Man brukar ge skribenter rådet att skriva om det som gör ont, men det rådet följer jag för det mesta inte. Det finns ett visst ämne jag väljer bort: dödsolyckor på arbetsplatsen. För mig är det nästan alltid för smärtsamt att skriva om. Dödsfallen sammanfattar på ett kusligt sätt kärnan i det ekonomiska livet: vissa människor lemlästas och dör för att andra människor skall tjäna mer pengar. Jag har bekanta som dött och skadat sig för livet. Jag har själv varit nära att dö. Jag känner ett fysiskt obehag inför ämnet. Och därför väljer jag bort det. Fegt, kanske, men jag pallar helt enkelt inte.
Men denna krönika skall handla om dödsolyckor. Jag hittar en artikel i Arbetarskydd med material jag vill förmedla vidare. För den här gången har jag någon positivt att säga och då känns det lättare. Ordet ”olycka” har något banalt över sig, det ger mig associationer till slumpen eller ödet, något som människor inte styr över. När människor blir dräpta eller mördade blir det, med rätta, folkstorm. När människor dör på jobbet blir det kanske en notis. Det är en icke-fråga, och det är i sig smärtsamt. Dock – det går att göra något åt.
Fotbolls-EM slutade för några veckor sedan och under byggandet av arenorna dog 20 byggnadsarbetare. När den här krönikan publiceras har OS i London börjat. Bygget av OS-parken har varit ett av de största i Europa och sysselsatt ungefär 45 000 personer. Antalet byggnadsarbetare som dött under byggandet av OS-parken är noll. Ingen har dött. Under en stor del av bygget har det varit lika farligt att jobba som byggnadsarbetare där som det är att vara kontorsarbetare. Det är häpnadsväckande. Man är då nere på siffran en olycka var miljonte arbetstimme.
Inom byggbranschen i England var siffrorna tio gånger så höga så sent som 2004–2005, då en medveten satsning gjordes för att få ner olycksfallen. Arbetet har bland annat inneburit tidig facklig inblandning, oberoende säkerhetsexperter och alla underentreprenörer har fått gratis stöd av en hälsogrupp. En mer okonventionell metod har varit att anhöriga till förolyckade arbetare bjudits in för att hålla föredrag för arbetsstyrkan. Man har också aktivt stöttat arbetare så att de kan säga till om säkerhetsbrister och gå ifrån utan att få skäll av chefer.
Till Arbetarskydd säger Ian Crockford, som ledde bygget för den brittiska regeringens räkning: ”Vi byggde upp en kultur så att alla skulle förstå vikten av att se efter sig själva och sina kolleger. Och det ledde till ett massivt gensvar från arbetarna.”
Det säger sig självt att de här resultaten, i praktiken sparade liv, inte är något man får gratis. Vissa människor måste tjäna mindre pengar för att andra människor ska slippa lemlästas och dö.
Arne Müller är en frilansjournalist och författare baserad i Umeå. Foto: Erland Segerstedt, Magnus Hjalmarson Neideman/TT, Helena Landstedt/ TT, Magnus Hjalmarson Neideman/TT
Arne Müller: ”Gröna omställningen” drivs av vinstintresse
På kort tid har en rad stora industriprojekt med koppling till klimatomställningen sjösatts i norra Sverige. Det har väckt förhoppningar. Men krisen för Northvolt och flera stoppade projekt har visat att det också finns risker. Frågan är om en ”grön omställning” som i första hand drivs av privata företags vinstintresse alls kan bli framgångsrik?
Först ut var Northvolt. Hösten 2017 meddelade det nystartade företaget att de skulle bygga en första, stor batterifabrik i Skellefteå. Planerna växte snabbt. Efter något år var målet att bygga en fabrik som årligen skulle tillverka batterier till en miljon elbilar.
Samtidigt pågick Hybrit-projektet där LKAB, SSAB och Vattenfall samarbetar för att minska utsläppen från ståltillverkningen genom att använda vätgas i stället för fossila bränslen. 2020 meddelade LKAB att de skulle använda just vätgasmetoden för att gå över till att producera rent järn, så kallad järnsvamp. De stålverk som använder LKAB:s produkt beräknas minska sina koldioxidutsläpp med 40-50 miljoner ton årligen. Det är ungefär lika mycket som alla utsläpp i Sverige.
En annan del av LKAB:s nya inriktning är att de ska börja utvinna bland annat sällsynta jordartsmetaller i en fabrik som ska byggas i hamnen i Luleå. Detta är ämnen som bland annat behövs i elbilarnas motorer och i vindkraftverk.
2021 producerade SSAB i Oxelösund tillsammans med LKAB och Vattenfall det första fossilfria stålet. Bilden: Järnsvamp fossilfri direkt ur hybrit. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/TT
Granne med LKAB:s anläggning blir en konstgödselfabrik som det spanska företaget Fertiberia vill bygga. Även där ska vätgas användas för att få ner koldioxidutsläppen.
I Boden ska ett helt nytt stålverk – Stegra, tidigare H2 Green Steel – börja producera fossilfritt stål 2026. Enligt planerna kommer det att mer än fördubbla den svenska stålproduktionen. Även här ska vätgas användas för att få ner utsläppen till bråkdelar av nivån för traditionella stålverk, som i dag står för cirka 12 procent av de svenska utsläppen.
Dessa är de största av de nya industriprojekten. Därutöver finns en rad satsningar som går ut på att tillverka olika former av flytande bränslen. Utöver det behövs nya vindkraftparker och nya elledningar samtidigt som det planeras för nya gruvor.
Utvecklingen drivs av bolag
Handelskammaren i Norrbotten har försökt summera ihop alla planer. Fram till 2040 räknar man med att 1 400 miljarder kronor kommer att investeras i de båda nordligaste länen. Peter Larsson, som under några år var regeringens samordnare för industriprojekten i norr, räknar med att det behövs 100 000 fler invånare för att fylla de nya jobben.
Det som är slående är att utvecklingen i huvudsak har drivits av att företag som har sett en möjlighet att göra rejäla vinster på att vara snabbt ute med de nya fossilsnåla teknologierna. Samtidigt har tillgången till billig el gjort att blickarna riktats mot norra Sverige.
LKAB i Kiirunavaara. Foto: Hanna Franzén/TT
Men i detta ligger också begränsningarna och motsättningarna i den snabba utvecklingen: Oavsett vad företagen säger i sin marknadsföring så är inte deras främsta mål att rädda världen från en klimatkatastrof, utan att ge avkastning till sina ägare
De enskilda företagen ser heller inte till övergripande samhällsintressen, vilket man heller inte kan förvänta sig. Men detta skapar en del, minst sagt komplicerade, samhällsproblem.
Arbetsplatsolyckorna på Northvolt
Northvolts etablering i Skellefteå är ett tydligt exempel. När det nystartade företaget meddelade att de skulle bygga sin första stora batterifabrik i Skellefteå förändrade detta förutsättningarna för kommunen i grunden. Under flera årtionden hade befolkningsutvecklingen stagnerat och det hade knappt byggts några nya bostäder. Nu behövdes massor av bostäder och utbyggnad av all kommunal service – och det snarast.
Kommunens bostadsbolag Skebo byggde så mycket de orkade med. De privata företagen var mer avvaktande, efter en tillfällig topp 2021 och 2022 tvärbromsade bostadsbyggandet när räntorna steg och inflationen tog fart. Bostadsbristen blev akut.
Byggarbetarna inhystes i barackbyar i utkanten av staden, med en bostadsyta på runt tio kvadratmeter per person. De senaste åren har även anställda vid Northvolt fått flytta in i dessa områden när det saknats riktiga bostäder.
Redan tidigt visade det sig att det fanns allvarliga missförhållanden vid byggandet av fabriken. SVT Västerbotten kunde visa hur arbetare gick in två och två eller kröp under staketet för att undgå de obligatoriska ID-kontrollerna på byggarbetsplatser.
När flera myndigheter gjorde en gemensam razzia visade det sig att det fanns arbetare som saknade arbetstillstånd, och att det förekom omfattande brott mot arbetstidsregler och säkerhetsbestämmelser. De fackliga organisationerna hittade exempel på arbetare som arbetat 90 timmar på en vecka eller 22 dagar i sträck. Efter detta gjordes vissa förbättringar. Bland annat fick fackföreningarna igenom att det ska finnas högst två led av underleverantörer.
Men även under de senaste åren har det inträffat en rad arbetsplatsolyckor och flera brister i arbetsmiljön har avslöjats. I somras avslöjade Ekot att arbetare uppmanats att fortsätta arbeta trots att ammoniakhalterna låg långt över Arbetsmiljöverkets gränsvärde.
Kommunalt och statligt ansvar
Sedan 2017 har Skellefteås befolkning vuxit i snabb takt – men inte tillräckligt snabbt. Arbetslösheten i Skellefteå var låg redan när Northvolt beslutade om att etablera sig. De senaste åren har arbetsbristen blivit akut, särskilt inom äldreomsorg och sjukvård.
Kommunledningen välkomnade förstås etableringen av Northvolt, men hamnade samtidigt i en svår situation. Investeringstakten måste öka dramatiskt för att alla samhällsuppgifter ska klaras av.
Enligt den senaste budgeten ska kommunkoncernen investera närmare 30 miljarder kronor under de kommande tio åren. Detta ska betalas genom en fortsatt snabb befolkningstillväxt vilket ska leda till ökade skatteintäkter. Men det är inget som garanterar att så blir fallet – det visar den senaste krisen för Northvolt.
Northvolts fabrik i Skellefteå. Foto: Linus Sundahl-Djerf/ TT
Både i Skellefteå och på de andra orterna där industrier just nu etableras är det tydligt att staten har lämnat kommunerna i sticket med övermäktiga uppgifter.
Regeringens samordnare Peter Larsson varnade i sin rapport till regeringen för att kommunerna ställs inför övermäktiga uppgifter. Han föreslog snabba åtgärder för att underlätta bostadsbyggandet, stimulera inflyttning, riskdelning vid investeringar och ökade satsningar på bland annat Norrbottniabanan och Malmbanan. Förslagen har bara i liten omfattning lett till politisk handling. Ett begränsat stöd till bostadsbyggande i höstens budget är än så länge det tydligaste exemplet.
Ökad efterfrågan på billig el
Den faktor som mer än något annat har fått företagen att söka sig norrut var tillgången till ett överskott av billig el. Därför är varje enskilt beslut om etablering fullt begripligt och rimligt. Men summan av delarna blir problematisk. I dag används årligen drygt 12 TWh el i Norrbotten och Västerbotten. Om man lägger ihop elbehoven för de största av industriprojekten ökar elanvändningen till omkring 110 TWh per år. Det kan jämföras med att siffran för hela landet ligger på omkring 140 TWh i dag.
Vindkraftsnurror ses på vägen mot byn Koler i Markbygden, Norrbotten. Europas största vindkraftspark på land. Foto: Helena Landstedt/ TT
Northvolt använder förnybar el och bygger en återvinningsanläggning som ska svara för hälften av fabrikens materialbehov. Det gör att företagets påstående om ett mycket lågt klimatavtryck är trovärdigt. Men även här finns en hake. De kunder som tecknat avtal om leveranser var bland annat Audi, Porsche och BMW. Tillverkare som bygger bilar som genom sin storlek och krav på stora batterier snarast är en återvändsgränd i klimatomställningen.
När jag har frågat de inblandade företagen var de har tänkt sig att elen ska komma ifrån blir svaren likartade: All elproduktion som är billig och som går att få fram någorlunda snabbt är intressant.
I klartext betyder det att landbaserad vindkraft är förstahandsalternativet. Omsätter man de ökade elbehoven i norr till vindkraftverk av den typ som byggs just nu så krävs det 4 000 till 5 000 stycken. En utbyggnad i den storleksordningen kommer att orsaka många och skarpa markkonflikter. Tydligast blir konflikten med de renskötande samerna som redan är hårt trängda av skogsbruk, vattenkraft, kraftledningar, gruvor, vägar, järnvägar, skotertrafik och naturturism.
Jakten på metallerna
Den form av ”grön omställning” som vi ser i Sverige och Europa ökar också behovet av metaller och mineral dramatiskt. Det är en rad ämnen som behövs för de nya teknologierna. Litium, kobolt, grafit och nickel i den typ av batterier som är vanligast i dag. Sällsynta jordartsmetaller används i bilarnas elmotorer och i vindkraftverk. Koppar behövs vid all form av elektrifiering.
Jakten på metaller har trappats upp i hela världen. I Europa förstärks detta av att EU vill minska beroendet av framför allt Kina genom att öka den inhemska produktionen. Detta har blivit särskilt tydligt i och med unionens nya mineralstrategi – Critical Raw Materials Act.
Det här märks av i norra Sverige. Just nu finns det mellan 10 och 20 långt framskridna gruvprojekt i de nordligaste länen. Flera av dessa är extremt storskaliga. Ett exempel är företaget Bluelake Minerals nickel-kobolt gruva i Rönnbäcken. Det planerade gruvområdet är lika stort som Stockholms innerstad, inklusive Södermalm och Bromma. Flera hundra miljoner ton avfall måste deponeras på ett säkert sätt i fjällterrängen i omedelbar närhet av Umeälvens vattensystem.
LKAB:s vd och koncernchef Jan Moström och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) under en pressträff vid LKAB i Kiruna 2023. LKAB har gjort det största fyndet i Europa av sällsynta jordartsmetaller. En miljon ton kan komma att brytas invid LKAB:s gruva i Kiruna. Foto: Jonas Ekströmer/ TT
De verkligt stora problemen kommer att uppstå om den form av ”grön omställning” som vi ser i norra Sverige skulle ske i global skala. FN:s resurspanel konstaterade i en rapport i våras att en fortsatt snabb ökning av uttagen av naturresurser kommer att få förödande konsekvenser för biologisk mångfald, vattentillgångar och klimatutsläpp.
Simon Michaux, en forskare vid den finska geologimyndigheten, har sökt svaret på den helt avgörande frågan: Hur mycket metaller krävs för en omställning till ett helt fossilfritt energisystem givet dagens ekonomiska trender?
Svaret är nedslående. De kända tillgångarna av en rad viktiga grundämnen räcker inte på långa vägar. Kanske kan den fortsatta tekniska utvecklingen göra att resultaten blir något mer gynnsamma, men det grundläggande resursproblemet går inte att komma runt.
Slutsatsen av detta är tydlig. De teknologiska skiften som vi ser i norra Sverige är nödvändiga och brådskande. Visst måste bilar köras på el och byggas av stål tillverkat utan fossila bränslen. Men omställningen måste kombineras med en mycket effektiv hushållning med energi och ändliga naturtillgångar.
Kapitalismens drivkrafter
Här har forskning, och även en del praktiska erfarenheter, visat att möjligheterna är stora. I Paris har antalet bilresor minskat med 40 procent på tio år genom en kraftig omläggning av samhällsplaneringen. Energimyndigheten har redovisat att det finns samhällsekonomiskt lönsamma åtgärder för att minska elanvändningen i Sverige med 60 TWh årligen fram till mitten av århundradet.
En studie från ett universitet i Kalifornien har visat att det går att få ner litiumbehovet vid en omställning till enbart elbilar i USA med 92 procent jämfört med dagens förutsättningar, om man tillämpar all känd kunskap om hur bilberoendet kan minskas.
Kunskapen om vad som behöver göras finns, men det är här vi kommer till själva grundbulten. Delar av näringslivet vill vara med på skiftet till utsläppssnåla teknologier. Men det går naturligtvis inte att hitta ett enda företag som vill minska sin produktion. Det går emot de grundläggande drivkrafterna i en kapitalistisk ekonomi.
Ett tydligt exempel på detta är organisationen Fossilfritt Sverige. Den bildades av den förra regeringen för att olika branscher inom näringslivet själva skulle ta fram planer för omställningen till fossilfri produktion. Läser man dessa planer är det slående att de inte ser en minskning av produktionen som ett alternativ.
De nya teknologier som vi ser i industriprojekten i norra Sverige skulle kunna vara ett viktigt hjälpmedel i en grön omställning. Men så länge det är privata vinstintressen som styr utvecklingen kommer förhoppningarna om stora klimatvinster och en gynnsam samhällsutveckling i den norra delen av landet inte att infrias.
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Julia Lindblom, Mohammed Zaatari/TT, Nasser Nasser/TT
Shabane Barot: Trumps valseger markerar en ny tid
Den politiska utvecklingen i Israel och vad som nu låter sig göras mot palestinier inför öppen ridå är det kanske tydligaste exemplet på att vi lever i en post-mänskliga rättigheter-era, skriver Shabane Barot.
”Rädda UNRWA” står det skrivet i versaler på en brun liten kartongbit fasttejpad på en blompinne. Av någon anledning blir jag rörd av det enkla plakatet, buret av en äldre man klädd i hatt, trenchcoat och kofia. UNRWA är FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar som förser miljontals palestinier i Gaza och på den ockuperade Västbanken med nödhjälp och basal samhällsservice.
För några veckor sedan belades de med verksamhetsförbud av den israeliska regeringen. Ytterligare en bestraffningsåtgärd vid sidan av de bombdåd, tvångsförflyttningar, angrepp mot sjukhus, skolor och flyktingläger som nu pågått i mer än 400 dagar.
Hotet om massvält är överhängande i Gaza, som för att citera Jan Egeland från Norwegian refugee council, blivit en obeboelig plats, ”dödlig för alla palestinier”, där all ”mänsklighet raderats ut”.
Kvinnor och barn utgör 70 procent av dödsoffren
Bland oss som i novembermörkret några dagar efter Donald Trumps valseger tågar genom Stockholms innerstad är stämningen ganska sammanbiten.
”Visste ni att 70% av de som dött i Gaza enligt FN är kvinnor och barn?” ropar en kvinna i megafon.
”Alla barn är lika värda” skanderar vi till svar.
I de analyser av det amerikanska valresultatet som hittills presenterats i svensk press ligger tonvikten på demokraternas strategiska misslyckanden, medielandskapet i USA och Trumps personliga egenskaper.
”Detta är en ny tid och vi måste inse att den tillhör Trump” skriver DN:s chefredaktör Peter Wolodarski (10/11) i en text som delvis speglar mina egna panikkänslor. ”Valet av Trump är därför ännu en bekräftelse på att världen gått in i en ny era, där varken demokrati, mänskliga rättigheter eller globala institutioner som formats efter andra världskriget kan tas för givna”.
Men, för Wolodarski är det förstås just USA som historiskt sett fungerat som ”garanten och ankaret för denna liberala ordning”. Precis som under debatten om svenskt Nato-inträde är händelser i närtid som kriget i Afghanistan och invasionen av Irak – vi behöver inte gå tillbaka ända till juntornas Latinamerika eller till Vietnamkriget – som bortblåsta.
Vi lever nu i en post-MR-era
Ändå har Wolodarski en poäng i att vi verkar leva i en tid där det ideologiska ramverk som utvecklades under efterkrigstiden, i FN men också i fredsrörelsen och i de antikoloniala befrielserörelserna, där idén om universella mänskliga rättigheter utgjorde ett av fundamenten, nu har förlorat sin ställning.
Han nämner i sin text Ryssland, Ungern och Turkiet som exempel på stater som gått i en auktoritär riktning, men den politiska utvecklingen i Israel och vad som nu låter sig göras mot palestinier inför öppen ridå är det kanske tydligaste exemplet på att vi lever i en post-MR-era.
Donald Trumps valseger är en bekräftelse av det faktum att styrkeförhållandena skiftat till den globala solidariteten och de progressiva rörelsernas nackdel, en händelse som kommer att bidra till att ytterligare förstärka det skiftet.
”Krossa USA imperialismen” hojtar någon i demonstrationståget och vi skrattar lite eftersom det är oklart hur det kommer bli med den imperialismen nu, framtiden är så oviss. ”Allas barn är allas barn” fortsätter vi i stället att ropa.
Så länge vi låter den etiska hållningen genomsyra vårt motstånd mot den israeliska ockupationen, apartheidpolitiken och massdödandet i Gaza är mycket trots allt vunnet.
AIK:s tifo i den allsvenska premiären mot Västerås 2024. Det Asterix och Obelix inspirerade tifot var en kritik mot den moderna fotbollen och dess undergrävande av medlemsdemokrati. Foto: Jonas Ekströmer/TT
”Att skapa ett tifo är ett kollektivt arbete”
Få subkulturer är lika bespottade som supporterkulturen. Samtidigt ligger det ett enormt kreativt arbete bakom de tifon som vecklas ut på läktare världen över. Anne Konstenius tar oss med på en tifots svenska kulturhistoria, vilka var egentligen först med raketer och konfetti? Och hur ser det ut med politiska budskap på de svenska läktarna?
Jag står i folkmassan under duken. Vi hjälps åt att låta rulla ner den och vi ser bara varandra. Vad som händer utanför ser jag på en skärm senare, en överraskande bildkaskad av färger, figurer och pyroteknik.
Att skapa ett tifo är ett kollektivt arbete. Från nattlig svett i hemliga lokaler till publikens assistans. Fotboll är inte bara fotboll, lagets värderingar ska också visas upp för världen.
Tifon har blivit en show där lagen i allsvenskan tävlar om att överträffa varandra. Från ett tidigare möjligt samarbete mellan lagen finns nu en tystnadskultur och ett hemlighetsmakeri. De mest hängivna supportrarna, de ultrasgrupper som står bakom tifot talar inte med media och helst inte med någon annan heller utanför gruppen. I stället låter de tifot föra deras talan.
Ordet tifo kommer från italienskan och betyder tyfus, farsot. Ordet tifosi har också antika rötter i rök och eld. De gamla grekerna samlades runt eldar för att fira sina favoritidrottare.
På sjuttiotalet samlades grannar i italienska städer som Milano, Genua och Turin för att mäta sina krafter i passionen för fotboll. Där och då föds den moderna ultraskulturen.
Konfetti, raketer och smällare
Som barn på sjuttiotalet satt Hammarbysupportern Micke Hällbom och såg fotbollsmatcher från Argentina på tv. Stämningen som skapades med stora flaggor var något helt annat än den i svensk fotboll. Under åttiotalet lanserades kabel-tv och då kunde han se andra latinamerikanska lag, som Brasilien med sina sambaorkestrar eller Uruguay med sin långa fotbollstradition.
1983 började Micke Hällbom fundera på om det inte gick att dekorera läktarna och skapa mer stämning även här. Han tog med sig konfetti och en egenhändigt sydd flagga till gamla Söderstadion. Så småningom också raketer och smällare.
I början av nittiotalet växte ultras- och tifokulturen sakta fram, och bland de allsvenska klubbarna råder det olika bud på vem som var först. Men när Hammarby mötte Norrköping i premiären 1995 ordnade Micke Hällbom ett så kallat mosaiktifo med flaggor och pappersark. Tidigare hade han också köpt nödbloss i en båtaffär som användes som bengaler.
Han kan fortfarande vara svag för ”old school-tifo” med ballonger, stripes och konfetti.
Andra allsvenska lag var inte sena att haka på. Men Micke Hällbom inflikar att alla inte applåderade den nya läktarkulturen.
I dag inspireras många av de yngre av ultraskulturen i Östeuropa, menar Micke Hällbom.
– Det finns mycket bra där, men den är också mer inspirerad av våld. Den riktiga ultraskulturens vagga är Italien och i den kulturen finns mycket att hämta och göra något ännu bättre av här, säger han.
Ett kreativt arbete
Trots att tifogrupperna är medieskygga och omgärdas av hemlighetsmakeri har författaren och journalisten Per Cornell lyckats få tillträde vilket resulterat i boken Tifo: Visionärerna i Hammarby.
Han fascineras av passionen hos de som varje dag och natt enträget arbetar på med dukar, färg och symaskiner. De sköter allt vid sidan om arbete, studier och familj. Efter det att tifot under några få minuter visas upp hamnar det på soptippen och arbetet börjar om.
Hammarbys tifo under derbyt mot Djurgården, oktober 2024. Foto: Magnus Lejhall/TT
Per Cornell talar om sin svärmor som trodde att fotbollssupportrar enbart super och slåss. Men när hon fick höra att de sjunger och syr tillsammans ändrade hon uppfattning. De utövar ju, precis som hon själv, ett kreativt arbete.
Tifon har varit ett storstadsfenomen och eftersom ekonomin bygger på frivillig insamling från supportrarna kan det vara svårt för de mindre klubbarna att mäta sig med klubbar i Malmö, Göteborg och Stockholm. Men i jakten på det mest spektakulära tifot har även mindre klubbar som Sirius, Elfsborg och Mjällby gett sig in i konkurrensen.
“Scenografin blev total”
Sara Karlén är forskare i idrottsvetenskap och ska disputera på en avhandling om tifo-grupperna. Även hon hade till en början svårt att komma in i ultrasgrupperingarna men har efterhand byggt upp ett visst förtroende på läktarna.
Ny teknik gör att tifona blir allt mer proffsiga. Digitala program möjliggör att ett tifo kan utvecklas fram i flera steg med mer rörelseeffekter.
Effekterna kan till och med förstärkas med hjälp av det omgivande vädret. Sara Karlén pekar ut IFK Göteborgs tifo mot Elfsborg 2023 som exempel, föreställande ett skepp på ett stormigt hav med texten: “När natten är som mörkast är gryningen nära”. Samtidigt var himlen svartblå och det åskade. Scenografin blev total.
Politiken viktig på turkiska läktare
Ekim Caglar är journalist och författare med rötter i Turkiet. Han har skrivit böcker om turkisk fotboll och politik, men har också koll på den svenska fotbollsscenen.
Han menar att influenserna från Europa och andra kontinenter med tifon och läktarkultur har varit positiv för svensk fotboll, inte minst har det bidragit till en större publik på matcherna. Men den största skillnaden mellan turkisk och svensk fotboll är att de allsvenska lagen ännu inte köpts upp helt av privatpersoner och företag.
Malmö FF:s tifo under mötet med Rangers FC i Europa League. Budskapet handlar om att skydda “51% regeln” i svensk fotboll, som innebär att klubbarna till 51% ägs av sina medlemmar vilket garanterar majoritet vid omröstningar och skyddar medlemsdemokratin. Foto: Andreas Hillergren/TT
På de turkiska läktarna är politiken viktig. Där har läktaren blivit en arena för slagord och protester.
I Sverige är det inte lika vanligt, men han nämner migrantklubbar som Syrianska och Assyriska. Där har det till exempel funnits banderoller om 1915 års folkmord på armenier.
“Här kommer arbetarklassen”
Ekim Caglar nämner Degerfors, som 2025 är tillbaka i allsvenskan, som en klubb med vänsterprägel. Det har funnits banderoller med bilder på Che Guevara och en identifikation med arbetarklassen. Det blev inte minst tydligt när de för några år sedan under en bortamatch mot Hammarby vecklade ut banderollen “Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.
Hammarby vill gärna också göra gällande att de är ett lag med rötter i arbetarklassen. Men laget har till stor del köpts upp av det amerikanska bolaget Anschutz Entertainment Sweden och i den mån deras tifon bär politiska budskap är de snarare riktade mot polisen än någon övergripande ideologi.
Ekim Caglar är själv svag för budskapsbanderoller. De kan göra större intryck än imponerande bildtifon.
Det har skrivits en hel del om skandalderbyn, bråk och pyroteknik på läktarna, men ur ett globalt perspektiv är Sverige trots allt relativt lugnt.
GAIS-supportrar bränner bengaler under mötet med Elfsborg i Svenska cupen, februari 2024. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT
– Fotbollssupportrar är en grupp som är lätta att motarbeta eftersom det inte är någon statuskultur till skillnad från exempelvis teater- eller operapubliken. Sinnebilden för en fotbollssupporter är fortfarande ofta en medelålders fet man som super. Det är lätt att beröva honom hans rättigheter, säger Ekim Caglar.
Författaren och journalisten Per Cornell håller med om att tifoverksamheten är skör och lätt att förstöra. Det är en sårbar verksamhet. Men för honom är det organiserade arbetet med tifon övervägande positiv. Det göder allsvenskan och tar svensk fotboll ut i världen.
Den ”revolutionära pratradion” Komintern har pratat med Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare, som precis släppt boken From Hash Rebels to Urban Guerrillas: A Documentary History of the 2nd of June Movement för att nysta i hur stadsgerillan skilde sig från andra mer välkända, om spektakulära aktioner och om ett Västberlin som puttrade av politiska subkulturer.
Facklig styrka ligger i att vara fler än arbetsköparen
Våld, hot och rasism kan bara mötas av facklig sammanhållning. Förra veckans attack, där en arbetsledare försökte knuffa en facklig förhandlare ner för en trappa visar på den verklighet som många arbetare idag befinner sig i – men den visar också på hur viktigt det är att vara många och att hålla ihop när man möter hot.
När Arbetarens reporter följer med fackföreningen Solidariska byggare av SAC för att lämna i en förhandlingsframställan uppstår plötsligt hotfull situation när en av arbetsledarna försöker knuffa en av de fackliga organisatörerna ner för en trappa.
En annan av arbetsledarna skriker: ”Jävla svartskalle, stick härifrån fort som fan. Det finns inget att förhandla om.” Allt fångas på film – men en av arbetsledarna rycker mobilen ur händerna på en av de fackliga förhandlarna.
En liknande situation utspelade sig under strejken på MediCarrier i Stockholm i våras. Då gick en grupp på 5-6 personer, från ett närliggande företag, till attack mot de strejkande för att slita av varselvästarna och ta en megafon. På Arbetarens film från tillfället hörs en man skrika ”Det här är inte Afrika!”
Styrka i att vara många
Men på filmen från attacken på MediCarrier kan man också se något annat. När attacken börjar är de strejkande snabba att sluta upp kring varandra. Vid tidpunkten är de ett tjugotal som strejkar. På filmen kan man se hur de backar varandra och agerar med lugn trots handgripligheterna och de rasistiska provokationerna.
Samma sak kan man se från attacken i onsdags när en arbetsledare försöker knuffa en av syndikalisternas fackliga förhandlare och när en av cheferna tar en telefon från en annan organisatör. Man kan tydligt se hur de andra fackföreningsaktivisterna på plats backar upp bakifrån och man kan tydligt höra hur de inte låter sig provoceras. Trots hot och rasistiska tillmälen fortsätter de vara lugna och agera som en grupp.
”There Is Power in a Union”
Vi får såklart aldrig acceptera att arbetare utsätts för våld, hot och rasism för sin fackliga organisering. Men det är den verklighet som många arbetare i dag befinner sig i. När arbetslivskriminella och rent reaktionära element angriper facket ligger styrkan i facklig sammanhållning – och att vara fler än motståndaren.
Både Joe Hill (1913) och Billy Bragg (1988) har skrivit låtar med titeln ”There Is Power in a Union”. Och orden är lika aktuella i dag. Styrkan i facket ligger i att vara fler än arbetsköparen.
Israelisk polis tillsammans med palestinska demonstranter på Västbanken, efter en attack som tagit livet av 11 palestinier. Foto: Mika Kastner Johnson, Mahmoud Illean/TT
Vendela Engström: Därför backar högern Israel
“Den politik som står bakom den israeliska krigsmaskinen är samma politik som vill införa angiverilagar i Sverige”, skriver Vendela Engström, vikarierande chefredaktör på Arbetaren.
1,9 miljoner – eller 90 procent – av Gazas befolkning befinner sig just nu på flykt inom ett område ungefär lika stort som svenska Orust.
Minst 43 000 palestiner har dött i de israeliska attackerna. Enligt OHCHR är 44 procent av dödsoffren barn, de flesta mellan fem och nio år. Bomberna fortsätter falla.
Mobilen vibrerar: ”Femtio barn döda på två dygn”
Det råder massvält. Det är brist på mediciner. Sjukvården har kollapsat.
UNRWA, FN:s flyktingorganisation, har förbjudits i Israel. Enligt Amnesty innebär det i praktiken en kriminalisering av humanitärt bistånd vilket kommer att förvärra en redan katastrofal humanitär kris.
Det är svårt att ta in. Det går inte att ta in.
Den internationella domstolen i Haag, ICJ, har konstaterat att israels ockupation av palestinska områden är olaglig och att Israels behandling av palestinier utgör apartheid. Utöver det är de israeliska bosättningarna på ockuperad palestinsk illegala enligt Genèvekonventionen.
Enligt en en ny rapport från israeliska fredsorganisationen Peace Now har antalet illegala bosättningar ökat sedan den 7 oktober – och bosättarvåldet har eskalerat. Enligt rapporten får bosättarna finansiellt stöd och politisk uppbackning från Netanyahus regering.
Israel styrs sedan 2022 av den mest högerextrema, för att inte säga ultranationalistiska, muslimhatande och bosättarvänliga regeringen landet haft. Det är anledningen till att Sverigedemokraterna har börjat kalla sig för ”Sveriges mest Israelvänliga parti”. Det är också orsaken till att Jimmie Åksesson, partiledare för ett parti grundat av nazister, kallar personer som kritiserar Israels krigsföring för antisemiter och islamister.
Det drar tankarna till George Orwells dystopi 1984 där den totalitära regimens skanderar ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”
Shora Esmailian poängterar i boken Gaza: Att spränga ett Getto att ”den skiftning och högervridning som vårt samhälle har genomgått manifesteras i hatet mot palestinier, och mot alla som solidariserar sig med dem”.
Den politik som står bakom den israeliska krigsmaskinen är samma politik som vill införa angiverilagar i Sverige och som vill sätta stopp för gängkriminaliteten genom att sätta barn i fängelse.
Juristen Silas Aliki skriver i senaste numret av tidningen Brand om hur Sverige, under Tidöregeringen, tar efter Israel. Inte minst när det kommer till övervakning, exempelvis hur den svenska staten gett sig själv rätt att avlyssna icke-brottsmisstänkta personer.
Samtidigt har solidaritetsrörelsen vuxit sig starkare. I ett års tid har människor protesterat mot Israels krigsföring – i och utanför Sverige. Studenter har ockuperat universitetsområden och krävt en akademisk bojkott av israel. Vårdarbetare har visat solidaritet med sina kollegor i Palestina. Fackanslutna har krävt att sina fackförbund tar ställning.
Det är dags att regeringen, universiteten och fackförbunden lyssnar.
Solidaritet med palestinierna är ett motstånd också mot Tidöregeringen.
“Nu är de här för att kräva tillbaka det som är deras.”, Solidariska byggare i blockad mot flera företag som inte betalat ut löner. Foto: Johan Apel Röstlund
Ökänd byggboss attackerar facket när de kräver ut löner
Hoten haglar mot fackföreningen Solidariska byggare när de genomför ett gäng blockader mot oseriösa arbetsköpare i Stockholmsområdet. Arbetaren följde med på en tur till den svenska modellens bortglömda bakgård dit få andra fack hittar.
Plötsligt kommer den från ingenstans. Den hårda knuffen i brösthöjd och sedan går allt blixtsnabbt. En stressad och tidigare grovt kriminell och brottsdömd vd rycker telefonen ur den fackliga förhandlarens hand och låser in sig på sitt kontor.
– Jävla svartskalle, stick härifrån fort som fan. Det finns inget att förhandla om, skriker han upprört.
Företaget som sysslar med håltagning, rivning och sanering håller till i ett industriområde i Huddinge i södra Stockholm.
Enligt facket har de satt i system att lura latinamerikanska migrantarbetare på pengar. Och någon förhandling har de inte gått med på, trots upprepade försök från Solidariska byggare, ett syndikat inom Stockholm LS av SAC. Facket, som organiserar hundratals byggarbetare från hela världen på många av Stockholms pågående byggen och som arbetar mot arbetslivskriminalitet, har vuxit rekordsnabbt de senaste åren.
Med en överenskommelse behövs inte blockad
Men tillbaka dit lite senare. Morgonen startar med kaffe och en resplan delas ut. Bilar har hyrts in och blockaderna, med syfte att driva in medlemmarnas obetalda löner, har planerats minutiöst. Tio företag ska besökas. Varselvästar och banderoller har packats ner när telefonen plötsligt ringer i Emil Boss ficka. Han är facklig förhandlare i Solidariska Byggare och svarar lugnt.
Solidariska Byggare organiserar migrantarbetare från hela världen. Foto: Johan Apel Röstlund
En oroad vd för ett mindre städföretag pratar snabbt på andra sidan luren. De ska betala den anställde om blockaden blir avblåst. Överenskommelse.
– Utmärkt, säger Emil Boss och tillägger:
– Den bästa blockaden är den som aldrig behöver genomföras.
Förslummade villkor i svensk byggbransch
Ute i fackföreningens foajé samlas flera medlemmar. De pratar ryska, ukrainska, spanska och svenska. Totalt är det ett tjugotal personer som ska med på dagens blockader. Några av dem har jobbat på de byggen som ska besökas och vi tränger ihop oss i minibussarna som rullar ut ur stan.
Det blir en resa tillbaka till framtiden där förra sekelskiftets skitiga arbetsmarknadskonflikter möter dagens- och morgondagens förslummade villkor i de branscher som bokstavligen bygger Sverige.
Morgonen är småkulen och krispig och det är dagen efter Donald Trumps jordskredsseger i ett polariserat och allt mer splittrat USA.
Foto: Johan Apel Röstlund
I baksätet är det dock få som reflekterar över förändringarna som befaras kasta in världen i en ny era. Här har alla redan upplevt den dystra verkligheten som den ser ut. Bortom den så kallade svenska modellen med tomma ord och löften som ordning och reda och schysta avtal.
En lätt höstvind sveper de sista darrande löven från äppelträden i det idylliska villaområdet ute på Ingarö i Stockholms skärgård.
Höger på den lilla grusvägen och så upp för en kortare backe. Där står den rödmålade tvåplansvillan som Oleksandr Yerokhin och fyra andra ukrainska byggarbetare har renoverat.
– Jag jobbade här i två månader och allt verkade fungera fint, säger han och tittar ut över den väldiga tomten.
Oleksandr Yerokhin utanför huset där han renoverat i två månader utan lön. Foto: Johan Apel Röstlund
– Det var först när vi frågade om lönen som han sa ”i morgon, i morgon, pengar kommer”, men inget hände. Jag har inte fått en krona för det jag gjort. Allt du ser här har vi byggt. Vissa har jobbat sedan i mars utan att få betalt, säger Oleksandr Yerokhin och förklarar att han tvingades ta lån för att ens kunna betala hyran när pengarna från företaget uteblev.
Nu är de här för att kräva tillbaka det som är deras.
Inga chefer på loftet. Foto: Solidariska Byggare
På uppfarten står byggbossens bil parkerad. Men när facket knackar på är han plötsligt försvunnen.
– Han har kanske gömt sig, säger någon och letandet tar fart.
Upp för en ranglig stege till loftvåningen. Ingen där. Ut på gården igen och de gula reflexvästarna sprider ut sig i skogen.
Pelle Sunvisson, en av grundarna till Solidariska Byggare, tar upp megafonen.
– Det vore bra om du kommer fram så kan vi ha den här förhandlingen nu och skriva på lite papper. Håller man inte det man lovar så kommer vi bara tillbaka och då med ännu fler, säger han.
Slagorden på ukrainska ekar mellan granarna ute på skogstomten. ”Bedragare, vi hittar dig”.
Men chefen för företaget, en underentreprenör till en större byggfirma med kollektivavtal, dyker inte upp.
– Troligen är han där ute någonstans, säger en ställningsbyggare från ett annat bolag som jobbar med huset och pekar bort mot de tätvuxna träden.
Chefen som har blåst byggarbetarna på deras löner tros ha försvunnit till skogs när facket kommer med sina krav. Foto: Johan Apel Röstlund
Plötsligt kommer en kvinna springandes upp för grusgången.
– Vad är det som händer, ropar hon andfått.
Det är hennes hus som renoveras och Emil Boss förklarar.
– De som står här har inte fått ut sina löner.
– Men vi kollade ju upp företaget med banken och allt såg bra ut, säger kvinnan och tittar oroligt ner i marken.
– Jag förstår det säger, Emil Boss och fortsätter:
– Men de som ni anlitade har i sin tur anlitat ett annat företag som gjort jobbet och nu har de inte betalat de här personerna som faktiskt byggt och renoverat ditt hus. Då måste vi göra så här.
Kvinnan ser förtvivlad ut samtidigt som flygblad sätts upp på byggnaden. Arbetsplatsen, hennes villa, är försatt i blockad.
– Det är så klart hemskt om de inte fått sina pengar men ni kan ändå inte stå på min mark och skrika, säger hon, men ger snart upp och går därifrån.
Letandet efter den så plötsligt försvunna chefen fortsätter en halvtimme till men utan resultat. En förhandlingsbegäran lämnas på platsen och byggarbetarna packar ihop sina banderoller. Fallet, om de fortsätter förhandlingsvägra, lär hamna i Arbetsdomstolen.
Där har Solidariska Byggare de senaste åren blivit en frekvent gäst. Genom de få år som de hittills hållit på har fackföreningen dragit in miljontals kronor i skadestånd och uteblivna löner efter förhandlingar, domstolsärenden och blockader mot företag i den svenska byggbranschen.
Foto: Johan Apel Röstlund
Blockadresan går vidare och det är nu det hettar till på allvar.
Ett borrföretag i Skogås, en sömning förort i Huddinge kommun strax söder om Stockholm, har sitt kontor längst in i ett gigantiskt industriområde och ingen öppnar när den fackliga delegationen knackar på.
Enligt Solidariska byggare har bolaget genom ett trixigt pappersarbete för att lura myndigheterna blåst en grupp latinamerikanska rivningsarbetare på pengar.
Vd:n som snart kommer ut från sitt rum har ett cv fyllt av mindre smickrande domar. Från grovt väpnat rån till olovliga körningar. Genast bryter tumultet ut.
– Det kommer inte att bli någon förhandling, skriker han när gruppen av neongula västar lämnar över sina krav och sedan kommer knuffen. Hård och utan förvarning.
Lyckligtvis står flera personer bakom och Pelle Sunvisson klarar sig från att ramla handlöst bakåt ner i betonggolvet en våning under.
Händelsen fångas på film men telefonen slits ur handen på en av förhandlarna och ett mindre kaos bryter ut.
Efter ett kort tag vänder gänget med västar tillbaka. Stämningen är minst sagt hotfull och någon ringer polisen. Utanför, på den blöta asfaltsparkeringen, ställer de upp sina fanor med bilder på Joe Hill och Solidariska Byggares svartröda logotyp.
Då kommer en man springande i full fart och spottar demonstrativt mot facket.
– Era jävla horungar. Det är tur för er att snuten snart är här, knulla era mammor, skriker han och river ner blockadaffischerna som tejpats upp på plåtväggen utanför borrfirmans entré innan han kliver in på kontoret.
Foto: Johan Apel Röstlund
Fem poliser kommer gående med bilarna parkerade en bit bakom sig.
– Vad händer här då, frågar han som för befäl.
Pelle Sunvisson förklarar.
– Det är en facklig blockad i enlighet med MBL och ingen demonstration.
Polisen skruvar på sig och ser förvånad ut.
– Jag tycker det ser ut som en allmän sammankomst utan tillstånd, säger han till slut samtidigt som en annan person från borrföretaget kommer ut genom dörren och vinkar till sig en av poliserna.
Polis kallas till platsen efter att den brottsdömda vd:n gått till våldsam attack mot facket. Foto: Johan Apel Röstlund
– De bara stormade in, säger han och vänder tillbaka mot dörren.
– Du får vänta här, vi vill prata med dig, säger den kvinnliga konstapeln bestämt och håller ett kort förhör med mannen som huttrar där han står ute i kylen i sin t-shirt.
Några anmälningar görs. Misshandel, stöld av telefonen, ofredande och så borrföretaget som i sin tur anmäler facket för olaga intrång.
Polisen ger Solidariska Byggare tillstånd att stå kvar på platsen så länge de inte hindrar bilar från att ta sig in på området. Allt fortsätter relativt lugnt men stämningen är fortfarande spänd.
En knapp timme efter den våldsamma attacken bestämmer sig samtliga för att lämna. Klockan närmar sig lunch och fler företag ska besökas under eftermiddagen. Förhoppningen är att de ska betala vad de är skyldiga, annars går konflikten vidare till domstol.
Inne på snabbmatsrestaurangen i närheten beställs hamburgare åt alla.
Tymofii Telisnytskyi sätter sig vid ett av borden och värmer händerna på papperspåsen med pommes frites.
Tymofii Telisnytskyi har jobbat på ett flertal byggen i Stockholmsområdet och vittnar om de urusla arbetsförhållandena. Foto: Johan Apel Röstlund
Han kommer från en by i södra Ukraina, precis på gränsen mot Polen, och har bott i Sverige sedan strax efter krigsutbrottet 2022. Nu är han tillfälligt arbetslös men fortfarande med i facket.
– Jag har jobbat på byggen runt om i Stockholm. Uppe på taken. Och du vet, vi använde aldrig sådana här, vad heter det, säger han och letar efter ordet på svenska.
– Säkerhetsselar. Alla vi migrantarbetare jobbade utan…
Det var hans pappa som fick höras talas om Solidariska Byggare och Tymofii Telisnytskyi gick med.
– Ett av företagen jag jobbade åt är fortfarande skyldig mig 70 000 kronor i lön, säger han och skakar på huvudet.
Just det fallet ligger nu hos Kronofogden och Tymofii Telisnytskyi förklarar.
– Därför är det viktigt med ett sådant här fack. Vi migrantarbetare ska ha samma rättigheter som alla andra och det är inte bara viktigt för oss utan för hela Sverige. Så att folk inte ska bli lurade och ha möjlighet att betala skatt. Att de inte tvingas jobba svart.
Han tar en tugga av maten och skrattar till av minnet av scenen som kort tidigare utspelade sig ute i industriområdet.
– Jag skulle gärna jobba inom byggbranschen igen, men då skulle det vara hos ett seriöst företag.
Liv Strömquist är en av de som spanar in samtidens livsstilsvillkor för kvinnor. Foto: Norstedts förlag
I livsstilsdjungeln: Radikal omsorg efterlyses
Tre feministiska författare, profilerade på lite olika vis, och födda ur tre feministiska decenniers kultur, diskuterar i nya böcker frågor kring hur kvinnlig frigörelse och relationer kommunicerar med konsumism i vår tid. Anna Remmets har läst och konstaterar att alla gamla hjältinnor inte håller i längden. En nedslående slutsats, på det hela taget.
Journalisten Minna Höggren undersöker religiösa, politiska, biologiska och sociologiska perspektiv på dejting och kärlek i sin nya bok Kärleksgapet, apropå det breda genomslag som bland andra den fransk-israeliska sociologen Eva Illouz teorier fått: ”…plötsligt kunde man höra teorierna om kärleken i kapitalismens och nyliberalismens tidevarv återberättas av varje hjärtekrossad själ.”
Inte minst framträdande feminister har kritiserat hur i grunden liberala och individualistiska idéer om jagets autonomi, valfrihet och om hur allt inklusive relationer och andra människor går att konsumera har beskrivits i termer av feministisk frigörelse. Den numera ökända girl boss-feminismen helt enkelt.
Minna Höggren Foto: Louise Helmfrid
I Sverige har serietecknaren, poddaren och folkbildaren Liv Strömquist blivit en slags överstepräst över denna typ av kritik. I Den rödaste rosen slår ut (2019) och Inne i spegelsalen (2021) undersöker hon hur kärleksrelationer och självbilder formas av vårt senkapitalistiska samhälle.
Särskilt omtalad blev den förstnämnda boken där Strömquist med hjälp av Eva Illouz teorier argumenterar för att dagens dejtingmarknad (med betoning på marknad) snarare har gjort kvinnor mer utsatta än fria. Detta eftersom mäns strukturella överordning gör att de ändå har större frihet att välja, och välja bort.
Dessutom, skriver Strömquist, görs människor i vårt samhälle till sinsemellan utbytbara medel för att maximera det egna jagets lycka. Detta på bekostnad av kärleken som något jagupplösande, okontrollerbart och existentiellt omstörtande.
Vad hände med den radikala feministiska analysen?
I Liv Strömquists nya bok Pythian pratar har turen kommit till självhjälpsindustrin. Denna har en utmärkt jordmån i ett samhälle där jaget är föremål för ständiga ”förbättringar”, vilket kan innebära allt från att göra sig av med ”toxiska” relationer till att optimera det egna utseendet, vilket Strömquist diskuterade i sina två tidigare böcker.
I Pythian pratar plockar hon dock betydligt lägre hängande frukter. Att de otaliga självhjälpsböckerna och självhjälpskontona är fåniga och irriterande är knappast en särskilt originell spaning, även om Strömquist har en konstnärlig och humoristisk begåvning som gör att hennes iakttagelser nästan alltid är underhållande. Hennes kritik av det senkapitalistiska samhället har börjat gå lite på tomgång.
Redan när Den rödaste rosen slår ut kom muttrande somliga (bland andra undertecknad) om att där fanns något mossigt, tvåsamhetsvurmande. Att Strömquist i sin iver att kasta ut det varufierade badvattnet ur kärlekens tempel också kastat ut det barn som består av radikal feministisk analys av romantik och heterosexuell tvåsamhet.
Det känns ganska talande att stycket i Pythian pratar, om en självhjälpsguru i den så kallade ”manosfären” (en idéströmning som tar avstånd från feminism och anser att det är männen som är diskriminerade, reds anmärkning) handlar om dennes sätt att se på kärlek som något man kan kontrollera och planera och inte som något som ”förvandlar världen, som en oväntad gåva”.
Att ta ansvar för sina begärs ursprung
En annan intellektuell i offentligheten som nästan verkar vilja provocera lite och bjuda in till anklagelser om högstämd moralism är Nina Björk som i sin senaste bok Medan vi lever: Tankar om existensen där hon i tur och ordning avhandlar ”små” ämnen som autenticitet, identitet och ”mening”.
Björk återkommer flera gånger till dessa begrepp som numera nästan framstår som antika rariteter. Svordomar i den senmoderna och postmoderna kyrkan med andra ord. Hon gör nämligen gällande att det finns sådant som är objektivt mer meningsfullt och autentiskt än annat. Våra begär och handlingar kan mer eller mindre pådyvlas oss av yttre faktorer, såsom kommersiella intressen, och vi som tänkande människor är skyldiga att undersöka upphovet till dessa begär.
Det klassiska exemplet är när kvinnor lägger pengar och tid på sitt utseende. Den utbredda (men numera ganska allmänt hånade) girl boss-feminismen skulle säga att det är feministiskt att göra detta om det är vad man vill och väljer.
Björk å sin sida menar att vi i stället bör undersöka ur vilka och vems intressen denna önskan kommer. På samma sätt kan saker vara mer eller mindre meningsfulla utifrån kriterier som inte är helt och hållet subjektiva, vilket ibland påstås. Vi kan till exempel vidhålla att Sisyfos berömda stenrullande är meningslöst oavsett om vi, i Albert Camus anda, föreställer oss honom lycklig. Det står oss dock fritt att diskutera och komma med argument och motargument för vad som ger mening och varför.
Nina Björk Foto: Stina Nylén
Eftersom vi lever i en tid där individen framställs som totalt fri att fatta beslut om sitt eget liv men där dessa påstått fritt fattade beslut inte får kritiseras är Nina Björks intellektuella och moraliska (även om en del skulle säga moralistiska) stränghet uppfriskande. Men stundtals låter faktiskt hon, som bidrog till mitt och säkerligen många andras feministiska uppvaknande med sin klassiker Under det rosa täcket (1996), mest som en boomer: ”…jag känner människor som äger smartphones och som lever i en nära relation till dem. De är oförmögna att fästa blicken på det som betyder någonting”, förfasar hon sig på ett ställe. Att anklagelser om moralism och bakåtsträvande kan vara ett slappt sätt att avfärda kritik mot företeelser som springer marknadens ärenden samtidigt som de utmålas som under av modernitet och frigörelse innebär inte att sagda kritik är immun mot att hemfalla åt nostalgi och konservatism.
En feminism eller socialism värd namnet behöver definitivt göra upp med den liberala föreställningen om att det skulle vara att frånta någon dennas ”agens” att säga att vissa handlingar går emot en grupps intressen. Till exempel att som kvinna lägga hela sin lön på hudvård eller leva som hemmafru. Men att utifrån en feministisk eller marxistisk analys identifiera intressen på gruppnivå är inte nödvändigtvis detsamma som att säga att dessa intressen skulle vara mer ”autentiska” än kapitalets eller patriarkatets intressen. Bara att de ligger närmare de värden som man ideologiskt har formulerat. Men här skulle nog Nina Björk, med visst fog, hävda att intresset för en arbetare av att inte jobba i en gruva i tolv timmar ligger närmare människans grundläggande (och därmed autentiska intressen) än kapitalistens intresse av vinst.
Ett lyckligt slut eller en framtid i patriarkatets famn? Foto: TT
I frågan om just autenticitet tycks Nina Björk och Liv Strömquist skilja sig åt. I Pythian pratar avfärdar Strömquist självhjälpskulturens jakt på det ”sanna” jaget och hänvisar i stället till en psykoanalytisk syn på människans innersta som i grunden oåtkomligt även för oss själva. De två skiljer sig intressant nog också åt en del i synen på kärlek. I Medan vi lever argumenterar Björk mot vad hon ser som Strömquists förespråkande av ett irrationellt förhållningssätt till kärlek i Den rödaste rosen slår ut. I stället anser hon att långvarig kärlek kräver en klarsynt och nyktert värderande blick på den älskade.
Men det finns en likartad kärna i deras kritik av kapitalismen. Båda lyfter fram omsorg och oegennyttig kärlek som ett motstånd mot senkapitalismens instabilitet och kommersialisering av jaget och mellanmänskliga relationer. Ett på många sätt mycket rimligt socialistiskt svar på exploatering och alienering. Men är det verkligen det bästa feministiska svaret på den liberala urvattnade feminismen?
Någon som tagit avstånd från allt vad autenticitet heter är vetenskapsteoretikern och feministen Donna Haraway. I sitt klassiska A Cyborg Manifesto argumenterar hon (dock under rubriken ”en ironisk dröm”) för den revolutionära potentialen i det artificiella och fragmenterade. Alla försök att nå något som liknar en mänsklig kärna, men även att formulera stabila politiska kategorier – såsom ”kvinnor” – ser Haraway som eftergifter åt ett i grunden patriarkalt, västerländskt maktutövande genom kategorisering. Medan jag läser kan jag nästan höra Nina Björk, vars aversion mot det postmoderna tycks ha ökat med åren, raljera över detta.
Revolutionär potential i det artificiella
Och delvis med rätta. Haraway, som själv anser sig verka i en socialistisk och marxistisk tradition, säger visserligen inte att alla kategorier endast är språkliga konstruktioner. Tvärtom ägnar hon mycket utrymme åt de materiella villkor som ligger till grund för dem. Och det finns goda anledningar att kritisera vilka som de facto fått rymmas i begrepp som ”kvinna” genom historien, vilket inte minst postkoloniala och queera feminister lärt oss. Men att därmed förklara ”kvinna” som politisk kategori obsolet utmynnar nästan alltid i en liberal förståelse av könsmaktsordning. Det radikala finns i stället i Haraways förkastande av allt som andas nostalgi. Gång på gång understryker hon att det inte finns någon helt och ”äkta”, ingen ”Edens lustgård” att gå tillbaka till efter att vi störtat kapitalismen och patriarkatet.
Vårmode på 2000-talet andas nostalgi. Foto: Jessica Gow
Samma avsaknad av potentiellt nostalgisk längtan efter mer ”autentiska” relationer och känslor borde genomsyra all feministisk kritik av omsorg och kärleksrelationer. Björk och Strömquist vänder sig med rätta mot att omsorg i vårt kapitalistiska samhälle reduceras till transaktioner. Men de tappar bort en viktig dimension av den marxist-feministiska beskrivningen av omsorg (reproduktivt arbete) som just en transaktion. En beskrivning vars syfte inte är att bejaka varulogiken, utan att visa att det aldrig funnits någon ”ren”, ”obesudlad”, fritt given omsorg i patriarkatet, där kvinnors reproduktiva arbete alltid har exploaterats.
Enligt en radikalfeministisk förståelse är dessutom kvinnors exploatering och underordning en grundbult i heterosexuella kärleksrelationer. Inte som liberala feminister gärna vill tro, en tumör som kan avlägsnas från den heterosexuella kärnfamiljens kropp (med medicin i form av till exempel delad föräldraledighet) och ändå behålla denna intakt. Det räcker inte med att konstatera att omsorg kan vara revolutionärt i ett kapitalistiskt, profithungrigt samhälle. Vi måste också fråga oss under vilka omständigheter den utförs.
Slutsatserna leder inte utanför systemet
Både Nina Björk och Minna Höggren lyfter visserligen fram feministiska teoretiker som Carin Holmberg och Anna G. Jonasdottir, vilka företräder just denna typ av tankegods. Men slutsatserna i Medan vi lever och Kärleksgapet leder aldrig utanför systemet. Det är inte konstigt när det gäller Höggrens undersökning som mest är en överflygning över olika strömningar och som aldrig riktigt landar i något substantiellt. Men det är faktiskt lite nedslående hos en tänkare som Björk, som inte brukar rädas det utopiska.
På sociala medier har det cirkulerat en bild föreställande ett foster i en konstgjord livmoder försedd med en misogyn text om att kvinnor snart kommer vara helt oanvändbara. Bilden har omdelats med en syrlig kommentar om att ”manosfären” nu gått så långt i sitt kvinnohat att den omfamnar en idé som den radikala, marxistiska feministen Shulamith Firestone förespråkade på 1970-talet då hon hävdade att kvinnor inte kunde bli fria så länge vi inte bokstavligt talat vägrade låta våra reproduktiva funktioner exploateras i patriarkatets och kapitalismens tjänst. Kanske är det här den sant radikala omsorgen står att finna? Ja, jag hör invändningar om techjättarnas makt över reproduktionen och om anknytning et cetera et cetera. Men det känns helt enkelt lite tamt och trångt i den antikapitalistiska kritik som Nina Björk, Liv Strömquist och co. tillhandahåller nu för tiden.
