Går det att vara troende och socialist samtidigt? De flesta (om än inte alla) skulle nog numera svara ja på den frågan. Men även om vi går med på att vänstern inte nödvändigtvis är en antireligiös rörelse har vi fortfarande inte sagt särskilt mycket. Tänker vi oss till exempel att ett socialistiskt sätt att tänka och vara är något som ”med tiden” ersätter det religiösa, så att religionen är ett slags kvarleva av tidigare stadier i människans historia? Eller har radikal politik och religiös övertygelse båda sina respektive funktioner att fylla, så att de kan samexistera inom olika sfärer?
Eller är det kanske snarare så att de båda förblir intimt sammankopplade: att de talar om samma saker, att de talar till liknande behov inom oss? I de tre artiklarna i den här serien är det den här senare idén som kommer att vara utgångspunkten. Tanken är att göra ett försök att se om och i sådana fall hur religiös tro och radikal politik kan korsbefrukta och inspirera varandra.
Det har säkert funnits tider när svaren på de frågor jag ställde inledningsvis har framstått som självklara. Under decennierna efter andra världskriget var det till exempel knappast bara militanta ateister som föreställde sig att religionen var något som hörde till det förgångna. De flesta moderniseringsivrare såg den som ett fenomen som obönhörligen var på väg att trängas undan av ett uppdaterat, ”avförtrollat” sätt att tänka.
Även om det säkert fortfarande finns de som önskar sig och hoppas på en sådan utveckling är det nog få som längre uppfattar detta som något oundvikligt. Religionen har helt klart åter tagit plats på agendan. Slöjförbud, ”förortsförtryck” och Muhammedkarikatyrer kan å andra sidan få det att verka som om det vi står inför i samtiden är en fråga om islam, snarare än om religion i allmänhet.
Att se det så vore nog dock, tror jag, ett rätt dödfött försök att förskjuta en fråga som angår oss alla, som människor, till att handla om ”den andre”. Åke Greens kamp för homofobins rätt att kallas religionsfrihet; den amerikanska evangeliska nykonservatismens vurm för världskrig och tusenårsrike; den svarta medborgarrättsrörelsens baptistiska befrielseteologi och dess kusiner i Latinamerika; den israeliska fundamentalistiska bosättarrörelsen, liksom den judiska fredsrörelsen, inspirerad av Martin Buber och Judith Butler; påve Fransiskus I och hans kamp för social- och klimaträttvisa; Ali Shari’atis och Hassan Hanafis visioner om islam som rättvisans och jämlikhetens religion; alla dessa idéer existerar också här bland oss i vår samtid.
Vi måste nog helt enkelt erkänna att världen är uppfylld av religiöst inspirerade politiska visioner, och att drömmen om en klar skiljelinje mellan religion och politik verkar förbli en dröm.
Inte sällan höjs röster, både från människoälskande ”sekulära” liberaler och hårdhudat ”materialistiska” socialister, som anklagar vänstern för att ha ”svikit sitt religionskritiska arv”. Detta arv antas då utan vidare reflektion vara något slags essentiell del av denna ”vänsters” själva identitet. Det förmodas att vänstern, allt sedan 1700-talets upplysning, har försvurit sig att bekämpa religionen, var den än sticker upp sitt fula tryne, som sådan som ett uttryck för en större kategori föreställningar som innefattar alla sorters vidskepelse. Här kan det vara värt att påminna om att Karl Marx själv inte kallade religionen för ett ”folkets opium” utan att i samma stycke också kalla den ”hjärtat i en hjärtlös värld”.
Denna dubbelhet var utgångspunkten för den tyske marxistiske filosofen Ernst Bloch, förmodligen den som tänkt längst och djupast på förhållandet mellan religion och marxism. Bloch föddes 1885 i en judisk arbetarklassfamilj i Rhenlandet. Redan som 13-årigt intellektuellt underbarn framlade han sin syn på tillvaron i skriften Världsalltet ur ateistisk synvinkel. Strax efter sin egen bar mitzvah verkade han alltså ha lämnat sin barnatro bakom sig för att påbörja sin bana som marxist.
Men Bloch kom snart att åter närma sig religionen, och formade med tiden en egen, som han själv kallade det ”ateistisk”, kristendom. I en strid ström av böcker – alltid kompromisslöst politiskt radikala, samtidigt alltid på tvärs med både borgerligt och marxistiskt ”vetenskapligt” förnuft – utvecklade han sina idéer om relationen mellan sin politiska övertygelse och det religiösa.
Trots, eller på grund av, att han föddes in i ett socialistiskt övertygat arbetarhem verkar Ernst Bloch redan från början ha känt att det var något som skavde i idén om en motsatsställning mellan den ”vetenskapliga” socialismen å ena sidan och religion å den andra. Visserligen beundrade han livet ut de klassiska, tyska religionskritikerna, inte minst Feuerbach. Men idén om att socialismens uppgift skulle vara att ställa upp en ”sann” förståelse av värld som kritik mot religiös ”vidskepelse” – ett vanligt synsätt i dåtidens marxism likväl som i dagens nyateism – hade han inte mycket till övers för.
Ernst Bloch föreställde sig snarare religionen och socialismen som två delar eller aspekter av ett gemensamt, kritiskt projekt: kritiken av det existerande. Det grundläggande villkoret för vårt liv, menade Bloch, är att vi lever våra liv fullständigt dominerade av det som existerar, snarare än det vi kan föreställa oss.
Det fundamentala problemet för all sann filosofi, all sann religion och all sann politik är att försöka nå bortom det som är direkt givet och uppenbart. Här delar marxismen, socialismen, arbetarrörelsen och (den sanna) religionen uppgift: de låter oss i bästa fall föreställa oss möjligheten av något bortom det givna; det vi vill bli, de villkor vi vill leva under. Kort sagt: den värld vi vill skapa
åt oss.
För Ernst Bloch talade här ofta om det utopiska.
I vardagstal tänker vi oss ofta ”utopisk” som det samma som det som är ”overkligt” eller ”orealistiskt”. Kort sagt: som motsatsen till det påtagliga värld och det påtagliga arbete vi har framför oss, här och nu. Detta är nu inte alls vad Bloch menar. I stället föredrar han att tala om det ”konkret” utopiska. Detta är, menar han ”långt ifrån en självmotsägelse”, utan tvärtom ”något av det stadigaste vi har att hålla i handen”.
Det är i form av det konkret utopiska som ”hela kulturens överflödande kraft finner sin räddning, denna kraft som ständigt blir av större och större vikt för oss – inte minst i form av alla de konstnärliga allegorier och religiösa symboler, som inte är överspelade bara för att den ideologi som burit dem har försvunnit”.
Den läsare för vilken detta inte låter helt glasklart må vara ursäktad. Bloch var själv mycket mån om att bibehålla sin speciella stil, som han själv uttryckte det ”upplyst av bibeltyskans strålande sol”. Möjligen är det, som Roland Boer spekulerat i, svårt att tänka sig att Bloch hade kunnat skriva sina böcker på något annat sätt. Lättläst text blir det hur som helst inte alltid.
Men vad menas då med strävan efter den konkreta utopin, denna ”hoppets princip” som Bloch kallar den ibland? Jo, det handlar om förmågan att se bortom det som existerar, genom att ta konsekvenserna av det som finns för att hela tiden vara vaksam på de sätt på vilket det rymmer möjligheten av noch nicht, det som ännu inte är, eller ändå inte är. I denna lilla fras ryms det mesta av Ernst Blochs filosofi i kondenserad form: å ena sidan strävan efter en framtid som ännu inte är, men just genom att se det som ändå inte är, fastän vi har förmågan att föreställa oss det.
Detta ”förebådande” är helt centralt för vår förmåga att över huvud taget tänka politiskt och det är något som vi kan söka och finna både i religiöst och revolutionärt tänkande.
Betydelsen av religionen för Bloch har alltså inget att göra med möjligheten att få ett visst religiöst samfund att acceptera vissa (som vi ser det) liberala, progressiva värderingar. Tvärtom. Det är inte nödvändigtvis så att den religiösa tolkning som ligger mest i linje med det vi uppfattar som ”tidsandan” är att föredra. Snarare är det just de religiösa traditionerna, och de heliga skrifternas inneboende tendens att alltid vara ”motvalls”, som är viktigt. ”Bibeln är de religiösa auktoriteternas dåliga samvete”, som Bloch beskrev det passande på ett ställe.
I tider som dessa, när Islamiska staten använder sin heliga skrift för att rättfärdiga etnisk rensning och massmord, kan det låta minst sagt riskabelt att hävda att det är just denna attityd som är den radikala. Att Ernst Bloch knappast skulle ha mycket till övers för deras politik är nog ganska klart. Men hur ser egentligen det ”detektivarbete” – så kallar han arbetet med de religiösa texterna – som han förespråkade ut? Och vad är det egentligen för radikala möjligheter det är tänkt att leda till?
Så här mycket står klart: det kommer att innefatta människosonen, bondeuppror och Guds död. Därmed får vi låta det bero till nästa del i denna serie.
