I helgen dog riksdagsledamoten William Petzäll av en överdos opiater. Om vi för ett ögonblick bortser från Petzälls bakgrund i ett högerradikalt rasistparti så är det uppenbart att åtminstone hans parlamentariska gärning som ­politisk vilde var något enastående.

Han går till historien som den förste riksdagsman i Sverige som inte bara förde en skade­minimeringsinriktad narkotikapolitik, utan även gjorde det som opiatberoende. För att sedan trots upprepade rop på hjälp bli ett offer för den rådande politiken.

Svensk narkotikapolitik har så länge någon kan minnas styrts mer av ideologi än av vetenskap. Det har ­ansvariga politiker kunnat komma ­undan med på ett vis som vore helt uteslutet inom andra delar av sjukvården. Det var bara tio år sedan regeringens utredare om narkotika­politiken i utredningen kunde slå fast att man valt att bortse från aktuell internationell forskning på området. Försök det med cancer eller smittskydd.

Sedan dess har utvecklingen tagit några små steg åt rätt håll, det är något lättare att få tag på rena sprutor i dag och substitutionsbehandlingen något mer ­accepterad. Men fortfarande dör människor i onödan på grund av ideologiska skygglappar och en repressiv tradition sedan mer än 30 år. Hållningen hos ansvariga ministrar, folkhälsoministern som ignorerar narkomaners vårdbehov och justitie­ministern som fortsätter sina föregångares hårdare tag-politik mot enskilda brukare, är grundad i okunskap och likgiltighet.

Det handlar inte om att ersätta alla olika vårdinsatser med piller. Det handlar sannerligen inte om någon allmän legaliseringspolitik. Det handlar om att öppna ögonen och att utgå från fakta: Människor i Sverige som sitter fast i opiatberoende dör för att de inte får den vård de behöver, och de får inte den vård de behöver för att ansvariga politiker styrs av ideologi och moralism på ett vis som hade varit otänkbart inom alla andra områden av vården. Att själva bruket dessutom är kriminaliserat är till nytta endast för polisen som på ett bekvämt vis kan ”plocka pinnar” och bättra på statistiken genom att gripa samma narkomaner för drogpåverkan gång på gång. 

Det är dags att lyssna på dem som själva berörs av narkotikapolitiken. Det är dags att anslå de resurser som behövs för att rädda människoliv. Det är dags att börja se opiatberoende som en sjukdom och inte som ett brott. 

Varje drogrelaterat dödsfall är en tragedi. Om detta drogrelaterade dödsfall till skillnad från alla andra i Sverige, fler än ett om dagen, kan bidra till en förändring skedde det inte helt i onödan.