Den mystiska ryska litteratursjälen

Våren har kommit till Moskva. Det är dagen före Segerdagen, det traditionsenliga firandet av tyskarnas kapitulation 1945. Efter president Vladimir Putins tillträde år 2000 har saker och ting eskalerat. Nu är Röda torget stängt i flera dagar innan för att förbereda en påkostad militärparad som bara inbjudna delegater har tillträde till. Flygvapnet har kallats in för att skicka upp kemiska substanser som förhindrar regn.

Hos allmänheten varierar intresset. En ung man jag pratar med säger att han och alla han känner brukar använda långhelgen till att åka ut till sin datja (sommarbostad). Det är ändå samma sak varje år, tycker han. Man har sett det förut.

Jag står på Pusjkintorget och väntar på författaren Olga Slavnikova. Tills nyligen har hon varit relativt okänd för svenska läsare. Men i år har hennes stora roman 2017 kommit i översättning på Ersatz förlag. Boken belönades med det ryska Bookerpriset när den kom ut 2006 och är egentligen omöjlig att säga något substantiellt om – den lever helt mellan sina pärmar, där det ömsom är dystopiska ädelstensexpeditioner i bergskedjor, ömsom någon som förälskar sig i ett mytologiskt väsen. 

Märkvärdigast av allt är Slavnikovas språk. Jag har sällan sett någon använda metaforen så frimodigt som hon gör. Det är som att hon inte alls delar in tingen i kognitiva kategorier; hjärnan är för kraniet ”likt en boll av tvätt i en tvättmaskinstrumma”, en mans kropp ”fyllde upp den vita skjortan likt mjöl i en plastpåse”, en annan ler ”som om han hade öppnat en till hälften smält chokladpralin”.  

Nästan lika intressant är antologin Cirkelns kvadratur, också den nyligen utkommen på Ersatz. Här samlas texter av vinnare av det prestigefulla Debutpriset för vilket Slavnikova är ordförande. Priset instiftades år 2000 och finansieras av den privata fonden Polokenije, vars verksamhet annars mest rör medicinska ärenden. Syftet är att lyfta fram unga litterära talanger som utöver prissumman föräras ett slags mentorskap.

Det kan de behöva. I Ryssland liksom i Sverige är det är få förunnat att livnära sig som författare. Delvis beror det på en osedvanligt komplex bokmarknad. Efter Sovjets fall 1991 försvann alla gamla distributionssystem, vilket ledde till att nya förläggare själva kunde diktera villkoren för sin verksamhet. Regionsexklusiva avtal slöts mellan förlag och inköpare. Vill man sälja en bok från ett visst förlag i till exempel Moskva måste man alltså först köpa boken från den partihandlare som har monopol på förlagets utgivning, sedan sälja den vidare själv. Priserna går upp och ingen vågar satsa på osäkra kort som outgivna författare.

När Olga Slavnikova anländer är det tillsammans med tolken Natasha Perova, koordinator för Debutpriset och ansvarig utgivare för den litterära tidskriften Glas, också den med fokus på modern rysk litteratur. Olga Slavnikova, nyrikt punkig med tunga smycken och fast blick, är övertygad om att just de många mellanhänderna är det stora problemet. Hon har själv drivit bokhandel i hemstaden Yekaterinburg och vet hur det fungerar. Grossisterna köper bara in böcker som kan sälja minst tio exemplar per dag över disk.

– I dag ser samhället, inklusive Ryssland, på litteratur som ett slags tidsfördriv. Och eftersom litteratur inte underhåller en, eller åtminstone inte har som primärt mål att göra det, sjunker upplagorna och försäljningssiffrorna. En ny författare har svårt att hitta läsare.

Via Debutpriset sörjs det för att åtminstone en liten skara får uppmärksamhet. Olga Slavnikova läser så många hon kan av de uppemot 50 000 bidrag som kommer in varje år. Om bokbranschen bekymrar henne så är fallet med själva författarna raka motsatsen. ”En ovanligt begåvad generation”, skriver hon i förordet till Cirkelns kvadratur; ”utan att överdriva kan man säga att detta är den ärligaste och mest omedelbara litteratur i Ryssland sedan år 1917 då den ödesdigra oktoberkuppen inträffade”. 

Hon kallar den så, ”oktoberkuppen”, och beskriver sig själv som ”antikommunist”. När Natasha Perova frågar om tidningen jag kommer från och jag berättar att den är facklig blir det alltså mycket obekväm stämning. Än värre blir det när de förstår att mitt resesällskap arbetar för svenska Vänsterpartiet. Är han här för att övervaka? Inte alls, han bara reser med mig. Natasha Perova säger något på ryska till Slavnikova och frågar om partiet är kommunistiskt. Nej, svarar mitt sällskap. Alla är tysta.

Att komma till Ryssland och bekänna vänstersympatier är inte okontroversiellt. Även om enskildas syn på Sovjet varierar kraftigt är ämnet nästan alltid känsligt. Att som svensk komma och veta bättre, eller uppfattas som att man tror sig göra det, bemöts av förklarliga skäl med huvudskakningar och tvivel. Eller som här, med ren misstänksamhet. Olga Slavnikova, som hittills har pratat oavbrutet, äter nu tyst sin cheesecake och betraktar mig bakom fasettlika glasögon. Natasha Perova slår generöst ihop händerna. 

– Nej, vet ni, let’s get back to literature! 

I den unga ryska litteraturen, säger Olga Slavnikova, finns det två huvudsakliga strömningar. Dels är det ett slags dokumentär realism; berättelser baserade på verkliga händelser som författarna själva ofta deltagit i, till exempel krigen i Tjetjenien eller senare tids protester mot regeringen. Dels är det den blandning mellan realism och fantasy som ligger närmare hennes egna verk. 

– Ryskt liv har alltid varit fantastiskt. Så, vill man ge en bild av den ryska verkligheten är den här metoden mer adekvat. 

Jag föreslår att hon också använder sig av satir. I 2017 finns till exempel Tamara, en av de som blev obscent rika under 1990-talets gryende rovkapitalism. Hennes affärsidé är en upphottad begravningsbyrå vars mål är att göra den tragiska begravningsriten till en lite mer positiv historia. Olga Slavnikova invänder och säger att hon inte ser Tamara som en satirisk figur. Snarare är hon tragisk.

– Businessmänniskor, bortsett från att vara väldigt smarta, är också naiva på ett särskilt sätt. De tror att pengar är alltings gemensamma medium. När de har blivit rika drabbas de plötsligt av en önskan att göra gott, att ägna sig åt välgörenhet, och på sätt och vis är det också vad Tamara vill med sina begravningar. Hon vill försköna en sorglig händelse i livet. 

– Och så går det inte så bra. Hon blir mycket ensam.

Men kan inte en karaktär vara tragisk och komisk på samma gång? Som Tartuffe (i den franske författaren Moliéres pjäs med samma namn)?

– Det är ett annat slags konstnärligt tänkande, en annan tid. I vår tid är det helt enkelt omöjligt att ägna sig åt allegorier. En modern människa faller huvudstupa in i en helt annan värld, rakt in i filosofin och historien. Tänkandet hos en person som levde för 200 år sedan var annorlunda strukturerat. De levde på ytan av tingen.

– En bra analogi vore mellan en segelbåt och en atomdriven isbrytare. Segelbåten kan vara stor som ett operahus men rör sig bara framåt, tvådimensionellt, tack vare mänsklig muskelstyrka. Den moderna båten kan vara betydligt mindre men styrs av helt annorlunda krafter. Samma sak kan sägas om det moderna tänkandet. Det är mycket starkare, mer utvecklat.

Vad har litteraturen för uppgift gentemot det här moderna tänkandet?

