”Jag menar med arbetare de ickeexisterande som kräver sin identitet.”
Med detta citat av Ivar Lo-Johansson inleder Magnus Nilsson sin bok Literature and Class – Aesthetical-Political Strategies in Modern Swedish Working-Class Literature.
Nilsson är professor i litteraturvetenskap och forskar främst på svensk arbetarlitteratur och sambanden mellan klass, klasskamp och litteratur. För att anknyta till Ivar Lo-citatet behandlar boken hur klass skrivs fram i svensk (och, som referens, västtysk) litteratur. Inte bara hur klass gestaltas, utan skrivs fram: hur man i litteratur kulturellt producerar klass. Klass förstått inte bara som en objektivt storhet av våra intressen, ägande eller icke-ägande av kapital, utan också klass som hur vi identifierar oss som en del av en klass (eller inte). Annorlunda uttryckt: uppfattar vi våra gemensamma intressen (av högre lön, bättre arbetsmiljö, ökad bemanning) som just gemensamma intressen?
Nilsson djupdyker framförallt i delar av Folke Fridells, Kristian Lundbergs och Göran Palms författarskap och jämför med verk av Günter Wallraff och Max von der Grün. Jämförelsen visar likheter, som arbetarförfattarnas marxistiska förståelse av arbetet, där arbetarens och kapitalistens relation främst är en ekonomiskt, strukturell relation (vilket, menar jag, ofta krockar med litterära konventioner där konflikter ges psykologiska förklaringar). Och jämförelsen visar på olikheter, som hur man förhåller sig till tidigare litteratur inom samma tradition och till den litterära offentligheten.
De svenska författarna har gång på gång förklarat att arbetarlitteraturen måste förnyas, och delvis tillskrivit den tidigare litteraturen mer negativa egenskaper än berättigat. Det är naturligtvis sant att en samtida arbetarlitteratur måste vara just samtida. Men att poängtera det känns nästan som öppet mål. Det är tacksamt att proklamera sig som banbrytare. Det är sexigare än att sätta in sig själv i en tradition. Men när det gäller arbetarlitteratur finns bägge möjligheterna. Från den tidiga kampdikten till den proletära uppväxtromanen, över rapportböckerna till dagens klasskildringar (med stort fokus på arbetsplatsen) går det en klar röd tråd: förnyelsen ingår i traditionen. Antagligen just för att klassamhället förändras, men består.
Som svensk läsare är det lätt att ta arbetarlitteratur för given, den kanske är kontroversiell, föråldrad eller upphöjd, men den finns. Nilsson visar att den svenska arbetarlitteraturen är världsunik. Ingen annanstans har arbetarlitteraturen samma starka ställning. Ett exempel: i början av 1960-talet fanns det bara tre prominenta västtyska författare med arbetarklassbakgrund (och jag som tycker vår litteratur är medelklassdominerad!). Under samma period hade vi till exempel Eyvind Johnson, Moa Martinson, Sara Lidman, Ivar Lo-Johansson, Harry Martinson och Vilhelm Moberg. En av anledningarna härtill kan vara den svenska borgerliga litteraturens generella uselhet. Arbetarlitteratur hade helt enkelt lättare att ta sig in i den litterära offentligheten, i brist på konkurrens.
Vad som är arbetarlitteratur är lika mycket en fråga om vad som tolkas som arbetarlitteratur: uppfattar ”vanliga” läsare, litteraturvetare och kritiker klassperspektivet? I dag befinner vi oss i början eller mitten av en ny våg av arbetarlitteratur. Det påverkar mottagandet. Det påverkar viljan att skriva, och definiera det man skriver, som arbetarlitteratur.
Nilsson menar att litteratur har en förmåga till uppdatering, undersökning, som gör den till ett avantgarde i den samtida klasspolitiken. Jag tror han har rätt, att diskutera klass, visa klass, skapa klass, är lättare i litteraturen än i andra fält. För att citera Åsa Linderborg i näthatsdebatten: arbetarklassen, allt mer socialt frustrerad, saknar representation i det offentliga samtalet.
Hur tala om klass? Talar vi om hur arbetsplatsolyckor, stress, lön, hur sexism och klass samverkar? Talar vi genom undersökningar, modernistisk lyrik eller romaner? Teater som Hopsnackat, serier och musikaler som Pigan?
För en författare betyder det att gå in på detaljnivå: det enstaka ordet. Vilka ord använder vi för att beskriva ett yrke? Piga eller lokalvårdare, operatör eller maskinslav? Möjligheterna är i det närmaste obegränsade, det skrivs om klass på jävligt många sätt, men hur skriver man bäst om klass? Nilssons läsvärda bok gör en klokare, bland annat därför att den visar på möjligheter, och för att den inte ger ett enkelt svar. Men ett är tydligt: arbetarlitteratur är det nygamla svarta, eller röda.
Ola Stinnerbom berättar i sin bok De försvunna samiska kulturarven om hur ett helt folks historia försvinner med det stulna kulturarvet, och hur det kan tas tillbaka. Att ett besegrat folks kultur plundras och förbjuds, eller görs till erövrarnas, är bland de viktigaste processerna i en ockupation.
En pinsam och spänd situation uppstod mellan Spaniens och Mexikos regeringar i slutet av september i år. Sedan 2019 föreligger en begäran att landet som brutalt erövrade Mexiko år 1521 ska be om ursäkt för skövlingen och övergreppen i dess spår. Förutom dödliga sjukdomar utplånades eller slogs hela civilisationer och kulturer sönder, och så svåra levnadsförhållanden skapades att befolkningen ett sekel senare reducerats till omkring 10 procent av tidigare 50 miljoner.
Ockupationen varade i mer än 300 år och förminskade med tiden urfolkskulturen till en spillra. Presidenten Andrés Manuel López Obrador tillade i sitt brev till den spanske kungen att ursäkten gärna får omfatta spanska erövringar av övriga Sydamerika – och för den delen också av mellan- och nordamerikanska områden. Ursäkten har uteblivit, och när den nya presidenten, Claudia Sheinbaum installerades den 1 oktober i år var den spanska kungen inte välkommen på kalaset.
2022 bad den nederländska regeringen om ursäkt för det lidande koloniseringen av bland andra Indonesien och Surinam orsakat. Andra länder vrider och vänder på formuleringar – man vill inte att ursäkterna automatiskt ska leda till krav på återlämnande eller ersättningar för de enorma rikedomar och den kultur som erövrarna tillskansat sig och fortfarande bygger sin ”civilisation” på.
Kanske är kraven på Spanien mer att se som en utfästelse, en ambition till åtminstone ett erkännande av skuld – också för arvet av psykisk ohälsa, självmord, och för det som kallas lateralt våld: då medlemmar i marginaliserade grupper slår mot varandra som ett resultat av förtryck.
Trots frigörelse från sina kolonialherrar är de forna kolonierna ofta uppbundna kring dem. Storbritannien, samlar omkring 30 procent av sina forna undersåtar i alla världsdelar i ett samvälde, den brittiska monarken är fortfarande statschef i 15 av länderna.
Beninbronserna
I Sverige har det de senaste decennierna förts en viktig diskussion kring konst och även mänskliga kvarlevor som stulits från länder som Egypten och Kanada så sent som i början av 1900-talet. Olika föremål har uppmärksammats, dokumenterats, och kanske kopierats innan de har överlämnats. Processen fick långt in på 2000-talet inte kallas ”återlämnande”, eftersom detta sågs kunna framkalla oöverblickbara mängder av krav, utan ”gåva”.
2020 tog Riksantikvarieämbetet (RAÄ) fram riktlinjer för det som nu kallas återlämnande. Här framhåller man att det finns motsättningar mellan olika synsätt – å ena sidan måste man se vikten av att visa kulturföremål för att ge förståelse för andra kulturer, å andra sidan har ättlingar till de som en gång skapade materialet rätt att få tillbaka materialet som en gång togs från dem.
Nyckelfrågan här är hur föremålen en gång förvärvades. ”De flesta återlämnandeärenden är emellertid inte juridiskt grundade utan avgörs efter etiska överväganden”, skriver RAÄ. Museerna har en särskild roll, och arbetar intensivt för att processen ska ske i dialog med mottagaren, ofta i samband med olika ceremonier ”som också kan vara en del i en större försoningsprocess där hanteringen av ärendet bör ske med varsamhet och respekt”.
