En resa med Iberia

November 2011. Berlin. 

Alex och Maja träffades när hon uppträdde på ett café i Prenzlauer Berg som en gemensam vän hade ordnat. Alex tyckte att Maja hade en grym röst, gick fram till henne efteråt och sade att han skulle vilja göra beats till hennes låtar. Maja, som eventuellt var lite tipsy var misstänksam. ”Vad då, menar du hiphopbeats då eller?”. Men efter att ha lyssnat på lite grejer som Alex gjort ringde hon upp dagen efter och sade att hon ville testa ett samarbete. Ett år senare har deras projekt Iberia släppt två singlar och de är nära vänner.
 

Juli 2012. Berlin 

Jag sitter i ett mycket ljust kök i Neukölln. Utanför finns ett kastanjeträd och åskkvav högsommar. Maja har cyklat upp från Kreuzberg för att spela in och nu sitter hon  i rummet bredvid och sjunger samma mening om och om igen. Hennes röst drar svala fingrar upp och ned längs huden på mina armar och min rygg och mina lungor fylls av något ljust och lätt. 

Hon och Alex producerar och skriver all musik tillsammans. Alex börjar med ett beat och Maja lägger på sång eller melodi. 

– Människor verkar tro att Alex bara producerar och jag bara sjunger, men så är det inte. Vi jobbar fram allt tillsammans.

– Jag har sjungit sen jag föddes men det dröjde innan jag förstod att jag tyckte det var kul. Jag började repa med Makthaverskan och i början skrek jag bara, sen började jag skrika melodier.

Med Iberia är det mjukare, men det ljuvliga skrikandet finns fortfarande där. 

– Jag har alltid haft en frustration i mig, jag har nog ganska lätt för att skrika. Det är befriande. Att få ta ut det till hundra procent. Det är ansträngande men på ett bra sätt.

Senare den dagen visar det sig att hon är den enda som på riktigt vill följa med till punkklubben i Friedrichshain som är belägen i ett hål i marken. Jag har länge velat gå dit och hon är den första jag möter som tycker att det är en genialisk idé. Alex däremot är lätt skeptiskt men förmodligen övertalningsbar. 

Augusti 2012. 

Jag ser Andrea Arnolds filmatisering av Wuthering Heights, med hög feber och det enda jag kan se är Maja. Cathy som ung. Långt brunt hår och något vilt i blicken. Ett tilltalande motstånd, en känsla av att vägra bli styrd och mjukheten när hon böjer sig fram och slickar såren på Heathcliffs rygg. Det är samma blick. Samma röst. Djupt i min feberdimma faller jag för den rösten. 
 

Februari 2012. Göteborg

Iberia spelar på Jazzhuset i Göteborg. Alex dansar intensivt, studsande bredvid Maja som inte är lika ryckig. Stroben slår snabbt. Rökmaskinen lägger tjocka moln runt våra kroppar. Sången fyller rummet och lyfter mot taket. Ibland mellan låtarna hukar de bakom mixerbordet. Småsnackar lite. Peppar. Ger varandra kärleksförklaringar. Kör igen. Musiken känns som att simma i svalt vatten, som att sträcka ut sig långsamt. Jag står stilla i det. Sluter ögonen. Efteråt förklarar de för mig att de vill att det ska kännas som gospel när de spelar. En varm positiv känsla. En förening. ”Jag vill att det ska vara en solidaritetskänsla, dels mellan Maja och mig men också mellan oss två och publiken.”

Maja är alltid nervös innan de spelar. ”Ibland tar nerverna över. I början hatade jag att stå på scenen men nu har jag lyckats vända det. Nu får jag en kick av den nervositeten. Fast jag kommer nog aldrig att vänja mig helt.” berättar hon för mig efteråt.

Mars 2013. Berlin.

