FILM
———–
Hunger
Regi: Steve Mcqueen
premiär 3 april

Steve McQueens Hunger är avskalad, rå. Snyggt filmad. Från blodet på den nordirländske fångvaktarens knoge, till hans frus nervösa ryckning i mungipan när hennes man letar efter bilbomber.

Filmen följer en av den irländska republikanska rörelsens ikoner, IRA-medlemmen Bobby Sands, väg till döden i hungerstrejk, och gör också nedslag i den så kallade ”dirty protest” som föregick hungerstrejken. Syftet med båda protesterna var att återfå den politiska status republikanska fångar förlorade i mitten av 1970-talet.

Det avskalade är elegant. Men kallt. Tittaren får bara knapphändig information om vad som lett fram till hungerstrejken. Några inledande ord från dåvarande brittiska premiärministern Margaret Thatcher, Sands (spelad av Michael Fassbender) egna ord om att hans kamp för ett återförenat Irland är rätt och riktig. Fångar löper gatlopp mellan kravallutrustade poliser som avbryter sina högljudda batongslag mot sköldarna genom att slå på de nakna kropparna. Sands och hans medfångar härdar ut och fortsätter. Vi får följa deras plågsamma vandring mot martyrdöden som inleds den 1 mars 1981 och som inte får sitt slut förrän i augusti samma år. Då är tio män döda.

Referenserna i dialogen som ska ge stöd till varför fångarna valde att hungerstrejka sneglar långt bakåt i historien. De politiska förhållandena på Nordirland under Sands samtid är däremot bortskalade.

Utan återkoppling till bland annat den brittiska regeringens införande av internering utan rättegång på 1970-talet eller dess strategi att avpolitisera konflikten genom en kriminaliseringskampanj blir berättelsen stum. Filmen är estetiskt tilltalande men engagerar inte. Som en kommentar till vad striden i början av 1980-talet egentligen handlade om är den mindre intressant.