Att vara kattägare  är inte alla gånger helt enkelt. Detta så självklara husdjur, som på vitt skilda platser varit heligt, kan generera en del omak. 

Det räcker ibland med att vakta djur under ett par dagar.                                                                                                            Fråga för all del den svenskserbiske bibliotekarien som tvingades undsätta katten Makrill, som jagad av ilskna fiskmåsar och annat flygande otyg gömt sig under en luggad presenning. När den svenskserbiske bibliotekarien med den infödda Hisingsbons ryggradsmässiga vana motat bort de flygande eländena och räddat Makrill som om denna vore en flaska Slivovica, belönades han dagen efter med en syndaflod av kattavföring.   

En halvtjock blekliknande sörja kommen ur den tvivelaktiga vanan att äta orena djur. Lite varstans i lägenheten låg sörjan. Makrill fick åter nöja sig med att husera på gården tills husse kom hem och fann honom socialt svältfödd under den oduglige hyresvärdens utkastade badkar på granngården.                                                                                       

För så är det, skaffa eller bara umgås sporadiskt med  husdjur och du får bokstavligen en del avföring på köpet med gosande, ständigt sällskap och kel. Det kan, om vi talar katter, vara hårt och enkelt att få bort, det kan vara löst och kladdigt och fastna likt tuggummi i pälsen. Du kan, under argsint fräsande och med vassa klor i skinnet, få borsta och klippa bort det om du inte vill ha en bajsluktande katt vid dina fötter i sängen.                                                      

Och marsvinen. Små, söta, men desto värre storproducenter av bajs och kiss. De sprider förvisso obetydliga små skitkorvar under sina promenader i lägenheten, men de hamnar på platser som föraktar allt vad som ryms i ordet ergonomi. Som en ryggkrökt skurkärring får man plocka och skura efter de muntra krabaterna under sängar och hyllor. Tack och lov har de inte den fula ovanan att bitas. För det är inte nog med kattrelaterat på minuslistan.

Triggad av babygråt och allmänt stoj beslöt min sambos föräldrars katt, en snäll men lömsk hårboll, att sätta tänderna i min ena vad. Efter ett dygn hade jag en infektion som krävde läkarkonsultation, penicillin och omläggning, en dos stelkrampsvaccin och ett sår med svartvarig sörja pumpandes som i Peter Jacksons kultfilm Braindead. Det var tack och lov en mindre katt och ingen dobbermanhund som satte käftarna i mig. Nu när jag upplevt djurbettens infekterande skuggsida så undrar jag allt hur vissa kan bo under samma tak som större kattdjur, schimpanser och varaner!                                                

Visst är de älskvärda våra fyrfota vänner, men de kunde kan man tycka lämna potenta munbakterier från helvetet och avföring från samma bredgrader någon annanstans. Omöjligt, ja jag vet, men att hoppas är tack och lov inte förbjudet.