– Vi jobbar på att sätta ihop ett album. Planen är att sätta ihop ett album på typ tolv låtar. Om man ska publicera något så måste det vara något som känns väldigt viktigt. Det är så lätt att det blir slentrian. Det görs så mycket musik så om man ska göra något så måste det vara viktigt för en själv. Varje låt vi gör måste bli så bra att vi vill lyssna på den varje dag i ett halvår, förklarar Alex. Vi jobbar på tre olika låtar samtidigt och vissa av dem tar väldigt lång tid. Vi vill ha känslan att vi vill dela med oss av alla låtar vi gör till resten av världen. Varje låt är lika viktig och därför låter vi albumet ta tid. Att det känns viktigt är en väldigt abstrakt känsla och försöka teoretisera den känslan kan vara urholkande. Det gör mig ofta alldeles för självmedveten. Vi låter sångerna komma och det är viktigt med slump för då finns också kvar hjärta i det vi skapar. Vi är så glada över all musik vi gör. Det är som att vi skapar sitt eget utrymme och bara går loss. Vi är som ett gäng. Det är jag och Maja och vi kör.

Jag frågar om senaste singeln ”Everyday”. Alex skrev texten för längesedan. 

– Vi ville kanalisera känslan av frustration. Det kommer hela tiden tillbaka till någon form av demonstration mot allt det där som man är så frustrerad över varje dag. En protest mot en känsla man har av vardagsfrustration. Vi ville försöka kristallisera den känslan. Kanske för att man ska känna sig mindre ensam.

Jag frågar om frustrationen är en politisk frustration 

– Ja, det tänker jag alltid att det är.

Jag tänker på utanförskap. Alla ensamma. Sjuka. Arbetslösa. Hemlösa. Papperslösa. Alla som inte passar in. Men också på det bitterljuva tonårsutanförskapet. Att känna sig för skev men att finna andra skeva. Att sitta i parker när försommarkvällarna doftar syrén, hångel och luvtröjor. Det är texten som gör det. ”I do want i want, everyday, don’t need you baby, cause i’m a rebel.” 

– Jag vill att folk ska känna med låten. Att folk ska inkluderas. Vi vill påminna om känslan man hade när man var liten och lyssnade på musik och det var unifierande, man kände sig starkare genom att positionera sig, man kände sig som en del av något större.

Rasmus Svensson som har gjort videon fascineras av kontrasten mellan grotesk hårdhet och trevande känslighet. Den är filmad utanför den sista Thunderdome-festivalen i Amsterdam. Rosa ljus slår i fuktiga gatstenar, skräp ligger som konfetti över marken. Kids passerar in och ut. Med hårt sminkade ögon och smala ögonbryn. Bakåtslickat hår och rakade huvuden. Deras barnansikten får mig att tänka på Christiane F och Detlef från Vi barn från Bahnhof Zoo. Mjuka munnar i en hård kontext. Bombarjackor och citycamo och det finns ingen värld utanför. Jag tänker på känslan av att vilja dra omkring i ett gäng, med brännbolls trän i handen och luvor som döljer ansiktet. Känslan av att höra ihop, vara utanför, ett hjärta som slår hårt av adrenalin. Videon är ett undersökande av kontrasterna i hård individualism och sökandet efter gemenskap och närhet. Estetiskt handlar det om att hitta områden som inte har blivit utslätade ännu. 

– Det finns en risk att det blir exotiserande i iakttagandet men jag är väldigt nöjd med videon. Människors reaktioner har varit att de ser farliga ut. Någon sade att det påminner om en skräckfilm. De reaktionerna visar bara på hur normaliserad indievärlden är. När människor i indiesvängens trygga medelklass ser något obekant och de blir misstänksamma. Det hela är så bakåtsträvande och trist. Den aningslösa idén om att det skulle finnas något som är god smak. Att det skulle finnas tidlösa ideal. Men vad skulle det vara? Att ha på sig gubbkläder? Jag tycker att vi måste ifrågasätta de där idéerna. 

Gitarrer är extrem konservativt. Tankar om att man måste kunna spela gitarr för att kunna musik, och tankar om att gitarrer är viktigt för att skapa ”riktig musik”. Äldre män som talar om för en vilka band som är viktigast i världen, typ Velvet Underground och Jesus and Mary Chains. Sen inser man att de flesta Joy Division-låtar bara är en trumma som står och bankar i någon jävla grotta. Plötsligt började folk runt omkring mig sätta på happy hardcore eller eurotechno på fester och det blev ett uppvaknande. Och plötsligt kom en helt annan kanon in. Jag var tvungen att omvärdera allt jag visste om musik, jag började lyssna på musik som jag tyckt om som barn och det kändes så mycket mer.

