resesällskap arbetar för svenska Vänsterpartiet. Är han här för att övervaka? Inte alls, han bara reser med mig. Natasha Perova säger något på ryska till Slavnikova och frågar om partiet är kommunistiskt. Nej, svarar mitt sällskap. Alla är tysta.

Att komma till Ryssland och bekänna vänstersympatier är inte okontroversiellt. Även om enskildas syn på Sovjet varierar kraftigt är ämnet nästan alltid känsligt. Att som svensk komma och veta bättre, eller uppfattas som att man tror sig göra det, bemöts av förklarliga skäl med huvudskakningar och tvivel. Eller som här, med ren misstänksamhet. Olga Slavnikova, som hittills har pratat oavbrutet, äter nu tyst sin cheesecake och betraktar mig bakom fasettlika glasögon. Natasha Perova slår generöst ihop händerna. 

– Nej, vet ni, let’s get back to literature! 

I den unga ryska litteraturen, säger Olga Slavnikova, finns det två huvudsakliga strömningar. Dels är det ett slags dokumentär realism; berättelser baserade på verkliga händelser som författarna själva ofta deltagit i, till exempel krigen i Tjetjenien eller senare tids protester mot regeringen. Dels är det den blandning mellan realism och fantasy som ligger närmare hennes egna verk. 

– Ryskt liv har alltid varit fantastiskt. Så, vill man ge en bild av den ryska verkligheten är den här metoden mer adekvat. 

Jag föreslår att hon också använder sig av satir. I 2017 finns till exempel Tamara, en av de som blev obscent rika under 1990-talets gryende rovkapitalism. Hennes affärsidé är en upphottad begravningsbyrå vars mål är att göra den tragiska begravningsriten till en lite mer positiv historia. Olga Slavnikova invänder och säger att hon inte ser Tamara som en satirisk figur. Snarare är hon tragisk.

– Businessmänniskor, bortsett från att vara väldigt smarta, är också naiva på ett särskilt sätt. De tror att pengar är alltings gemensamma medium. När de har blivit rika drabbas de plötsligt av en önskan att göra gott, att ägna sig åt välgörenhet, och på sätt och vis är det också vad Tamara vill med sina begravningar. Hon vill försköna en sorglig händelse i livet. 

– Och så går det inte så bra. Hon blir mycket ensam.

Men kan inte en karaktär vara tragisk och komisk på samma gång? Som Tartuffe (i den franske författaren Moliéres pjäs med samma namn)?

– Det är ett annat slags konstnärligt tänkande, en annan tid. I vår tid är det helt enkelt omöjligt att ägna sig åt allegorier. En modern människa faller huvudstupa in i en helt annan värld, rakt in i filosofin och historien. Tänkandet hos en person som levde för 200 år sedan var annorlunda strukturerat. De levde på ytan av tingen.

– En bra analogi vore mellan en segelbåt och en atomdriven isbrytare. Segelbåten kan vara stor som ett operahus men rör sig bara framåt, tvådimensionellt, tack vare mänsklig muskelstyrka. Den moderna båten kan vara betydligt mindre men styrs av helt annorlunda krafter. Samma sak kan sägas om det moderna tänkandet. Det är mycket starkare, mer utvecklat.

Vad har litteraturen för uppgift gentemot det här moderna tänkandet?

– Inte särskilt många människor, men några, går igenom stora ansträngningar för att utveckla sina intellektuella förmågor. De vill läsa böcker som hjälper dem att förändras och växa. Den moderna litteraturens roll är att bilda ett partnerskap med dessa läsare. 

– Tyvärr vill majoriteten bara bli underhållna, och de kommer nog fortsätta vara… outvecklade. Men om en bok lyckas göra en tänkande människa gladare och uppenbara något nytt i hans verklighet, visa något han inte sett förut, har den infriat sina föresatser. Det här är mer eller mindre samma roll som litteraturen spelade på 1900- och 1800-talen. (Hon pratar om seriös litteratur, tillägger Natasha Perova och ger mig en blick.)

– Men skillnaden mellan avancerade och vanliga läsare är inte så stor i dag, inte som tidigare när den var ett slags social gräns. I dag blir man avancerad eller inte beroende på vad man själv vill. Det har inte med familjebakgrund att göra.

Jag är inte så säker på att hon har rätt i det sista påståendet. Men jag frågar om det finns ett självändamål i att skapa fler avancerade läsare, eller om beståndet aktivt ska hållas nere. 

– Självklart måste vi öka deras antal, men jag tror inte det är möjligt att ha hur många som helst. Det finns begåvade läsare och det finns begåvade författare, och vi vet att det inte kan finnas för många författare. Men med det sagt ska det inte glömmas att vi som har hand om Debutpriset varje år läser många tusen manuskript från hela Ryssland.

Under Sovjet var det inte särskilt vanligt att unga människor publicerades. För att tävla om Debutpriset måste man vara under 35; till för bara ett par år sedan var åldersgränsen så låg som 25. Olga Slavnikova hävdar att dagens unga författare är ”den första verkligt fria generationen ryssar”, vilket tillåter dem att skriva om vad de vill utan hänsyn till en särskild organisation eller grupp. Exempelvis blir homosexualitet allt mer populärt att behandla. Men den politiska makten är generellt är ett sänke.

– De tror att de hjälper litteraturen, men det gör de inte. Hittills har det bara varit privata stiftelser som gjort något konkret för kulturen, för de sjuka, för människors verkliga problem.
 

Jag frågar Olga Slavnikova vad hon själv läser. Hon gestikulerar åt den omöjliga frågan men säger att hon just nu, något överraskande, är förtjust i den norske deckarförfattaren Jo Nesbø.

– Fast han skriver märkliga saker om Ryssland i sina böcker. I Gengångare finns en karaktär som kommer från Nizjnij Tagil i Uralbergen dit han drömmer om att flytta igen. Men Nizjnij Tagil specialiserar sig på kopparbruk, till och med snön är orange. Man måste vara galen för att vilja bo där! De enda som gör det är de som måste på grund av sina jobb.

I praktiken, menar hon, blir det alltid fel när folk skriver om Ryssland.

– Människor från andra länder förstår sällan essensen i det ryska livet. Om det är något de inte begriper skyller de på ”den mystiska ryska själen” och låter det stanna där. Natasha här (kärleksfull blick) brukar säga att denna mystiska ryska själ är ett resultat av dåliga översättningar!

