Under hösten 2010 briserade de sociala spänningar som det brittiska samhället burit på sedan Thatchereran. Den utlösande faktorn var den sittande liberal-konservativa regeringens drastiska beslut om att 2015 dra in det statliga stödet för undervisning inom konst-, human- och samhällsvetenskaper. Med start hösten 2012 ville man också höja maxbeloppet för studieavgifter från motsvarande 32 000 kronor till motsvarande 96 000 kronor. 

 
Reformerna presenterades i den statligt tillsatta utredningen the Browne review som leddes av Lord Browne of Madingley, tidigare vd för det brittiska oljebolaget BP, samt i den följande propositionen Students at the Heart of the System. De hade en dubbel avsikt. Å ena sidan ville regeringen flytta över kostnaderna för finansieringen från det allmänna till den enskilde studenten. Studier ska inte längre ses som något som kommer samhället till gagn, utan som en investering för individen. Å andra sidan vill man bryta ned de regleringar som höll privata aktörer borta från utbildningsväsendet. Detta gäller såväl utökade samarbeten med näringslivet som möjligheten för icke-akademiska institutioner att utföra betygsättning och administrativa uppgifter.

Protesterna mot de konservativas reformer av den högre utbildningen övergick snart i upplopp. Regeringspartiet Tories lokaler Millbank stormades. Och i augusti sommaren därpå sköt polisen ihjäl en ung färgad man i Tottenham. Det blev startskottet för de fem dagar av kravaller och plundringar som spred sig, inte bara över London, utan också i andra delar av landet.

Det finns idag knappast någon intellektuell oavsett politisk hemvist som inte kommenterat eller försökt förklara upploppen. Högern har argumenterat för att upploppen var ett symptom på arbetarklassens sociala och moraliska fördärv, dess inneboende kriminella tendens och girighet samt frånvaron av stabila familjenormer.
 

Vänstern har istället velat se oroligheterna som en effekt av de sociala och kulturella krav som idag ställs på människor. Arbetarklassens kriminalitet ses mot bakgrund av en kombination av nedskärningar och konsumtionshets. Arbetarklassen blev  enligt Zygmunt Bauman samhällets ”defekta konsumenter, samtidens icke-ägare” för vilka plundringen till slut blev det enda sättet att tillfredsställa sitt habegär. 

I mitten av september träffade jag den brittiska filosofen och kritikern Nina Power för att diskutera upploppen och deras klasskaraktär, vad som förebådade dem och vilka konsekvenser det fick. Power har hela tiden befunnit sig i både händelsernas såväl som efterspelens centrum. Hon har medverkat i ockupationer av nedläggnings­hotade institutioner. Hon har suttit igenom ett oändligt antal rättegångar. Och i tidningar som The Guardian och Radical Philosophy har hon oförtröttligt försvarat rätten att protestera. 
 

Power håller med om att nedskärningarna var avgörande för studentupproren. Men samtidigt understryker hon att man måste se dem mot bakgrund av en förändring inom det brittiska samhället som går längre tillbaka och är mer vittomfattande. Under det decennium som föregick protesterna ökade den rikaste tiondelen sin inkomst med 37 procent medan motsvarande tiondel längst ned på samhällsstegen sänkte sin inkomst med 12 procent. Hela 80 procent av ökningarna gick till inkomsttagare som redan tidigare låg över medel­inkomst. Power talar om en ”fulländad förstörelse av det allmänna”:

– Tillbakagången för den brittiska industrin, massarbetslösheten, välfärdens tillbakadragande, fördubblingen av fängelseinterner utan möjligheter till habilitering, hårdare retorik mot invandring samt höjda studieavgifter, allt detta har gjort att ungdomen idag inte har några framtidsutsikter. Det enda som kvarstår är ett slags mänsklighetens råmaterial. Detta är emellertid en utveckling vi har kunnat se över en lång tid. Vad som triggade studentprotesterna var reformernas brutala utformning. De var fullkomligt dumdristiga. Man inte bara tredubblade avgifterna och drog in stödet till särskilda kurser. Man strök också budgetposten för Education Maintainance Allowance (ett bidrag på 30 pund i veckan för att de allra fattigaste 16-åringarna skulle kunna gå i college/författarens anmärkning).

Hur ser du på förhållandet mellan studentprotesterna 2010 och upploppen 2011? Det har ju riktats en del kritik mot studentrörelsen från vänster, som menar att den genomsyrades av en fördom. Ett slags tro på att de ungdomar från arbetarklassen som anslöt sig till protesterna gjorde så på grund av en social strävan att bli som den medelklass som redan studerar vid universiteten. Istället har man understrukit att vad studentprotesterna snarare erbjöd arbetarklassens ungdomar var ett relativt säkert ramverk inom vilket de kunde engagera sig i en aggressiv och konfrontativ aktion gentemot den ordningsmakt som trakasserar och övervakar dem i deras vardag.

– Jag tror att båda iakttagelserna kan vara riktiga samtidigt. Men jag håller definitivt inte med om idén att studenter idag hör till en borgerlig medelklass som de kanske gjorde på sextiotalet. Universitetens expansion visar att detta inte är sant längre. Och när vi talar om studenter så måste vi inse att de i många fall redan är arbetare i och med att de försörjer sig själva parallellt med sina studier och att de även studerar för att kunna arbeta. Dessutom var flera studenter som var engagerade i protesterna 2010 med i upploppen 2011.
 

Åtskillnaden mellan studenter och arbetare är alltså inte bara felaktig, enligt Power. Den riskerar också att gå statens ärenden och förhindrar nya gemensamma ansträngningar:

– Det är väldigt viktigt för såväl polis som media att understryka att studentprotesterna bara handlar om studentfrågor och arbetarprotesterna bara handlar om arbetarfrågor. Men en sådan retorisk åtskillnad är ett påbud ovanifrån. Och ibland sker den även genom rena och våldsamma ingripanden. Ett belysande exempel är att samtidigt med studentprotesterna 2011 hade elektrikernas fackförbund gått ut i strejk. Elektrikerna stödde studenterna och vice versa och det mobiliserades för att respektive demonstrationer skulle gå samman, vilket ledde till att polisen ”säckade” studenterna. De ville helt enkelt inte att studenterna och arbetarna skulle mötas.
 

Så i viss mån ser vi alltså en liknande tendens som under maj 1968 när studenter och arbetare gjorde gemensam sak?

– Ja. Och det är något som verkligen kan röra om saker och ting. Det börjar bli uppenbart för folk att verkligen alla förutom en väldigt rik minoritet befinner sig under angrepp. De gamla motsättningarna börjar lösas upp. Och för att återkomma till påståendet att det skulle finnas en motsättning mellan arbetarklassens ungdomar och studenterna. Naturligtvis finns det problem som påverkar unga svarta eller asiatiska män från arbetarklassen och som en vit medelklass aldrig ser, dagliga trakasserier från polisen till exempel. Men det viktiga blir då att fråga sig: om jag ser eller upplever polisvåld under några minuter under protesterna, hur är det då ställt för de människor som ständigt upplever detta i sin vardag? Det är viktigt att vi ser kontinuiteten i sådana problem, att vi ser dem längs en linje så att säga.
 

Om det finns en koppling mellan arbetare och studenter, eller om studenten redan är en arbetare, hur ser då möjligheterna för en framtida gemensam organisering av de båda ut?

– Det är svårt att säga. Det nationella studentförbundet är oerhört reaktionärt och fungerar i mångt och mycket som en förberedande skola för framtida Laborpolitiker. Efter stormningen av Millbank vägrade de att ha något att göra med studentprotesterna över huvud taget. Samtidigt är den traditionella formen av fackförbund inte särskilt väl lämpad för studenter. Vad vi däre­mot ser är att folk fått upp ögonen för sätt att leva annorlunda. Till exempel har vi sett en ökning av ockupationer av byggnader som fungerat som ett slags paraakademiska institutioner där kunskapsproduktionen lyfts ut ur universiteten och in i det allmänna. Men som ett svar på detta har staten kriminaliserat ockupationer, vilka tidigare föll under civilrätten men som nu placeras under den straffrätten.

– Denna förändring är signifikativ ­för en motsägelsefullhet som blivit alltmer uppenbar i och med protesternas och
upp­rorens juridiska efter­spel. Motsägelsefullheten har främst kommit att spelas ut inom ramen för hur vi ska förstå allmänheten eller det allmänna. För samtidigt som protesterna ägt rum just i syfte att skydda det allmänna som hotats av privatisering, så har de straffats, inte bara för störande av allmän ordning, utan i namn av en diffus men åkallad allmänhet.

– Den första allmänheten tror på och försöker att nå det goda, men tillåts aldrig att vara det goda. Den är konstant aktiv, men ständigt nedtystad. Den andra allmänheten är tyst men tjattrar på i det oändliga och säger sig uttrycka något slags vag, allmän åsikt. Men vad som blivit alltmer uppenbart är att den spöklika allmänhet som åberopas på sin höjd är den del allmänheten med fasta egendomar. 

Englands högste domare, The Lord Chief of Justice, formulerade på ett otvetydigt sätt denna tudelning av allmänheten, en tudelning mellan den chockerande och den acceptabla allmänheten, när han påpekade att ”det är en överväldigande plikt för de straffande domstolarna att göra vad som står i deras makt för att säkra skyddet av allmänheten, vare sig de befinner sig i sina hem eller affärsverksamheter”.
 

Så, avslutningsvis, vilka lärdomar kan andra länder dra av studentrörelsen i England? I Sverige lade lobbyorganisationen Svenskt Näringsliv förra året exempelvis fram ett förslag om att man bör reducera de offentliga utgifterna till humaniorastudenter.

– Vad det brittiska exemplet avslöjar, och detta är en viktig läxa för andra länder och studentrörelsen i Quebec lyckades förhindra detta, är att så snart det tillåts ske någon enda form av privatisering av utbildningen så öppnar det inte bara dörren för akuta höjningar av studieavgifter utan för en hel rad andra privatiseringsreformer. Detta leder också till en ökad skuldsättning. En av de strategier som den förra Labour­ledda regeringen använde för att hålla uppe ekonomin var att tillåta folk att ta lån till utbildning och boendelösningar eftersom det inte fanns några arbetstillfällen. Men nu har avgifterna blivit så löjligt höga att folk inte heller kommer att göra detta. Istället kommer vi se riskkapitalister kalkylera kring hur många studenter som kommer att fela och utifrån detta spekulera genom att sälja och köpa deras lånepapper. Samtidigt får vi höra den sittande konservativa regeringens löjliga påbud om att ”vi alla sitter i samma båt”. Den centrala frågan om människors liv är fullkomligt frånvarande!