Mars 2013. Stockholm

Iberia står på scenen på Münchenbryggeriet i Stockholm. Tidigare på dagen har människor demonstrerat mot det rasistiska och avhumaniserade projektet Reva i Kungsträdgården. Musiken har precis tystnat. Maja tar tag i mikrofonen med båda händerna 

– Jag vill bara säga en sista sak: ’All cops are bastards’.

Tillsammans med Alex går hon sedan av scenen. Efteråt frågar jag henne varför. 

– Vår nästa singel heter ’Still not loving the police’. Jag har nog aldrig haft ett förtroende för polisen och de förbättras inte direkt av allt som händer just nu.

Det är viktigt att säga ifrån. Det är viktigt att människor använder det utrymme de har för att förändra om än så lite. Och Iberia gör det. 

Jag lämnar dem med känslan av att något snart kommer att hända. Något som omkullkastar, något som inte längre går med på strukturer som förtrycker. Kanske en revolution. Och när det händer så kommer musiken att finnas där. Och det kommer att kännas. Djupt under huden. Vi kommer att dansa till slut. Och det kommer att vara som gospel. 

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Foto: Nicklas Thegerström / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Rätten att lata sig

Vila nu, lilla proletär.
Tids nog får du slava.
Den ljuva sommartid är här.
Häll i dig lite cava.

Tacka mormorsmors och farfarsfars strid
som denna din ledighet givit dig
genom att stå upp, som de på sin tid,
för rätten att lata sig.

Eller ligg still i gräset, ljuvligt slö
och ge blanka fan i alla måsten.
Robot ska flyta på rygg i en sjö.
Säg hej och välkommen till rosten.

Och du som slavar genom dagen så het,
utan semester sommaren som julen,
sno dig en rast när ingen ser, för alla vet
att frihet smakar ännu bättre stulen.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
”Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna”, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall. Foto: Anders Wiklund/TT, Björn Nordqvist

De sista oskyddade naturskogarna på väg att försvinna

Enbart tre av åtta partier vill ge de sista oskyddade naturskogarna i Sverige ett strikt skydd till 2030. Det visar Naturskyddsföreningens valenkät. Inget av de stora partierna svarar ja på vår fråga om att kartlägga och skydda ur- och naturskogarna till 2030. Det innebär att dessa viktiga skogar nu riskerar att försvinna, skriver Naturskyddsföreningens ordförande Beatrice Rindevall.

Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Förutom i det fjällnära området finns ur- och naturskogar bara kvar som öar i landskapet, och mer än tusen skogslevande arter är hotade. 

Ur- och naturskogar är avgörande för att bevara hotade arter, stabila ekosystem och som kolsänkor. Men stora delar av detta naturarv går förlorat i snabb takt. De ekologiska värden som byggts upp under århundraden kommer inte kunna återskapas inom överskådlig tid, om ens någonsin. 

Alla ur- och naturskogar i EU ska vara strikt skyddade till år 2030. Om Sveriges åtaganden om strikt skydd ska nås krävs omedelbara insatser med kartläggning och skydd. Annars riskerar dessa skogar att avverkas. 

Oroväckande svar från riksdagens partier

Inför valet frågade Naturskyddsföreningen därför samtliga riksdagspartier om de ställer sig bakom förslaget att kartlägga alla ur- och naturskogar och säkerställa ett strikt skydd senast 2030. Resultatet är oroande. Endast tre av riksdagens åtta partier ställer sig bakom förslaget, och ingen av de stora partierna säger ja. Detta innebär att det ännu är långt till riksdagsmajoritet för förslaget. 

Ur-och naturskogar är några av de mest värdefulla ekosystemen för biologisk mångfald i Sverige och Europa. Eftersom lagen inte stoppar avverkning av ur- och naturskogar är risken stor att dessa ovärderliga skogar fortsätter att gå förlorade. Och avverkningstakten bara ökar. De senaste fyra åren har avverkningar i skogar med höga naturvärden ökat med hela 400 procent, enligt den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen. Samtidigt har riksdagen nyligen beslutat om regellättnader för skogsbruket, vilket riskerar att förvärra situationen ytterligare.

Det krävs omedelbara insatser för att kartlägga och skydda de kvarvarande ur- och naturskogarna. Det är både obegripligt och mycket oroande att majoriteten av partierna inte vill detta. Nu är det upp till politiken att ta ansvar. 

