Man brukar ge skribenter rådet att skriva om det som gör ont, men det rådet följer jag för det mesta inte. Det finns ett visst ämne jag väljer bort: dödsolyckor på arbetsplatsen. För mig är det nästan alltid för smärtsamt att skriva om. Dödsfallen sammanfattar på ett kusligt sätt kärnan i det ekonomiska livet: vissa människor lemlästas och dör för att andra människor skall tjäna mer pengar. Jag har bekanta som dött och skadat sig för livet. Jag har själv varit nära att dö. Jag känner ett fysiskt obehag inför ämnet. Och därför väljer jag bort det. Fegt, kanske, men jag pallar helt enkelt inte.
Men denna krönika skall handla om dödsolyckor. Jag hittar en artikel i Arbetarskydd med material jag vill förmedla vidare. För den här gången har jag någon positivt att säga och då känns det lättare. Ordet ”olycka” har något banalt över sig, det ger mig associationer till slumpen eller ödet, något som människor inte styr över. När människor blir dräpta eller mördade blir det, med rätta, folkstorm. När människor dör på jobbet blir det kanske en notis. Det är en icke-fråga, och det är i sig smärtsamt. Dock – det går att göra något åt.
Fotbolls-EM slutade för några veckor sedan och under byggandet av arenorna dog 20 byggnadsarbetare. När den här krönikan publiceras har OS i London börjat. Bygget av OS-parken har varit ett av de största i Europa och sysselsatt ungefär 45 000 personer. Antalet byggnadsarbetare som dött under byggandet av OS-parken är noll. Ingen har dött. Under en stor del av bygget har det varit lika farligt att jobba som byggnadsarbetare där som det är att vara kontorsarbetare. Det är häpnadsväckande. Man är då nere på siffran en olycka var miljonte arbetstimme.
Inom byggbranschen i England var siffrorna tio gånger så höga så sent som 2004–2005, då en medveten satsning gjordes för att få ner olycksfallen. Arbetet har bland annat inneburit tidig facklig inblandning, oberoende säkerhetsexperter och alla underentreprenörer har fått gratis stöd av en hälsogrupp. En mer okonventionell metod har varit att anhöriga till förolyckade arbetare bjudits in för att hålla föredrag för arbetsstyrkan. Man har också aktivt stöttat arbetare så att de kan säga till om säkerhetsbrister och gå ifrån utan att få skäll av chefer.
Till Arbetarskydd säger Ian Crockford, som ledde bygget för den brittiska regeringens räkning: ”Vi byggde upp en kultur så att alla skulle förstå vikten av att se efter sig själva och sina kolleger. Och det ledde till ett massivt gensvar från arbetarna.”
Det säger sig självt att de här resultaten, i praktiken sparade liv, inte är något man får gratis. Vissa människor måste tjäna mindre pengar för att andra människor ska slippa lemlästas och dö.