– Inte särskilt många människor, men några, går igenom stora ansträngningar för att utveckla sina intellektuella förmågor. De vill läsa böcker som hjälper dem att förändras och växa. Den moderna litteraturens roll är att bilda ett partnerskap med dessa läsare. 

– Tyvärr vill majoriteten bara bli underhållna, och de kommer nog fortsätta vara… outvecklade. Men om en bok lyckas göra en tänkande människa gladare och uppenbara något nytt i hans verklighet, visa något han inte sett förut, har den infriat sina föresatser. Det här är mer eller mindre samma roll som litteraturen spelade på 1900- och 1800-talen. (Hon pratar om seriös litteratur, tillägger Natasha Perova och ger mig en blick.)

– Men skillnaden mellan avancerade och vanliga läsare är inte så stor i dag, inte som tidigare när den var ett slags social gräns. I dag blir man avancerad eller inte beroende på vad man själv vill. Det har inte med familjebakgrund att göra.

Jag är inte så säker på att hon har rätt i det sista påståendet. Men jag frågar om det finns ett självändamål i att skapa fler avancerade läsare, eller om beståndet aktivt ska hållas nere. 

– Självklart måste vi öka deras antal, men jag tror inte det är möjligt att ha hur många som helst. Det finns begåvade läsare och det finns begåvade författare, och vi vet att det inte kan finnas för många författare. Men med det sagt ska det inte glömmas att vi som har hand om Debutpriset varje år läser många tusen manuskript från hela Ryssland.

Under Sovjet var det inte särskilt vanligt att unga människor publicerades. För att tävla om Debutpriset måste man vara under 35; till för bara ett par år sedan var åldersgränsen så låg som 25. Olga Slavnikova hävdar att dagens unga författare är ”den första verkligt fria generationen ryssar”, vilket tillåter dem att skriva om vad de vill utan hänsyn till en särskild organisation eller grupp. Exempelvis blir homosexualitet allt mer populärt att behandla. Men den politiska makten är generellt är ett sänke.

– De tror att de hjälper litteraturen, men det gör de inte. Hittills har det bara varit privata stiftelser som gjort något konkret för kulturen, för de sjuka, för människors verkliga problem.
 

Jag frågar Olga Slavnikova vad hon själv läser. Hon gestikulerar åt den omöjliga frågan men säger att hon just nu, något överraskande, är förtjust i den norske deckarförfattaren Jo Nesbø.

– Fast han skriver märkliga saker om Ryssland i sina böcker. I Gengångare finns en karaktär som kommer från Nizjnij Tagil i Uralbergen dit han drömmer om att flytta igen. Men Nizjnij Tagil specialiserar sig på kopparbruk, till och med snön är orange. Man måste vara galen för att vilja bo där! De enda som gör det är de som måste på grund av sina jobb.

I praktiken, menar hon, blir det alltid fel när folk skriver om Ryssland.

– Människor från andra länder förstår sällan essensen i det ryska livet. Om det är något de inte begriper skyller de på ”den mystiska ryska själen” och låter det stanna där. Natasha här (kärleksfull blick) brukar säga att denna mystiska ryska själ är ett resultat av dåliga översättningar!

– Samma mekanism, delvis fördomar, delvis klichéer, gäller Putin. Den verklige Putin är inte alls den komiska avbild som skapats i propagandasyfte. Jag har träffat honom flera gånger och sett honom i ögonen och kan med stor övertygelse säga att detta inte är den sortens man som är rädd för Pussy Riot.

Vad tänker du om honom?

– Att han är cynisk och pragmatisk, men väldigt mäktig. Han kom till makten ganska oväntat och utan en rimlig bild av vad som skulle möta honom. Han började misstro sina kolleger, litade bara på en liten krets familj och vänner, vilket har resulterat i stelhet både politiskt och i samhället. Ingen byts någonsin ut och nu sitter han där som i ett fängelse. 

– Det är självklart att Putin måste bort. Men det finns ingen som ersätter honom, ingen uppenbar ledare, inget uppenbart program som Ryssland ska följa. Det finns en regel som säger att det blir sämre innan det blir bättre, men hur mycket sämre? Förändringens pris är värt att fundera över. 

I 2017 är det tydligt att författaren har vissa mardrömsscenarion. Gamla politiska motsättningar kommer till ytan när hela landet förbereder sig inför hundraårsjubiléet av revolutionen. Vid ett tillfälle är protagonisten Krylov på plats vid en stor stadsfest när terrorister slår till och lyckas ta livet av ett tiotal människor. I paniken försvinner kvinnan han är kär i och som han vare sig har namn eller telefonnummer till: de bestämmer tid och datum för nästa träff när de ses.

– Rysslands plågsamma historiska erfarenhet är att kommunister tar det folk har skapat och hävdar det för sig själva. De bara uppenbarar sig på scenen och tar makten. Jag vill inte att det ska hända igen.

Olga Slavnikova rör sorgset i sitt kaffe. Hon förklarar att hon inte vill vara någon profet, inte förutspå saker. Om det vill sig illa kan det leda till att hon måste emigrera, och det vill hon inte alls.

– Jag älskar Ryssland, jag älskar Moskva, jag älskar Uralbergen. Att bara för en sekund föreställa mig att jag skulle tvingas bort och aldrig få se det igen är fruktansvärt.

Hos de unga författarna ser framtidstron annorlunda ut. Natasha Perova berättar att många av dem är kommunister. 

– Det var verkligen en upptäckt för mig. Med en av förra årets Debutvinnare var det extra anmärkningsvärt. En väldigt rar flicka, väldigt intelligent och begåvad – och så är hon övertygad kommunist! 

Hon skakar på huvudet i en blandning av trötthet och förundran. Slavnikova säger att hon länge hade en dröm om ett litterärt sammanhang där vare sig politik, nationalitet eller sexuell läggning skulle spela roll, där det enda viktiga var ens talang. För första gången närmar man sig nu en sådan. Men hon är rädd att stora politiska förändringar kan förstöra allt som byggts upp.

– De unga författarna har många olika politiska hållningar: det är kommunister och nationalbolsjeviker, några är vänster, några höger, andra apolitiska. Ändå är de alla vänliga och stöttande mot varandra. Men som du vet så ledde 1917 till att familjer och vänner slets isär. Många olika cirklar slogs mot varandra. Den sociala situationen kan bli så laddad att folk börjar bråka.

– Det är inte särskilt bra när livet kräver av författaren att han ska vara en hjälte. En författare ska skriva, beskriva livet, inte delta i några strider. Han ska hålla sig borta och bara observera utifrån. En författare bör befinna sig i en situation där det är farligt för honom att inte rapportera sanningen.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april.

Det kom ett mejl och vårkvällen blev som bara en vårkväll kan bli

Det var barn och blöta handdukar och promenad hem från simhallen när jag snabbt kollade in i mejlen en kväll tidigare i veckan. Bara ett par dagar tidigare hade Ahmed Mohammed – som jag (Alexandra) har skrivit en hel del om tidigare – fått besked om att hans förvarsplacering hade förlängts i ytterligare två månader. Trots att både han och Migrationsverket varit medvetna om att statslösa palestinier inte tas emot av Irak, dit han har sitt utvisningsbeslut.

Men nu kom mejlet och det stod:

”Hej Alexandra. Jag är på väg hem. De släppte ut mig!”

Texten fortsatte med varma ”tack så jättemycket för allt”, ”ta hand om dig” och tre emojis av röda rosor. Jag stannade upp och måste ha helt fastnat i telefonen för jag märkte inte att ett barn ropade på mig.

– Mammaaaaaa!!!!

Vi gick vidare hemåt och plötsligt noterade jag vårkvällen omkring mig. Ljuset. Doften som på något sätt måste ha kommit till när resterna av det bortsopade gruset virvlade runt uppe bland de allra tidigast utspruckna knopparna. Den ljumma vinden.