Ur ur filmen Dahomey, om återbördande av delar av de skatterna från Benin som plundrades 1897. Foto: Nonstop Entertainment
Ett av de stora ärendena i frågan som diskuterats i decennier är de så kallade Beninbronserna som är en del av de omkring 2 500 konstobjekt som stals av en brittisk militärstyrka vid en plundring av ett kungapalats i nuvarande Nigeria 1897, detta innan palatset brändes ner och kungen avsattes och fängslades. Benin inlemmades i det brittiska kolonialväldet och samlingen såldes över världen för enorma summor.
Historien innehåller här – liksom i alla fall av plundringar i krig och ockupation – privata brott och övergrepp begångna av enskilda militärer. En del av föremålen finns i basutställningen på Etnografiska museet i Stockholm. 2023 beslutade den svenska regeringen att delar av samlingen ska återlämnas till Nigeria.
Regissören Mati Diop skildrar i sin dokumentär Dahomey, som hade premiär i Sverige i oktober i år, den enorma betydelsen och stoltheten hos mottagarna då ett antal av föremålen återlämnades från ett franskt museum till Nigeria. Föremålen skildras som om de har egna röster och verkligen bär på en historia.
Mer än konstföremål
Detta är typiskt – frågan är levande och handlar inte om döda föremål, utan artefakter som bär med sig mångdubbla betydelser. De bär historiska och politiska berättelser, och representerar både kultur- och kultföremål. Det gäller konstföremål men också stulna immateriella kulturarv som traditioner, dans och musik, och även tidiga upptäckter inom matematik, medicin, hållfasthet inom byggnation, fysik och astronomi.
Kolonisering som sker i dag går att härleda till de som begicks för länge sedan – och för mindre än ett sekel sedan. I dag lever många urbefolkningar i samma områden som människor utan flera sekler gamla eller flertusenåriga rötter och kultur i området. Många urfolk har tvångsförflyttats och har i vissa fall förlorat kunskap om sin egen historia, och fortsätter ofta att föra vidare föreställningar som implementerats av erövrarna.
– Samtidigt finns gamla mönster och ritualer som utförs, till exempel vid slakt, utan att man egentligen tänker på det. Som att man ”råkar” spilla lite blod på marken, berättar Ola Stinnerbom.
Ola Stinnerbom. Foto: Jeppe Blomgren
Han är sångare, dansare, instrumentbyggare och forskare i folk och kultur. I sin bok De försvunna samiska kulturarven (Ekerlids förlag, 2024) skriver han om samisk kultur som förbjudits, förminskats och försvunnit genom medveten utplåning. Hans berättelse känns igen från många andra: varje år kommer nya uppgifter i dagen om hur världens urbefolkningar nekats att tala sitt språk, att utföra sina danser, musik och sina andliga traditioner. Detta har skett i modern tid, bland annat Grönlands inuiter och Kanadas urbefolkning har liksom samebarn skickats till nomadskolor där de tvingats tala svenska och glömma sitt språk och kultur. Många barn och deras föräldrar for mycket illa, båda psykiskt och fysiskt av hanteringen som splittrade familjer och skapade skam.
I norr fanns enorma rikedomar, från 1500-talet fick samerna anpassa sig till statens erövring av deras områden, 1634 hittade man silver. Med kungen kom kyrkan vars syn på samerna blev rådande. Man byggde kyrkor på samernas heliga kultplatser. Kultur förbjöds, innehav av den samiska trumman belades 1692 med dödsstraff som snart också verkställdes.
Ola Stinnerbom menar att trummans profana, musikaliska användning försvann eftersom man var rädd att den förbjudna musiken skulle höras. Gömda och nergrävda trummor förstördes av väder och insekter och man slutade spela på instrumentet för att inte höras. Därigenom glömde man bort att trumman inte bara varit ett verktyg för kontakt med det andliga, och med bortgångna förfäder, utan också varit ett musikinstrument.
Också dansen har varit ett kulturellt uttryck som förnekats som profan, istället har den beskrivits som kaotiska rörelser som förknippats med trolldom – som skulle förbjudas. Men i sin bok presenterar Ola Stinnerbom vittnesmål från bröllop och gemenskap där musiken och dansen – också tillsammans med icke-samiska medmusiker – varit en del av festen.
Detta är ett sätt att se på samer som inte är en del av den exotifierande tyngdpunkten som staten från slutet av 1800-talet arbetade systematiskt för att förknippa med fjällsamerna inför bland annat en ökande turism. Skogssamerna, som tidigare varit en likställd del av samebefolkningen, skildes från de renskötande samerna, och reducerades till en grupp som skulle assimileras in i svenskheten. I början av 1900-talet etablerades rasbiologin officiellt som ett erkänt forskningsfält i Sverige. Enligt den beslutades att fjällsamerna var de som var genuina samer.
Återigen: en uppdelning som historiskt gjordes i statens intresse för kontroll och näringsekonomisk nytta, där kyrkans syn på minoriteter implementerades i samernas syn på sig själva, menar Ola Stinnerbom. Han återkommer ofta också till det laterala våldet.
Samtidigt som samerna splittras menar Ola Stinnerbom att urfolk historiskt sett hållit ihop.
— Jag har träffat samer i Nordamerika. Det finns tre samiska communitys i Alaska som flyttade dit på 1860-talet för att stötta urinvånarna där, säger han.
Vissa av de samiska kulturuttrycken har överlevt på andra sätt än genom samiska traderingar – under radarn så att säga. Prästen Lars Levi Læstadius som verkade i Pajala och Karesuando hade avlägset samiskt påbrå och talade flera samiska språk. Hans kristna väckelserörelse tog fart på 1840-talet och spred sig inte minst bland många samer.
– Læstadius tog in den samiska dansen i læstadianismen där den lever den kvar som fragment, berättar Ola Stinnerbom.
Förbud som leder till självförnekelse
Ola Stinnerbom har grävt i arkiv i många år, och forskat fram en historia som fått andra, även samer, att tvivla och till att börja med ifrågasätta berättelser som man tidigare knappt vågat spekulera i. Det kan finns många skäl till att man inte ifrågasätter gamla sanningar man fått med sig, menar han.
– Brutaliteten mot samerna har lett till självförnekelse av viktiga inslag i kultur och andligt liv. Såren är så oerhört påtagliga också så det är säkert jättejobbigt att börja öppna upp. Hela den samiska kulturen brottas med detta än i dag, och man ser inte alltid varför, säger han. Man måste se att vi är ett och samma folk men med olika näringar och viss kultur. När man i början av 1900-talet tvångsförflyttade folk till Tärnaby skapade man en motsättning till de samer som redan bodde i området.
Tvångsförflyttningarna av samer pågick ända fram till 1950-talet.
– Min mamma tillhörde fjällsamerna men tvingades till nomadskola. När hon blev sjuk i tuberkulos skickades hon hem, hon smittade flera av familjemedlemmarna, innan hon själv fick läkarvård, detta var något som följde henne genom livet, berättar Ola Stinnerbom.
– Jag hade själv en jätteproblematisk uppväxt i Arvika, jag och mina syskon blev kallade lappjävlar och mobbades svårt.
– I Norge finns två folk, med samma rättigheter. Där är det lag på att alla barn ska lära sig om samisk kultur och att jojka. Det betyder att den här osynligheten av det samiska inte finns. I Sverige behandlas samer som ett minoritetsfolk, man har aldrig bett om ursäkt för koloniseringen av Sápmi, inte ens erkänt den, berättar Ola Sinnerbom.
Återbördandet av kvarlevorna från samer till kyrkoplatsen på Gammplatsen i Lycksele 2019, där de grävdes upp av svenska forskare nästan 70 år tidigare. Foto: Henrik Montgomery/TT
Svenska kyrkan bad om ursäkt för sina brott mot samerna 2016, men det är en tandlös ursäkt eftersom det var staten – det vill säga kungen som kyrkans överhuvud som är historiskt ansvarig, menar han.
Varför tror du att staten ännu inte har erkänt och bett om ursäkt för koloniseringen?
– Större delen av gruvnäringen och industrin ligger i samiskt område. Och där pågår ju fortfarande koloniseringen, säger Ola Sinnerbom.
Elin Anna Labba, journalist och författare till bland annat boken Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningarna i Sverige, 2020. Hon är också filosofie hedersdoktor vid Luleå Tekniska Universitet, bland annat för att hon engagerar läsare i både litterära och folkbildande sammanhang. Foto: Janerik Henriksson/TT
I Norge slog en domstol 2023 fast att vindkraftverket på fjället Fosen, där samerna hade sina renar, var olagligt uppfört. Vindkraftverket fick ändå stå kvar och skadestånd betalades ut.