– Samma mekanism, delvis fördomar, delvis klichéer, gäller Putin. Den verklige Putin är inte alls den komiska avbild som skapats i propagandasyfte. Jag har träffat honom flera gånger och sett honom i ögonen och kan med stor övertygelse säga att detta inte är den sortens man som är rädd för Pussy Riot.

Vad tänker du om honom?

– Att han är cynisk och pragmatisk, men väldigt mäktig. Han kom till makten ganska oväntat och utan en rimlig bild av vad som skulle möta honom. Han började misstro sina kolleger, litade bara på en liten krets familj och vänner, vilket har resulterat i stelhet både politiskt och i samhället. Ingen byts någonsin ut och nu sitter han där som i ett fängelse. 

– Det är självklart att Putin måste bort. Men det finns ingen som ersätter honom, ingen uppenbar ledare, inget uppenbart program som Ryssland ska följa. Det finns en regel som säger att det blir sämre innan det blir bättre, men hur mycket sämre? Förändringens pris är värt att fundera över. 

I 2017 är det tydligt att författaren har vissa mardrömsscenarion. Gamla politiska motsättningar kommer till ytan när hela landet förbereder sig inför hundraårsjubiléet av revolutionen. Vid ett tillfälle är protagonisten Krylov på plats vid en stor stadsfest när terrorister slår till och lyckas ta livet av ett tiotal människor. I paniken försvinner kvinnan han är kär i och som han vare sig har namn eller telefonnummer till: de bestämmer tid och datum för nästa träff när de ses.

– Rysslands plågsamma historiska erfarenhet är att kommunister tar det folk har skapat och hävdar det för sig själva. De bara uppenbarar sig på scenen och tar makten. Jag vill inte att det ska hända igen.

Olga Slavnikova rör sorgset i sitt kaffe. Hon förklarar att hon inte vill vara någon profet, inte förutspå saker. Om det vill sig illa kan det leda till att hon måste emigrera, och det vill hon inte alls.

– Jag älskar Ryssland, jag älskar Moskva, jag älskar Uralbergen. Att bara för en sekund föreställa mig att jag skulle tvingas bort och aldrig få se det igen är fruktansvärt.

Hos de unga författarna ser framtidstron annorlunda ut. Natasha Perova berättar att många av dem är kommunister. 

– Det var verkligen en upptäckt för mig. Med en av förra årets Debutvinnare var det extra anmärkningsvärt. En väldigt rar flicka, väldigt intelligent och begåvad – och så är hon övertygad kommunist! 

Hon skakar på huvudet i en blandning av trötthet och förundran. Slavnikova säger att hon länge hade en dröm om ett litterärt sammanhang där vare sig politik, nationalitet eller sexuell läggning skulle spela roll, där det enda viktiga var ens talang. För första gången närmar man sig nu en sådan. Men hon är rädd att stora politiska förändringar kan förstöra allt som byggts upp.

– De unga författarna har många olika politiska hållningar: det är kommunister och nationalbolsjeviker, några är vänster, några höger, andra apolitiska. Ändå är de alla vänliga och stöttande mot varandra. Men som du vet så ledde 1917 till att familjer och vänner slets isär. Många olika cirklar slogs mot varandra. Den sociala situationen kan bli så laddad att folk börjar bråka.

– Det är inte särskilt bra när livet kräver av författaren att han ska vara en hjälte. En författare ska skriva, beskriva livet, inte delta i några strider. Han ska hålla sig borta och bara observera utifrån. En författare bör befinna sig i en situation där det är farligt för honom att inte rapportera sanningen.

Publicerad Uppdaterad
18 timmar sedan
– Lagstiftningens konstruktion skapar därmed en rättslig osäkerhet som förstärker mannens kontroll och försvårar för kvinnan att agera, säger Terrafems generalsekreterare Bernardita Núñez. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Fredrik Sandberg /TT. Skärmdumpar: Regeringen. Montage: Arbetaren

Kvinnojourer larmar: Vålds­utsatta rädda att utvisas med förövaren

Arbetaren granskar. Tidöpartiernas migrationspolitik riskerar att ytterligare låsa fast våldsutsatta kvinnor i relationer med förövaren. Kvinnorättsjurister delar en oro för att vandelsförslagen och anhörigutvisningar kan medföra dubbel bestraffning – och våldsamma män kan använda utvisning som ett reellt hot.

Arbetaren har varit i kontakt med ett tiotal jurister med expertis inom området. En av de mest namnkunniga är advokaten och föreläsaren Rebecca Lagh.

Rebecca Lagh. Foto: David Lagerlöf

– I och med de vandelsförslag som ligger nu så försämrar man för våldsutsatta kvinnor genom migrationspolitiken. Om en man ska utvisas och kvinnan är anhörig så utvisas hon med. Då kanske man inte anmäler, för om han döms för våldtäkt mot mig, eller andra våldsbrott, så leder det till utvisning, säger hon.

Juristen Jenni Stavare har en bakgrund inom både migrationsrättsliga frågor och kvinnorätt och berättar att detta används som en del av det psykiska våldet. 

– Att det kan påverka barnens rätt att växa upp här. Det finns inte en kvinna som inte är medborgare i Sverige som inte har frågat mig ”påverkar det här mitt uppehållstillstånd på något sätt? Min man hotar att de kommer slänga ut mig ur Sverige”, och så vidare, säger hon. 

Vågar inte anmäla våld – vandelsprövning oroar

Till och med Sverigedemokraterna har sviktat om utvisningar av barn som uppmärksammats i media år. Men för att väcka folkligt motstånd krävs tydliga exempel som människor kan relatera till. Och det kan inte alla vara.

Jenni Stavare. Foto: Harald Nilsson

2023 kom en avhandling av Lisa Kerker från Lunds universitet som med hjälp av rättsfall visade hur rättsskyddet för våldsutsatta kvinnor från så kallat tredje land fungerade i förhållande till vistelserätten. I ett av fallen uppgav kvinnan att hon efter fyra månader i Sverige började utsättas för kraftigt våld. Mannen misshandlade henne minst tio gånger i månaden. Samtidigt hölls hon isolerad och om hon lämnade huset medan mannen var borta rapporterade en vän till honom. Mannen hotade kvinnan bland annat med att hon kunde bli utvisad.

Problemet har alltså inte varit okänt, men oron växer i och med skärpningarna av migrationslagstiftningen och kommande vandelsprövning. 