En märklig känsla smög sig in i bröstet, bekant men så ovanlig i dessa tider.

Kan det ha varit en förnimmelse av hopp?

Jo, kanske.

När man jobbar med att skriva om klimatkrisen och, tja, förutsättningarna för mänskligt liv som vi känner det på planeten – då dyker frågan om hopp upp mest hela tiden.

Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april. Foto: Alexandra Urisman Otto

”Men ni måste ju skriva om något hoppfullt också”, sägs det och jag kan bara hålla med. Längtan efter något som inte är nattsvart är konstant närvarande. I vår bok ”Att låta världen få veta” har Lisa Röstlund och jag intervjuat kollegor över hela världen och många beskriver hur deras redaktörer efterfrågar “konstruktiva nyheter” och uppmanar dem att sätta ljuset på “lösningarna”.

Men hur ska vi se på “hoppet” i tider av existentiell kris och där svensk och internationell rättsordning är i fritt fall? Om hoppet ens finns, hur ser det i sådana fall ut?

Hoppet i fallet Ahmed är ganska lättdefinierat. Lite andrum och en ljusning för en familj som levt i panik under lång tid. Känslan av att det finns vissa gränser kvar i systemet och att granskande journalistik fortfarande har potential att påverka åtminstone på marginalen.

Men ofta – inte minst i klimatsammanhang – används begreppet “hopp” lite hafsigt, beskriver flera av journalisterna vi intervjuade i boken. Som att tunga ämnen behöver lättas upp, till vilket pris som helst. För att kunna skildra hoppet behöver vi komma ihåg att definiera det, om inte annat för oss själva.

Syftar vi på ett hopp om att personer i den välbeställda, trygga medelklassen i ett land som Sverige ska kunna fortsätta leva lika bra som tidigare – eller till och med bättre?

Eller syftar vi på att de mest utsatta personerna på de mest utsatta platserna ska få ett mer värdigt liv med tillgång till grundläggande saker som sjukvård, skolgång och elektricitet? Samtidigt som vi gemensamt klarar de enorma utmaningar – på rekordtid – som krävs för att undvika att vägen ut ur livets korridor blir dramatisk och oåterkallelig?

Klimatpsykologen Frida Hylander fick också uttala sig i boken och hon menade att ett verkligt hopp har utgångspunkt i acceptansen av hur läget är. I det ingår att förstå den falska föreställningen om att vi bara kan fortsätta som tidigare utan att det leder till skada. Idén om ett ”fiktivt status quo” som man ställer upp potentiella samhällsförändringar mot.

Så länge det finns en möjlighet att kunna fortsätta ha det bra utan att genomföra förändringar, framstår i princip alltid förändringar som mer ”besvärliga” och negativa än ett status quo, beskriver Frida Hylander.

– Men det finns inget scenario där vi i den rika delen av världen fortsätter leva som vi gör i dag och på sikt också fortsätter att ha det bra som vi har det i dag. Att fortsätta som vi gör i dag är det som är instabilt, otryggt och förknippat med det stora lidandet.

Klimatpolitikforskaren Mathias Fridahl vid Linköpings universitet påminner om samma sak: att det krävs en samhällsomställning av aldrig skådat slag. Och att det ska gå fortare än någon tidigare förändring vi känner till.

– Det kommer kräva systemförändringar, tekniska förändringar, politiska förändringar. Men också stora livsstilsförändringar, säger han och fortsätter:

– Det finns ingen väg där vi kan fortsätta vara ungefär som vi är i dag. Om vi struntar i klimatomställningen, så kommer vi tvingas till förändring i alla fall. På grund av effekterna av ett förändrat klimat. Det handlar bara om ifall vi vill försöka ta kommandot över den här förändringsprocessen och göra den till något så bra som vi kan. Eller om vi låter det skena iväg och tvingas till förändringarna istället.

Vad är då det hoppfulla i ett sådant läge? Många av de intervjuade i handboken resonerar på samma sätt som jag gör: Människor som agerar, som försöker, som kämpar. Som använder sin demokratiska rätt, som organiserar sig, säger ifrån och kräver den nödvändiga förändringen. Som läser på, informerar vidare, ser igenom lögner, inspirerar, förändrar vanor och inte ger sig. Det är hoppfullt. Människor som utgår från omtanke i det lilla i livet hela vägen ut i det stora geopolitiska, som förstår att tystnad inte alltid (utan tvärtom sällan) är neutralt utan ett ställningstagande i sig.

Ett meddelande från Lotta i Murjek

Det kom förresten ett annat meddelande också. Minns ni Lotta som Greta och jag träffade i Murjek? I Väljarintervjun sa hon att hon tyckte att vi svenskar skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar.

– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker, sa hon.

Efter att intervjun publicerades hörde hon av sig med ett kort sms:

”Har bestämt mig för att demonstrera på onsdag. ✌️”

Klimatdemonstration Stockholm

Stor uppslutning när tusentals samlades för klimatet

Beatrice Rindevall från Naturskyddsföreningen är med och ordnar torsdagens klimatmarsch i Stockholm

Inför klimat­marschen: ”Högern accepterar inte längre fakta”

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 days sedan
Leonard Andersson menar att splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik. Foto: TT, wikimedia commons. Montage: Arbetaren.

Vems fel är splittringen inom vänstern?

Beror oenigheterna inom Vänsterpartiet på bråkiga individer eller partiets politiska svängningar? Leonard Andersson anklagas för att bidra till splittringen, men menar att han inte vill rösta på ett parti som säger vänster men gör höger.

Jag är aktiv i Solidaritet och var tidigare medlem i Vänsterpartiet. Under det senaste året har jag gång på gång fått höra att det är sådana som jag som splittrar vänstern, saboterar för arbetarrörelsen och går högerns ärenden. Men är det verkligen jag som bär skulden för det?

Jag lämnade Vänsterpartiet och tänker inte rösta på något av riksdagspartierna därför att de inte längre för en politik som jag kan stå för. Är det mitt fel att de helt har ändrat sin politik?

Jag ser mig själv som socialist. Jag har en moralisk och ideologisk kompass som pekar klart åt vänster. Då tänker jag inte rösta på partier som gång på gång sviker just de värderingar de säger sig företräda. Det borde inte vara särskilt svårt att förstå. Ändå verkar många inom vänstern tycka att det är väljaren som ska böja sig, hålla tyst och rösta rätt, oavsett hur långt partierna har rört sig bort från sin egen grund.

Vad ska vänstern enas kring?

Det sägs att vänstern måste stå enad inför valet för att vi ska få bort högern. Men enade kring vad? Krigsupprustning, Nato, visitationszoner, hårdare migrationspolitik och fortsatt anpassning till en samhällsutveckling som vänstern borde bekämpa? Är det verkligen att stå upp för vänstern?

Vänsterpartiet vill inte längre lämna Nato. De skriver under på att lägga hundratals miljarder på upprustning. De rödgröna partierna tävlar om att låta hårdast i migrationsfrågan. De accepterar i större eller mindre utsträckning samma politiska riktning som regeringen redan slagit in på.

Leonard Andersson var tidigare medlem i Vänsterpartiet och är nu aktiv i Solidaritet. Foto: privat.

När det gäller Israel klarar de inte ens att tydligt och otvetydigt ta ställning mot det som pågår. De utesluter eller utmanövrerar dessutom de folkvalda inom partierna som säger emot. Som om det inte vore illa nog sker det inte ens för att de brutit mot några principer, utan för att andra partier eller lobbyorganisationer sätter press.

För mig är det inte en sidofråga. Det handlar om grundläggande moral. Om ett parti inte tydligt kan fördöma folkmord, ockupation och förtryck, då har det också lämnat den internationella solidaritet som vänstern en gång stod för.

