Kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter riktar svidande kritik mot Sveriges narkotikapolitik. I en rapport som FN-kontoret nyligen släppte framhåller de att människor som brukar droger har lika stor rätt till vård som andra och att sprutbyte, metadonbehandling och andra insatser som begränsar skadorna av missbruk ska betraktas som grundläggande mänskliga rättigheter. I Sverige är sådana skadebegränsande åtgärder bara delvis införda.
Skälet: Den svenska politiken, som åtnjuter ett blocköverskridande stöd, går sedan decennier tillbaka ut på att narkotikan helt ska bort från samhället.
Det kan ytligt sett framstå som en handlingskraftig och solidarisk hållning. Narkotikamissbruk ger upphov till stora skador för både brukarna och deras omgivning, och det måste finnas en politik för att motverka att människor slås ut.
Problemet med visionen om det narkotikafria samhället – som av vissa av dess förespråkare helt utan ironi även brukar benämnas som ”kriget mot narkotikan” – är att den är fientligt inställd till de flesta former av begränsningar av narkotikans skadeverkningar. I stället är det allt eller inget som gäller – inga sprutbyten, ersättningspreparat eller annat som riskerar att ge missbrukaren andra alternativ än omedelbar avhållsamhet; knarket ska ryckas upp med rötterna, narkotikabruk ska mötas med den hårdaste repression, skadebegränsande åtgärder ses som slapphet.
Den politiken har fungerat uselt. Narkotikadödligheten i Sverige är näst högst i EU – bara Estland har värre siffror. Samtidigt har antalet människor i fängelse ökat under en följd av år, huvudsakligen på grund av det ökade antalet domar för narkotikabrott. Har detta stämt till eftertanke? Ja, hos vissa – i tre län förekommer numera sprutbytesprogram och det diskuteras i Stockholms- och Skåneregionerna även att börja dela ut läkemedlet naloxon, som kan häva heroinöverdoser, bland brukare.
En lång rad läkare, kriminologer och beroendeforskare har också uttalat sin kritik mot kriget mot narkotikan, och vill i stället ha en omsvängning till ett skadebegränsningstänkande. Men nolltoleransens fana fortsätter ändå att vaja högt över de beslutande församlingarna. Kommunerna har veto i sprutbytesfrågorna, och i bland annat Göteborg har sprutbytesprogram stoppats. Våra fängelser befolkas alltjämt av narkotikabrukare, och människor fortsätter dö.
Som varje arketypisk krigförande part vägrar förespråkarna av kriget mot narkotikan att erkänna sitt nederlag. Under en följd av år har man försökt marknadsföra den svenska repressiva modellen internationellt, utan att lyfta fram dess vedervärdiga baksida. Därtill är för mycket prestige, för mycket pengar och för många karriärer investerade.
Gabriel Wikström, folkhälsominister sedan drygt ett år tillbaka, har uttalat att han är öppen för olika sätt att förhindra narkotikarelaterade dödsfall. Det är hög tid att han och hans kollegor lyssnar fullt ut på FN och låter den misslyckade nolltoleranspolitiken skrotas.
Ninian Sassarinis-McGowan, student vid Uppsala universitet och ledamot i SAC:s centralkommitté och Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna är kritiska till hur Uppsala universitets ledning har hanterat Syndikalisternas solidaritetsstrejk med Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström, privat
Förra veckan sympatistrejkade den syndikalistiska driftsektionen vid Uppsala universitet i solidaritet med Hamnarbetarförbundet och deras kamp för ett nytt kollektivavtal. Under dagarna som sektionens medlemmar lade ner sitt arbete besökte de olika delar av universitetets utspridda campusområden. Vid den administrativa byggnaden, som normalt är öppen för allmänheten, möts de av väktare och låsta dörrar. Ninian Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn undrar vad det betyder för både medlemmarnas arbetsrelaterade rättigheter och den akademiska friheten när universitetet stänger ner kritisk diskussion.
Relationen mellan de som äger produktionsmedel och de som producerar är i Sverige ganska kraftigt reglerad av lagar och kollektivtavtal framtagna av organisationer som i teorin ska representera parterna, det vill säga arbetsköparna och arbetarna. Denna relation är vad den svenska arbetsmarknadsmodellen grundar sig i och är något många i Sverige är stolta över och ser som en byggsten i det som uppfattas som en demokrati. Modellen går alltså ut på att parterna ska komma överens genom dialog och förhandling. När överenskommelse träffats så formaliseras det i avtal och dessa avtal blir sedan en slags norm för den sektor som avtalet gäller. Den här typen av avtal täcker stora delar av arbetsmarknaden.
Till andra sådana byggstenar brukar grundlagar som yttrandefriheten och tryckfrihetsförordningen räknas, liksom (åtminstone delar av) regeringsformen som bland annat fastställer och skyddar folkets rätt att demonstrera.
De flesta förstår inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter som något inherent anti-demokratiskt, eftersom tystande av åsikter, framförallt de som ifrågasätter maktförhållanden, är ett sätt att slå ner kritisk debatt och motstånd mot den rådande ordningen.
Den svenska modellen gör ett bra jobb på att moderera motstånd så att det kan anses som lagom. Du och dina arbetskamrater får säga ifrån lagom mycket och på ett sätt som är behagligt och hanterbart för arbetsköparen. Samma sak gäller exempelvis demonstrationer; du får demonstrera lagom mycket och på ett sätt och på en plats där de som behöver höra protesterna kan välja att inte göra det genom att helt enkelt inte vara där.
Arbetsköpare respekterar lagen när det passar dem
När det däremot tas till faktiska åtgärder, såsom Hamnarbetarförbundets blockad mot vapenexport till Israel, så har det gått för långt. Det markerade arbetsköparen GRT snabbt genom att säga upp vice ordförande Erik Helgeson. Sättet de gjorde detta på är föremål för rättstvist och kan komma att kosta dem stora summor pengar (tack vare den svenska modellen) men det gör inget eftersom de är den kapitalstarka parten och kan fortsätta vara arbetsköpare som bara respekterar lagen när det passar dem (också tack vare den svenska modellen). Det kostar lite, men det är värt att tysta ner och kväva motståndet.
Nu är Hamn i konfliktläge med arbetsköparsidan för att landa ett avtal som stärker förtroendevaldas rättigheter, så att det blir svårare för arbetsköparna att tysta ner fackligt motstånd. Både med tanke på arbetsköparens agerande, och de politiska vindarna som blåser över världen så känns det viktigt att fackföreningar får igenom det stärkta skyddet. Stövelklamp ska bemötas hårt och fackliga stridsåtgärder är ett av de skarpaste försvaren vi har. Vi backar Erik Helgeson och Hamnarbetarförbundet helhjärtat.