Rättslig osäkerhet stärker mannens kontroll

Kvinnojourerna Terrafem, Somaya och Lex Femme har alla haft kontakt med kvinnor som undviker att anmäla våld på grund av rädsla för utvisning.

– Det är vanligt bland våra klienter att man har en rädsla för att berätta om sin utsatthet, inklusive att anmäla, om man är här på anknytning till våldsutövaren, säger Maria Jonsson som är verksamhetschef på Somaya.

En av dem som länge varit engagerad i frågan är Bernardita Núñez som är generalsekreterare på nätverket Terrafem.

Bernardita Núñez, generalsekreterare på nätverket Terrafem. Foto: pressbild

– Många av de kvinnor som söker stöd hos oss har tidsbegränsade uppehållstillstånd eller befinner sig i en anknytningsprocess. I dessa situationer används hot om utvisning som ett effektivt maktmedel. Lagstiftningens konstruktion skapar därmed en rättslig osäkerhet som förstärker mannens kontroll och försvårar för kvinnan att agera.

Hon konstaterar att det finns lagrum i utlänningslagen för fortsatt uppehållstillstånd om relationen upphör på grund av allvarlig kränkning eller våld. Men det kräver att det finns en tydlig koppling mellan våldet och separationen, samt att våldet kan styrkas. Det gör att kvinnor med uppehållstillstånd som är tillfälliga eller kan återkallas befinner sig i en osäker position när de överväger att lämna och anmäla. Nätverket möter inte sällan kvinnor som avstår från att anmäla våld mot dem av rädsla för att bli av med sin rätt att stanna i landet.

– Denna oro har funnits under lång tid, men har fördjupats i takt med skärpningar och förslag inom migrationslagstiftningen.

”Patriarkalt och rasistiskt förtryck som samspelar”

Stockholms Tjejjours jurister ser mycket kritiskt på regeringens migrationspolitik, inklusive vandelsförslagen. I ett mejl till Arbetaren konstaterar de att de arbetar intersektionellt och att det finns flera parametrar att väga in i problematiken.

”I detta fall handlar det om patriarkalt och rasistiskt förtryck som samspelar. Tjejer som befinner sig i en våldsutsatthet drar sig ofta för att berätta om och anmäla sin våldsutsatthet, oavsett om hon riskerar utvisning eller inte. När det dessutom finns ett hot om att hon eller någon av hennes närstående kan komma att tvingas lämna landet finns det som vi ser det en överhängande risk att hon avstår från att berätta om sin våldsutsatthet eller anmäla”, skriver de till Arbetaren. 

Vidare ser de påtagliga risker för godtyckliga bedömningar genom vandelsförslagen, vilket skulle innebära hot mot rättssäkerheten. Bland annat vänder de sig mot den initiala idén om att involvera prostitution i vandelsprövningarna, men det har regeringen nu tagit bort.

Terrafem: ”Inget parti vill ändra på detta”

Terrafem har under sina 25 år försökt uppmärksamma och påverka lagstiftningen, men upplever att intresset för de berörda kvinnorna är begränsade i dagens samhällsklimat. De har mött Kvinnofridsrådet tillsammans med statsminister Ulf Kristersson, justitieminister Gunnar Strömmer med flera, men menar att reaktionen uteblev. 

Bernardita Núñez känner sig uppgiven efter kvinnofridsrörelsens enträgna påstötningar sedan 1980-talet. Hon konstaterar att man nu skickar tillbaka kvinnor till Iran och Afghanistan, med hänvisningar till att de har män som kan sörja för dem där. Ett resonemang som inte skulle vara gångbart i Sverige. 

– De har ingen relation till vad de pratar om. Det finns, de vill inte se sambandet, säger Bernardita Núñez. 

Också hon menar att det finns många fall där män utnyttjar det faktum att kvinnorna befinner sig i beroendeställning. Hon har även mött kvinnor som tvingats in i prostitution, fastän de migrerat med löften om helt andra liv. De senaste fyra åren verkar inget ha gått åt rätt håll, enligt Bernardita Núñez. 

– Nu är det fruktansvärt. Jag har hört så många ledsna kvinnor i så många år att jag trodde inte att det skulle vara möjligt. Jag var naiv, jag trodde att det skulle hända någonting positivt. Framför allt gäller det anhöriginvandring, säger hon.

– Många är jätterädda nu och vågar inte tala med journalister. 

Bernardita Núñez säger att hennes förslag till lösning kan verka extremt i rådande diskussionsklimat, men handlar om att ge kvinnan möjligheter att sluta vara beroende av den man som hämtat hit henne.  

– Dessa män som hämtar kvinnor och misshandlar dem gör det för att det ger dem makt. ”De måste lyda mig och göra precis som jag säger.” De som kommer hit skulle kunna kan beviljas permanent uppehållstillstånd om de får en rimlig tid på sig att klara sig själva. För att du har blivit utsatt för ett brott i vårt fina land. Som människa behöver hon stöd, men politikerna tänker inte logiskt.

Ansvariga ministrar ställer inte upp på intervju

Arbetaren har gjort upprepade försök att få ett bemötande av justitieminister Gunnar Strömmer (M), men har inte fått någon återkoppling. Migrationsminister Johan Forssell (M) ställde inte upp på intervju. Han fick ett antal frågor skickade till sig (se faktarutan) som han lät sin pressassistent svara på via mejl:

”Det är en prioriterad uppgift för regeringen att bekämpa mäns våld mot kvinnor, och det är något som regeringen gör aktivt på flera olika områden.

För att just motverka en inlåsningssituation där en kvinna inte vågar anmäla eller känner sig tvungen att stanna kvar i en våldsam relation finns det ett undantag som möjliggör för henne att få ett förlängt tillstånd. Ett fortsatt uppehållstillstånd tidsbegränsas i 13 månader utan en möjlighet att förlänga på samma grund. Det följer av en lagändring som genomfördes av den förra regeringen 2021. Det finns däremot en möjlighet att söka ett annat uppehållstillstånd. För att kunna få ett annat uppehållstillstånd krävs att personen har skäl att beviljas det. Det är t.ex. möjligt att beviljas ett uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter. Enligt utlänningslagen ska ett uppehållstillstånd som huvudregel sökas och beviljas innan inresa till Sverige, men även här finns det undantag. Det är Migrationsverket och ytterst domstolarna som bedömer när undantaget är tillämpbart och om det finns skäl att bevilja ett annat uppehållstillstånd. Detsamma gäller för anhöriga i de fall då anknytningspersonen utvisas och anknytningen tidigare brutits på grund av våld.”