Libanesisk polis inspekterar en journalistbil som bombats av Israel, ett angrepp som tog livet av tre libanesiska journalister. Svensk media återpublicerar ofta IDF:s uppgifter rakt av. Foto: Mohammed Zaatari/TT
Isak Gerson: När den tredje statsmakten bara blir statsmakt
Det behövs en kritisk diskussion om hur media värderar sina källor, skriver Isak Gerson i en signerat-text för Arbetaren. Med exempel från Israel och svensk poliskår visar han på tillfällen då den tredje statsmakten misslyckas i sitt uppdrag och istället blir megafon för just statsmakten.
Den senaste tiden har kritik regelmässigt riktats mot svenska medier för dess rapportering kring kriget i Israel/Palestina och de demonstrationer som konflikten givit upphov till här. Den kritiken är viktig av många skäl, och den kräver att vi ser de bakomliggande faktorerna. Inte bara för att idén om att IDF har en gräddfil i svenska medier kommer att förstärka antisemitiska teorier, utan också för att mönstret är så mycket större än IDF.
Vi kan kalla mönstret ”Svärdet är mäktigare än pennan”. Vad det handlar om är att många nyhetsmedier kommer alltid att värdera uppgifter från polisen och militären högst. IDF är sedan Sveriges Natointräde en allierad militärorganisation.
Media sprider IDF:s lögner
På så sätt kan vi förstå hur den overifierade och makabra uppgiften om att Hamas skulle ha halshuggit 40 spädbarn kunde få sådan extrem spridning att Joe Biden offentligt framförde den under en presskonferens. Uppgifter som Israel senare bekräftat som falska till franska Le Monde. Det här var ett extremfall, men i övrigt typiskt för hur media behandlar IDF:s uppgifter. Mönstret känns igen från hur media behandlar amerikanska arméns uppgifter inför en stundande invasion eller för den delen polisiärt övervåld.
Det verkar göra detsamma hur många gånger polisen konfronteras med att de haft ihjäl obeväpnade personer – Osmo Vallo, Sinthu Selvarajah, Eric Torell för att nämna några – eller hur många gånger IDF trots bildbevis bedyrar att de inte använder vit fosfor. Om de säger det trycks uppgiften. Oavsett hur många gånger polisen ljuger om att fredliga demonstranter blockerat ambulanser eller saboterat polisinsatser kommer de stora nyhetskällorna fortsätta att lita på deras uppgifter.
Saknas kritisk diskussion
Mediekritiken känns som mest hemma när jag hör Mathias Wåg och Victor Pressfeldt diskutera den i podcasten Apans Anatomi (avsnittet ”Motgranskarna”). Man hör att de båda är vana vid reglerna. De vet hur media hanterar polisuppgifter, och har båda gjort mycket för att vända trenden. Men det är alltid ett arbete i uppförsbacke.
Många av oss i yttre vänstern har personliga erfarenheter av det, både från tillfällen där polisen påkommits med sina lögner, som vid toppmötesdemonstrationerna i Göteborg 2001 eller den kända antinazistiska demonstrationen i Limhamn 2014 som diskuteras i podden – och från de gånger de inte påkommits. Skillnaden mellan dem är när det funnits en bevakning från den egna rörelsen som direkt kunnat möta och motbevisa polisens uppgifter.
Varje gång de avslöjas uppstår i bästa fall en isolerad diskussion om just det fallets felaktiga uppgifter. Det som behövs är en kritisk diskussion om hur media värderar sina källor alla andra gånger, när de snabbt publicerar uppgifter från polis och militär.
Om svenska nyhetskällor inte klarar av att granska svensk kriminal- eller utrikespolitik upphör de att vara en tredje statsmakt.
Det finns fler verktyg att tillgå ur den demokratiska verktygslådan, skriver Jonas Olausson från organisationen Återställ Våtmarker i en debattartikel för Arbetaren, verktyg som är störande jobbiga och utmanande.
Vi lever i en värld som är ljum. Människor dör på de mest fruktansvärda sätt runt om i världen. Men här i Sverige är allt lagom. Politiker påpekar att vi måste ha ett bra samtalsklimat. Alla åsikter måste komma fram. Alla aspekter måste lyftas. Ord på ord på ord staplade och uppradade så jag och vi till slut är på väg att tappa förståndet. Tappa vårt omdöme, tappa all rimlighet.
Vi har pratat färdigt. Punkt!
Politiker, elit, överhet, de med ekonomisk makt har instrumentellt skickligt gjort Sverige ljumt. Val var fjärde år, rätten att engagera sig politiskt, skriva debattartiklar, uttrycka åsikter på sociala medier, demonstrera i tillståndsgivna demonstrationer, utbilda sig till journalist, arbeta fackligt. Allt det här erbjuds oss i demokratins namn.
Låt oss vara kritiska, om makten vi kritiserar ger oss verktyg har vi skäl att ana oråd. De verktyg som erbjuds oss har den rådande makten redan haft minst ett halvt sekel på sig att lära sig parera. Medan vi arbetare har fullt upp att låna ut våra kroppar till produktionen under åtta timmar av dygnet finns istället åtta timmar för flera av våra makthavare att skapa strategier för att befästa sin vunna maktposition. Öva sig retoriskt, fortbilda sig i allehanda mötesstrategier, skapa kluster av likasinnade, nätverka. Allt det här sker medan den mer maktlösa delen av befolkningen trötta vilar upp sig i vardagsrumssoffan efter att ha lagat mat till sina barn efter en hård arbetsdag. Rätten till ett kollektivt deltagande i något meningsfullt finns. Men inte orken.
Det finns dock fler verktyg i den demokratiska verktygslådan som den rådande makten inte vill att vi ska använda. De skarpa verktyg som är störande, jobbiga och utmanande. Precis det som behövs för att vår demokrati ska bli så levande som den en gång var.
Så låt oss konstatera att det finns fler sätt att använda den där kroppen än att sälja den till en arbetsköpare. Placera den på en motorväg.
Bara en repressiv regim kan tysta en kropp
När allt redan är sagt. När krav om jämlikhet möts med lögner eller förvanskning av sanningar. När orden formar förståelse och insikt – men avsikten endast är att ljuga och förhala. Då har vårt val av verktyg fungerat precis som makthavarna planerat och tänkt. Den insiktsfulla debattartikeln möts av en replik fylld av lögner, fylld av en retorisk skicklighet vars enda avsikt är att göra situationen ljum. Att behålla allt som det är.
Jonas Olausson. Foto: Privat.
Ibland öppnar sig kaninhål i debatter. Kryp inte ner i de kaninhålen. Rabbla inte siffror och statistik. Makthavarna och den regerande eliten vill att vi ska stirra oss blinda på detaljer som döljer det centrala, det som får oss att bli rädda och förbannade. Vi fastnar med foten i hålet. Debattklimatet bromsas upp, fokus flyttas från den övergripande rättvisediskussionen till en procentsats vara eller inte vara. Det är just den typen av kaninhål som makthavarna vill att vi ska krypa ner i. För de hålen känner de utan och innan och vet precis hur de ska hantera.
Välj därför alltid de verktyg som inte överräcks oss. Lär dig vad som ryms inom demokratins ramar och lär dig hur demokratin kan omformas och nydanas för att utmana den rådande maktens strategier och organisering. Lär dig hur demokratin kan fördjupas genom medborgarråd eller folkråd. Lär dig att det inom demokratins ramar går alldeles utmärkt att demonstrera utan att först ha frågat om lov. Och om frågan är tillräckligt viktig, av tillräckligt högt allmänintresse så lär du dig att demonstrera på en motorväg. Lär dig att försvara din rätt inom rättssystemet. Använd den kunskapen väl.
Lär dig att ta skit utan att ge igen. Vänd andra kinden till. Det är inte att ta stryk och acceptera det. Att vända andra sidan till är att fredligt stå upp för det moraliskt riktiga oavsett kränkningen. För kränkta och förnedrade är vi trots allt ändå. Nu ska vi bara ställa oss upp.
Använd inte din röst genom din mun. Använd din röst genom din kropp. När du sitter där fredligt och tyst på en motorväg – i sann demokratisk anda – kommer den låta starkare än en megafon och nå varje del av vårt land. För ingen lögn i världen kan tysta en kropp. Ingen halvsanning i världen kan överrösta en kropp. Bara en repressiv regim kan tysta en kropp.
Jonas Olausson är aktiv i organisationen Återställ Våtmarker