Solidaritetsstrejk med Hamnarbetarförbundet
En driftsektion av SAC Syndikalisterna, som strejkade i solidaritet med Hamnarbetarförbundets blockad, är driftsektionen på Uppsala Universitet. Förra veckan varslade de om sympatistrejk igen. Den här gången i samband med Hamnarbetarförbundets strid om ett bättre kollektivavtal. Samtidigt fortsätter sektionen sitt stöd för arbetsplatsrelaterade initiativ kring åtgärder mot folkmordet i Palestina.
Men när den strejkande sektionen kommer till universitets administrativa byggnad – den delen där den arbetsköpande ledningen faktiskt sitter – så stängs de ute av Uppsala universitet. De vill dela ut flygblad och informera om sin varslade, tillåtna stridsåtgärd. Och då är det inte lagom motstånd längre. Arbetarna försöker sprida motståndet och de försöker tvinga arbetsköparen att lyssna.
Polis till platsen
Efter långa diskussioner med väktare kallas polis till platsen. Universitetet ringer alltså in statens våldsmonopolsutövare på sina egna anställda, hellre än att låta dem utöva sina rättigheter. Sektionen beskriver situationen för polisen, som inte kan hänvisa till några lagparagrafer annat än att ”det är samma sak som att [ni] får bestämma vem som får och inte får komma in i [er] lägenhet”. Det är svårt att låta bli att undra vems lägenhet Uppsala universitet är? Och kanske ännu viktigare: vad är Uppsala universitet hem för? Inte yttrandefrihet och kritisk tänkande?
I Uppsala Universitets ”Mål och strategier”, dess viktigaste styrdokument, beskrivs ’akademisk frihet’ och ’studentinflytande’ som grundläggande principer för universitetets gemensamma värderingar. Där står att universitetet ska ”bidra till en öppen och kunskapsbaserad samhällsdebatt där yttrandefrihet och mänskliga rättigheter är centrala utgångspunkter” samt att ”den interna kulturen kännetecknas av en öppen, saklig och kritisk diskussion”.
Hur bidrar det till öppen, saklig och kritisk diskussion att ringa polisen på doktorander i strejk? Vad betyder det för vårt samhälle när strejkande doktorander inte tillåts sprida sitt budskap? Vad händer när lagliga fackliga solidaritetsåtgärder bemöts av lagligt tveksamma uppsägningar?
Jo, då plockas landet lagoms ’demokratiska byggstenar’ bort, sakta men säkert. Vad det kan betyda i längden ser vi i USA där angreppet mot den akademiska friheten har tappat alla tyglar.
År 1912 var Sveriges mest kända syndikalist, Joe Hill (född som Joel Hägglund), aktiv i Industrial Workers of the World, IWW:s, ”free speech fights”. Det finns en stolt tradition av fackligt engagemang i just denna fråga. Det är på tiden att komma ihåg det – och fortsätta kampen.
Grundläggande rättigheter ska inte kunna förhandlas bort, de måste försvaras med alla medel tillgängliga.
Ninian Sassarinis-McGowan, student vid Uppsala universitet och ledamot i SAC:s centralkommitté
Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna
Konflikten i Sveriges hamnar fortsätter. På tisdagsmorgonen tackade Hamnarbetarförbundet nej till medlarnas bud som de menar inte innehöll några som helst av fackets krav.
– Vi kämpar för att försöka få till stånd förbättringar som skulle påverka våra medlemmars vardag. Det här var innehållsmässigt tomt och exakt samma sak som vi undanbad oss för en vecka sedan, säger förbundsordförande Martin Berg i en kommentar.
Det var under måndagskvällen som Hamnarbetarförbundets delegation träffade medlarna i den infekterade konflikten med arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar på plats i Stockholm.
Medlarnas bud innehöll ”ingenting”
Facket fick ett bud om avtal som enligt Martin Berg inte innehöll några som helst förbättringar rörande vare sig förstärkt skydd för förtroendevalda eller villkoren för inhyrd hamnpersonal.
Därför svarade Hamnarbetarförbundet redan några timmar senare, vid tiotiden på tisdagsförmiddagen, nej till medlarnas bud. Därmed fortsätter strejken.
– Vi har försökt vara kreativa och inte avfärda några uppslag för att nå en godtagbar lösning, men ingenting är ingenting, säger Martin Berg.
Arbetaren har under senaste dagarna även sökt Transportarbetarförbundet, som också organiserar svenska hamnarbetare, för en kommentar hur de ser på den pågående konflikten som de själva alltså inte deltar i. Ingen på Transport har ännu svarat.
Den 1 juli höjs egenavgiften för läkemedel från 2 900 till 3 800 kronor. Arbetaren har pratat med Jessika Fernström som har sjukdomen ME och undrar hur pengarna ska räcka till. – De som har makten har inte koll på hur det ser ut för oss, säger hon.
Den 22 maj röstade riksdagen ja till Tidöregeringens förslag om höjd egenavgift inom högkostnadsskyddet. Det innebär att taket i högkostnadsskyddet höjs från 2 900 till 3 800 kronor. Patienterna ska alltså från 1 juli betala upp till 900 kronor mer per år för receptbelagda läkemedel.
Det är en höjning och ett lagförslag som hade föregåtts av hård kritik och många protester från sjuka och äldre. I en nyligen publicerad debattartikel i Dagens medicin (21/5) kallar forskaren Susanne Nielsen och Vårdförbundets förbundsordförande Sineva Ribeiro, höjningen för ett ”experiment med folkhälsan”.
Samma dag som riksdagen röstade igenom regeringens hårt kritiserade lagförslag om höjd egenavgift för läkemedel anordnade också en rad organisationer en demonstration utanför riksdagshuset, vilket Arbetaren rapporterade om.
Kritikerna har varit många och flera remissinstanser har varnat för att höjda egenavgifter kommer slå hårt mot redan utsatta grupper i samhället. Sveriges kommuner och regioner, SKR, skriver i sitt remissvar att om fler personer får svårt att betala för sina läkemedel finns risk att de avstår från medicinering, vilket i längden kan leda till ett ökat behov av snabba sociala insatser från kommunernas socialtjänst.
En av de drabbade är Jessika Fernström. Hon är en av närmare hundra personer som hör av sig till Arbetaren, efter en efterlysning i sociala medier, och vill berätta om hur ökade kostnader för läkemedel slår mot henne som individ.
På grund av sin sjukdom befinner sig Jessika Fernström majoriteten av sin tid i sängen. Foto: Privat
– Gräsligt, vi har inte pengar. Vi har inte råd, säger Jessika Fernström som har sjukdomen ME .