Våldsutsatta kvinnor kan tvingas lämna landet efter seperation

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Bianca Ingrosso och Alexandra Urisman Otto
Kvällstidningarna rapporterar om att Bianco Ingrossos relation med en miljardär är över, samtidigt som klimatkrisen accelererar. Foto: Henrik Montgomery/TT, Annika Hammerschlag och Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Bianca Ingrosso är singel och havet hetare än någonsin

Medan isarna smälter, korallreven förloras och vi närmar oss allt fler tippningspunkter väljer journalistiken att drunkna i kändisskvaller.

Är det någon annan än jag som tycker att det känns som att man går omkring i ett hus där vardagsrummet står i lågor, det är bajsöversvämning på hela toan och vattnet forsar ur kranen i köket – samtidigt som ingen riktigt pratar om något av det?

Den globala medeltemperaturen i haven är nästan uppe på de rekordnivåer från 2024 som forskarna då beskrev som ”chockerande”. Det här kan vara ett tecken på något som allt fler har varnat för de senaste veckorna: att det senare i år kan komma en Godzilla-variant av väderfenomenet El Niño, som i sin tur innebär ökad risk för en väldig massa obehagliga saker. Som torka i till exempel Australien, kraftiga skyfall i Sydamerika eller rubbade skördar på många olika håll. Som om det vrickade globala livsmedelssystemet (där hundratals miljoner människor svälter, en tredjedel av all producerad mat slängs och miljarder människor lider av fetma) behövde en extra massiv utmaning.

Dessutom skulle det med största sannolikhet innebära nya globala medeltemperaturrekord.

James Hansen: Uppvärmningen accelererar

Men hörni, hörde ni förresten om Bianca Ingrosso? Hon var, enligt Aftonbladet, ”kär och dejtade en kille.” Men nu, berättar hon själv (i tredje person) på sin vlogg, är det över:

”Bibbi är singel”, ska hon ha sagt och det var med största sannolikhet kvällstidningarnas mest lästa nyhet i går.

Förlåt, jag kom av mig lite. Det gjorde också svenska medier efter alla ”satsningar” på klimatjournalistik i kölvattnet av Greta Thunbergs skolstrejkrörelse för vad som känns som en hel evighet sedan. Och nog synd är det att alla redaktioner – även om de säger att de gör motsatsen – drar ner på sin bevakning av den lilla ”frågan” planetens livsuppehållande system. Nu när den behövs mer än någonsin. 

För en av världens förmodligen genom tiderna mest välrenommerade klimatforskare, James Hansen, varnar för att havstemperaturerna är ett tecken på något annat än bara Godzilla-strömmarna: att uppvärmningen accelererar och att läget är betydligt värre än vad etablerade modeller tidigare har förutspått.

Närmar oss allt fler tippningspunkter

Så samtidigt som Bianca Ingrosso sörjer att hon inte längre är ihop med miljardären hon nyligen åkte privatplan, yacht och bodde på ”lyxigt spahotell” med i Thailand – this is what you need to know:

Det finns en tidsfaktor när det gäller klimatkrisen – och tiden är ute. Vi har passerat tröskeln för alla världens korallrev, de är förlorade. Vi är oerhört nära flera andra, helt avgörande, tippningspunkter. Bland annat finns en risk för abrupt thaw, plötslig upptining, av permafrosten. När den tinar sätts processer igång i marken som leder till utsläpp av stora mängder nya växthusgaser – det blir ännu varmare. Avsmältningen av isarna på Grönland och i Västantarktis ligger enligt forskarna sannolikt vid omkring 1,5 graders uppvärmning. Tillsammans kan de ge en långsiktig havsnivåhöjning på över tio meter. Jag repeterar: TIO METER.

Varje dag som vi lever som vi lever, innebär ytterligare död, lidande och katastrof för de mest sårbara – redan nu – och alla andra människor som någonsin ska leva på den här planeten efter oss. Vi har ingen moralisk rätt att skada dem på det sätt som vi gör. Varken du, jag eller Bianca Ingrosso.

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

Allt fler svenska arter rödlistas: ”Oroväckande”

Utsläpp motsvarande 84 länder efter två veckors krig

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan

Greta och Alexandra: En svältande renkalv i garaget

Vårdagjämningen har passerat och vi har rest vidare! Hittills har vi besökt: 

Ett gäng platser längs röda tunnelbanelinjen i Stockholm, Gävle, Umeå och Vännäs, Murjek, Jokkmokk och Forshällan, Kiruna, Vittangi, Västerås, Örebro och Södertälje. 

Som ni märker är det än så länge bara möten från en bråkdel av dessa platser som hunnit ta plats i bloggen. Det kommer mera! 

Det publiceras också en hel del andra texter på Vad fan ska man göra-temat. Till exempel den första av Arbetarens Väljarintervjuer som finns att läsa här. Och min (Alexandras) analys av den årliga journalistiska genomklappningen i samband med Klimatpolitiska rådets rapport här.

SimmonÁilu i Forshällan: ”Jag har stridit för samisk folkrätt”

Nu till intervjun från Forshällan utanför Jokkmokk där vi fick sitta vid köksbordet hemma hos Julia och SimmonÁilu, tillsammans med dem och vännen Jannie, som bor i huset intill.

Innan vi slog oss ner hade vi fått hälsa på en renkalv – miesie på samiska – som fått ett tillfälligt hem i garaget. Han såg upp på oss med frågande, mörka ögon samtidigt som vi i vår tur såg på hur Jannie försåg honom med foder och klappade honom mellan hornen. Hon hade hittat honom i hjorden ett par veckor tidigare, utmärglad och skadad. Nu var hans bakben lindat och hon fick hjälpa honom både att ställa sig upp och lägga sig ner. Han åt och var i bättre skick än när hon tagit hem honom, men ännu var vägen lång för att få den lille frisk igen. Jannie var osäker på hur det skulle gå.

Inne i huset drack vi te, åt fruktsallad och jag frågade om de ville ge sin syn på det politiska läget i Sverige. SimmonÁilu tänkte på framtiden för hans och Julias snart tvåårige son, som låg och sov i rummet intill. 

– Jag har stridit för samisk folkrätt, för folkrättsliga frågor, hela mitt vuxna liv på olika sätt. Mot kapitalistiska intressen. Till exempel gruvdrift och skogsbruk som sliter sönder våra traditionella marker. Men när det kommer in ett fascistiskt parti i regeringsbildning, då sprider det sig nedåt i byråkratin. Ner i nämnder. Och nämnderna väljer tjänstemän och så vidare, sa han. 