– Samerna har rätt att säga nej, men man byggde ändå. Man betalar ut skadestånd för påverkan på renarna och rennäringen, men pengar kan ju inte ersätta en hel kultur, säger han.
– Unesco säger att samerna själva ska äga frågan, varför tillsätts då inte en samisk minister?
Men Ola Stinnerboms bok är inte heller ett ensamt rop i öknen. De senaste åren har litteratur som Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit och Far inte till havet, som handlar om de samiska byar som dränktes under 1900-talets stora vattenkraftsprojekt i norra Sverige, fått många läsare och ökat kunskapen kring samiska historiska erfarenheter. Ann-Helén Laestadius har gett bland andra romanerna Stöld och Straff, om konflikter mellan samer och svenskar. Textilkonstnären, målaren och grafikern Britta Marakatt-Labba var med och startade den samiska konstnärsorganisationen Samisk kunstnerforbund 1979. Bland hennes motiv finns skildringar av den samiska historien.
Trots att uppdelningen av olika grupper tvingats på samerna och lever kvar på många håll som lateralt våld säger Ola Stinnerbom att hans bok mottagits positivt.
– Jag har fått fantastiskt gensvar på boken, inga negativa utspel alls, säger han.
Samerna är i dag Europas enda av FN erkända urfolk, men också ett folk som Ola Stinnerbom kallar ”det historielösa folket”.
Han drömmer om att samerna tillsammans ska kunna erkänna sig som ett folk med en medvetenhet om sitt gemensamma historiska kulturarv.
En flyttfirma i Uppsala anställde en man från Indien. Nu riskerar han att deporteras efter att firman först krävt tillbaka lön och sedan sagt upp hans fasta anställning. Det syndikalistiska facket Uppsala LS har satt företaget i blockad.
Det är en frostbiten dag i industriområdet Boländerna i Uppsala. Rödsvarta fanor vajar utanför flyttföretaget Budcenter. Det är det syndikalistiska facket som är på plats för att sätta företaget i blockad. Blockad är en stridsåtgärd som syftar till att få produktionen att avstanna. I detta fall gör man det för att hjälpa en av fackets medlemmar att få ut en löneskuld.
På företagets hemsida kan man läsa citat från såväl företag som privatpersoner som anlitat bolaget. ”Samarbetet har fungerat utmärkt under 28 år. Vi har alltid fått snabb service av en trevlig och kompetent personal. Ett företag att lita på i alla väder!” är ett citat från Statens fastighetsverk på Budcenters hemsida (11/12).
När Arbetaren talar med en tidigare anställd blir bilden en annan. Han vill vara anonym och vi kallar honom därför Arvin. Arvin kommer från Indien men hade arbetat på företaget under tiden han studerade i Uppsala 2019. I början av 2024 återvände han till Uppsala för att arbeta på Budcenter.
Arbetsgivaren krävde tillbaka del av lönen
På en inspelning från den 18 september 2024, som Arbetaren har tagit del av, hör man hur arbetsköparen uppmanar Arvin att uppge för Migrationsverket att han tagit ut pengar för att köpa möbler. Den egentliga anledningen, säger Arvin, är att arbetsköparen uppmanat honom att betala tillbaka en del av sin lön.
– I maj fick jag ett papper från chefens mamma där det stod hur mycket jag hade jobbat och hur mycket jag skulle betala tillbaka. Det var 7 647 kronor, säger Arvin som nu har fått ett beslut om att han kommer bli deporterad om han inte hittar ett nytt jobb innan den 23 december.
Medlemmar i Uppsala LS står öga mot öga med en av Budcenters bilar. Foto: Uppsala LS
Mötet med arbetsköparen den 18 september äger rum efter att Migrationsverket skickat ett brev till Arvin efter att hans anställningsform förändrats. Han är inte längre heltidsanställd utan anställd på timmar.
I brevet står det att Arvin varit oärlig med att han saknar körkort och att detta ska ha varit ett krav från arbetsköparens sida. Arvin säger att arbetsköparen var medveten om att han inte hade ett svenskt körkort och ville hjälpa Arvin att skaffa ett körkort när han börjat arbeta. Arvin hade informerat dem om att han skulle ansöka om internationellt körkort, vilket sedan inte gick igenom.
Trots att han hade ett heltidskontrakt berättar Arvin att han fick arbeta som om han jobbade på timmar, även innan han fick ett nytt timanställningskontrakt.
Arvin har fått hjälp att driva ärendet av facket Uppsala LS, som hör till SAC Syndikalisterna. Den 10 december satte de flyttfirman Budcenter i indrivnings- och nyanställningsblockad.
”Jag är tyvärr inte förvånad”
– Jag är tyvärr inte förvånad, men man slutar inte bli arg. Jag blir beklämd av hur skamlöst folk ljuger, och säger att “du måste betala pengar för att vi har betalat skatt för dig”. Det betyder att de vet att de kan, att det här är så normaliserat att de känner sig helt trygga i att bete sig på det här sättet. Det tycker jag är oroväckande, Ninian Sassarinis-McGowan, presskontakt för Uppsala LS.
Budcenter har sina lokaler i industriområdet Boländerna i Uppsala. Foto: Uppsala LS
Facket hävdar att företaget sade upp Arvin från hans heltidsanställning på ogiltiga skäl i ett försök att justera lönestölden. Avtalen för timanställningen ska ha daterats till när lönestölden började, trots att de skrevs under senare. Utöver detta pekar facket även på att företaget underlåtit att betala sjuklön och inte heller betalar ut ersättning för obekväm arbetstid.
– Vid en punkt var min lön nere på 13 000 kronor och jag hade ingen möjlighet att skicka hem pengar. De här månaderna har varit kaosartade och mentalt dränerande, säger Arvin och beskriver även hur företaget bad honom att utföra arbete som låg utanför hans expertis, såsom att smörja lastbilarnas hissar.
– De visste vilken typ av person jag var. Jag tar aldrig ledigt, jag är alltid där i tid, ställer aldrig till med problem, säger Arvin.
SVT:s logga plockas bort från hemsidan
Ninian Sassarinis-McGowan som bor i Uppsala menar att Budcenter är en logga som man ofta ser i staden. Hemsidan pryddes den 11 december av logotyper från bland annat TV4, SVT, SR, Akademiska sjukhuset, Svenska kyrkan och Uppsala universitet.
Efter att Arbetaren hört av sig till dessa företag och frågat vilken relation de har till Budcenter har loggorna försvunnit från hemsidan. Sveriges Radio (SR) uppger för Arbetaren att det är konstigt att loggan fanns där, eftersom Budcenter inte ingår bland de företag de har upphandlat avtal med. Även SVT och TV4 uppger att de inte har något samarbete med Budcenter. SR, SVT och TV4 uppger att de ska be företaget ta bort loggan.
Statens fastighetsverk har meddelat att de ska undersöka vilken relation de har till Budcenter.
Uppsala LS står fortsatt i konflikt med företaget och har upplyst Arbetsförmedlingen om nyanställningsblockaden som är planerad att pågå till och med den 10 januari 2025.
Den anarkistiska tidskriften Brand har precis förlorat kulturstödet och Arbetaren sedan tidigare mediestödet. Samtidigt behöver vi våra egna medier mer än någonsin, skriver Arbetarens Vendela Engström.
Vendela Engström: Läs tidningarna som SD vill stoppa
Efter SD:s drev mot Brand står den anarkistiska tidningen utan kulturstöd. Men det finns ett botemedel mot extremhögerns försök att erodera och slå ut antifascistisk media, skriver Arbetarens vikarierande chefredaktör Vendela Engström.
Förra året släppte den anarkistiska tidskriften Brand ett temanummer tillsammans med antifascistisk aktion, AFA. Något som givetvis irriterade nazister runt om i landet. Nazisekten NMR:s uthängningssajt Avmaskerat kontaktade genast tidskriftens tryckeri och bokhandlare som säljer Brand, med uppmaningen att de ska sluta trycka och sälja tidningen.
Även den tidigare NMR-aktivisten och så kallade Förtalsombudsmannen Christian Peterson drev på och uppmanade kulturminister Parisa Liljestrand att sätta stopp för tidningens kulturstöd. Bara någon månad senare hördes samma argumentation i riksdagen, när Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesperson, Alexander Christiansson, under en frågestund beskrev Brand som en tidning med ”antidemokratisk, anarkistisk och revolutionär agenda”.