Då är frågan vem det egentligen är som har lämnat vem. Är det jag som sviker vänstern när jag
vägrar rösta på partier som övergett sina principer? Eller är det partierna som svikit sina väljare?

Politiken viktigare än färgen på regeringen

Nästa argument brukar vara att alternativet är en ny Tidöregering. Men för mig spelar det väldigt liten roll vilken färg nästa regering har om politiken i avgörande delar ändå är densamma. Om de rödgröna partierna vet att väljarna alltid kommer tillbaka av rädsla för högern, då finns det heller inget som tvingar dem att ändra kurs. Då kan de fortsätta glida högerut val efter val och ändå räkna med att väljarna okritiskt accepterar deras agerande.

Det är inte jag som har skapat splittringen inom vänstern genom att vägra rösta mot min egen övertygelse. Splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik.

Den uppstår när deras väljare förväntas svälja vad som helst i enhetens namn. Den uppstår när lojalitet med partiapparaten blir viktigare än lojalitet med grundläggande mänskliga rättigheter.

Det måste kosta att förråda sina ideal

Så innan någon ännu en gång anklagar oss som lämnat för att vara förrädare borde de kanske ställa en enklare fråga till sig själva: Representerar partiet jag tänker rösta på fortfarande mina värderingar, eller röstar jag bara av gammal vana, rädsla eller lydnad? Bekämpar jag eller möjliggör jag en människofientlig högerpolitik?

För egen del tänker jag inte lägga min röst på partier som säger vänster men gör höger. Jag hoppas att tillräckligt många gör samma sak så att de nya partierna får reell makt. Men även om de inte får det så är det värt det, för det måste kosta att förråda sina ideal.

Amalthea Frantz:
Varje val, inget val – eller?

Publicerad
Läs hela artikeln
4 days sedan
Håkan Gustafsson är redaktör och marknadsförare på tidningen Arbetaren. Foto: Mika Kastner Johnson, Skärmdumpar Facebook

Facket tog fajten: 12 miljoner på bara några månader

Under våren har Stockholms LS av SAC drivit in över 12 miljoner i stulna löner och ersättningar till migrantarbetare. I byggbranschen så sticker Solidariska byggare ut men nu följer andra branschfack inom SAC efter. Håkan Gustafsson tittar närmare på siffrorna – och skillnaden mot LO-facken.

Under 2025 drev Byggnads in 36 miljoner kronor i obetalda löner och skadestånd. Byggnads organiserar cirka 100 000 byggarbetare. Utslaget per medlem så blir det 360 kronor.

”Det är helt sjuka siffror”, säger Byggnads ordförande Kim Söderström i en film på Facebook.

Han har helt rätt – men siffrorna kommer snart bli ännu sjukare.

För under samma år som Byggnads drev in 36 miljoner, drev den betydligt mindre fackföreningen Solidariska byggare av SAC in 13 miljoner kronor i obetalda löner och skadestånd. Solidariska byggare organiserar, avrundat uppåt, cirka 1 000 medlemmar. Utslaget per medlem så blir det 13 000 kronor. 

Om Byggnads med sina 100 000 medlemmar skulle agera på samma sätt som Solidariska byggare – då skulle summan hamna på hisnande 1,3 miljarder kronor. 

Det skulle vara ett betydande slag mot den organiserade arbetslivskriminaliteten i byggbranschen som årligen omsätter flera miljarder.

Många små vinster

Det här är pengar, som utan facket, skulle ha stannat kvar i fickorna på arbetsköparna.

Pengarna kommer från vanliga förhandlingar, blockader och stämningar i Arbetsdomstolen och i andra rättsinstanser. Det rör sig ofta om arbetsköpare som förhandlingsvägrar och bryter mot medbestämmandelagen, arbetstidslagen och lagen om anställningsskydd. Om företagare som försöker hålla inne intjänad övertid eller semesterersättning.

Är det en svart svan vi ser i klasskampen?

”Många små segrar blir en stor vinst tillsammans”, säger den fackliga organisatören och poeten Emil Boss i ett videoklipp på Facebook om de miljonbelopp som syndikalistiska fackföreningar just nu driver in i stulna löner och skadestånd.

Hemligheten bakom alla de här små segrarna är att de senaste åren har syndikalisterna i Stockholm utvecklat en facklig modell med korta karenstider, flerspråkiga förhandlare och medlemsmöten. En modell som bygger på att arbetare kan få hjälp, på ett språk som de själva behärskar, samma dag som de betalar sin medlemsavgift.

Modellen, menar sociologen Rasmus Ahlstrand, skapar en stark gemenskap när medlemmar kommer till ett fackligt möte där många talar samma språk, har samma erfarenheter av en bransch eller samma erfarenheter av hur företagare utnyttjar arbetares migrationsstatus emot dem. Men modellen bygger också solidaritet och stridsvilja när arbetare tillsammans kan ta strid – och segra.

Branschfacken slår upp som svampar i skogen

Modellen har varit så framgångsrik att man med ganska enkla medel har kunnat applicera den på andra branscher. Parallellt med med Solidariska byggares många segrar har Solidariska städare fördubblat sitt medlemsantal – två år i rad. Sett till hur organisationsgraden inom de så kallade LO-yrken har utvecklat sig senaste åren – så är det här en häpnadsväckande statistik.

Och under våren har vi sett hur flera syndikat, som branschfacken inom SAC kallas, slagit upp som svampar i skogen. 

Solidariska lantarbetare etablerades i januari – och redan i februari drev fackföreningen igenom en retroaktiv löneförhöjning på 10 miljoner kronor till 35 medlemmar på en mjölkgård. I februari startade också Solidariska hotell- och resturangarbetare. Och i mars berättade organisatören David Garriga för Arbetaren hur en av syndikatets medlemmar har blivit utsedd till lokalt skyddsombud av sina kollegor för en hel restaurangkedja i Stockholm.

Och när Solidariska-modellen dupliceras till fler och fler branscher kan man också se hur allt fler vinster staplas på varandra. Bara under de första månaderna 2026 har syndikalisterna i Stockholm dragit in över 12 miljoner i obetalda löner och ersättningar till migrantarbetare.

Pengar som annars skulle ha stannat i fickorna på arbetsköpare.

Och bakom var och en av dessa små segrar finns det arbetare som genom att organisera sig fackligt återtagit en del av sitt människovärde.

Rekordvinst för Solidariska lantarbetare: 10 miljoner i retro­aktiva löner 

Microsoft i Gävle: ”De behandlar oss som slavar”

Här är facket som dominerade AD-fallen förra året

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan

Bakom kulisserna: Väljarintervju från Ljungbyhed

Medan Greta har varit iväg och gjort annat har jag (Alexandra) varit på besök i Ljungbyhed, en skånsk ort historiskt känd som fäste för en militär övningsplats. Nu ligger här ett förvar, alltså en plats där människor som ska utvisas ur Sverige blir inlåsta i väntan på att skickas iväg.

Det regnade den här dagen och hela känslan när jag klev fram mot stängslet var… dyster. Minst sagt. Som en tung och mörk sen höstdag kändes det och det var innan jag ens hade kommit in.

Det fanns en persondörr men när jag närmade mig stängslet öppnades bilutfartsgrinden och jag fortsatte in genom den, mot själva byggnaden. En man kom ut med walkie talkie och sträckte upp handen till stopp. Han pekade mot sin walkie talkie:

– Han säger där inifrån att nästa gång porten öppnas så där får du inte bara gå in.

Jag såg förvirrat på honom men nickade för säkerhets skull.

– Okej, sa jag.

Väl inne dök det upp ett helt gäng ytterligare personer, alla i samma typ av uniform och alla vänliga men mycket allvarliga. Jag fick skriva mitt namn och några andra uppgifter på ett papper (!) och vägleddes förbi dörrar som öppnades med blippar från vakternas gummiarmband.