– Det går kanske inte så fort men om det politiska klimatet fortsätter i fascistisk anda så kommer ju min son inte kanske ens strida för sin rätt att leva det traditionella livet som jag lever utan kanske sin rätt att ens leva. Det är jag genuint orolig för.

När SimmonÁilu tystnade tog Julia vid:

– Det är pengarna som styr allt i dag. Man kan inte längre kalla det demokrati när de som sitter i nämnder, i styrelser, i folkvalda plenumsalar… När de inte driver egna frågor utan frågor som de tror att de med pengar kommer gilla. Man har tappat bort demokratin och står inte upp för sina egna saker längre. Utan man står upp för andras rätt att expandera, sa hon.

– Varför är det så många som finner sig i det? Att fortsätta jaga mer pengar och makt. Varför jagar man någonting som är så destruktivt när det finns så mycket annat i livet som faktiskt är värt att leva för? Man missar hela poängen på något vis. 

Julia i Forshällan: ”Vi skulle kunna vara självförsörjande”

Både i Sverige som helhet, men också inom det samiska samhället, saknas ofta tron på att det går att förändra på djupet, resonerade Julia.

– Vi har skogar, vi har färskvatten, vi skulle kunna vara självförsörjande och ha ett fullt fungerande samhälle. Men ändå så väljer vi till exempel att först exportera el för att sedan importera den dyrare – för att någon ska få en vinst. Vi väljer att vara en del i ett destruktivt kapitalistiskt system och vi lär oss i skolorna att det här är sättet att leva. Men vem är det som bestämmer det? Hur blev det så? Det känns som att vi har gått vilse, sa hon. 

– Inte ens i det samiska samhället pratar man för våra rättigheter, för vad vi vill. Utan redan från början börjar man blanda ihop det med vad andra vill. Man ska ta hänsyn till skogsindustrin, man ska ta hänsyn till företagarna, man ska ta hänsyn till vad jägarna säger… Redan innan vi ens har fått säga vad vi vill, så börjar vi berätta hur vi ska kunna anpassa oss. Och då har man stängt alla möjligheter till något nytt. Vi får inte ens drömma om ett eget samhälle utifrån våra förutsättningar. 

Ett barnskrik avbröt oss för en stund. Medan föräldrarna hjälptes åt att få familjens yngsta att somna om, tog vi mer fruktsallad. När alla var tillbaka igen talade vi om motståndskraft, resiliens. 

I höstas kunde min tidigare kollega Peter Alestig rapportera att nästan alla länsstyrelser hade skrotat arbetet med att rusta Sverige för värre översvämningar, skred och ras. Men vid sidan av myndigheternas arbete finns också annat som kan vara avgörande för att vi ska vara redo för det som kommer. Och här finns mycket att lära från urfolken.

Jannie:

– Som samer kan vi tycka olika men vi kommer ändå lyssna på varandra. Du har chans att övertyga mig till en annan åsikt för vi har ett gemensamt mål: Vi bryr oss om vad renen behöver. Jag är beredd att ändra mig om du har en bättre idé. Den flexibiliteten finns i renskötseln och den förmågan har vi därför också i andra frågor.

”Ingen majoritetsregering skulle vakta mina frågor”

Det här är ett sätt att hålla ihop och utvecklas tillsammans, beskrev Jannie och pekade på hur något motsvarande saknas i den svenska majoritetskulturen.

– Folk känner ju inte sina grannar. Du har ju inte ens ett community med dem som du ser varje dag. På så sätt är motståndskraften en helt annan i den samiska befolkningen.

Jag vände mig till SimmonÁilu igen. Det kändes som att vi inte var helt klara med hans oro inför sonens framtid. 

Kan du vara mer konkret, vad är det du är orolig för?

– Oavsett vilken regeringsbildning som sker, så tillhör jag en minoritet i en minoritet. Jag är renskötande same. Som same är man minoritet och som renskötare är man minoritet av en minoritet. Så det finns ingen majoritetsregering som någonsin skulle vakta mina frågor, så att säga, sa han. 

– Om man går då till risken för nästa generation. När fascismen får allt större spridning i samhället så kommer det inte bara handla om land, utan då… Ja, det är ju bara fantisera utifrån när fascismen senast var fullt aktiv.

Så mörkt får vi avsluta rapporteringen från samtalet i köket i Forshällan och återkommer från en annan ort i nästa inlägg. 

På temat tungt, förresten: Efter att vi lämnat Sàpmi kom det sorgliga beskedet att kalven, miesie, inte klarade sig. Jannie skrev själv på sin Instagram:

“Gæjtoe för allt du var.

För allt du lärt mig.

För att du kom till just mig.

För allt du visade.

För allt gos.

För all glädje.

Miesie lärde mig att kommunicera på ett djupare plan.

Han lärde mig, gav mig kunskap på andra frekvenser.”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan
Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå
Timmerbilar och tåg hindrades från att ta sig in till SCA:s massafabrik i Timrå på onsdagsmorgonen. Foto: Christofer Kebbon

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

En blockad inleddes under onsdagsmorgonen mot skogsbolaget SCA:s massafabrik Östrand i Timrå. Bakom aktionen låg klimataktivister från nätverket Skogsuppropet.

– SCA är värst i klassen, säger Skogsuppropets talesperson Alva Danielsson i ett mejl till Arbetaren.

Blockaden, där aktivisterna bland annat kedjade fast sig vid järnvägsspår och grindar, är en del i Skogsuppropets pågående kampanj mot skogsjätten SCA som trots hård kritik fortsätter att avverka Sveriges sista naturskogar.

Skogsstyrelsen: Avverkningen av naturskogar måste upphöra

Nyligen släpptes en rapport från Skogsstyrelsen som visar att avverkningen av naturskogar omedelbart måste upphöra. Trots det har avverkningstakten i Sverige tvärt om fyrdubblats. Vilket fått miljöorganisationer att rasa.

– I enlighet med Skogsstyrelsens senaste rapport kräver vi att all avverkning av de sista naturskogarna upphör. I stället behöver vi skydda det som ännu finns kvar, och titta på hur vi kan restaurera det som redan förstörts, säger Alva Danielsson.

Polis som kallades till platsen begärde ett stopp för all tågtrafik i området där aktivisterna kedjat fast sig. Stoppet hävdes dock vid 10-tiden på förmiddagen. Enligt Sundsvalls Tidning upplöste aktivisterna själva blockaden och de som låst fast sig ska ha förhörts av polis på plats innan de senare släpptes.

