Maja Lundgrens nya roman beskriver en mans sammanbrott. Oscar Richtelius tvåbarnsfar, sambo och antropolog. Oscar är mannen som tar ut pappadagar och ger regnskogsandelar i födelsedagspresent. Han försöker vara god, liksom hans farfar som var som missionär i Afrika och hans far som doktorerat. Alla har de varit politiskt korrekta med sin tids värderingar – och alla har de lidit. En dag rämnar allt och vi möter Oscar efter sammanbrottet. Mäktig tussi-lago är inte en bok som kommer att få samma spektakulära genomslag som Myggor och tigrar.  
Det är en tunn roman på 150 sidor, men ingalunda lättläst. Lundgren leder läsaren mellan fragmentariska textstycken, Oscars möten med psykologen Mister Hur-har-vi-det-här-då (senare kallad Mister HHVDHD), sambons Katharinas uppbrott och den återkommande ödesdigra middagen då det hemska hände, fram till det oundvikliga slutet.

Texten ger en annan ordning och struktur på verkligheten, tyvärr svajar den i sitt överpretentiösa anspråk. Den återkommande middagskonversationen är en avbild av vårt samhälles värderingar, den till synes självkritiska svenskhetens kliché, feminismens paroller, barnfamiljers självcentrering och en liten spark mot kulturetablissemanget. Dessa samtal är visserligen tidstypiska, men känns konstruerade och är mest en sammanställning av lustiga kommentarer som vi alla hört på tunnelbanan eller på trista middagar. Jag hittar inte kärnan.
Men humorn finns där – som när Oscar, liksom psykologen, gör anteckningar under deras samtal, eller att Oscars granne bär indiankostym. Vem är egentligen sjuk, vem är utan insikt? Ibland är livet svårt att förstå– vad är det egentligen som händer och varför? För går Oscar egentligen under eller hittar han sig själv? ”Rösterna inne i huvudet, de är så fina och mjuka. Det är rösterna utanför huvudet som är ett helvete”. Den tanken är inte svår att förstå. Vår verklighet kan skrämma så mycket mer än den så kallat sjukes, det avvikande, det som många är så rädda för.

Mäktig tussilago
Maja Lundgren
albert Bonniers förlag