– Då går vi och hämtar honom, sa en av dem och jag fick slå mig ner i soffan som var mycket hårt stoppad och klädd i något som liknade en grå vaxduk.

I den i övrigt mycket sterila doften fanns ett sting av cigarettrök, som om lokalerna hade sanerats efter inomhusrökning men utan riktig framgång. På besöksbordet låg en Pippi Långstrump-bok.

Ahmed leddes in i rummet och vakterna lämnade oss ensamma. Han nickade mot mig och jag tror att han försökte le men det syntes på hela hans uppenbarelse att han inte kunde.

Jag frågade hur han mådde.

– Inte bra.

Vi är nästan jämnåriga, Ahmed och jag. Och i ungefär samma fas i livet. Den när ens små barn är viktigare än något annat. Men där slutar i princip likheterna, eftersom slumpen gav våra liv helt olika förutsättningar.

Medan jag spelade bandy hela eftermiddagarna på betongskolgården vid Hornstull i Stockholm växte Ahmed upp som statslös palestinier i Bagdad. Samma år som jag började i tvåan på Östra Reals gymnasium (läs om Östra Real-killarna som Greta och jag träffade vid Karlaplan här) flydde Ahmed först till Jordanien och därefter till Syrien där han levde i flyktingläger i flera år. År 2012 hade jag just slutfört min skattefinansierade universitetsutbildning – Ahmed flydde vidare till Turkiet. Och 2015 – när dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) sa att hans Europa inte bygger murar, “vi hjälps åt” – kom Ahmed till Sverige.

Hur reste du från Turkiet?

– Jag åkte båt.

Till Grekland?

– Ja.

Och sen från Grekland till Sverige?

– Ja.

Var det en okej båt?

– Nej, dålig båt. Plast eller… Vad heter det?

Gummi?

– Ja, gummi. Det stämmer.

Det måste ha varit fruktansvärt läskigt.

– Vad skulle jag göra? Jag måste.

Ja. Var du ensam?

– Jag hade min bror med mig också.

Hela intervjun med Ahmed kommer inte här på bloggen, den finns istället som Väljarintervju här – hoppas att ni vill läsa. Jag har också gjort en granskning av Ahmeds fall och hur det kan komma sig att han sitter i förvar, trots att Migrationsverket vet (det finns papper på det!) att Irak inte tar emot statslösa palestinier som varit borta från Irak så länge som han har varit. Den granskningen finns här.

Ahmed mådde väldigt dåligt under intervjun, hade svårt att berätta sin historia. Extra svårt var det att prata om den tvåårige sonen Ali som enligt Ahmed vaknar varje natt och skriker efter sin pappa. Jag fick faktiskt höra hans röst en stund när familjen ringde till Ahmed under intervjun. De talade arabiska med varandra och Ali kallade mig för “doktorn” för att jag tydligen lät som läkaren på BVC.

Hur som helst. Känslan av att säga hej då till Ahmed och sedan komma ut på andra sidan stängslet för att kunna åka hem till mina barn, påminde mig om hur det var att lämna flyktinglägret Moria i Grekland år 2019. Skam, tacksamhet. Sorg.

Jag hade varit där och gjort ett reportage för Dagens Nyheter inför EU-valet, tillsammans med fotografen Alexander Mahmoud. Då hade vi intervjuat småbarnsmamman Zainab Nazari.

– Framtidslöshet är det värsta som kan drabba en. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända om några dagar eller om någon vecka, sa hon.

– Vi har många drömmar. Men de främsta handlar om mina barn. Min äldsta dotter som är 15 år, drömmer om att bli fysiker, atomfysiker. Min son vill bli pilot, min andra dotter vill bli läkare. Jag försöker mitt bästa för att deras drömmar ska gå i uppfyllelse.

När jag lämnade Moria, var Zainab fast i familjens UNHCR-tält. Nu var det Ahmed som var kvar när jag gick. Han fördes ut ur besöksrummet för en timme på rastgården klockan 12.30. Och sedan: en enda lång väntan.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Ahmed Mohammed på förvaret i Ljungbyhed. Till sin tvåårige son säger han att han är på jobbet. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljarintervju: Ahmed, 40, sitter i förvar: ”Vad ska jag säga till Ebba Busch?”

För tio år sedan kom Ahmed Mohammed till Sverige. Nu sitter han inlåst i väntan på en utvisning som sannolikt inte kan genomföras.

– Sverige har förändrats, säger han i andra delen av Arbetarens väljarintervjuer.

Ahmed Mohammed håller sin ena hand hårt över den andra och lutar sig lätt framåt, där han sitter på den gråa plastiga soffan i besöksrummet. Han får anstränga sig för att få ut orden, kniper med ansiktsmusklerna när han talar. Det är som att det kryper i kroppen på honom.

– Bara att säga tio ord till dig är jättetungt för mig, får han till slut fram och lyfter ena handen, placerar den över hjärtat och visar var det gör ont.

Det är för att han oroar sig så över sin lille son, ska han snart berätta. Hans fru, sonens mamma, har skickat en video som Ahmed inte kan sluta tänka på.

Vi befinner oss på förvaret i Ljungbyhed, den gamla militära flygfältsorten mellan Helsingborg och Hässleholm i Skåne. För att komma in har jag passerat fler dörrar än jag lyckats räkna. Alla öppnade av vakter med elektroniska armband som blippats mot lika elektroniska lås. Stängsel, sluss och uniformer – så många uniformer att jag reagerar. Personaltätheten för att hålla förvarstagna på plats tycks högre än den som gäller för att vårda sjuka eller se efter barn på förskola.

I snart två månader har Ahmed Mohammed, 40, varit inlåst här. Han är uppväxt i Bagdad men eftersom hans familj härstammar från Palestina och palestinier inte beviljas medborgarskap i Irak betraktas han där som statslös. 

Svenska myndigheter förändras

I juli förra året beslutade Migrationsdomstolen i Sverige att Ahmed skulle utvisas till Irak – men det är mycket osannolikt att det kommer kunna ske. Läs Arbetarens granskning av hans fall här. Ahmed har – efter flera olika asylprocesser och ett tidigare preskriberat utvisningsbeslut som inte lett till någon faktisk utvisning –  varit i Sverige i över tio år. 

Jag frågar om han märker någon skillnad mellan Sverige idag, jämfört med det Sverige han kom till 2015.

– Sverige har ändrats, det var inte så här. Det har varit en sanning för mig länge – att svenska människor är jättesnälla. Och Sverige har jättesnälla myndigheter. Men nu byts allt. Jag tror att det är en katastrof, säger han och fortsätter:

– När jag var barn, i Irak, så såg jag en tv-serie för barn… Den hette Nils… Någonting…?

Nils Holgersson?

– Ja! Han flyger och pratar med en anka och så.

Precis, han flyger på en gås över landet.

– Just det. Jag tittade på den, ett avsnitt varje dag. Och den var jättebra. Så jag tog reda på var den kom ifrån och det var Sverige. Efter det var Sverige drömmen för mig, du vet. 

Otroligt. 

– Ja.

Och nu sitter du här på förvaret. 

– Ja…

Ahmed tystnar en stund innan han fortsätter.

– Nu när jag pratar med dig känner jag hur det domnar i benet igen.

”Min son vaknar och gråter varje natt”

Ahmed tar av sig sporttofflan på högerfoten och börjar besvärat knåda den. För drygt en vecka sedan fick han åka akut till sjukhus med domningar på hela ena sidan av kroppen. Sannolikt en konsekvens av massiv stress. 

– Det kom efter att min fru skickade filmen på vår son, säger han.

Han visar den för mig. Ali är två år och stapplar omkring i pyjamas, barfota på hallmattan. Han är upprörd, gråter och ropar: ”Babaaaa, babaaaa!”.

– Han vaknar och gråter varje natt, frågar efter mig, berättar Ahmed. 