Allt fler svenska arter rödlistas: ”Oroväckande”

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

En annan värld växer när maskinerna står stilla i skogen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan
Det här är Jesper Lundbys första veckovers i Arbetaren. Foto: TT, montage: Arbetaren

Veckovers: Kris i befolknings­frågan

Skicka en som jobbar på äldreboende
till Afghanistan och dom rättroende.

Skicka en sjuksyrra, som betalar skatt,
från kirurgen till Somalia över en natt.

Skicka en personlig assistent
till arbetslöshet i Tasjkent.

Skicka en distrikta, innan hon flyr igen,
till etnisk förföljelse i Syrien.

Vi skulle en Örebro-undersköterska utvisa,
men Rickard hann före oss till Risbergska.

Skicka en sjukhuskock som kom hit som barn
från Gävle till mullorna som styr Iran.

Skicka polisen till Falu lasarett
för att gripa en som röntgar skelett.

Ja arrestera hela jävla hemtjänsten
och sparka dom ända till gränsen.

Pengarna vi ålagt vårdsektorn att bespara
ger vi Bert Karlsson och Ahmed al-Sharaa.

Jesper Lundby: ”Livet i sig är ganska politiskt”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
7 dagar sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) menar att föräldrar behöver se till att deras barn får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” Foto: Wikimedia commons, Fredrik Sandberg/TT, Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Barnens skärmtid är en klassfråga

Debatten kring skärmtid kretsar i princip enbart kring barn och ungas välmående. Och naturligtvis är ungas hälsa – både fysisk och psykisk – otroligt viktig. Men skärmtid kan inte reduceras till blått ljus, gamnacke, övervikt eller skadligt innehåll, det är långt mer komplext än så, menar Magnus Johansson, doktor i medie- och kommunikationsvetenskap.

I debatterna kring skärmtid saknas ofta familjers vardagsliv, och om det någon gång syns, är det via olika experter eller föräldrainfluencers. Det är inte ovanligt att den grå, trista och rutinfyllda vardagen får ge massmedial plats åt större strukturella frågor som klimathotet eller ekonomiska kriser. Och oftast med all rätt. Men en förståelse för vardagens dynamiska, ojämlika och konfliktfyllda dimensioner ger också ökade insikter i hur vi kan ge bredd åt många debatter, inte minst de som kretsar kring familjelivet. Skärmtid – detta omdiskuterade, problematiska och kritiserade begrepp – speglar kanske detta mer än något annat nutida fenomen.

Jag har under många år forskat på skärmtid och familjeliv, och har sett återkommande mönster hos många föräldrar. Många menar att de diskussioner som förs och de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten har lagt fram är mycket svåra att följa och förhålla sig till. En pappa som jag intervjuade för min avhandling slog fast att dessa uppmaningar i princip är omöjliga i, vad han kallade, ”en normal familj”. Familjelivet är ingen enkel sak, att sätta regler och utveckla nya rutiner är både svårt och känslomässigt uttömmande.

Klassperspektivet är avgörande, men saknas

Magnus Johansson är doktor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet. Han forskar främst på moraliska perspektiv på medier, bland annat kring föräldraskap, vardagsliv och medieanvändning. Foto: Sara Larsson

Skärmtidsdebatten utgår i princip alltid från denna ”normala” familj, där två föräldrar kan hjälpas åt med vardagens skärmtidskontroller, och har kunskap, tid och energi nog för att försöka följa alla rekommendationer.

Det är här klassfrågan blir påtaglig.

Alla föräldrar har inte den tid och energi som krävs för att ständigt kontrollera barnens skärmtid och se till att alla expertråd följs. För många är andra saker viktigare, och de kämpar för att ens hinna vara hemma och umgås med sina barn.

När socialminister Jakob Forssmed (KD) deklarerar att föräldrar behöver se till att deras barn under dygnets 24 timmar får ”ordentligt med tid för mat, vila, gemenskap, sömn, läsning och fysisk aktivitet” låter det självklart helt naturligt. Det är ingen tvekan om att det för Forssmed är skärmtiden som äter upp all denna viktiga tid.

Vad räknas som gemenskap?

Vad som saknas i debatten är en förståelse för alla de föräldrar som exempelvis kämpar med obekväma arbetstider. Hur ska de orka räkna och kontrollera de timmar och minuter som deras barn tillbringar framför skärmar? För att inte tala om vad de lägger denna tid på, all skärmtid är ju långt ifrån jämlik. Det borde snarare handla om skärmtider, i plural, för att förstå alla de praktiker, teknologier och innehåll som åsyftas med begreppet.

Insatserna fokuserar i dagsläget på kontroller och förbud, kanske speciellt när det kommer till sociala medier. Men det finns andra alternativ. Exempelvis diskuteras aldrig arbetstidsförkortning som alternativ till en ökning av barns sociala och fysiska aktiviteter. Kortare och mindre uttömmande arbetsdagar skulle bidra till att många fler föräldrar kunde vara mer närvarande i sina barns vardag. Detta skulle i sin tur även leda till ökad jämlikhet mellan olika familjers förmåga att följa råd och rekommendationer.

Nu krävs i stället andra taktiker för att göra skärmtiden mindre laddad och skamfylld. Skärmtid kan också vara att tillbringa tid tillsammans, att föräldrar och barn får tid att sitta nära varandra och använda skärmarna ihop. Det är sällan detta räknas som det Forssmed kallar ”gemenskap”. En ensamstående mamma jag intervjuat lade fram just dessa stunder som några av de mest värdefulla som hon hann tillbringa med sin dotter. En typ av skärmtid som är motsatsen till den tidsätande och störande.

”Skärmtid” är ett otillräckligt begrepp

Att skärmtiden dessutom ska kontrolleras av föräldrarna lägger ett enormt ansvar på individen. Bara detta riskerar att skapa mycket onödig stress, något som medievetarna Helena Sandberg, Ulrika Sjöberg och Ebba Sundin ständigt påpekat i sin forskning. Lösningarna påstås av experter – och nu också av politiken – finnas nära till hands, men föräldrarna själva måste sjösätta dem. Om det inte fungerar? Då är det föräldrarna som lämnas med känslor av otillräcklighet, skam och skuld.

Det finns många aspekter som borde tas upp i debatten kring skärmtid, bara en sån sak som att vi har ”naturaliserat” begreppet, vilket har kritiserats av många medie- och kommunikationsvetare. Skärmtid är helt enkelt allt och ingenting. Det är alldeles för brett för en meningsfull användning. För många föräldrar har det blivit synonymt med skam- och skuldkänslor. Hanteringen av familjens skärmtid har på många sätt blivit en måttstock för vad det innebär att vara en ”god” förälder på 2020-talet.

Detta är på många sätt en klassfråga som vi måste våga diskutera, men utan skuldbeläggande och pekpinnar. För många är vardagen svår nog att navigera som den är.

Per-Anders Svärd:
Att Sverige är jämlikt är en chimär

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Beirut Libanon bombas av Israel
Räddningsarbete i centrala Beirut efter ytterligare en israelisk attack förra veckan. Foto: Hussein Malla/TT

Oxfam: Israeliska krigsbrott i Libanon


De israeliska attackerna mot Libanon kan utgöra krigsbrott. Det menar den internationellt ansedda hjälporganisationen Oxfam som i en ny analys pekar på hur vattenanläggningar och andra föremål som är avgörande för civilbefolkningens överlevnad förstörts av Israel den senaste tiden.

Oxfam skriver i sin nya analys om hur de befarar att Israel har en militär plan för att förstöra infrastrukturen för vatten i Libanon. I ett pressmeddelande rapporterar hjälporganisationen att flera platser som redan tidigare attackerats av den israeliska militären men sedan lagats nu förstörts igen. Något som kan innebära krigsbrott enligt Genevekonventionerna, skriver Oxfam.

– Det är tydligt att de israeliska styrkorna upprepar samma mönster i Libanon som de gjorde i Gaza. De attackerar civila, kritisk civil infrastruktur, räddningstjänstpersonal – inklusive 12 sjukvårdare som dödades i en enda attack – och hjälparbetare. De syftar till att maximera störningar och rädsla bland befolkningen, samtidigt som de ignorerar internationell rätt, säger Bachir Ayoub, Oxfam Libanons landchef i ett uttalande på tisdagen.

Utsläpp motsvarande 84 länder efter två veckors krig

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
När TJ söker upp Mohama Simonsson i partiskrubben på Helgeandsholmen dagen efter det landsmöte
som retroaktivt fick välsigna SD-kramen sprudlar hon av stolthet och glädje. Foto: Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

L-ledaren: ”Ingen ska längre kunna påstå att SD är mer anti­­demokratiska än vi”

Efter ett kaotiskt landsmöte via videolänk har Liberalerna beslutat att partiledaren Mohama Simonsson får förnyat förtroende. 95 av 177 röstande ombud valde Simonsson hellre än att rösta på ingen alls. ”Vi går stärkta ur det här”, kommenterar partiledaren, som nu anser sig ha bevisat sin viktigaste talepunkt – att SD inte längre kan ses som mer antidemokratiska än L.

Fram till för några år sedan betecknade Liberalerna genomgående Sverigedemokraterna som ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt och antidemokratiskt parti. Fientligheten har varit ömsesidig – Liberalerna har varit ett av de mest avskydda partierna bland Sverigedemokraternas väljare. Sedan Liberalerna efter förra valet fattade det modiga beslutet att sätta sig i regeringen medan SD står kvar utanför, med det enda förbehållet att SD fritt får diktera regeringens politik, har Liberalernas inställning till partiet gradvis mjuknat. Men en punkt har man behållit: SD ska inte få bli regeringsparti. L:s landsmöte i november förra året slog fast det som en ”röd linje”.

Sedan dess har oceaner av tid – närmare bestämt lite drygt ett kvartal – förflutit, och partiledaren Mohama Simonsson kunde därför inte rimligen anse sig bunden av de egna medlemmarnas beslut längre. Den 13 mars slängde hon sig i SD-ledaren Jimmiej Ihågesons armar och presenterade ett avtal mellan L och partiet.

All debatt i sakfrågan förbjuden

När TJ söker upp Mohama Simonsson i partiskrubben på Helgeandsholmen dagen efter det landsmöte som retroaktivt fick välsigna SD-kramen sprudlar hon alltjämt av stolthet och glädje.

– Vi går stärkta ur det här. Fatta att jag skrivit historia, skrattar hon. Tänk, en gång i tiden kallade man till landsmöte månader i förväg och sedan förväntades partiledaren följa vad ombuden där kom fram till. Nu fattade jag ett beslut som gick tvärt emot senaste landsmötet på en pisskvart, sedan fick ombuden nio dagar på sig att koppla upp sig på nätet, och där fick de valet att klubba igenom att ha mig kvar och svälja mitt SD-positiva beslut i ett stycke eller dra något gammalt över sig.

Det nya landsmötet blev trots det utdraget. Efter tre och en halv timma hade man lyckats besluta att mötet trots allt skulle anses behörigen utlyst, och efter ytterligare en tid lyckades man fastställa dagordningen.

Efter drygt fyra timmar kunde den enda beslutspunkten avhandlas – att välja om Mohama Simonsson utan motkandidat.

– Som tur är var all debatt i sakfrågan förbjuden, skrockar Simonsson. Annars hade vi väl suttit kvar på
Teams fram till valdagen i september.

Revidera vallagen inför riksdagsvalet

Vad är det som gör det här beslutet historiskt?

– Du måste försöka se det från mitt perspektiv. Jag har gjort ett nummer av att klyftan mellan oss och SD hela tiden krympt, men de där gamla elevrådsordförandena och petimätrarna runtom i partiet har inte kunnat se det. ”Nog för att vi numera driver SD:s migrations- och rättspolitik”, har de sagt, ”men det är ändå en stor skillnad mellan oss och ett parti som står på helt antidemokratisk grund”. ”Är det?” har jag svarat. Nu tror jag ingen längre tvivlar på att den skillnaden är utraderad. Djingis Khans yassa byggde fanimej på en mer demokratisk ordning än den Liberalerna har i dag.

Frågan många ställer sig är ändå om Liberalernas kursändring är tillräcklig för att partiet ska klara av att hålla sig kvar i riksdagen. Men Simonsson är hoppfull.

– Nästa steg är att få till ett par revideringar av vallagen så att riksdagsvalet i september följer samma valtekniska modell som Liberalernas landsmöte. Man ska kunna rösta på mig och Liberalerna eller annars lägga ner sin röst. Då spelar det ingen roll om vi bara får 2,2 procent av rösterna, vi kommer hela vägen till regeringen ändå…

Ursprungsförlaget var att undvika rösträkning.

Ja, på tal om det var det i slutändan bara 95 av 177 L-ombud som röstade för att ha dig kvar som partiledare på landsmötet…

– Ja, att de tillät den där skiten är det enda som grämer mig en smula i dag. Ursprungsförlaget var ju att beslutet skulle tas med acklamation, alltså att det inte ens skulle bli någon rösträkning. Men så var det någon folkskolelärarinna i Knäckebrohult med på mötet som tyckte att ombuden skulle få chans att avstå från att rösta på mig också, och det gick igenom. Inte för att det kunde gjort någon skillnad i praktiken, men det gör ju att jag i slutänden inte nådde upp till Lille Fars bästa siffror.

Lille Far…?

– Ja, det är en cool gammal georgisk-rysk politiker som jag har på väggen här sedan vi slängde ut den där gamla målningen av Bertil Ohlin. Han georgiern hade heller ingenting emot långa möten, så länge slutresultatet blev som han ville. Enligt sin privatsekreterare ska han vid ett tillfälle ha sagt ”Det är helt oviktigt hur folk röstar, det viktiga är vem som räknar rösterna”. Han måste fan ha varit liberal.

Grovsnusmumriken tittar på en tv-skärm där Mohamsson kramar en gris-Jimmie Åkesson och säger: Visste att liberalerna är för tidelag, men att gå såhär långt

Grovsnusmumriken tittar på Tidölag i tv

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto
Alexandra Urisman Otto om hur de folkvalda fortsätter att elda på den skenande klimatkrisen. Foto: Anders Wiklund/TT, Roger Turesson

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

”Det viktigaste att berätta är att läget egentligen är mycket värre än vad rådets rapport beskriver, eftersom de svenska klimatmålen i sig är helt otillräckliga.” Alexandra Urisman Otto om Klimatpolitiska rådets rapport och journalistikens oförmåga att ge hela bilden.

Regeringen sågades som vanligt av Klimatpolitiska rådet och av någon anledning fick lanseringen av rådets årliga rapport mig att tänka på flera av väljarna som Greta Thunberg och jag har mött hittills under den Sverige-resa vi gör inför valet.

”Var hittar man pålitlig information om det som händer just nu?” har många frågat sig. ”Hur ska jag kunna bilda mig en uppfattning om det politiska läget under valåret, när det är så mycket lögner och pajkastning?”

Vi lever i en obehaglig tid. Vid sidan av den svenska kontexten med spädbarnsutvisningar och fängelsedräkter i barnstorlek, så skakar marken under fötterna på människor i stora delar av världen. Det verkar som att vi nu har normaliserat massmord på barn. Se bara på Israels folkmord i Gaza med över 20 000 dödade barn – eller hur samma militär nu har ihjäl i genomsnitt åtta barn varje dag i Libanon. Och se på hur våra folkvalda rycker på axlarna och därefter fortsätter att elda på den skenande klimatkris som leder mänskligheten ut ur det som forskare kallar för livets korridor. 

Journalistiken måste tala klarspråk om klimatpolitiken

I en sådan tid är oberoende, neutral journalistik livsavgörande. Men vad är neutralt i den här tiden? Låt oss ta klimatjournalistiken som exempel: Redan 2018 sade FN:s klimatpanel att det som skulle krävas för att undvika krisens allra värsta konsekvenser var ”mycket snabba, långtgående, och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen”. I princip en global revolution, alltså.

Precis som när pandemin över en natt förändrade vårt sätt att rapportera, behöver redaktionerna kliva in i den krissituation vi alla befinner oss i och rapportera med klimatkrisen som utgångspunkt. Det sker inte. 

Och det var nog därför jag i dag kom att tänka på alla de där väljarna vi har mött hittills och på deras känsla av att inte ha tillgång till den information de behöver för att kunna fatta informerade, demokratiska beslut. För när de svenska redaktionerna på torsdagen rapporterade om Klimatpolitiska rådets rapport såg det ut precis som vanligt – olika varianter på att ”regeringens politik gör att Sverige inte klarar klimatmålen”. 

Men det allra viktigaste att berätta – tycker i alla fall jag – är att läget egentligen är mycket värre än vad rådets rapport beskriver, eftersom de svenska klimatmålen i sig är helt otillräckliga.

Sveriges mål otillräckliga – klimatkrisen eskalerar

I verkligheten eskalerar klimatkrisen och det sker oåterkalleliga förändringar i planetens livsuppehållande system. Men i ”det klimatpolitiska ramverket” har Sverige till år 2045 på sig att nå hittepå-målet ”netto noll” som innebär att vi får fortsätta släppa ut enorma mängder växthusgaser också efter slutåret.

De svenska klimatmålen omfattar dessutom bara fossila utsläpp inom Sveriges gränser och exkluderar bland annat konsumtionsutsläpp för sådant som vi använder här men som tillverkas utomlands, internationella flyg- och fartygsutsläpp och utsläpp från biobränslen. Målen bortser också helt ifrån den centrala rättviseprincipen i Parisavtalet som innebär att rika länder som Sverige måste gå före. 

Det är känt sedan länge att vare sig den nuvarande eller tidigare regeringar har drivit politik som leder till att Sverige ”klarar klimatmålen”. Men om vi som journalister vill ge väljarna underlag nog att förstå vidden av den kris vi alla befinner oss i, måste vi börja med att tala klarspråk. I fallet Sveriges klimatmål innebär det att berätta för läsare, tittare och lyssnare att även om vi plötsligt magiskt skulle klara dem, så vore det ett monumentalt misslyckande.

Greta och Alexandra: En avstickare till Karlaplan!

Protest mot att Trafikverket släcker ner byn Rönnöfors 

Romina Pourmokhtari och Johan Britz

Klimatpolitiska rådet djupt kritiskt mot Tidö­regeringens politik

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Grovsnusmumriken tittar på en tv-skärm där Mohamsson kramar en gris-Jimmie Åkesson och säger: Visste att liberalerna är för tidelag, men att gå såhär långt
Apropå en presskonferens. Bild: Kattis M

Grovsnusmumriken tittar på Tidölag i tv

Grovsnusmumriken trodde att han hade sett det mesta, men …

Fotnot: Det var 2015 som Liberala ungdomsförbundets kongress röstade för att riva upp lagen som förbjuder sex med djur. Annars är det ofta Centerpartiet som har förknippats med tidelag.

Bild: Kattis M, text: Crille M

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln