Att människor är samhällsvarelser som mår bra av att ha goda vänner och ett starkt socialt nätverk är en sedan länge etablerad sanning inom psykologin. Sett utifrån det perspektivet är det inte konstigt att politisk verksamhet har positiva konsekvenser för de individer som väljer att organiserad sig – precis på samma sätt som om du går med i en idrottsklubb eller spelar i ett band knyter du vänskapliga kontakter och blir mindre ensam.
Men politisk organisering tycks ha positiva effekter utöver dessa uppenbara. Den amerikanske psykologiprofessorn Tim Kasser, verksam vid Know University i delstaten Illinois, är en auktoritet på ämnet. Genom kvantitativa studier har han visat att personer som är politiskt aktiva skattar sitt eget välmående högre än de som inte är det.
Det resultatet kunde dock inte säga något om kausaliteten – det vill säga om personerna i högre utsträckning engagerade sig för att de mådde bra på ett personligt plan, eller om de tvärt om mådde bra för att de engagerade sig. För att besvara den frågan iscensatte Kasser ett experiment.

Ungefär 1 000 studenter vid ett universitet i den amerikanska mellanvästern delades in i tre jämstora grupper, varav två ombads besvara enkäter om maten i högskolans kafeteria. Den första gruppen fick besvara en enkät som enbart rörde faktorer som rörde matens smak och kostnad, medan den andra gruppen fick besvara etiska och politiska frågor om varför det var viktigt att maten var rättvist och ekologiskt producerad.
När samtliga tre grupper efteråt uppskattade sitt eget psykiska välbefinnande fick den grupp som via enkäten fått tillfälle att propagera för rättvisefrågor klart högre poäng.
”Ett sådant resultat stöder vår hypotes att politisk aktivism i sig själv skapar en känsla av mening och kan återspegla en grundläggande mänsklig drivkraft”, skriver Kasser.

I Sverige har Maria Ojala, doktor i psykologi vid Örebro universitet, forskat inom samma fält. I sin avhandling undersökte hon hur aktivister inom klimatrörelsen och den globala rättviserörelsen hanterade sin oro över tillståndet i världen.
– Resultaten visade att det kollektiva engagemanget hade flera positiva konsekvenser för det egna jaget. Man lärde sig saker i grupp och fick en ökad känsla av kontroll när man fick mer kunskap. Det man oroar sig över känns inte lika hotfullt när det känns lika mystiskt, säger hon.
En ofta upprepad beskyllning är att politiska aktivister i första hand motiveras av en önskan att känna sig moraliskt högstående. Att viljan att förbättra världen följer av viljan att må bra på ett personligt plan, och därmed skulle vara mindre berömvärd.
Förvisso finns det gott om forskning som visar att engagemang för det allmänna goda är positivt för den egna individen, men Maria Ojalas forskning indikerar också en annan förklaring. Tillsammans är man starkare, och är man starkare tycks man även må bättre.
– När man jobbar tillsammans kan man uppnå mer, medan det lätt kan kännas betydelselöst om man bara sopsorterar för sig själv.