Yttrandefriheten är under attack. Politiken har förflyttats långt högerut och SD har mer inflytande över svensk regeringspolitik än någonsin. Ett parti som vill erodera förtroendet för medierna. Något som blev tydligt i samband med att SD:s trollfabrik uppdagades av Kalla fakta tidigare i år.
En parallell utveckling för landets medier är att många tidningar, inklusive Arbetaren, förlorat mediestödet. Samtidigt kontrollerar en handfull koncerner de största mediekanalerna, vilket såklart påverkar innehållet och förklarar varför nästan alla svenska ledarsidor är borgerliga.
Vad kan vi frihetliga socialister, anarkister, syndikalister med mera göra för att motverka utvecklingen?
Svaret hittar vi i Arbetarenprofilerna Toivo Jokkala och Per-Anders Svärds nya bok Rörelsesocialism – Tjugosju teser om samhällsförändring underifrån (varav några teser kommer gå som följetong på arbetaren.se över jul): Vi måste ”återvända till den tidiga arbetarrörelsens insikt om att vi behöver våra egna medier. Det betyder att vi måste bekosta dem själva”.
Det har aldrig varit lättare att vara en nagel i ögat på makten. Just nu kan du prenumerera på två tidningar som SD hatar – till priset av en.
Har du inte råd? Låna tidningarna av en vän eller be ditt närmsta bibliotek att ta in dem.
Arbetarna på det regionägda vårdlagret MediCarrier strejkar för rättvisa löner och kollektivavtal – och de har tagit strid mot den ”nya” svenska modellen med individuella löner.
Att strejka kräver mod. Det förstod jag när jag följde med Arbetarens reporter Johan Apel Röstlund till strejken på MediCarrier i Spånga i tisdags. Utanför lagret mötte vi de arbetare som nu gått ut i strejk för andra gången i år.
Flera av dem har jobbat många år på arbetsplatsen, men ständigt sett sig omsprungna i lön – av både nyanställda och bemanningsanställda.
Strid om individuella löner
I grund och botten handlar den här striden om individuell lönesättning. Eller som det egentligen borde heta: individuellt, kassa löner. Ett system där chefer helt och hållet kan bestämma vem de anser förtjänar mer och vem de anser förtjänar mindre – antingen utifrån diffusa lönekriterier eller utifrån eget godtycke.
På många arbetsplatser har det här skapat konkurrens och ett hemlighetsmakeri mellan arbetare som slagit sönder den kollektiva styrkan när arbetare är individer som själva måste slåss om lönepotten.
Kampen för ett eget kollektivavtal
I dag är det Kommunal som har kollektivavtal för lagerarbetarna på MediCarrier.
Men enligt Akram Mardan, ordförande i driftsektionen på arbetsplasten så följer inte MediCarrier Kommunals avtal och de har samtidigt vägrat att teckna avtal med syndikalisterna. Med ett eget avtal skulle de strejkande arbetarna kunna vinna rätten till egna skyddsombud, få inflytande över schemaläggningen och lönekriterierna.
Avtalet skulle fungera som ett så kallat andrahandsavtal, vilket egentligen inte skulle ge syndikalisterna speciellt mycket bättre avtalsvillkor i skrift – däremot skulle det skapa en möjlighet att själva kunna försvara avtalets villkor i praktiken, genom till exempel rätten att utse egna skyddsombud eller påverka just lönesättning.
Hittills har MediCarrier vägrat att skriva under ett sådant avtal med syndikalisterna.
Kommunal först att avtala individuell lön
Det finns ett ödets ironi att den här konflikten handlar om just individuella löner och att den bryter ut på MediCarrier – där Kommunal har kollektivavtal. Kommunal var nämligen det första LO-förbundet som införde individuell lönesättning i sina avtal.
PS. Var är vänsterpressen när arbetare strejkar? Strejken på MediCarrier är Sveriges tredje största strejk under 2024. Bara Vårdförbundets strejk och IF Metalls strejk har varit större. Men hittills ser det ut som att stora delar av den svenska vänsterpressen lyser med sin frånvaro i decembermörkret när lagerarbetare går ut i strejk för rättvisa löner och kollektivavtal.
Det har gått ett år sedan den fruktansvärda hisskatastrofen i Ursvik norr om Stockholm där fem byggarbetare omkom. Arbetaren ser tillbaka på de där första dagarna efter en av de värsta arbetsplatsolyckorna i modern svensk historia. Och Linus Ericsson berättar om hans vän Bashir, som var en av de som störtade till marken och inte längre finns kvar.
– Bashir var en väldigt varm person som tyckte om att hjälpa andra. När jag läste om olyckan fick jag direkt en väldigt dålig känsla. Att han kunde vara en av de som dött, säger han.
Klockan är strax före 10 på förmiddagen den där frostigt kalla decembermorgonen 2023. Det är måndag och snön som fallit under helgen har just lagt sig i drivor längs de sliriga vägarna runt det väldiga husbygget i Ursvik utanför Sundbyberg, strax norr om Stockholm, när larmet kommer.
Plötsligt förstärks adventsljusstakarnas varmt gula sken i de omkringliggande fönstren av blåljus och sirener. Polis och ambulans är snabbt på plats och en av de värsta arbetsplatsolyckorna i modern svensk tid är ett faktum.
Ombord på bygghissen som just rasat från den tionde våningen finns fem arbetare som alldeles nyss levde men som nu ligger krossade på marken. Ett trettio meters fritt fall mot döden instängda i en bur av stål och en lika lång som invecklad kedja av mer eller mindre ansvariga underentreprenörer börjar sakta nystas upp till mångas förfäran.
Linus Ericsson minns de där dagarna strax efter att hans vän Bashir omkom i olyckan. Foto: Privat
Hissolyckan sände chockvågor
En av de döda är den 25-årige svetsaren Bashir.
– Han hade nyligen gift sig och hoppades få fast jobb och ett permanent uppehållstillstånd så att hans fru kunde komma hit från Afghanistan, säger Linus Ericsson som var nära vän med Bashir och som nu minns dagen då olyckan inträffade den 11 december 2023.
Nyheten om hisskatastrofen sänder chockvågor genom Sverige och toppar snabbt nyheterna i både tidningar, radio och tv.
– Jag minns att jag läste om vad som hänt på eftermiddagen och kom på att Bashir bara veckan innan berättat att han fått jobb på ett bygge i Ursvik. Så jag fick en dålig känsla och skickade ett sms, men det kom inget svar. När jag såg att han inte heller varit online på hela dagen så började vi förstå att han nog var en av dem i hissen. Vi hörde av oss till polisen, säger Linus Ericsson och stannar upp.
– De bad oss hjälpa till med identifieringsarbetet. Det var väldigt sorgligt.
Bashir hade sedan han kom till Sverige 2015 arbetat som svetsare på en lång rad byggen i Stockholm. Foto: Privat
Komplicerad kedja av underleverantörer
Samtidigt börjar åklagaren att lägga det invecklade pusslet om vilka företag som egentligen fanns på plats och vem som anlitat vem. En komplicerad kedja som, när Haverikommissionens rapport till slut blir klar, visar att det på bygget fanns hela 119 firmor i fem olika led av underentreprenörer.
– Det här är en allvarlig händelse som vi nu utreder, konstaterade åklagare Gunnar Johansson på Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål torrt men sakligt för Arbetaren ett knappt dygn efter olyckan.
Samtidigt hölls tysta minuter på byggarbetsplatser runt om i landet. Från Kiruna i norr till Ystad i söder spreds snabbt både rädslan och ilskan över vad som skett.
Vid den avspärrade byggarbetsplatsen, som Arbetaren besökte, samlades byggarbetare i ett hav av ljus och nedlagda blommor. Stämningen var spänd och många vittnade om de undermåliga villkoren som råder ute på Sveriges byggen.
– Det gör ont i hjärtat när man vet hur folk utnyttjas. Människor som kommer hit till Sverige för att bidra och bygga landet och så slutar det så här, sade Artiz Soloeta och pekade mot spillrorna av det som bara någon dag tidigare varit en bygghiss när Arbetaren är på plats vid minnescermonin.
Snart kom det också fram att huvudentreprenören vid husbygget bara under det senaste året fått flera allvarliga anmärkningar från Arbetsmiljöverket för just brister i säkerheten. De döda som börjar identifieras är dock anställda vid en annan och betydligt mindre firma, anlitad av huvudentreprenören Andersson Company, och långt ned i kedjan av bolag som i sin tur anlitat någon annan i virrvarret av mer eller mindre seriösa aktörer. Det är helt enkelt så pass rörigt att huvudentreprenörerna eller byggherrarna själva knappast har koll. Ett virrvarr av avtal, underskrifter, fakturor och otydliga dokument uppdagas.
Linus Ericsson berättar att han under året innan olyckan pratat mycket med Bashir om just arbetsförhållandena på de byggen där han svetsat.
– Han berättade att det var blåsigt och kallt på bygget i Ursvik men att arbetsgivaren var okej. Däremot hade han ju varit på många andra ställen tidigare som inte var så bra. Arbetsplatser där det saknades både svetskläder och annan säkerhetsutrustning. Så vi tipsade honom om facket och han gick med till slut också. Han hade alltid en nära relation till sina kollegor från hela världen och började förstå hur man organiserade sig på arbetsplatsen, även om han inte var närmare engagerad.
Linus Ericsson funderar tyst och harklar sig.
– Jag blev uppriktigt sagt förvånad och provocerad av att det kunde gå till så här och av hur illa det verkligen var hos vissa företag med så många underentreprenörer.
Olyckan hade gått att förhindra
I slutet av maj, ett halvår efter olyckan, kom Arbetsmiljöverkets anmälan mot företaget, ABC Bygghissar, som ansvarade för den rasade hissen.
Kort därefter framkom att muttrar till fyra skruvförband på hissen saknats och att olyckan därför kunde gått att förhindra.
Debatten i Sverige fortsätter och nya vittnesmål om missförhållanden och dåliga arbetsvillkor, särskilt bland migrantarbetare på landets byggen, strömmar in.
Linus Ericsson minns tiden efter olyckan som tung.
– Det var ett väldigt jobbigt första halvår där nästan allt handlade om oklara praktikaliteter. Allt från att tömma Bashirs lägenhet till att ordna med begravning och bouppteckning. I dag när jag läser om en arbetsplatsolycka tänker jag på allt som hände för ett år sedan och vilka enorma konsekvenser varje dödsfall får. Bashir jobbade hårt och var väldigt mån om att hjälpa sin fru och familj hemma i Afghanistan, och han ställde alltid upp för sina vänner här i Stockholm.
EU-förslag att begränsa underleverantörerna
Under tisdagen, precis ett år efter dödsolyckan, kom nyheten att EU-parlamentet nu beslutat sig för att granska hur antalet leverantörsled inom exempelvis byggsektorn kan komma att begränsas. Det här som en direkt konsekvens av Ursvik och de fem döda.
”Hissolyckan i Sundbyberg sätter fingret på problemet. Det behövs en begränsning av långa underentreprenörsled och för mig är det tydligt att Europa måste begränsa till max två led”, skriver den socialdemokratiska EU-parlamentsledamoten Johan Danielsson i ett uttalande.
– Efter att jag läst haverikommissionens rapport så känner jag bara att så här kan vi inte ha det. En arbetsmarknad där folk dör på sina jobb, säger Linus Ericsson.
Akram Mardan och Tony Akdemir har jobbat på Region Stockholms sjukvårdslager i många år och menar att arbetsförhållandena blivit allt sämre. Foto: Johan Apel Röstlund
På tisdagsmorgonen återupptog de syndikalistiska lagerarbetarna på regionägda MediCarrier sin strejk för kollektivavtal och rättvisa löner.
– Vi står inte här för att vi vill, utan för att de inte behandlar oss schysst där inne, säger Tony Akdemir som jobbat på Region Stockholms sjukvårdslager MediCarrier i Spånga sedan 2016 samtidigt som han pekar bort över parkeringen mot lagerbyggnaden.
Tillsammans med ett tjugotal arbetskamrater i den syndikalistiska driftsektionen lade han på tisdagsmorgonen ner arbetet och gick än en gång ut i strejk.
Anledningen? Facket vill teckna ett kollektivavtal och få upp medlemmarnas löner. Något det regionägda lagret hittills vägrat.
Bemanningsanställda får högre lön
Sammanlagt är omkring en tredjedel av alla anställda på golvet medlemmar i driftsektionen som nu strejkar och förhoppningen är att få till ett resultat inom kort. Strejken är den andra på mindre än ett år och Akram Mardan, som är ordförande i sektionen, förklarade förra veckan för Arbetaren att MediCarrier varken följer det rådande kollektivavtalet med Kommunal eller går med på att teckna ett nytt avtal.
Foto: Johan Apel Röstlund
– De har dessutom nyligen tagit in bemanningsanställda som får högre lön än oss som jobbat här i flera år.
Han värmer händerna mot en mugg med kaffe i decemberkylan utanför lagret och pratar med sina arbetskamrater. Alla nickar instämmande. Arbetsförhållandena har, enligt dem, försämrats de senaste åren.
– Det händer att vi får lära upp nya folk på jobbet och sedan får de direkt högre lön än oss. Det är inte rättvist, säger Rodi Isho som också deltar i strejken och Tony Akdemir fyller i.
– Allt har verkligen blivit sämre. Man vill ju jobba och man vill trivas. Men ledningen har tagit bort alla våra tidigare förmåner. När det till exempel är obligatoriska medarbetardagar, ofta på helger, fick vi tidigare dubbelt betalt. Nu är det bara tjänstemännen som får det, inte vi på golvet.
Akram Mardan är ordförande i den syndikalistiska driftsektionen på MediCarrier. Foto: Johan Apel Röstlund
Samtidigt som strejken utanför lagret drog igång hölls också en protestmanifestation utanför Region Stockholms huvudkontor i solidaritet med lagerarbetarna.
– Nu är det snart jul och många röda dagar. Det kommer att bli kaos inne på lagret om vi fortsätter att strejka, så jag hoppas verkligen det här ger resultat, säger Akram Mardan.
Nya gruvetableringar och fortsatt militär upprustning krävs för att rädda inte bara norra Sverige utan i stort sett hela västvärlden. Så låter det ofta från så väl ledande makthavare som media, menar Arbetarens nya krönikör, journalisten och Kirunabon Alex Olofsson.
Berätta kort om dig själv, vem är du?
– Nå, jag är född och uppvuxen i en by utanför Kiruna och har väl alltid varit väldigt intresserad av vad som sker här uppe i norr. Som journalist har jag skrivit för lokalmedier och känner att det som sker nu i norra Sverige, bland annat med alla nya industrisatsningar, också ger en större bild av Sverige och samhället i stort. Mycket av det som pågår i norr visar väldigt konkret på hur politiken, industrin, marknaden och civilsamhället fungerar som helhet.
I din första krönika skriver du om Kiruna och den så kallade gröna omställningen och nyindustrialiseringen i Norrland. Hur har du själv påverkats av att växa upp på en ort så präglad av den svenska gruvindustrin?
– För oss som Kirunabor är gruvan en del av vårt DNA, på ett sätt som kan vara svårt att förstå för utomstående. Det är ett medberoende som sträcker sig tillbaka över hundra år i tiden. Gruvan är, oavsett om vi vill det eller inte, en del av vårt kollektiva undermedvetna. Ur ett psykologiskt perspektiv är det superintressant. Men oavsett nya satsningar, som exempelvis ”den gröna omställningen”, så handlar det i slutändan om beslut i styrelserum. Långt från oss som faktiskt bor här. Än så länge är det samma för oss som det alltid har varit. Malmen ska fram, skogen ska avverkas och vinsterna ska söderut. Men vi i journalistkåren måste faktiskt idka självkritik på det här området. En så enkel sak som att ställa frågor i stil med, ”vad är egentligen det gröna i den gröna omställningen”. I stället för att köpa politikers och kommunikatörers pressmeddelanden rakt av. Som jag nämner i krönikan så har det blivit en märklig chockdoktrin som media dras med i. Det är återigen ”nu eller aldrig” som gäller. Låter vi inte industrin göra som de vill så kommer bygden, Sverige och snart hela västvärlden att gå under. Och så är det naturligtvis inte.
Vad kan vi mer förvänta oss för ämnen av dig framöver?
– Just nu är jag väldigt intresserad av den militarisering som pågår, särskilt hur den påverkar oss här i norra Sverige. Det här är enorma händelser men rapporteringen om detta har blivit minst sagt märklig. Amerikanska krigsmakten är här och tränar för krig, men media rapporterar om det på samma sätt som när man skriver om en pimpeltävling i Piilijärvi eller en paltafton i Hakkas. Det blir konstiga mysreportage där Försvarsmaktens kommunikatörer även här får tolkningsföreträde. Det känns tröttsamt att säga, men tyvärr är det ännu ett till område där vi journalister på glesbygden har misslyckats. Precis som med ”den gröna omställningen” så gör makthavarna och media återigen medvetet, eller omedvetet, gemensam sak. Konsekvensen blir journalistik som beskriver en väldigt skruvad version av verkligheten. Nu måste vi ändra på detta genom att faktiskt göra vårt jobb. Där har Arbetaren absolut en viktig roll att spela.
"Syndikalismen anländer med inlandsbanan till vårt land", skriver Mismar - ett skrivkollektiv från övre Norrland. Illustration: Lars Axelsson, Foto: Vidar Ruud/TT
Under en lång period var ett av syndikalismens starkaste fästen i de norra delarna av landet. Vilka komponenter gjorde att den tog skruv och hur omformades den i och av de nordliga skogsbygderna?
Det finns inga spår av dem kvar nu. Inga märken i landskapet, inga platser eller museum bär deras namn. Våra minnesmärken är stenen och tjärnen. Våra museum är kyrkogårdarna.
Namnen har vi gett våra barn att gömma som mellannamn och vi hoppas att någon någon gång ska minnas dem. Ta fram dem igen och använda som tilltalsnamn åt nya barn. Akvelina, Jomas, Gunnar, Märta.
Elmina, Mikkel, Juha och Pannoris-Pål.
För allt stort som händer börjar som minnet av något annat. Det vi i dag minns liksom det de en gång kämpade för att inte glömma: Att det finns en annan ordning.
Syndikalismen anländer med inlandsbanan till vårt land. De flesta av de Lokala Samorgansationer som ska komma att prägla livet för våra skogsarbetande förfäder startar som så kallade rallar-LS.
Men det betyder inte att idéerna anländer i ett vakuum. Nästan överallt i det skogsland där syndikalismen slår rot, finns en särskild sorts mylla.
Från de traditionellt fäbodbrukande bygderna i Hälsingland och norra Dalarnas mest osvenska delar (läs: Älvdalen) till finnmarkerna kring Hamra, Loos, Fågelsjö och Tandsjön. Från det rödsvarta Härjedalen som av Nisse Lätt dubbades till Sveriges (sic!) Katalonien – till Västerbottens nybyggarland, Jokkmokks skogsamebygder och Tornedalens flottar- och smugglar-älvar. Dessa är under en lång period bland de starkaste fästena för syndikalismen, inte bara i Sverige utan i hela Europa.
Och i samtliga bygder går det att urskilja två komponenter som återkommer gång på gång.
Det som en gång var
Den ena är närvaron av ett förkapitalistiskt liv.
Det moderna Norrland tar formen under skiftes- och avvittringsrereformerna, samt det efterföljande Baggböleriet, under slutet av 1800-talet och 1900-talets början. Fram till 1800-talets slut och 1900-talets första årtionden var folket till stor beroende av ett utmarksbruk som nyttjade marken som allmänning. Oavsett om vi pratar om det extensiva betet inom renskötsel, fäbodbruket, säsongsvis jakt och fiske i lag eller svedjebrukets ambulerande vandring från eld till råg, till rova, get och ko – så är grunden för det en samförvaltad utmark, en jord “utan ägare”.
Även bruket i jordbruket i byarna lydde då under annan lag. Till och med av den jord som ägdes privat rent formellt, gjordes ett kommunistiskt bruk av genom tegssystemets olika varianter. Marken var aldrig helt och hållet någons. De allt smalare strimmorna av arvslotter som i statens ögon sågs som ineffektiva och i behov av skiftesreform, blev från bygdens horisont ett sätt att driva privategendomen till sin motsats. Bruket av dem krävde privategendomens upphörande: gemensamt arbete av en by i lag, vars frukter fördelades med lott.
Men det här livet i skogslanden kom också med en politisk dimension. Det handlade om allt från i princip autonoma sijtar och kåta-käräjät (tältdomstolar), fäbodväsendets säsongsvisa skifte mellan maktordningar (från en patriarkal byorienterad till en mer kvinnocentrerad i utmarken), de skogsfinska folkens avskiljdhet eller det självstyre som i praktiken rådde mellan glesa ting och prästvisitationer.
Dessa kommuner – i bred bemärkelse – skiljer sig åt. De har alla sina lokala egenheter, men gemensamt för dem är att de genomsyras av icke-statliga strukturer som baseras på frivillig samverkan och decentralisering. Detta i sin tur grundat i en kulturell skillnad mellan det egna folket och bygden, respektive det storsvenska samhälle staten och kapitalismen representeras av. Men decentralisering innebär inte isolering. Den ingår i en väv av ömsesidiga beroende och utbyten i form av kunskap och handel och arbetsdelning mellan folk och land. Vi tror inte att det är en slump att det påminner om en viss politisk tendens som kommer att bli populär.
Hur integrerat i staten och kapitalismen livet var varierar såklart extremt mellan olika platser. Från ett Tornedalen där det är oklart om man överhuvudtaget kan tala om ett kapitalistiskt system ens i början av 1900-talet, till ett Hälsingland där det sedan länge finns väl etablerade brukssamhällen, är skillnaderna stora.
Om rallarsyndikalism i Arbetaren den 18 juni 1937. Ur: Arbetarens arkiv
Men oavsett var man riktar luppen så kan man säga att något som var gemensamt för alla dessa platser är att det fortfarande finns en viss autonomi hos både bygder och i arbetslag gentemot överheten. Om man vill vara lite försiktig och inte prata om pre-kapitalism, skulle man kunna använda sig av Marx teori om kapitalismen som en rörelse från en uteslutande formell till en allt mer reell underordning av arbetet. Samhället var i dessa bygder ännu bara formellt underordnat kapitalet. Kapitalismen och staten existerade visserligen, men de var avlägsna fenomen och hade ännu inte stöpt livet i sin avbild. Det mer som kvarnhjulet i en ström, än de kraftdammar som stöper om hela flödet det senare skulle utvecklas till.
Den stora stölden
Till dessa pre-kapitalistiska former av liv, har vi den andra komponenten i den mylla varur en inhemsk syndikalism ska komma att gro.
Det här är bygder som under 1800-talets slut och 1900-talets början drabbas extremt hårt av den omfattande landstöld som sveper över vårt land. I och med skiftesreformerna, avvittringen och baggböleriet blir de gemensamma utmarker som utgör grunden för det som ibland kallas självhushållning, egendom koncentrerad i några få händer.
De flesta människor fråntas möjligheten att försörja sig på annat vis, och tvingas därmed in i lönearbete. Den här proletariseringen är ofta mycket hastig och brutal. Inom loppet av en generation går folk från att vara mer eller mindre självförsörjande till att vara helt utelämnade åt lönearbetet. På vissa platser i Hälsinglands finnbygder sitter bolagen när plundringen är över på ett nästan 100 procentigt markinnehav.
Flottare på Klarälven, 1918. Foto: Wikimedia commons
Från dessa stulna skogar uppstår de statliga och privata skogsbolag som vi känner av i dag. De bestulna, från vilka vi i sin tur härstammar, sätts att arbeta i marker som tills nyligen förvaltades som allmänning, men som man numera bebor på nåder. Man högg, flottade och tjärade för pengar som knappt går att leva på. Till och med vantarna sög vårt blod.
Så när syndikalismen anländer med den där ytterst specifika, militanta och klanlika ambulerande släggkommun som är rallarkulturen, är det inte konstigt att den tar skruv. Folket har just berövats en form av liv som innehåller något som är kusligt likt de sektioner, lokala samorganisationer och federationer syndikalismen erbjuder. Det är klart många föredrar den här tendensen, framför storsvenskens socialdemokrati.
Avkoloniserat arbete
Det här mötet innebär dels att de klassiska syndikalistiska grundpelarna ges ett nytt sammanhang. Som den centrala tanken om en organisation för alla arbetare – one big union. En sådan organisation är bättre anpassad för hur arbetet såg ut i de nordliga skogsbygderna. En arbetare kunde på ett år gå från att hugga, flotta och tjära till att ta påhugg vid skörden. Men det motsvarar också det liv man vill leva. Något som hos oss inte bara handlade om en dröm om en framtid, utan också om en återgång till den variation som präglade det prekapitalistiska liv som rådde innan landstölderna.
En form av liv där inte bara arbetet skiftade drastiskt med naturens växlingar, utan till och med sättet på vilket samhället var organiserat (tänk till exempel på skillnaden mellan livet i byn om vintern och fäboden om sommaren). Till skillnad från LO:s yrkesförbund, som kapitulerar inför den påförda arbetsdelningen, innehåller syndikalismen ett hopp om ett mänskligt liv som kan få fluktera lika mycket som den natur man lever i.
Men det här mötet innebär inte bara att vårt folk anammar de nya idéerna i oförändrad form. Tvärtom, eftersom det vid den här tiden är frågan om en dynamisk rörelse, så låter sig syndikalismen också omformas av de som “brukar” den. En inhemsk syndikalism, med sina egna särdrag, börjar ta form.
Det mest uppenbara exemplet på det är registermetoden. Den utarbetades av rallare och blev snabbt populär i skogslänen. När den var som störst omfattade den omkring 30 000 arbetare.
Metoden gick ut på att arbetarna förde register över gemensamt överenskomna priser på arbete. Arbetarna tog också över förmedlingen av arbeten så att det var arbetslaget, och inte arbetsköparen, som bestämde vilka som skulle rekryteras för att göra ett jobb.
Registret återupprättar på så sätt arbetslagets autonomi gentemot arbetsköparen och pekar ut en riktning mot en framtid i vilken arbetarna själva har makten att “leda och fördela arbetet”. Det kan på så vis ses som prefigurativ politik, ett embryo till en annan framtid.
Att ingå i registret medförde inte heller fredsplikt. Rätten att ta till stridsåtgärder – av vilka den mest långtgående är arbetsvägran – innebar att arbetet inte bar med sig det arv av livegenskap och träldom som kännetecknar både kollektivavtalets avtalsperioder och den fasta anställningen. Arbetarna kunde när som helst välja att träda ur överenskommelsen. De bibehöll den rätt att lämna som Wengrow och Graeber i Början på allt ser som en av de centrala friheterna i de ursprungliga samhällenas “anarki”.
Ofta var hela bygder med i registret – så till den grad att man kan tala om ett särskilt “registerområde” som sträcker sig som en lagun från norra dalarna och uppåt. Det är som att registret under sin höjdpunkt lyckas med det som den Lokala Samorganisationen enligt vissa är till för. Det upplöser motsättning mellan geografisk och ekonomisk organisering – men gör det utifrån organiseringen som klass, på arbetet.
Det här skapade så klart ganska stora lokala variationer i villkor, vilket kanske inte alltid var så jättekul. Men det återupprättar samtidigt en kollektiv autonomi hos bygder och regioner som oftare än inte skiljer sig kulturellt från den storsvenskhet som lokalt ännu mest representeras av kyrkan och skogsbolagen.
Det blir som ett folk som ingår ett avtal med ett annat – vårt folk med kolonialmaktens – och en hel regions position förskjuts gentemot den makten. De områden med syndikalistisk hegemoni som uppstår, och på vissa platser består ända in i på 1980-talet, kan ses som en fortsättning på den lokala bestämmanderätten hos en bygd eller by som var rådande innan avvittring och baggböleri slog sönder de ursprungliga gemenskaperna. Det är syndikalism, använd som antikolonial strategi – det vill säga en sorts avkolonisering.
En första återvittring
Att strejka är inte bara att vägra arbeta. Det är också att hindra någon annan från att utföra ens arbete. Man måste gå strejkvakt, något som i skogsindustrin alltid innebar att på ett eller annat vis skydda skogarna från strejkbrytare och bolagsfolk.
Strejken kompletteras med blockader av bäckar och skogsområden. Metoderna för att upprätthålla blockaderna och registret varierade, ofta räckte det att söka upp och tala vänligt med folk. Andra gånger samlades 200 deltagare för nattliga demonstrationer till platsen där svartfötterna befann sig. Det hände också att någon okänd klippte telefonkabeln till ”strejkbrytarchefen av guds nåde” eller att folk spikades fast i tallar.
Den specifika syndikalism som uppstått i våra trakter börjar bli stor på 1920-talet. De stora landstölder som omöjliggjorde många av de traditionella näringarna – den process vi beskrivit ovan – är fortfarande alldeles färska.
Arbetaren den 2 april 1931. Ur: Arbetarens arkiv
Så när skogsarbetarna går i strejk är det alltså i skogar som fram tills nyligen var gemensamt förvaltade. Och när de sätts i blockad och av strejkvakter rensas på representanter för de bolag som stulit dem under avvittringen, är det ett rent handgripligt återtagande av den stulna jorden.
Men det innebär mer än så. De strejkande måste nämligen försörja sig på något vis. Det här är under en epok när strejkkassorna är skrala eller obefintliga. Men, som Ingemar Sjöö skriver i Fackliga fribrytare, “till skillnad från urbana proletärer förfogar befolkningen häruppe över vissa försörjningskällor som deras motståndare inte utan vidare kunde täppa till.”
Här kommer de traditionella näringarna återigen att få en funktion. Strejken förlitar sig dels på djurhållningen och jordbruket, dels på fisket och jakten – ofta med prefixet -tjuv (fast det ju är bolagen som stulit skogarna till att börja med).
Vi kan ta exempel från en av de mest långtgående konflikterna vi haft i vårt land. Under Lossmen-Ekträsk konflikten i Västerbottens inland (1925-1931) fick inga lokalbor jaga på bolagens eller kronans marker. Trots detta jagades det, såklart. Det ansågs som en traditionell rätt och var nödvändigt för överlevnaden.
“Sköt någon en älg […] fick var och en sin del; man hjälptes åt att stycka den och bära hem köttet från skogen. Tystnaden var därmed bekräftad.”
Under notfisket på höstarna kunde exempelvis fångsterna av löja bli mycket stora och även dessa fördelades: “Man saltade ner fisken i stora trätunnor och hade då åtminstone ett mål säkrat varje dag under vintern”.
Men en om möjligt än större roll spelas av det traditionella jordbruket, där djuren har en central roll.
Arbetaren den 16 oktober 1943. Ur: Arbetarens arkiv
De som inte hade åkrar “fick en påse korn”, “de som inte hade kor, fick mjölk”. Slaktades det fick varje hushåll med sig kött hem och föda till de så livsviktiga korna samlades kollektivt in av bybor och småbrukare i närliggande byar.
För oss går även den här processen att likna vid en sorts avkolonisering. Det som sker är på samma gång en rörelse in i en socialialistisk, kanske till och med kommunistisk, framtid och en återgång till tidigare livsmönster. Det är framtid och forntid i samma andetag. Och det hamnar väldigt nära det vi ibland pratar om som att återvittra jorden: att inte bara ta tillbaka de avvittrade markerna, utan dessutom bruka dem som om avvittringen aldrig ägt rum.
Möjligheten att falla tillbaka på den här formen av liv gav såklart också människor självförtroende att utmana systemet. Vi tror att det är en underskattad orsak till varför den här arbetarrörelsen kunde vara så pass revolutionär: det handlar inte bara om att inte ha något annat än “bojor att förlora”, utan också om att veta att man kan överleva även “utanför sin cell”.
Situationen var närmast det motsatta från i dag då det finns enorma inomkapitalistiska betalningsmedel i stridsfonderna, men inte ens koloniolotter att falla tillbaka på om tillgången till dem stryps – något som ju kan ske med en knapptryckning.
Vi tror att det åtminstone kan vara något att fundera på för de som anser sig vara skogsarbetarnas arvtagare av i dag.
Att bli annan
Rollen som det småskaliga jordbruket fick hade också en annan effekt som är specifikt för de syndikalistiska skogsbygderna. Sjöö skriver till exempel angående Härjedalen att de flesta åtminstone hade “en ko” att falla tillbaka på för brödfödan. Skötseln av djuren spelade en otroligt central roll både i det prekapitalistiska samhället och i förmågan att överleva under en strejk. Något som vi tror måste ha påverkat relationen mellan könen.
Patriarkatet är både äldre och mäktigare än kapitalismen. Men makten är som ett jordspett när tjälen går. Det sjunker ner oss bit för bit. Så när lönearbetet införs innebär det en cementering i familjen av det omgivande samhällets manliga dominans. Det är mannen som via sin lön drar in det som behövs för mat och uppehälle. Kvinnans reproduktiva arbete osynliggörs och erkänns ofta inte ens som arbete.
Oavsett om vi talar om finska, samiska eller skandinaviska folk så såg könsrollerna helt annorlunda ut innan löneformen påfördes oss. Inom fäbodbruket till exempel, stod ett kvinnligt könat arbetet i en starkt animistiskt präglad natur i centrum. Kvinnan förväntades hantera djuren och naturens krafter och samtidigt producera de mjölkprodukter som behövdes för överlevnaden. Mannens roll var slåttern av ängar och myrmarker, ett med moderna mått nästan reproduktivt arbete. Han sörjer för att djuren har mat nog att överleva vintern. Hon förädlar det djuren skänker oss.
När strejken stryper lönen som inkomstkälla, börjar återigen en stor del av maten komma från husdjur vars skötsel är kvinnligt kodad. Den skillnad som landstölderna och lönearbetets införande etablerade mellan reproduktivt kvinnligt och produktivt manligt arbete luckras i strejkens revolutionära ögonblick upp. Det kvinnliga arbete som nyss gjorts osynligt materialiserar sig och återuppstår som en björn om våren.
Livet återvittras på ett djupare plan. Vi blir andra.
Och kanske är det så vi ska förstå den avgrundsdjupa diskrepansen mellan de fotografier vi ser, och hur vi i våra släkter minns kampen. På bilderna från kongresserna står rader av män med hattar och slitna skor. Men minnet vi bär är av förmödrarna. Hon som kom från bygden och kockade åt rallarna, som jagade bort de som kom för att sälja högerpress och som höll lågan brinnande när de flyktiga karlarna fladdrat ut.
“För till och med bolagsfolket blev tvungen att ta av sig skorna när de kom hem till oss, ska du veta.”
På tisdag har lagerarbetare på det regionägda vårdlagret MediCarrier varslat om arbetsnedläggelse. Kravet? Ett eget kollektivavtal.
Det är inte första gången som det är konflikt på MediCarrier, Region Stockholms sjukvårdslager som levererar material till sjukhus och vårdinrättningar i hela Stockholms län.
Som Arbetaren rapporterat strejkade den syndikalistiska driftsektionens medlemmar vid lagret i våras för att få till ett kollektivavtal. Nu har samma driftsektion återigen varslat om strejk och även denna gång handlar det om att regionägda MediCarrier vägrar teckna kollektivavtal med dem, som organiserar en tredjedel av arbetarna på lagret.
Strejken startar den 10 december klockan 9, och de har även varslat om en övertids- och nyanställningsblockad.
– De följer inte rådande kollektivavtal med Kommunal, och de har fortfarande inte upprättat ett avtal med oss, säger Akram Mardan, ordförande i driftsektionen över telefon till Arbetaren.
Han menar också att missnöjet är stort även bland Kommunals medlemmar på arbetsplatsen.
18 personer kommer tills vidare att gå ut i strejk den 10 december.
Samtidigt som strejken inleds ska medlemmar i syndikalistiska Stockholms LS arrangera en protestaktion utanför Region Stockholms kontor i solidaritet med de strejkande.
När Teslafabriken i tyska Grünheide slog upp dörrarna 2022 saknades både fungerande brandlarm och skyddsåtgärder mot skadligt damm. I oktober 2024 har 400 000 Teslabilar rullat ut från fabriken, trots larm om katastrofala arbetsförhållanden. Arbetaren har pratat med en tidigare anställd som vittnar om den dåliga arbetsmiljön.
2022 rullades de första bilarna ut från den första Teslafabriken i Europa, belägen strax utanför Berlin i kommunen Grünheide. I oktober 2024 hade 400 000 bilar producerats på fabriken, vilket firades med pizza och en extra lång rast för de anställda, enligt den tyska tidningen Handelsblatt som tagit del av interna chattar.
Etableringen av elbilsfabriken har mötts av motstånd både från lokalbor och miljöaktivister, men fabriken har också kantats av kritik mot dåliga arbetsförhållanden och brist på säkerhet för de anställda. Arbetaren har pratat med ”Destiny” som arbetade på Teslas fabrik i Grünheide mellan maj och oktober 2023. Hon heter egentligen något annat men vill vara anonym, hon är migrant och vill inte ta några risker.
Fick jobbet via Manpower
– Jag fick jobbet via bemanningsföretaget Manpower. Det krävdes inga speciella färdigheter utan man fick lära sig på plats. Efter två dagars introduktion började jag arbeta, berättar hon för Arbetaren via meddelandeappen Whatsapp.
Enligt henne brydde sig företaget inte särskilt mycket om arbetarnas förhållanden.
– Det känns som att man ska vara tacksam för att de gett dig ett jobb. Många av de som jobbar där är migranter. Företaget vet att arbetarna behöver jobbet, så det var aldrig särskilt mycket säkerhet för arbetarna.
Däremot menar hon att de var måna om att skydda sin idé, och man fick inte fota inne på arbetsplatsen.
– De brydde sig mer om säkerheten för företaget än för människorna. De ville skydda sin data och sin idé om hur man gör bilar.
Hon beskriver hur arbetet ledde till hälsoproblem för arbetarna.
– Arbetet är tungt. Du ska inte jobba där länge. Du får hälsoproblem, börjar hosta av dammet.
”Flög små metallbitar”
2022 rapporterade nyhetssidan rbb24 att Teslafabrikens produktion var igång trots att det saknades ett fungerande brandlarmsystem. Dessutom rapporterar de att statens arbetarskyddskontor vid inspektioner 2021 anmärkt på att det saknades lämpliga dammskyddsåtgärder. Dammet kan leda till såväl tuberkulos som lungcancer.
Hon beskriver hur det flög små metallbitar när hon arbetade med en robot. Det var ljust och högljutt. Beroende på arbetsuppgift kan man få värk på i olika kroppsdelar som ögon, lunga eller rygg.
– Inga av de jag känner där jobbar kvar, de började må dåligt på olika sätt. Vissa började känna sig sjuka, fick ryggsmärtor, arbetsbördan var för mycket.
Destiny planerade aldrig att arbeta där länge.
– Jag ville tjäna pengar så att jag kunde finansiera min skolgång, säger Destiny som nu läser en kandidatutbildning.
Det är nu över ett år sedan Destiny jobbade på Tesla men det tyska facket IG Metall gjorde nyligen en undersökning som visar på tung arbetsbelastning på fabriken. Över 80 procent av 1 200 tillfrågade anställda uppger att de känner sig överarbetade och dessutom uppger 90 procent att de har ibland eller regelbundet har fysiska besvär som huvudvärk eller ryggsmärta kopplat till arbetet.
– De här resultaten är chockerande och gör mig arg. Undersökningen visar hur kritisk arbetsbelastningen är hos Tesla. Ledningen kan inte ignorera de här siffrorna. I stället för att utfärda varningar och uppsägningar mot kritiska medarbetare måste man anta de lösningar som metallarbetarna i företagsrådet föreslagit. I enlighet med vår tyska medbestämmandekultur, säger Dirk Schulze, distriktschef för IG Metall Berlin-Brandenburg-Sachsen, i ett pressmeddelande den 11 november.
Enligt den tyska tidningen Handelsblatt har André Thierig, chef för Tesla i Grünheide, tillsammans med personalchefen Erik Demmler gjort hembesök hos sjukskrivna Teslaarbetare, under en period då sjuktalen var tre gånger så högt som genomsnittet i branschen. Att göra hembesök är enligt Tesla-chefen något som ”många företag gör”, ett uttalande som många tyska medier rapporterat om.
Destiny beskriver att arbetstempot var högt och att takten var än snabbare på nätterna.
– Det var fokus på att nå produktionsmålen, säger hon.
Destiny vittnar även om att de avskedade personer slumpmässigt, utan ens en varning.
– Det kunde vara en person som rest två timmar för att komma till jobbet, och när de kom fram så funkade inte deras nyckelkort. De fick inte ens ett mejl som sa att de blivit avskedade.
Hon berättar att det är många som reser långt för att komma till jobbet.
– Många personer reser från Berlin, men ännu fler från Polen. Folk pendlar från Kottbuss, Frankfurt och Potsdam. Människor kommer från många olika platser med restider upp till tre timmar, men de får ingen kompensation för transporten.
Innan Destiny slutade arbetade på Tesla såg hon hur skog kring fabriken avverkades.
– Landskapet öppnades upp. Det var smärtsamt att se för jag tycker inte att människor ska ockupera varenda yta på jorden. Så mycket naturresurser förstörs varje dag.
Hon anser att företaget tar upp mer yta än de behöver.
– Inne i fabriken är det rymligt, området är stort som en flygplats. Jag tycker att det är själviskt att ta upp så mycket plats, särskilt med tanke på hur mycket skog som avverkades, säger Destiny.