ME är en allvarlig kronisk multisystemsjukdom som påverkar nervsystem, immunförsvar och energiproduktion. Symtomen omfattar bland annat mental och kognitiv energilöshet, smärta och PEM, post-exertional malaise, vilket innebär att ansträngning leder till sämre mående några dagar efteråt. Riksförbundet för me-patienter, RME, skriver att forskning och läkarerfarenheter konstaterat att sjukdomen är en av världens mest funktionsnedsättande sjukdomar.
– Jag har inte köpt kläder på 5 år. Jag är sängbunden och har påslakan som är så trasiga att de inte går att laga, men jag har inte råd att köpa nya, säger Jessika Fernström och berättar att hennes sjukdom innebär att hon oftast ligger i ett tyst och mörkt rum. Ytterligare ett av symtomen är nämligen överkänslighet för ljus, ljud och doft.
Men det är inte bara ökade utgifter för läkemedel som gör det svårt att vara sjuk i dag. Kostnader som staplas på varandra för de som är sjuka och risken för dem att bli utförsäkrade och förlora sin sjukpenninggrundade inkomst, SGI är andra stressmoment i vardagen. Dessutom tvingas också många som är sjuka att lägga stor del av sin ork på byråkrati och att kämpa för sina rättigheter.
Mediciner är inte den enda utgift som följer med att vara sjuk. Foto: Janerik Henriksson/TT
Jessika Fernström räknar upp en rad utgifter som hon har på grund av att hon är sjuk; vård, sjukresor, hemsjukvård, hemtjänst och larm.
– Allting kostar extra, även om det är subventionerat är det inte i relation till vad vi har att röra oss med. Sjukersättningsnivåerna är uträknade i ett helt annat klimat, då var inte maten så här dyr. Har man hemtjänst ökar den kostnaden varje år, men det är inte som att ersättningen ökar i samma grad. Så det blir bara värre och värre för varje år, säger hon.
”Jag har inte gått på bio på 10 år”
Jessika Fernström unnar sig aldrig något extra, det som skulle kunna kallas nöjen. Så hon undrar vilka kostnader de som bestämmer tänker sig att hon ska dra ner på.
– Jag äter i snitt en gång om dagen. Ska jag skippa maten helt? Tycker ni att jag ska sänka värmen? Jag kan inte värma upp min kropp själv. Jag tror att de som har makten inte har koll på hur det ser ut för oss, säger hon och tillägger:
– Vi har inte samma möjlighet att göra val som de med makt har. Jag har till exempel inte gått på bio på tio år. Sist jag var ute med vänner utanför huset var i februari förra året.
Jessika Fernström för några år sedan. Foto: Privat
Att inte ta sin medicin skulle förvärra hennes tillstånd.
– Det är inte så att jag väljer att ta medicin, det är saker jag måste ha. Om jag inte tar det blir jag ännu sämre. Blir jag det blir jag inlagd och får mat genom peg (ett medicinskt hjälpmedel för sondmatning red. anm.).
2016 blev Jessika Fernström sjukskriven på 75 procent. När hon inte kunde gå tillbaka och arbeta 100 procent igen förlorade hon sin SGI.
– Jag hade 4000 kronor i ersättning i fyra år. Jag förlorade precis allt, säger hon.
Jessika Fernström pekar på att skatten på sjukersättning är den högsta i Sverige, sedan det införts jobbskatteavdrag och även pensionsavdrag.
– Det tycker jag är orättvist, vi har inte valt att bli sjuka. Varför höja kostnader när vi redan ligger så dåligt till? Ersättningar utifrån våra socialförsäkringar måste följa hur det ser ut i omvärlden. Jag har liksom inga möjligheter att jobba några extra timmar för att få in lite extra pengar, säger hon.
Regeringen lovar följa upp
Socialstyrelsen och Myndigheten för vård och omsorgsanalys, som båda var remissinstanser i frågan om höjd egenavgift, har pekat på behovet av analyser för hur förändringen påverkar olika patientgrupper med låga inkomster.
På en presskonferens i mars i år får sjukvårdsminister, Acko Ankarberg Johansson, (KD) frågan om hon ser en risk för att sjuka inte kommer ta ut sina mediciner och att det kan leda till ökade kostnader för sjukvården.
– De riskerna finns och det är få som tycker att det är bra med höjda egenavgifter, svarar Acko Ankarberg Johansson.
Sedan hänvisar hon bland annat till en rapport från Myndigheten för vård och omsorgsanalys och International Health Policy Survey, som visat att det i nuläger är få äldre som avstår från hälso- och sjukvård på grund av kostnader.
Sjukvårdsminister, Acko Ankarberg Johansson, under en presskonferens om förändringarna gällande högkostnadsskydd. Foto: Jonas Ekströmer/TT
Acko Ankarberg Johansson sade också att regeringen kommer följa utvecklingen, det vill säga om man fortsatt tar ut sina läkemedel eller om den utveckling som flera remissinstanser varnar för blir verklighet.
– I dag finns en möjlighet, en lagstadgad skyldighet för apoteken att erbjuda att dela upp betalningen månadsvis. Är det fler som väljer det? Hur fungerar det? Är det ett system som räcker till?, sade sjukvårdsministern på presskonferensen.
På frågan varför sjukvårdsministern väljer att prioritera villkoren för dem som utnyttjar rot och rut istället för att lägga pengarna på detta att hålla högkostnadsskyddet nere svarar Acko Ankarberg Johansson att hon säkerställer att man ökar läkemedelskostnaderna med sex miljarder i budgeten, varav egenavgifter är en halv miljard i år. Året efter är prognosen för läkemedelskostnader 11 miljarder och egenavgifter ökar med två miljarder.
– Det är en avvägning som jag gör för att säkerställa att vi kan betala de läkemedel som patienterna behöver, samtidigt som den yttersta gränsen, frikortet för de med störst behov, kan behållas, säger hon.
Frikortet ligger kvar på 7 117 kronor, vilket innebär en 100 procentig rabatt när man nått upp till läkemedelskostnader på 7 117 kronor.
Kostnadstaket, det vill säga det högsta belopp som den som är i behov av läkemedel får betala själv, höjs alltså med 900 kronor, från 2 900 hundra till 3 800 kronor.
Hamnarbetarförbundets strejk är fullt laglig. Det slår Arbetsdomstolen nu fast efter en prövning av det infekterade fallet. Därmed fortsätter konflikten som planerat.
– Det här är helt klart en seger, säger Frederick Batzler, som är Hamnarbetarförbundets juridiska ombud, till Arbetaren just som han läst Arbetsdomstolens utlåtande.
Det var strax efter lunch på måndagen som Arbetsdomstolen (AD) gav Hamnarbetarförbundet klartecken. Den pågående strejken får fortsätta som planerat. Det här trots intensiva protester från arbetsköparsidan.
– Nu fortsätter strejken i hamnarna. Det här eftersom AD kommer fram till den högst rimliga slutsatsen att Hamnarbetaförbundet varken försöker tränga undan Transports avtal eller utöva påtryckning i någon rättstvist, säger Frederick Batzler.
Strejkrätten stod på spel
I fredags möttes parterna hos AD för ett sammanträde där Sveriges hamnar menade att den uppmärksammade strejken omedelbart skulle stoppas med hänvisning till att det redan finns ett kollektivavtal med det andra hamnfacket Transport som tecknades den 20 maj i förra veckan.
Något som hade kunnat få stora konsekvenser för den svenska fackföreningsrörelsen och lett till ytterligare inskränkningar i strejkrätten.
I ett uttalande skriver Arbetsdomstolen att de, precis som Frederick Batzler, inte ser att Hamnarbetarförbundets strejk har syfte att tränga undan det befintliga kollektivavtalet.
”Sveriges Hamnars invändningar mot stridsåtgärderna kunde därför inte godtas” skriver Arbetsdomstolen i domslutet.
Ilskan växer sedan strejkbrytare tagits in för att lasta ett fartyg i Göteborgs hamn. Det här mitt under brinnande konflikt. Reaktionerna lät dock inte vänta på sig då Hamnarbetarförbundet fick stöd från sitt belgiska systerfack som först vägrade lossa lasten på måndagsmorgonen.
Det var vid den uppmärksammade Roro terminalen i Göteborgs hamn som fartyget Humbria Seaways under fredagen lastades av strejkbrytare. Bolaget i hamnen anlitade kontorspersonal och chefer för göra jobbet som de strejkande hamnarbetarna i normala fall sköter. Något som fick Hamnarbetarförbundet och deras systerfack runt om i Europa att se rött.
Fartyget, med destination Gent, kunde med hjälp av strejkbrytarna segla ut från hamnen. Men när det under måndagsmorgonen anlände till den belgiska kuststaden hade hamnarbetarna där informerats om läget och vägrade därför först att lossa lasten. Det här efter ett informationsmöte om situationen i de svenska hamnarna. Senare under dagen lastades dock fartyget av.
”Vi står i full solidaritet med de svenska hamnarbetarna och deras fackförbund”, skriver det belgiska hamnarbetarförbundet AVC i ett inlägg på Facebook under rubriken ”Internationell solidaritet”. Uttalandet har mötts av hundratals likes och delningar.
Senare under helgen, i söndags, förekom även nytt strejkbryteri vid GRT-terminalen i Göteborg samt i Halmstads hamn, enligt Hamnarbetarförbundet.
I en intervju med Hallandsposten säger också Anders Arvidsson, en av de strejkande hamnarbetarna i Halmstad, att användandet av strejkbrytare riskerar att ”eskalera konflikten”.
Artikeln har uppdaterats. I en tidigare version stod inget om att Humbria Seaways senare under måndagen lastades av.
Får ett fack strejka för att få till ett eget kollektivavtal, trots att det redan finns ett på arbetsplatsen? Sveriges hamnar menar att man inte får det och har därför stämt Hamnarbetarförbundet. Under fredagseftermiddagen möttes parterna i Arbetsdomstolen för ett särskilt sammanträde. Arbetaren var på plats.
– Med detta avtal råder heltäckande fredsplikt, vilket även gäller utomstående fackförbund. Det är hela syftet med lagen från 2019.
Det säger Sveriges hamnars chefsjurist Andreas Modig, som under fredagens särskilda sammanträde i Arbetsdomstolen företrädde arbetsköparorganisationen Sveriges hamnar och uppmanade domstolen att stoppa hamnstrejken fram tills tvisten är löst.
Avtalet han syftar på är Hamn- och Stuveriavtalet, som Sveriges hamnar tecknade med Transportarbetarförbundet den 20 maj. Ett avtal som han menar gäller för alla hamnarbetare.
Under sammanträdet sade han även att Hamnarbetarförbundet endast får teckna ett likalydande kollektivavtal som Transport, och att Hamnarbetarförbundets krav undantränger förstahandsavtalet.
– Utomstående arbetstagarorganisationer måste följa förstahandsavtalet. Det är förbjudet att vidta stridsåtgärder för att få igenom andra krav, säger han och tillägger att det är första gången som denna fråga tas upp i Arbetsdomstolen.
Hamnarbetarförbundet: Vi har rätt att strejka
Frederick Batzler, som företräder Hamnarbetetarförbundet, har en helt annan tolkning av lagen från 2019.
– Det är fullt legitimt att, precis som Hamnarbetarförbundet gör nu, vidta stridsåtgärder för att få till ett eget kollektivavtal. Detta gäller även om det redan finns ett avtal på arbetsplatsen, säger han.
Frederick Batzler, juridiskt ombud för Hamnarbetetarförbundet. Foto: Vendela Engström
Han tillägger att det inte finns något i lagen som säger att ett andrahandsavtal inte får avvika från det först ingångna.
– Det är helt fel. Det finns inget i lagen från 2019 som säger att avtalen måste vara likalydande.
Han tilläger att vad som däremot är förbjudet är att kräva att det egna avtalet, om det är ett andrahandsavtal, ska ha företräde framför förstahandsavtalet. Det är inte heller vad Hamnarbetarförbundet kräver, säger han, och menar därför att det inte skulle tränga undan Transports kollektivavtal.
– En annan tolkning av lagen skulle innebära en utökning av strejkrättsinskränkningen, säger Batzler och tillägger:
– Lagens syfte var inte att det bara ska finnas ett fackförbund på en arbetsplats, säger han.
Sveriges hamnar: ”Batzler ‘whitewashar’ Hamnarbetarförbundet”
Andreas Modig håller inte med. Han säger att fack har rätt att kräva annat än det som står i förstahandsavtalet. Däremot, säger han, får de inte inte vidta stridsåtgärder för att få igenom sina krav om arbetsköparen säger nej till dem.
Han framhåller vidare att frågan om bemanningsanställda visst är reglerad och att det handlar om ”fulargumentation” från Hamnarbetarförbundet.
– Batzler har en förmåga att ”whitewasha” det autonoma vänsterförbundet som Hamnarbetarförbundet är, säger han.
Batzler säger att han har svårt att ta Andreas Modig på allvar när han uttrycker sig så.
– Det är svårt att förstå vad han vill uppnå med det, säger han.
Sveriges hamnars Andreas Modig anser även att Hamnarbetarförbundets stridsåtgärder ”syftar till att påverka en annan rättslig tvist”. Nämligen den om avskedandet av Erik Helgeson. Det han syftar på är att Hamnarbetarförbundet vill stärka skyddet för fackliga förtroendevalda.