Beatrice Rindevall, ordförande Naturskyddsföreningen

Publicerad
1 week sedan
Kusra på norra Västbanken ligger mellan bosättningen Migdalim och den olagliga utposten Esh Kodesh. Det är en av de palestinska byar som har störst problem med bosättarvåld. Palestinierna kan inte göra mycket för att försvara sig mot bosättarna. Mannen på bilden hoppas att ett staket åtminstone ska fördröja dem. Foto: Yvonne Åsell / TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Huset

Det var en gång ett hus.
Det stod i östra Jerusalem.
I huset fanns ett särskilt ljus,
som det alltid gör i nåns hem.

Så länge hade huset tillhört släkten
att många små i det lärt sig gå,
blivit stora, flyttat ut och sen
kommit dit med sina egna små.

Nu bilar en pappa bort betongen,
ett golv han gjöt när dottern var fem
för att slippa betala rivningen
som staten beordrat av hans hem.

Förra veckan tog han ner taket.
Väggarna slog han ut igår.
Det sades att huset saknade ett
bygglov hans folk aldrig får.

Varför det blev som det blev
är en grym historia, och en lång,
och sagan om huset som orättvisan rev
blev därför att det var en gång.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Arbetsplatsolycka utanför Jönköping
Mannen fördes akut till sjukhus med svåra skador. Foto: Johan Nilsson/TT

Man svårt skadad efter olycka på industriområde i Jönköping


En person har förts till sjukhus med svåra skador efter en allvarlig arbetsplatsolycka i ett industriområde strax utanför Jönköping under måndagseftermiddagen.

Det var strax innan 13 på tisdagen som larmet kom till räddningstjänsten. En man hade då fått tunga föremål över sig vid ett företag i Torsvik söder om Jönköping. Både polis och räddningstjänst kallades till platsen och mannen fördes akut till sjukhus med allvarliga skador. 

Olycksplatsen inne på industriområdet har nu spärrats av och en utredning om arbetsplatsolycka har upprättats av polisen.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
EU-migranter nekas svensk sjukvård
Organisationen Läkare i Världen har träffat flertalet av de 129 personerna som nekats svensk sjukvård. Foto: Emil Langvad/TT och Johan Nilsson/TT

Hård kritik mot Sverige: EU-migranter nekas vård


EU-migranter i Sverige har vid upprepade tillfällen nekats nödvändig vård. Det här slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter nu fast efter en anmälan från organisationerna Läkare i Världen och Amnesty.

– Att svenska staten kränker en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är fullständigt oacceptabelt, säger Anna Johansson, generalsekreterare på Amnesty Sverige i ett uttalande till Svt.

Det rör sig om allt från unga kvinnor som nekats abort till personer som misshandlats men motats bort från vårdkliniker och sjukhus på grund av deras ursprung. Totalt har Amnesty och organisationen Läkare i Världen, som träffat flertalet av personerna bakom de anmälda fallen, anmält den svenska staten för 129 fall där EU-migranter inte fått den vård de har rätt till.

Nu slår Europeiska kommittén för sociala rättigheter fast att Sverige brustit på flera punkter och kritiserar samtidigt staten för diskriminering.

Regeringen tillbakavisar dock anklagelserna men den kristdemokratiska sjukvårdsministern Elisabet Lann skriver i en kommentar till Svt att de nu kommer analysera rapporten och invänta rekommendationer från EU:s ministerråd.

Enligt Amnesty beror problemet med nekad vård på att många redan utsatta EU-migranter saknar det europeiska sjukföräkringskortet som ger rätt till subventionerad vård. Det här på grund av diskriminering i hemländerna.

– Det egna landet har självklart ett ansvar att lösa den här situationen. Men nu handlar det om vad Sverige har för ansvar för att säkerställa att människor får rätt till vård som inte kan vänta, säger Anna Johansson till Svt.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Sommarhälsning – ta hand om er i värmen!

Hallå!

Här kommer en hälsning från mig (Alexandra) i Stockholm. Greta befinner sig i Köpenhamn där hon står inför rätta tillsammans med flera andra studenter efter en fredlig protestaktion på universitetet för två år sedan (!), där de krävde att universitetet skulle avbryta sina samarbeten med israeliska universitet.

– Vi står inför rätta medan de verkliga brottslingarna – de som skapar död och förstörelse – och företag och institutioner som hjälper dem, går fria, sa hon på den första rättegångsdagen.

Det är mycket farligt i stora delar av Europa nu, som många av er säkert har läst. Som Aftonbladet skriver upplevde minst 101 miljoner européer temperaturer på över 35 grader under torsdagen. Över 200 värmerelaterade dödsfall har konstaterats i Spanien och hundratals har drunknat i Frankrike. Även Italien rapporterar döda i anslutning till hettan. 

Som jag skrev i en krönika häromdagen hade en 33-årig mamma just kommit hem efter att ha varit och handlat i Carpentras i sydöstra Frankrike i måndags, när hennes två pojkar – en tvååring och en fyraåring – sprang iväg och busade. De gick in i familjens bil och stängde om sig. Dörrarna gick i baklås och eftersom temperaturerna i landet just nu är rekordhöga räckte det med en kort stund, enligt mamman tio minuter eller en kvart, sedan var det för sent. Obduktionen visade att pojkarna dog av ”långvarig exponering för extrem värme”.

Igår hände samma sak i en förort till Paris. En treårig pojke dog.

Det skrämmer mig enormt att det verkar som att inte ens den här typen av fruktansvärda händelser leder till de samtal vi skulle behöva ha – varken i politiken eller i våra personliga liv. Ett och annat inlägg dyker upp som handlar om hur dåligt förberedda vi tycks vara, att klimatanpassningen behöver förbättras. Men det är som att vi helt bortser från det centrala: att utsläppen ökar i en situation när det som krävs är akuta, dramatiska minskningar.

Det är som ett badkar. Vårt badkar är redan fyllt upp till kanten. Eftersom utsläppen stannar i atmosfären i hundratals eller tusentals år så räcker det inte att minska utsläppen – kranen behöver skruvas åt helt. Istället vrider vi alltså upp den och den står nu under högre tryck än någonsin. Givetvis behövs stora anpassningsåtgärder och i det akuta läget behöver fokus ligga på att rädda de människor som hotas av värmen. Men den viktigaste anpassningen är att fokusera på det som FN:s klimatpanel redan 2018 sa krävdes:

Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.

Nu tar bloggen en liten paus (om inget oförutsett händer) och är tillbaka i när valrörelsen drar igång igen i augusti. För den som har missat kan jag tipsa om att sommarläsa vad 83-åriga Kader hade att säga i sin väljarintervju. Ett kort utdrag här:

– Det finns fina människor i Sverige som tänker och bryr sig om vad som händer i Palestina och andra länder. Men det politiska klimatet är inte som förr, inte som när jag kom till Sverige. Sverige var det bästa landet i hela Europa. Med ekonomi, med jobb. Folk var vänliga. Men inte nu längre. Jag vet inte varför men Sverige har förändrats mycket. Det var bättre förr.

Ta hand om er under sommarveckorna – svalka er ordentligt! Och hoppas ni får ha viktiga, riktiga samtal med varandra! 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Poeten Jesper Lundbys veckovers i Arbetaren. Naina Helén Jåma/TT. Montage: Arbetaren

Veckovers: Den riktige mannen

Den riktige mannen, han försörjer sin familj
– men just den här bara har ingen.
Han undrar så varför, han tänker sig trött,
han söker så hårt efter sanningen.

Ge honom bara ett enkelt svar,
en klar manual han kan följa.
En självklarhet som från självförakt ren
den riktige mannen kan skölja.

Vem vet vart din hjärna tog vägen
framför datorn där i ensamhet?
Vad gror i någon som inte duger?
Vad växer, vad såg du – vem vet?

Allt är en jävla röra, men
kom sätt dig med oss andra här.
Låt oss tala som vänner om
vad ”riktig” och ”människa” är.

Jag tror det är någon som lyssnar,
som hjälper någon annan i nöd.
En som räddar en annan människa
från en orättvis onödig död

– vad tror du?

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
"De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade." Foto: Björn Larsson Rosvall/TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Nu är företagarna på defensiven

Fler och fler arbetsköpare verkar känna sig hotade av att människors arbetstid kan kortas framöver. Det är ett av få goda tecken i tiden. 

I dagarna börjar Almedalsveckan på Gotland. Ofta utskälld för att vara ett enda kindpussande mellan politiker och storföretag, ett spel som bevakas orimligt mycket av stora medier (nej, vi på tidningen Arbetaren prioriterar inte att åka dit i år heller). 

Samtidigt har det under hela Almedalsveckans historia gjorts engagerade försök att skapa något annat, lyfta röster underifrån. Och vad som letar sig in i programmet säger i bästa fall något om vilka frågor folk bryr sig om på riktigt. 

I år är arbetstidsförkortning en sådan het fråga, sammanfattar tidningen Lag och avtal. Till exempel ordnar arbetsköparorganisationen Teknikföretagen ett seminarium med den defensivt ängsliga rubriken ”Välfärd kräver arbete – varför låtsas vi annat?”. 

Livsviktiga frågor

De senaste åren, för att inte säga decennierna, har den från början mycket ojämlika maktbalansen på arbetsmarknaden tippat mer och mer åt ena sidan: arbetsköparnas, företagsägarnas. Samtidigt som den andra sidan, de anställda, har sett anställningsskyddet urvattnas totalt, medan S-regeringar lagstiftat mot facklig kamp och välfärden monterats ner.

Frågor som i praktiken påverkar anställdas hälsa har länge drivits underifrån, av många fackligt aktiva, och faktiskt även officiellt av ett flertal stora fack: generellt kortad arbetstid, slopat karensavdrag. Men i relativ tysthet. 

Så började det hända något under förra årets avtalsrörelse. Ämnet kortare arbetstid kom upp i ljuset, trots att LO valde att utreda i stället för att kräva. Ett utspel från LO om förhandling med Svenskt Näringsliv kom i stället nu i våras, och möttes förstås med ett ”nej”. Men ämnet letade sig ändå in på förskräckta borgerliga ledarsidor.

Öka pressen underifrån

Fler och fler känner det vansinniga arbetstempot i kroppen. Och i hjärnan. Varför ska vissa slita ut sig, och till exempel ofrivilligt gå ner till deltidslön, samtidigt som de arbetslösa skuldbeläggs och straffas?

Nu pressas krav upp till ytan, inte bara till stora medier utan också till valrörelsen. S, V och MP vill alla ta bort karensavdraget (som inte alls är någon självklarhet i många andra länder). Även partier på högerkanten har börjat öppna för en förändring. 

Miljöpartiet har länge haft kortare arbetstid i sitt program. I år väljer högerliberala Dagens industri att propagera mot just detta.

Inom Socialdemokraterna behandlas frågan om arbetstidsförkortning som vanligt med tvekan, otydlighet och utredningar – men trycket underifrån ökar. 

Det måste öka än mer. Överallt, oavsett vad man röstar, eller inte röstar, på. Låt inte politiker och centralorganisationer begrava frågan igen. 

Mer tid för livet skulle gynna alla anställda, och i förlängningen även sjukskrivna och arbetslösa. 

De enda som tjänar på hög arbetstid är de som lever på att arbetare är utmattade, och samtidigt livrädda för att bli av med jobbet. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i tidningen Arbetaren. Claudio Bresciani/TT. Montage: Arbetaren.

Veckovers: Vi kallar det demokrati

Halverade priser på bensin och bussar
ända fram till fjortonde september!
Åt alla små barn gratis Kristersson-pussar!
Grönare gräs! Flera stränder!

Kärnkraft! Vindkraft! Hallonsaft!
Förbjud midsommarstång till jul!
Personaltäthet? Goddag yxskaft!
Inför straffskatt på att vara ful!

Riksdagsspärren lurar i vassen.
Valfläsket brinner! Rösta rätt!
Jag blev Hufflepuff i valkompassen.
Röstboskapen grillas på spett.

Söndagskvällsöppet på Bolaget!
Nyckelring och karamell gratis! Titta!
En kondom med vår logga till samlaget?
Vårt parti skyddar dig bäst från smitta!

Väck från de döda Arne Weise!
Tillverka fossilfritt stål av piss!
Installera i Kebnekaise
världens snabbaste hiss!

Till hösten blir boskapen bitter.
Vi minns, nu när det faller löv,
att höger och vänster skinka sitter
fortfarande på samma röv.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad