Arbetaren
Folkpartisten Torkild Strandberg framstår alltmer som en föregångare i svensk politik. I Landskrona, staden där han styr, har hårdare tag präglat de flesta åtgärder på det sociala området. Ekonomiskt bistånd, socialbidrag, är inte bara en ”gåva” från samhället som den enskilde ska vara väldigt tacksam över. Samhället har dessutom rätt att kräva något tillbaka – gratis arbete. För fattiga Landskronabor innebar det bland annat att jobba hemma hos kommuntjänstemän med trädgårdsskötsel och andra förekommande sysslor.
Naturligtvis var inte det lagligt, och de rutinerna stoppades. Men inte kraven på olika ”motprestationer” för ekonomiskt bistånd. Ekot från trettiotalets arbetslöshetskommission ljuder över den gamla varvsstaden.
Torkild Strandberg är stolt över sin Landskronamodell, och Folkpartiet är stolta över Strandbergs folkpartistyrda mönsterkommun. Partiet började driva på för att göra Landskronamodellen till regeringspolitik, och nu har de lyckats. I höstbudgeten föreslås en ändring i socialtjänstlagen som öppnar för just den typ av krav som Torkild Strandberg drivit igenom i Landskrona.
I dagens Sverige är fattiga inte människor som varit med och finansierat välfärdssystemet med sina skattepengar, om det så ”bara” är den moms alla som konsumerar betalar till staten, de ses som tiggare som förväntas vara tacksamma och ”ge något tillbaka till samhället”. Denna människosyn, som Landskrona och Torkild Strandberg gjort en pionjärinsats för att omvandla till kommunpolitik, går hand i hand med en arbetsmarknads- och socialförsäkringspolitik som skapar allt fler bidragstagare.
Torkild Strandberg har dock större planer än bara förödmjukelse för Landskronas fattiga. Många av dem bor centralt i det kommunala bostadsbolagets lägenheter, och det vill Torkild Strandberg ändra på. De fattiga ska ut, och välbeställd medelklass in, när lägenheterna omvandlas till bostadsrätter.
En liknande utveckling har pågått länge i exempelvis Stockholms innerstad, men Torkild Strandberg har som uttalat syfte att rensa ut fattiga och byta ut dem mot mer attraktiva invånare, och det fort. Vart de som tvingas flytta ska ta vägen har han inte något bra svar på.
Man behöver inte ens nämna Torkild Strandbergs syn på ”frivilliga” drogtester på minderåriga, även här låg Landskrona i framkant, för att bilden av en mycket obehaglig politiker ska framträda.
Att ett högerradikalt parti som Sverigedemokraterna blivit alltmer accepterat i samhället är otrevligt, men rasister kommer aldrig att vara i majoritet – inte ens i Landskrona där de dock hade över 20 procent i kommunalvalet 2006. Det bästa de kan hoppas på är en vågmästarroll som den Dansk Folkeparti länge hade i dansk politik. Men även politik som inte skiljer på människor specifikt på grund av hudfärg eller etnicitet kan vara nog så extrem – utan att det övriga samhället alls tar avstånd på samma reflexmässiga vis.
Så kan Torkild Strandbergs och Folkpartiets auktoritära och arbetarfientliga klasspolitik etablera sig som rikspolitik utan att särskilt många röster höjs om likheterna med 20- och 30-talens brutala ”arbetsmarknadsåtgärder”. Människosynen är densamma. Klassintresset likaså.
