Vita lögner är nödlögner – sagda i all välmening. Varför har Richard Swartz valt detta som titel? I sex berättelser gestaltar han ett möte mellan ”mannen” och ”kvinnan” – båda alltid utan namn och som ett slags arketyper för bägge könen. Mannen är oftast på genomresa när han möter en kvinna. De träffas, har sex – för kärleksakter är det knappast att tala om – och har egentligen aldrig mötts. Det är den manliga blicken, eller i varje fall klichén om det manliga, vi möter i Swartz texter. Det blir snart enahanda, tomt och
ointressant, men ändå virtuost i sitt språk.
Första texten är en märklig stilövning, meningarna nästan parodiskt långa. Orden kommer i omständlig ordföljd, som om texten var direktöversatt från tyska. Eller ska det visa på ett åldersstiget tänkande hos denne man som blivit förvisad till New York av sin familj? I nästa berättelse träffar en man en väninnas väninna då han besöker i en stad. De går hem och efter middagen vill de dela natten. Kvinnans dotter kommer in och plötsligt sitter mannen med en fyraåring i knäet. När mannen tolkar barnets gungande mot hans lår som en sexuell akt ger det texten besk bismak.

Kvinnorna reduceras gång på gång till det onåbara andra, utbytbara och omöjliga att nå, som i meningen: ”Det är en sådan kvinna som tar in sig i ens liv som en katt eller ett golvdrag”. Mycket mer än ett golvdrag är inte heller de olika mötena. Mannens blick reducerar sig i kapitel efter kapitel till ”kvinnans mörka trekant” som penetreras. Redan nästa dag är mötet en märklig detalj.
Swartz lyckas gestalta det onämnbara vakuum som uppstår i mänskliga möten, men tyvärr genomsyras texten av en gubbighet. Ska vi tro Swartz kan män och kvinnor aldrig mötas. Att verkligen nå en annan människa är svårt – men att förklara det med könstillhörighet är en föråldrad idé från ett annat århundrade. Det är ett faktum och ingen vit lögn.

Vita lögner
Richard Swartz
Norstedts