– Det är en påtryckning i en pågående rättstvist med sikte att påverka arbetsledningsrätten. Det är uppenbart orimligt, säger han i rättssalen.
Frederick Batzler bestrider detta och framhåller att grunden till kraven kommer från en verklighet som fackliga förtroendevalda möter i sin vardag, där de till exempel inte får vara med vid riskbedömningar.
Sammanträdet avslutas efter en timme. Trettio minuter senare meddelar domstolen att ett interimistiskt beslut kommer att meddelas måndag den 26 maj klockan 13.
Arbetaren besöker strejkande hamnarbetare i Holmsund. De berättar om fotbollsplanen som försvann och varför de tycker det måste kännas mer för arbetsköpare som genomför ogiltiga uppsägningar.
Hamnarbetarnas strejk fortsätter. När Arbetaren kommer till Hamnarbetarförbundets avdelning 80 Holmsund, utanför Umeå, är stämningen god, men vädret kyligt.
I ett partytält vid infarten till hamnen sitter ett tiotal hamnarbetare. Här finns gott om kaffe och bullar. Under onsdagen den 21 maj inledde Hamnarbetarförbundet en strejk i svenska hamnar. På hemsidan står ytterligare stridsåtgärder som väntar om inget kollektivavtal träffas.
Torsdag den 22 och fredag den 23, strejkar hamnarbetarna i Holmsunds hamn utan för Umeå, som arbetar på SCA Logistics AB. Efter strejken följer en övertids- inhyrnings- och nyanställningsblockad från klockan 15 fredag den 23 maj till måndag den 26 maj klockan 15. Dessutom finns varsel om strejk den 2 juni samt den 5 juni, om parterna inte lyckas komma överens.
– Stärkt skydd för förtroendevalda är vår huvudfråga, den ligger fast. Att säga upp en fackligt förtroendevald, bli dömd i AD och sedan lösa ut en fackligt förtroendevald motsvarar kostnaden av en kraftigt begagnad conteinertruck. Det är ju ingenting för de här stora multinationella företagen, säger Thomas Olofsson som är skyddsombud på SCA.
Han önskar att hans arbetsköpare uttalade sig i frågan, att arbetsköpare ska hålla sig till lagen är inget stort krav, tycker han.
Thomas Olofsson är skyddsombud på SCA i Holmsunds hamn utanför Umeå. Foto: Tuija Roberntz
Robert Östholm, presschef på SCA, hänvisar till Sveriges Hamnar när det gäller förhandlingspunkter. Att de anställda strejkar menar han är något man får räkna med.
– Strejkrätten är en del av den svenska modellen och någonting som man får förhålla sig till och ha beredskap för, skriver Robert Östholm till Arbetaren.
Arbetaren har tidigare rapporterat om hur uppsägningen av Hamnarbetarförbundets vice ordförande Eric Helgesson har kastat ljus på frågan om skydd för förtroendevalda. Facket vill att kostnaden för en ogiltig uppsägning ska vara mer kännbar för arbetsköparen. Därför vill man se ett skadestånd till fackföreningen, kopplat till arbetsköparens omsättning.
Du som är förtroendevald, är du orolig för att vara med om något liknande?
– Nog tänker man sig för, men nu närmar man sig pension så man klarar sig. Men det hade inte varit roligt när man var yngre, att bli utköpt för att man är besvärlig eller månar om arbetsmiljön, svarar Tomas Olofsson.
Tror du detta kan göra det svårt att få in en yngre generation till förtroendeposter?
– Ja absolut, det är nog svårt ändå. Man ska inte behöva vara rädd att förlora sin anställning för att man månar om sina arbetskamrater.
Medlemsdemokratin ger tyngd
En kraftig vind för med sig hagelkorn och ruskar tag i tältet. Ida Waern strejkar för första gången. En vanlig dag skulle hon gå på jobbpasset vid klockan tre, men nu blir det i stället ett pass vid tältet. Hon har förberett sig genom att ta på sig regnkläder, mössa och vantar.
– Det är nytt, men jag är här och visar vad vi står för, säger Ida Waern.
Tomas Olofsson uppskattar att Hamnarbetarförbundet organiserar runt två tredjedelar av arbetarna här i Holmsund, men när det gäller verkstaden är det många som är med i Transport.
Tältet måste stabiliseras med några brädor. Foto:Tuija Roberntz
Det var medlemmarna som röstade för att Hamnarbetarna skulle gå ut i strejk.
– Det ger mer tyngd, man vet vad alla tycker. I den här konflikten känner vi att vi är jättestarka, för vi har 89 procent som är för strejk, säger Tomas Olofsson.
Fotbollsplanen som försvann
Örjan Engström berättar att kollegor som är anslutna till Transport är besvikna på att deras ledning skrev under avtalet.
Han är uppvuxen i Orminge utanför Stockholm och det var fotbollen som tog honom till hamnen utanför Umeå.
– Jag kom till Umeå för att spela för IFK Holmsund, säger han.
Örjan Engström kom till Holmsund för fotbollen. Foto: Tuija Roberntz
På andra sidan vägen mot hamnen ligger en till synes övergiven gräsmatta här låg Kamratvallen, där IFK Holmsund spelade. 2022 sade SCA upp arrendeavtalet med IFK Holmsund, vilket P4 Västerbotten rapporterat om.
Örjan Engström spelade i laget, parallellt med att han arbetade i hamnen. Att fotbollsplanen försvann var en besvikelse. Det tycker även Gabriel Lundin.
Gabriel Lundin är kritisk till hur bemanning används. Foto: Tuija Roberntz
– Min morbror spelade här. De var riktigt bra på 60- och 70-talet. Förut spelade engelska lag här, nu är det bara ogräs, säger Gabriel Lundin. Han lyfter även kravet som Hamnarbetarförbundet har på att bemanningstillvaron ska bli mer förutsägbar.
– Att bara vänta på telefonen, då går det inte att ha ett liv.
Från Holmsund fraktas bland annat stora pappersrullar och samt brädor ut i världen, berättar Gabriel Lundin. Han pekar mot en skorsten som skymtar på andra sidan vattnet från hamnen. Det är Obbola pappersbruk.
– Det är världens största pappersmaskin, säger han.
I tältet utanför grindarna kommer några brädor till användning. En av tältpinnarna har knäckts i blåsten. Tomas tar fram en skruvdragare och stadgar upp med några plankor.
Arbetsköparorganistaionen Sveriges hamnar anser att Hamnarbetarförbundets strejk är olovlig. I onsdags kväll skickade de in en stämning till Arbetsdomstolen där de kräver att stridsåtgärderna stoppas. Redan i dag möts parterna i domstolen.
Den 21 maj gick Hamnarbetarförbundet ut i strejk med krav på bland annat bättre villkor för bemanningsanställda och ett stärkt skydd för fackets förtroendevalda. Mindre än en timme innan strejken bröt ut gjorde Sveriges hamnar en fredspliktsinvändning. Hamnarbetarförbundet menar att invändningen lämnades in för sent och därmed saknar verkan.
Dagen innan strejken accepterade det andra hamnfacket, Transportarbetarförbundet, medlarnas bud om ett nytt Hamn- och Stuveriavtal som kommer att gälla under en tvåårsperiod.
Hamnarbetarförbundet fick samma dag som Transport ett medlarbud som de inte valde att acceptera. Detta då budet enligt facket inte innebar några förbättringar för deras medlemmar på något av deras prioriterade områden.
Sveriges hamnar: Facket bryter mot fredsplikten
Nu menar Sveriges hamnar att Hamnarbetarförbundet bryter mot fredsplikten. Den 21 maj skickade arbetsköparorganisationen in en stämning till Arbetsdomstolen, där de kräver att stridsåtgärderna inte får genomföras under tiden tvisten prövas i domstol. De kräver även facket på ett skadeståndsbelopp som senare kommer att anges.
I stämningen skriver de att avtalet med Transport tillämpas på alla hamnarbetare i Sverige, ”även på anställda som är medlemmar i andra fackförbund än Transport eller som inte är medlemmar i något fackförbund. Förstahandsavtalet tillämpas sålunda även på medlemmar i Svenska Hamnarbetarförbundet.”
Sveriges hamnar skriver vidare att de anser att Hamnarbetarförbundets stridsåtgärder ”syftar till att påtvinga Sveriges Hamnars medlemmar ett kollektivavtal som innebär ett undanträngande förstahandsavtalet”, alltså det först tecknade kollektivavtalet, i det här fallet det som tecknats med Transport.
Får ett fack strejka trots att ett förstahandsavtal finns på plats?
– Det får man definitivt göra. Så länge man inte försöker tränga undan förstahandsavtalet, och det gör inte Hamnarbetarförbundet, säger Frederick Batzler, juridiskt ombud för Hamnarbetarförbundet.
Hamnarbetarförbundet: Stridsåtgärderna är lovliga
Hamnarbetarförbundet bestrider anklagelserna och poängterar i ett yttrande till Arbetsdomstolen att rätten att vidta stridsåtgärder är ”ett grundlagsskyddat medel för arbetsmarknadens parter att förmå motparten att teckna kollektivavtal.”
I ett yttrande till Arbetsdomstolen skriver Frederick Batzler att facket inte har som ”avsikt att tränga undan Sveriges Hamnars avtal med Transport. Avtalskraven har inte den innebörden eller verkan. Det är förbundets mening att avtalskraven inte på något sätt kommer att inverka på tillämpningen av hamn- och stuveriavtalet.”
Vidare skriver han att fackets avsikt är att ”ingå ett nytt kollektivavtal med Sveriges Hamnar som i så fall, liksom tidigare, skulle bli ett självständigt kollektivavtal och ett så kallat andrahandsavtal eftersom arbetsgivarorganisationen har ingått ett kollektivavtal med Transport”, och vidare att facket är införstådda med att ”anställningsvillkoren i andrahandsavtalet inte har företräde framför anställningsvillkoren i förstahandsavtalet.”
– Sveriges hamnar fantiserar om att avtalen måste vara likalydande, men det finns inget i Arbetsdomstolens praxis som säger att det måste så för att man ska få lov att strejka, säger Frederick Batzler.
En man skadades efter att ha släpats under en lastbil inne i Göteborgs hamn tidigt på torsdagsmorgonen. Samtidigt utvidgas nu strejken när ännu fler hamnarbetare lägger ned sitt arbete.
Det var strax efter 07 på torsdagsmorgonen som en servicetekniker skadades medan han arbetade med att laga något under en trailer inne på Arendals hamn i Göteborg. Enligt polisen ska föraren av oklar anledning ha börjat köra och mannen under trailern släpades med ett femtiotal meter. Ambulans kallades till platsen. Serviceteknikern rapporteras dock ha varit vaken och talbar.
Utökat strejkvarsel
Samtidigt under torsdagen träder Hamnarbetarförbundets utökade strejkvarsel i kraft när hamnarbetare i bland annat Stockholm, Sundsvall, Gävle, Helsingborg och den hårt kritiserade Roro-terminalen i just Göteborg lägger ned arbetet med krav på bättre villkor.
Hamnarbetarförbundets strid för ett eget kollektivavtal ingår i en forskningsstudie ledd av Katy Fox-Hodess vid University of Sheffield. Adam Ihse / TT, Johan Nilsson / TT, Stephanie Scarbrough/TT. Montage: Arbetaren
Hur ser maktförhållandena ut på den internationella arbetsmarknaden? Finns det några fackliga strategier som funkar bättre än andra? Genom att studera hamnarbetarfack har en forskargrupp ledd av Katy Fox-Hodess analyserat globala, fackliga strider – och lyckats nysta fram några nyckelfaktorer för facklig framgång. Karin Hallberg, som själv har deltagit i projektet, rapporterar.
Hur skapas arbetarmakt? Det är tiotusenkronorsfrågan som gäckat arbetarrörelsen sedan urminnes tider. Ibland tror vi oss ha kommit närmare svaren, sett hur fackliga kamper lyckats tippa vågskålen en aning mer i vår favör. I andra fall tycks det som att vi gjort allting rätt, vi har lärt oss av motgångarna och lyckats identifiera nyckelfaktorer för framgång. Bara för att upptäcka att när vi applicerar samma formel i en ny situation har förutsättningarna ändrats och det som fungerade sist kräver en helt annan strategi nu.
Den här essän utgår från det forskningsprojekt vid University of Sheffield, där jag deltog som forskningsassistent under våren 2024. Det leds av Katy Fox-Hodess som är lektor i arbetsvetenskap (Employment Relations) och utvecklingsledare för Centre for Decent Work. Projektet handlar om den fackliga kampens olika strategier, såsom samarbeten med andra fackförbund och civilsamhället både nationellt och globalt, gräsrotsorganisering och relationen till den kapitalistiska staten.
Katy Fox-Hodess forskning fokuserar särskilt på hamnarbetarfack runtom i världen, varav många ingår i International Dockworkers’ Council, IDC, den basdemokratiska paraplyorganisation som organiserar hamnarbetare världen över. Under min tid som kanslist på Hamnarbetarförbundet under konflikten 2018–2019 hade jag och Katy Fox-Hodess tät kontakt. Hon följde Hamnarbetarförbundets strid för ett eget kollektivavtal med stort intresse, inte minst med tanke på att regeringen använde hamnkonflikten som förevändning att inskränka strejkrätten.
Facklig kamp i den globala ekonomin
En viktig utgångspunkt i Katy Fox-Hodess forskning är att undersöka och nyansera maktrelationer på den internationella arbetsmarknaden. Inom fältet arbetssociologi brukar man tala om att strategiska yrkesgrupper såsom hamnarbetare och anställda inom energisektorn har en hög grad av strukturell makt, eftersom även kortare perioder av arbetsnedläggelse skapar stora störningar i logistikkedjan och leder till omfattande ekonomiska bortfall i många led. I och med utvecklandet av just-in-time-principen, alltså att industrin förlitar sig på ett konstant flöde av gods snarare än att ha varor i lager, blir just hamnarna extra känsliga nodpunkter.
Hamnarbetare i Oakland, Kalifornien, USA tar emot ett nyanlänt containerfartyg. Foto: Noah Berger/TT
Katy Fox-Hodess kritiserar dock den gängse föreställningen att hamnarbetare på grund av sin nyckelroll i logistikkedjan automatiskt har ”mer makt” än andra yrkesgrupper. Om så vore fallet skulle ju de flesta hamnkonflikter leda till seger och i princip alla hamnarbetare skulle vara fackligt anslutna. I stället beror konflikternas utgång dels på vilka fackliga strategier som väljs, dels på förutsättningarna i det omkringliggande samhället. Även om strategiska fackföreningar såsom hamnarbetare teoretiskt sett har en hög grad av strukturell makt, så är de alltså beroende av andra faktorer för att faktiskt kunna utöva den makten.
I sin tidigare forskning har Katy Fox-Hodess följt fem stora internationella hamnkonflikter: i Chile, Colombia, Grekland, Portugal och Storbritannien. Även om själva konflikterna, omständigheterna kring dessa samt fackens strategier skiljer sig åt mellan de olika länderna, så har alla det gemensamt att händelseutvecklingen inte går att förklara enbart med att hamnarbetarfack har en hög grad av strukturell makt.
I stället beror konflikternas utgång till stor del på andra faktorer: hur väl facken lyckas skapa allianser med andra förbund och grupper inom civilsamhället, graden av organisering på gräsrotsnivå, det politiska klimatet, folklig förankring och legitimitet samt hur den kapitalistiska staten agerar.
Grekland och Portugal
Grekland och Portugal är två exempel med relativt lika förutsättningar men där utgången skiljer sig markant. I båda fallen handlade konflikterna om EU:s skuldsaneringsavtal efter finanskrisen 2009.
I Portugals krispaket ingick krav på att regeringen skulle öppna upp för privata bemanningspooler att konkurrera med de fackligt styrda i hamnarna, något som hamnarbetarna lyckades stoppa genom att skapa allianser med andra grupper i samhället som backade upp dem, samt att hota med bojkott från andra hamnfack inom IDC. Därmed vann hamnarbetarna till slut den striden och fick behålla sina bemanningspooler.
Grekiska hamnarbetare i Thessalokini protesterade år 2011 mot den dåvarande regeringens planer på att privatisera hamnen. Foto: Nikolas Giakoumidis/TT
Även i Grekland gällde konflikten ett skuldsaneringspaket där kravet att privatisera Pireus hamn ingick. Men trots att förbundet var aktivt i att skapa samarbeten inom både fackföreningsrörelsen och civilsamhället så klarade de inte att stå emot trycket som det politiska klimatet skapade, och hamnen privatiserades.
Colombia och Chile
I de latinamerikanska exemplen finns en viktig skillnad mot de europeiska: hotet om våld. Colombia är ett av världens farligaste länder för facklig organisering, och det är inte ovanligt att fackliga representanter kidnappas, torteras eller mördas. Att i ett sådant klimat försöka återfå de grundläggande rättigheter som förlorades när hamnarna privatiserades på 1990-talet är både svårt och förenat med stora risker, oavsett hur mycket internationellt stöd hamnarbetarna får.
Den chilenska konflikten 2013 handlade om att återta de rättigheter som kränkts under Pinochetdiktaturen på 1980-talet och att få bort de antifackliga lagar som fortsatt att gälla sedan dess.
Genom att skapa allianser med olika grupper i civilsamhället, inte minst studentföreningar som är en stark organiserande kraft i Chile, lyckades hamnarbetarfacket teckna ett nationellt kollektivavtal för första gången sedan Pinochet-tiden.
Trots att politiskt våld är ständigt närvarande även i Chile så fick de till slut igenom sina krav, till stor del tack vare samarbeten med civilsamhället. Särskilt studentgrupperna var aktiva i att sprida information om konflikten i olika medier, skapa ett folkligt engagemang och dessutom dokumentera det våld som de strejkande utsattes för. I gengäld kunde de chilenska hamnarbetarna med sin nyckelposition i logistikkedjan gå ut i solidaritetsstrejk för studenternas hjärtefrågor.
Storbritannien
Konflikten i Storbritannien handlade om att organisera hamnarbetarna i den nya terminalen London Gateway, ägt av det antifackliga företaget Dubai Port World. Vid öppnandet 2013 var det den enda hamnen i landet som inte hade organiserade arbetare.
I konflikten som uppstod mellan terminaloperatören och fackförbundet Unite skapades samarbeten både med fackföreningsrörelsen, civilsamhället och IDC. Detta ledde till att förbundet, efter hot om bojkott från andra hamnfack, till slut nådde målet att teckna kollektivavtal. Men eftersom de inte lyckades bygga upp engagemanget inifrån arbetsplatsen blev det ändå svårt att driva igenom fackliga frågor, särskilt som företaget i sin tur genomförde olika antifackliga kampanjer.
Hamnarbetare på Korsika, Frankrike, anslöt sig till landsomfattande protester mot privatiseringarna 2005. Foto: Lionel Cironneau/TT
Dessa exempel illustrerar hur hamnarbetarfack – som teoretiskt sett har liknande grad av strukturell makt – har väldigt olika möjligheter att använda sig av den makten. Men vilka förutsättningar är det då som krävs för att strategiska fackförbund ska kunna dra nytta av sin position i logistikkedjan? Det kanske inte finns någon mirakellösning, men det går att komma svaren närmare genom att identifiera ett antal nyckelfaktorer – och nyansera bilden av hur makt på arbetsmarknaden skapas och flödar.
En av Katy Fox-Hodess’ senaste publikationer heter No Magic Bullet, vilket fritt översatt betyder ungefär ”ingen mirakellösning.” Som vi sett i exemplen ovan så finns det inga strategier som isolerat leder till att fackföreningar når sina mål, men att sammanlänka vissa nyckelfaktorer kan skapa goda förutsättningar för att fackliga kamper ska bli framgångsrika. Det är avgörande att medlemmarna på arbetsplatsen känner sig delaktiga, engagerade och lyssnade på, samt att man bygger allianser med civilsamhället och fackföreningsrörelsen både internationellt och lokalt. Att hamnfack runtom i världen – som alla har en potentiellt hög grad av strukturell makt – samarbetar med varandra är givetvis en avgörande faktor.
Hamnarbetare i Thessaloniki på det grekiska fastlandet, demonstrerar emot socialistregeringens planer på privatiseringar av hamnområdet, 2011. De ökande privatiseringarna var en följd av den pressade ekonomiska situationen i landet. Foto: Nikolas Giakoumidis/TT
Men som vi sett i exemplet från Storbritannien hjälper inte det om facket inte har medlemmarna på arbetsplatsen med sig, och i Colombia gör det politiska klimatet den strukturella makten helt verkningslös. Exemplen från Chile och Portugal visar hur viktigt det är med folklig förankring och att sammanlänka olika grupper som kan utöva olika former av makt: civilsamhällesorganisationer som kan sprida information om konflikten till bredare lager av befolkningen och dessutom rapportera oegentligheter, och strategiska grupper som exempelvis hamnarbetare som kan sätta ekonomiskt tryck bakom dessa organisationers krav. Men blir den politiska pressen alltför hög hjälper inte ens det, som i fallet med Pireus hamn.
Maktens paradox
I hamnkonflikter blir skapandet av breda allianser med andra grupper extra viktigt, eftersom motparten inte nödvändigtvis är enbart arbetsköparen: Man behöver också förhålla sig till den kapitalistiska staten. Katy Fox-Hodess kallar detta för ”maktens paradox” – yrkesgrupper med hög störningspotential i kapitalintensiva branscher är samtidigt extra sårbara för repressalier från det omkringliggande samhället, inte minst statliga ingripanden.
Och det var där som Hamnarbetarförbundet kom in i bilden.
Strejkvakter utanför Malmös hamnområde, 2019. Foto: Johan Nilsson/ TT
I sitt nuvarande projekt undersöker Katy Fox-Hodess nämligen hur statlig intervention kan ta sig olika uttryck i hamnkonflikter och vilka konsekvenser det får. I det svenska fallet handlar det, till skillnad från i Grekland och Portugal, varken om förlorad statlig suveränitet eller om privatisering av hamnarna, utan om andra saker: den statligt tillsatta utredningen om att inskränka strejkrätten, men också statens indirekta involvering genom domstolsväsendet i de rättsfall som de senaste åren pågått i Arbetsdomstolen för att avgöra kollektivavtalets status. Med anledning av detta har Hamnarbetarförbundet skickat in en klagan till Europadomstolen.
Denna består av två delar, där den första handlar om Arbetsdomstolens sammansättning – huruvida den kan anses vara rimlig och i enlighet med Europakonventionens krav på en opartisk rättegång. Fyra av sju domare tillsätts nämligen utifrån förslag från arbetsmarknadens huvudorganisationer, där fristående förbund såsom Hamnarbetarförbundet och SAC inte finns representerade, vilket gör att dessa fack inte har någon domare som företräder deras linje.
Den andra delen handlar om vad som ska gälla när det finns två kollektivavtal på samma arbetsplats eller i samma bransch. Processen pågår fortfarande, och både svenska staten (som är motparten) och Svenskt Näringsliv har skickat in sina svar.
En nyanserad bild av arbetarmakt
Genom att lyfta blicken till att inte bara involvera fackförbund och arbetsköpare, utan också den kapitalistiska staten och civilsamhället, vill Katy Fox-Hodess nyansera den rådande synen på maktrelationer i arbetsmarknadskonflikter.
Inom arbetssociologin finns en tendens att se makt som enbart flödande i en riktning, där strategiska fack har förmågan att stötta mer sårbara arbetargrupper. Men forskningen visar att det snarare än vem som ”har” makt handlar om hur makt kan ta sig uttryck på olika sätt. Även grupper med begränsad ekonomisk makt kan ha mycket social, politisk eller symbolisk makt att bidra med.
Detta blev tydligt exempelvis i hamnkonflikten i Portugal under finanskrisen, där grupper av arbetslösa slöt upp bakom hamnarbetarna och på så vis bidrog till att tvätta bort stämpeln de fått av att vara ”bortskämda”, ”priviligierade” eller på andra sätt skilja sig från övriga arbetargrupper – det blev i stället tydligt att både hamnarbetare och arbetslösa är del av samma kamp.
Denna typ av symbolisk makt är extra viktig för strategiska yrkesgrupper, givet den sårbarhet för statlig intervention som de behöver förhålla sig. Här fungerar allianser med civilsamhället som en buffert mot statliga ingripanden – om det finns en övergripande uppfattning i samhället om att staten ingriper på ett orimligt sätt, och det dessutom finns en bredare folklig uppbackning kring de fackliga kraven, så är det mycket svårare för staten att agera till förmån för arbetsköparna.
Katy Fox-Hodess. Foto: Sergio Sousa
Organisation, solidaritet och breda allianser
När jag nu, ett år senare, ringer Katy Fox-Hodess för att följa upp projektet kan jag inte låta bli att ställa frågan till henne: om du får välja ett par saker som är helt avgörande för att skapa arbetarmakt, vad skulle det vara? Det svar hon kan ge i nuläget, säger hon – trots att hennes projekt inte är slutfört och de mer specifika resultaten än så länge är preliminära – handlar om att skapa långvariga samarbeten mellan olika grupper inom arbetarrörelsen. Och att identifiera vilken sorts makt varje grupp kan bidra med och hur dessa olika maktfaktorer kan sammanlänkas på bästa sätt för att sätta tryck bakom de fackliga kraven. Men också att olika grupper har olika sårbarheter och därmed behöver olika slags uppbackning.
Hamnarbetare strejkar vid en containerterminal i inloppet till Baltimore, Maryland i östra USA, i oktober 2024.
”När arbetarklassen är välorganiserad, inte bara i specifika sektorer utan som helhet, med stark organisation och enighet, finns möjligheten till verklig makt på det politiska området. Faran uppstår när även strategiska fackförbund saknar stöd från en bredare arbetarrörelse: det blir som små öar av makt i ett hav av isolering och splittring. Sådan makt är svår att dra nytta av och leder sällan till ökat inflytande. Så mitt råd till alla som vill skapa arbetarmakt är: bygg starka, djupa och varaktiga relationer med andra arbetare och sociala grupper. Det handlar om ömsesidigt förtroende, att veta att de kommer stödja er och ni dem. Även om det inte finns någon mirakellösning så pekar min och många andras forskning mot att ett brett samhälleligt stöd och engagerade, delaktiga medlemmar är en helt avgörande förutsättning för facklig framgång”, avslutar Katy Fox-Hodess.