– Min son mår inte alls bra. Varje gång vi pratar i telefon frågar han mig: ”Var är du? När kommer du tillbaka?”

Vad svarar du?

– Jag säger att jag är på jobbet. Han kan inte förstå vad förvar är… Det blir hårt för mig, känslan att jag inte kan göra någonting för mitt barn. 

Alis mamma, Ahmeds fru, har också mått väldigt dåligt sedan hon blev ensam med deras son. Två gånger har hon fått åka ambulans till sjukhus på grund av stressen, berättar Ahmed. Som läget är nu mäktar hon inte med mer än det allra mest basala.

– Förut fick Ali gå på Leos lekland och åka till simhallen. Det var jag som tog honom dit. Nu är han på förskolan och annars sitter han bara hemma hela tiden.

Förvaret i Ljungbyhed. Foto: Alexandra Urisman Otto

Finns det en människa inne i Ebba Busch?

Det är politiska beslut som avgör vad som händer med människor som söker sig till Sverige. Nu ser vi en kraftig åtstramning i migrationspolitiken. Vad tycker du om den?

– Vem ska jobba i vården? Vem ska jobba på äldreboenden? Vem ska jobba i taxi, buss, på pizzeriorna? Vem ska jobba i byggbranschen? svarar Ahmed.

Har han några reflektioner, undrar jag, om det som många kritiker har framfört: att regeringen och Sverigedemokraterna använder utlandsfödda personer som han själv som slagträ i den politiska debatten och beskyller dem för alla tänkbara samhällsproblem som de inte har någon del i. Som vice statsminister Ebba Busch till exempel, som har pratat om att ”hålla packet borta”. 

– Hur menar du?

Vad skulle du säga till Ebba Busch om hon satt här inne med oss?

– Vad jag skulle säga till henne? Jag skulle säga ”hej då”.

Det finns inget att säga?

– Nej. ”Tack snälla, hej då”. Vad ska jag säga? Jag kan inte säga någonting. Även om jag säger någonting, så skulle det inte spela någon roll för henne. Men finns det inte en människa på hennes insida?

Det måste ju finnas en människa någonstans där inne.

– Det stämmer.

Ahmed tystnar.

– Vi alla människor. Det spelar ingen roll om du är svart eller vit eller muslim eller kristen. Du måste prata med mig som människa.

Tror du att det finns någonting som kan få ”vanliga” svenskar – som har medborgarskap och demokratiska möjligheter att göra sina röster hörda – att engagera sig mer i politiken?

– De måste göra någonting. Det är jättefarligt. Sverige går i fel riktning.

Ovissheten är värst

I samband med tonårsutvisningarna och förslagen om att 13-åringar ska sättas i fängelse har det verkat som att en hel del svenskar som inte brukar demonstrera har gått ut på gatorna. Tror du att det kan bli mer sådant framöver i Sverige – fler och större protester?

– Jag tror svenskarna kan göra allt. Om de bara tänker efter… För att få tillbaka Sverige som vi känner igen.

Nils Holgersson-Sverige?

– Ja, Sverige som vi vet att det egentligen är. Snälla människor.

Vår besökstimme är slut och Ali går fram till den lilla högtalaren vid dörren och trycker på en knapp för att kunna kontakta personalen.

Foto: Alexandra Urisman Otto

– Vi är klara nu, säger han. 

Snart, efter att jag har fått låna toaletten (som inte går att låsa men istället har en vakt utanför) och slussats ut genom dörrar och förbi stängsel, kommer Ahmeds vardag att fortsätta. Klockan 12.30 får han och de andra förvarsplacerade en timme på rastgården. Annars är det i princip bara frågan om att vänta. Och det är ovissheten som knäcker honom, berättar han.

– Jag frågar om allt. Jag ringde min handläggare på gränspolisen, fick inte veta någonting. Jag pratar med min advokat, han säger: ”Jag kan inte hjälpa dig, det är inte mitt jobb.” Jag frågar: ”Vad händer med mitt ärende?” De svarar inte. Ingenting. Man får bara tänka, tänka, tänka.

Väljarintervju: ”Vi är inte vana att behöva säga ifrån”

Arbetaren granskar: Inget talar för att han kan utvisas – ändå sitter Ahmed Mohammed i förvar

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Polis skadad vid övning utanför karlskrona i Blekinge skärgård
En av de två poliser som skadades under onsdagens övning i Blekinge skärgård vårdas för allvarliga skador. Foto: Hasse Holmberg/TT

Polis svårt skadad vid övning utanför Karlskrona


En polis skadades under onsdagsförmiddagen allvarligt under en övning i Blekinge skärgård utanför Karlskrona. Ärendet rubriceras som arbetsplatsolycka och har lämnats över till enheten för särskilda utredningar.

Det var strax innan klockan elva på onsdagsförmiddagen som larmet kom räddningstjänsten. Två sjöpoliser hade då skadats under en övning vid Dragö strax utanför Karlskrona. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge poliserna, som är mellan 50 och 60 år, fördes till sjukhus.

Kort senare meddelade Region Blekinge genom sin presstjänst att den ena av de två vårdades med allvarliga skador. Exakt vad som hänt vid olyckstillfället är ännu inte fastställt men händelsen utreds som arbetsplatsolycka av enheten för särskilda utredningar, enligt Evelina Olsson som är polisens presstalesperson.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
3 weeks sedan
Amalthea Frantz, tidningen Arbetarens chefredaktör. Foto: Pontus Lundahl / TT, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vandelskravet kommer drabba de redan utsatta

Regeringen vill utvisa så många som möjligt. Ett nytt verktyg är det hårt kritiserade vandelskravet, som lär slå mot redan utsatta. Kvinnojourer har larmat länge, men ansvariga ministrar lyssnar inte och vill heller inte svara på Arbetarens frågor.

Många kvinnor vågar inte anmäla våld av rädsla för att bli utvisade, och oron bara ökar – så kan vi sammanfatta resultatet av Arbetarens granskning. Reportern Hanna Strömbom har pratat med kvinnojourer runt om i landet och med ett tiotal jurister med expertis inom området. 

Att inte utvisa offret borde vara en självklarhet. Just anhöriginvandrade kvinnor som utsätts för våld skulle kunna hjälpas av ett tillägg i utlänningslagen, men i stället väntar vandelsprövningar av förövare. I hur hög grad även anhöriga kommer utvisas är oklart.

Arbetaren har sökt ansvariga ministrar, som i vanlig ordning inte vill ställa upp på intervju. Därmed får läsarna inte svar på exempelvis frågan: ”Vad säger du till dem som inte vågar anmäla våldsbrott för att deras våldsverkare är densamma som den anhörig som de fått tillstånd för?”

Ska ”avlägsna utlänningar ur landet”

Vad som däremot är tydligt är att politiken är inriktad på att utvisa så många som möjligt. Det nya så kallade vandelskravet som regeringen presenterade den 24 mars har syftet att ”skapa större möjligheter att kunna avlägsna utlänningar ur landet”. 

Våld i nära relationer kan vara svårt att bevisa – det är en del av problematiken i att våga anmäla. Men allvarliga brott, som misshandel i relationer, har även tidigare kunnat leda till utvisning. Vandelskravet öppnar för helt nya, godtyckliga bedömningar. 

Marie Demker, professor i statsvetenskap, säger apropå våldsutsatta kvinnors situation att domstolarna knappast är glada över vad som komma skall: ”Det är svårt nog att tolka kriterierna i förhållande till de enskilda fallen, men nu ska man dessutom utveckla en egen praxis på de här ganska vaga grunderna.”

Anna Jörgensdotter utvisningar TIdö

Anna Jörgensdotter:
Vem är värdefull nog i Tidösverige?

Vandel för arbetare – kontra arbetsköpare

Godtyckligt var ordet. Om du vandelprövas kan detta räknas in: om du har yttrat dig till stöd för våldsbejakande organisationer. Om du har fått enstaka böter. Om du har jobbat svart. En behändig mall att använda även för svenska medborgare med tiden, när makthavarna tycker att det passar.

Till bristande vandel ska även räknas att dra på sig skulder utan att ha för avsikt att betala dem. Tror någon att det kommer användas för att sätta dit alla arbetsköpare med miljoner i löneskulder? Knappast. Det är i stället en kamp som alltmer bedrivs av syndikalistiska arbetare inom bygg, städ, lantbruk med mera. 

Oftast är de migranter, och ofta hotas de med utvisning av sina arbetsköpare om de inte accepterar sina urusla villkor. På liknande sätt som de våldsutsatta kvinnorna hotas av sina män. 

På listan över hot kan nu arbetsköparna alltså snart lägga till: även om du har uppehållstillstånd kan du utvisas om det kommer fram att du jobbat svart. 

Fortsätter slå mot redan utsatta

Riktningen är tydlig: politiken vill ha ett land med lydiga, rädda invånare. Rädda för att bli arbetslösa, tjäna för lite för försörjningskravet, bli vräkta, bli vandelsprövade. Ett land med så få icke-vita som möjligt, som vår krönikör, advokaten Silas Aliki, skrev apropå de så kallade tonårsutvisningarna. Att även våldsutsatta kvinnor åker ur landet är tydligen inget problem. Tidöregeringens planerade migrationspolitik backas dessutom i många fall upp av Socialdemokraterna. 

Jag väljer att upprepa Silas Alikis slutsats:

”Om utvecklingen ska kunna vändas är det dags för oss alla att acceptera att de förslag som läggs inte syftar till ordning och reda. De konsekvenser som nu väcker starka känslor var nämligen förutsägbara – det påpekades av ett antal remissinstanser, som ignorerades. Den nuvarande politiken vill åstadkomma ett Sverige där det finns så få icke-vita människor som möjligt, och där de som inte kan utvisas lever med en ständig känsla av att vara oönskade och skräckslagna. Bara om vi förstår det kan vi formulera ett verkligt motstånd.”

Kvinnojourer larmar: Vålds­utsatta rädda att utvisas med förövaren

Återupprättelse för Chilo som städade hos Magdalena Andersson

Publicerad
Läs hela artikeln
4 weeks sedan
Bianca Ingrosso och Alexandra Urisman Otto
Kvällstidningarna rapporterar om att Bianco Ingrossos relation med en miljardär är över, samtidigt som klimatkrisen accelererar. Foto: Henrik Montgomery/TT, Annika Hammerschlag och Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Bianca Ingrosso är singel och havet hetare än någonsin

Medan isarna smälter, korallreven förloras och vi närmar oss allt fler tippningspunkter väljer journalistiken att drunkna i kändisskvaller.

Är det någon annan än jag som tycker att det känns som att man går omkring i ett hus där vardagsrummet står i lågor, det är bajsöversvämning på hela toan och vattnet forsar ur kranen i köket – samtidigt som ingen riktigt pratar om något av det?

Den globala medeltemperaturen i haven är nästan uppe på de rekordnivåer från 2024 som forskarna då beskrev som ”chockerande”. Det här kan vara ett tecken på något som allt fler har varnat för de senaste veckorna: att det senare i år kan komma en Godzilla-variant av väderfenomenet El Niño, som i sin tur innebär ökad risk för en väldig massa obehagliga saker. Som torka i till exempel Australien, kraftiga skyfall i Sydamerika eller rubbade skördar på många olika håll. Som om det vrickade globala livsmedelssystemet (där hundratals miljoner människor svälter, en tredjedel av all producerad mat slängs och miljarder människor lider av fetma) behövde en extra massiv utmaning.

Dessutom skulle det med största sannolikhet innebära nya globala medeltemperaturrekord.

James Hansen: Uppvärmningen accelererar

Men hörni, hörde ni förresten om Bianca Ingrosso? Hon var, enligt Aftonbladet, ”kär och dejtade en kille.” Men nu, berättar hon själv (i tredje person) på sin vlogg, är det över:

”Bibbi är singel”, ska hon ha sagt och det var med största sannolikhet kvällstidningarnas mest lästa nyhet i går.

Förlåt, jag kom av mig lite. Det gjorde också svenska medier efter alla ”satsningar” på klimatjournalistik i kölvattnet av Greta Thunbergs skolstrejkrörelse för vad som känns som en hel evighet sedan. Och nog synd är det att alla redaktioner – även om de säger att de gör motsatsen – drar ner på sin bevakning av den lilla ”frågan” planetens livsuppehållande system. Nu när den behövs mer än någonsin. 

För en av världens förmodligen genom tiderna mest välrenommerade klimatforskare, James Hansen, varnar för att havstemperaturerna är ett tecken på något annat än bara Godzilla-strömmarna: att uppvärmningen accelererar och att läget är betydligt värre än vad etablerade modeller tidigare har förutspått.

Närmar oss allt fler tippningspunkter

Så samtidigt som Bianca Ingrosso sörjer att hon inte längre är ihop med miljardären hon nyligen åkte privatplan, yacht och bodde på ”lyxigt spahotell” med i Thailand – this is what you need to know:

Det finns en tidsfaktor när det gäller klimatkrisen – och tiden är ute. Vi har passerat tröskeln för alla världens korallrev, de är förlorade. Vi är oerhört nära flera andra, helt avgörande, tippningspunkter. Bland annat finns en risk för abrupt thaw, plötslig upptining, av permafrosten. När den tinar sätts processer igång i marken som leder till utsläpp av stora mängder nya växthusgaser – det blir ännu varmare. Avsmältningen av isarna på Grönland och i Västantarktis ligger enligt forskarna sannolikt vid omkring 1,5 graders uppvärmning. Tillsammans kan de ge en långsiktig havsnivåhöjning på över tio meter. Jag repeterar: TIO METER.

Varje dag som vi lever som vi lever, innebär ytterligare död, lidande och katastrof för de mest sårbara – redan nu – och alla andra människor som någonsin ska leva på den här planeten efter oss. Vi har ingen moralisk rätt att skada dem på det sätt som vi gör. Varken du, jag eller Bianca Ingrosso.

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

Allt fler svenska arter rödlistas: ”Oroväckande”

Utsläpp motsvarande 84 länder efter två veckors krig

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 weeks sedan

Greta och Alexandra: En svältande renkalv i garaget

Vårdagjämningen har passerat och vi har rest vidare! Hittills har vi besökt: 

Ett gäng platser längs röda tunnelbanelinjen i Stockholm, Gävle, Umeå och Vännäs, Murjek, Jokkmokk och Forshällan, Kiruna, Vittangi, Västerås, Örebro och Södertälje. 

Som ni märker är det än så länge bara möten från en bråkdel av dessa platser som hunnit ta plats i bloggen. Det kommer mera! 

Det publiceras också en hel del andra texter på Vad fan ska man göra-temat. Till exempel den första av Arbetarens Väljarintervjuer som finns att läsa här. Och min (Alexandras) analys av den årliga journalistiska genomklappningen i samband med Klimatpolitiska rådets rapport här.

SimmonÁilu i Forshällan: ”Jag har stridit för samisk folkrätt”

Nu till intervjun från Forshällan utanför Jokkmokk där vi fick sitta vid köksbordet hemma hos Julia och SimmonÁilu, tillsammans med dem och vännen Jannie, som bor i huset intill.

Innan vi slog oss ner hade vi fått hälsa på en renkalv – miesie på samiska – som fått ett tillfälligt hem i garaget. Han såg upp på oss med frågande, mörka ögon samtidigt som vi i vår tur såg på hur Jannie försåg honom med foder och klappade honom mellan hornen. Hon hade hittat honom i hjorden ett par veckor tidigare, utmärglad och skadad. Nu var hans bakben lindat och hon fick hjälpa honom både att ställa sig upp och lägga sig ner. Han åt och var i bättre skick än när hon tagit hem honom, men ännu var vägen lång för att få den lille frisk igen. Jannie var osäker på hur det skulle gå.

Inne i huset drack vi te, åt fruktsallad och jag frågade om de ville ge sin syn på det politiska läget i Sverige. SimmonÁilu tänkte på framtiden för hans och Julias snart tvåårige son, som låg och sov i rummet intill. 

– Jag har stridit för samisk folkrätt, för folkrättsliga frågor, hela mitt vuxna liv på olika sätt. Mot kapitalistiska intressen. Till exempel gruvdrift och skogsbruk som sliter sönder våra traditionella marker. Men när det kommer in ett fascistiskt parti i regeringsbildning, då sprider det sig nedåt i byråkratin. Ner i nämnder. Och nämnderna väljer tjänstemän och så vidare, sa han. 

– Det går kanske inte så fort men om det politiska klimatet fortsätter i fascistisk anda så kommer ju min son inte kanske ens strida för sin rätt att leva det traditionella livet som jag lever utan kanske sin rätt att ens leva. Det är jag genuint orolig för.

När SimmonÁilu tystnade tog Julia vid:

– Det är pengarna som styr allt i dag. Man kan inte längre kalla det demokrati när de som sitter i nämnder, i styrelser, i folkvalda plenumsalar… När de inte driver egna frågor utan frågor som de tror att de med pengar kommer gilla. Man har tappat bort demokratin och står inte upp för sina egna saker längre. Utan man står upp för andras rätt att expandera, sa hon.

– Varför är det så många som finner sig i det? Att fortsätta jaga mer pengar och makt. Varför jagar man någonting som är så destruktivt när det finns så mycket annat i livet som faktiskt är värt att leva för? Man missar hela poängen på något vis. 

Julia i Forshällan: ”Vi skulle kunna vara självförsörjande”

Både i Sverige som helhet, men också inom det samiska samhället, saknas ofta tron på att det går att förändra på djupet, resonerade Julia.

– Vi har skogar, vi har färskvatten, vi skulle kunna vara självförsörjande och ha ett fullt fungerande samhälle. Men ändå så väljer vi till exempel att först exportera el för att sedan importera den dyrare – för att någon ska få en vinst. Vi väljer att vara en del i ett destruktivt kapitalistiskt system och vi lär oss i skolorna att det här är sättet att leva. Men vem är det som bestämmer det? Hur blev det så? Det känns som att vi har gått vilse, sa hon. 

– Inte ens i det samiska samhället pratar man för våra rättigheter, för vad vi vill. Utan redan från början börjar man blanda ihop det med vad andra vill. Man ska ta hänsyn till skogsindustrin, man ska ta hänsyn till företagarna, man ska ta hänsyn till vad jägarna säger… Redan innan vi ens har fått säga vad vi vill, så börjar vi berätta hur vi ska kunna anpassa oss. Och då har man stängt alla möjligheter till något nytt. Vi får inte ens drömma om ett eget samhälle utifrån våra förutsättningar. 

Ett barnskrik avbröt oss för en stund. Medan föräldrarna hjälptes åt att få familjens yngsta att somna om, tog vi mer fruktsallad. När alla var tillbaka igen talade vi om motståndskraft, resiliens. 

I höstas kunde min tidigare kollega Peter Alestig rapportera att nästan alla länsstyrelser hade skrotat arbetet med att rusta Sverige för värre översvämningar, skred och ras. Men vid sidan av myndigheternas arbete finns också annat som kan vara avgörande för att vi ska vara redo för det som kommer. Och här finns mycket att lära från urfolken.

Jannie:

– Som samer kan vi tycka olika men vi kommer ändå lyssna på varandra. Du har chans att övertyga mig till en annan åsikt för vi har ett gemensamt mål: Vi bryr oss om vad renen behöver. Jag är beredd att ändra mig om du har en bättre idé. Den flexibiliteten finns i renskötseln och den förmågan har vi därför också i andra frågor.

”Ingen majoritetsregering skulle vakta mina frågor”

Det här är ett sätt att hålla ihop och utvecklas tillsammans, beskrev Jannie och pekade på hur något motsvarande saknas i den svenska majoritetskulturen.

– Folk känner ju inte sina grannar. Du har ju inte ens ett community med dem som du ser varje dag. På så sätt är motståndskraften en helt annan i den samiska befolkningen.

Jag vände mig till SimmonÁilu igen. Det kändes som att vi inte var helt klara med hans oro inför sonens framtid. 

Kan du vara mer konkret, vad är det du är orolig för?

– Oavsett vilken regeringsbildning som sker, så tillhör jag en minoritet i en minoritet. Jag är renskötande same. Som same är man minoritet och som renskötare är man minoritet av en minoritet. Så det finns ingen majoritetsregering som någonsin skulle vakta mina frågor, så att säga, sa han. 

– Om man går då till risken för nästa generation. När fascismen får allt större spridning i samhället så kommer det inte bara handla om land, utan då… Ja, det är ju bara fantisera utifrån när fascismen senast var fullt aktiv.

Så mörkt får vi avsluta rapporteringen från samtalet i köket i Forshällan och återkommer från en annan ort i nästa inlägg. 

På temat tungt, förresten: Efter att vi lämnat Sàpmi kom det sorgliga beskedet att kalven, miesie, inte klarade sig. Jannie skrev själv på sin Instagram:

“Gæjtoe för allt du var.

För allt du lärt mig.

För att du kom till just mig.

För allt du visade.

För allt gos.

För all glädje.

Miesie lärde mig att kommunicera på ett djupare plan.

Han lärde mig, gav mig kunskap på andra frekvenser.”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 weeks sedan
Aktivister från Skogsuppropet vid SCA:s massafabrik i Timrå
Timmerbilar och tåg hindrades från att ta sig in till SCA:s massafabrik i Timrå på onsdagsmorgonen. Foto: Christofer Kebbon

Aktion mot SCA i Östrand: Aktivister kedjade fast sig

En blockad inleddes under onsdagsmorgonen mot skogsbolaget SCA:s massafabrik Östrand i Timrå. Bakom aktionen låg klimataktivister från nätverket Skogsuppropet.

– SCA är värst i klassen, säger Skogsuppropets talesperson Alva Danielsson i ett mejl till Arbetaren.

Blockaden, där aktivisterna bland annat kedjade fast sig vid järnvägsspår och grindar, är en del i Skogsuppropets pågående kampanj mot skogsjätten SCA som trots hård kritik fortsätter att avverka Sveriges sista naturskogar.

Skogsstyrelsen: Avverkningen av naturskogar måste upphöra

Nyligen släpptes en rapport från Skogsstyrelsen som visar att avverkningen av naturskogar omedelbart måste upphöra. Trots det har avverkningstakten i Sverige tvärt om fyrdubblats. Vilket fått miljöorganisationer att rasa.

– I enlighet med Skogsstyrelsens senaste rapport kräver vi att all avverkning av de sista naturskogarna upphör. I stället behöver vi skydda det som ännu finns kvar, och titta på hur vi kan restaurera det som redan förstörts, säger Alva Danielsson.

Polis som kallades till platsen begärde ett stopp för all tågtrafik i området där aktivisterna kedjat fast sig. Stoppet hävdes dock vid 10-tiden på förmiddagen. Enligt Sundsvalls Tidning upplöste aktivisterna själva blockaden och de som låst fast sig ska ha förhörts av polis på plats innan de senare släpptes.

Allt fler svenska arter rödlistas: ”Oroväckande”

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

En annan värld växer när maskinerna står stilla i skogen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln