Under Almedalsveckan samlas den politiska klassen representerad av företrädare för de politiska partierna, fackföreningsbyråkraterna, arbetsköparorganisationerna, lobbyisterna och journalisterna. Till medlemsantalet stora och på pappret ideella organisationer möts.

Organisationer som egentligen styrs och drivs av avlönade anställda. Som frihetlig socialist får man här möta representanter från hela den samhällsklass som vi vill avskaffa. Politik ska aldrig vara ett yrke för en liten grupp proffs.

För att ett socialistiskt samhälle ska kunna förverkligas, räcker det inte med att bara avskaffa den lilla översta samhällstoppen med de stora kapitalägarna. En större del av befolkningen jobbar med att kontrollera utsugningen av arbetarklassen – antingen direkt som lägre chefer och direktörer eller repressivt som poliser, åklagare, domare och militärer. Men störst roll spelar de som utarbetar de ideologier och fattar de politiska beslut som bygger på att utsugningen är i sin ordning.

Ser man till roll i klassamhället finns ingen skillnad mellan en vänsterpolitiker och en högerpolitiker. Båda har som uppgift att upprätthålla och legitimera kapitalismen. Självständiga arbetarrörelser eller andra utomparlamentariska vänsterrörelser kommer alltid i konflikt med etablerade vänsterpartier och andra etablerade vänstertyckare.

Däremot kan dessa rörelser alltid få värdefullt stöd från enskilda individer eller mindre grupper från den etablerade vänstern. Det behövs folk med hjärtat till vänster även utanför arbetarklassen, men det är viktigt att de hjälper och inte stjälper.

Samtidigt som Almedalsveckan äger rum, ordnas den så kallade Alternativveckan, vilken är den utomparlamentariska vänsterns motarrangemang. Det är lite motsägelsefullt med ordet ”alternativ” i namnet, för här finns liknande verksamhet, låt vara mer radikala föredrag och seminarier.

Ett alternativ kan inte skapas direkt på endast en vecka. Men det är en möjlighet för den utomparlamentariska vänstern att bedriva sitt egna lobbyarbete.

Lobbying bedrivs både internt inom rörelsen och utåt genom att lära känna sin motpart under studiebesök på Almedalsveckans föredrag och seminarier. Det är rörelsens egna intellektuella och de som är väldigt aktiva som möts, så visst finns eliter även i denna rörelse.

Gräsrotsorganiseringen av människor sker inte just här. Men med boende för 55 kr natten och 35 kr för en lunch är det ett öppet arrangemang. Fler har möjlighet att delta i utomparlamentariskt lobbyarbete, jämfört med hur många som släpps in genom Almedalsveckans ringmurar. Och samtidigt lär veckan ut olika metoder för framgångsrik gräsrotsorganisering som deltagarna kan använda resten av året.

Politik ska aldrig bli ett yrke. Även syndikalister, frihetliga socialister och utomparlamentarisk vänster måste ha ett mindre skikt av mer aktiva medlemmar och medlemmar som har speciell kompetens. Det går inte att förändra samhället enbart genom att stå utanför och vara mot.

Basen måste vara gräsrotsrörelser som använder direkta aktioner. Men det behövs även frihetliga socialister som agerar som fackliga ombud, jurister, journalister, presstalesmän, lobbyister eller forskar i akademisk samhällsteori på universitet.

Men, för att kunna förändra samhället i grunden, måste dessa grupper av medlemmar vara ett tillfälligt medel för att stötta större demokratiskt organiserade grästrotsrörelser, inte ett självändamål i sig. Mellanskiktet måste underkasta sig demokratiska mandat samt beslut från gräsrotsrörelserna och när som helst kunna mista det ifall de inte följer fattade beslut.

Uppdragen inom rörelsens mellanskikt måste rotera och vi måste hela tiden utbilda nya som tar dessa uppdrag. Det får inte bli ett livstidsjobb där en liten elit skärmar sig från sin egen rörelse och driver egna intressen.