FrightFest i London arrangeras i augusti varje år och sätter ribban högt för att vara en genrefestival. Här samsas blodtörstiga skräckfanatiker med lika blodtörstiga cineaster. Alla med en passion för skräck, sci-fi och fantasy. Det här är festivalen för de som hatar dagsljus, gemytlighet och True Blood men som aldrig skulle komma på tanken att slå på mobilen under en visning eller sno någon annans plats. Ett trevligt tillhåll för det onda, bråda och döda, samt dess hängivna konnässörer.
”I’m now going to introduce the man who needs no introduction…”. Så inleder Jamie Graham sitt öppna scensamtal med skräcklegendaren Dario Argento på årets festival. Argento, som trots att han börjar bli till åren ser exakt likadan ut som han alltid gjort, verkar inte helt bekväm där framme på scenen i strålkastarljuset. Kanske har det att göra med det genanta potpurri som föregått honom, där geniala effektorgier blandats med kommersiella reklamfilmer utan pardon. Kanske har det att göra med det publikhav på cirka tusen personer som tyst men krävande inväntar sin idols ord. I vilket fall som helst är det ingen enkel match att vara en av filmhistoriens allra största häxmästare.
Dario Argento, som egentligen började sin karriär som skribent och manusförfattare (Harmonica – En hämnare någon?) slog igenom som regissör 1970 med The Bird with the Crystal Plumage tätt följd av The Cat O’Nine Tails och Four Flies on Grey Velvet. Tre filmer som tillsammans fått namnet djurtrilogin. Stilistiskt var det här Argento lade grunden till större delen av sin karriär, en logiskt mottagen passning från Mario Bava och hans sadistiska giallouniversum. Genren giallo kanske bäst går att beskriva som italienska ”whodunit” – deckare med frekventa brutala inslag, inte sällan sexuella – där det stilenliga oftast prioriteras. Våldsporr för esteter skulle man kunna säga om man vore en smula cynisk.
Giallon har kommit att bli något av ett signum för Argento, som trots detta även regisserat komedier som Five Days in Milan och producerat hårdrocksskräck som Demons. På sistone har han dock enligt många tappat både kreativt och kvantitativt. Senare filmer som Giallo, Mother of Tears och The Card Player saknar den slagkraft som 1970- och 80-talets höjdare hade. Faktum är att Sleepless från 2001 är det senaste av fullgod kvalitet han levererat. Något av en skräckvärldens Woody Allen. Hur som helst en man med många strängar på sin lyra, eller fler liv på sitt samvete än Freddy och Jason tillsammans om man så vill. Men framför allt en legend av samma kaliber som John Carpenter, Brian De Palma och David Cronenberg. Bara för att nämna ett blygsamt fåtal.
Efter den obligatoriska genomgången av Argentos senaste film – 3D-filmatiseringen av Bram Stokers Dracula, enligt recensioner från Cannes ett spektakel av gigantiska mått – slappnar Argento av och bjuder på en timme av bisarra anekdoter, elaka skämt och reaktionära kommentarer gällande dagens remake-hysteri. På frågan om det finns någon film han själv skulle vilja göra om så svarar han klurigt, ”det skulle väl vara någon av Lucio Fulcis filmer i så fall”. Alla som läst sin läxa, kapitel 666 Italiensk skräckhistoria, vet att Argento och den framlidne Fulci inte riktigt drog jämt. En av de stora frågorna bland gorehounds världen över är och förblir således: Argento eller Fulci? Just för stunden känns svaret dock rätt givet, det här är Argentos dag. Skräckfreaksen i publiken njuter och jag trivs i deras sällskap. Det är vi-mot-dom-känslan personifierad. Genrefilmens storkonsumenter mot resten av världen i ett slag av grandiosa Sagan om ringen proportioner.
FrightFest firar annars 13-årsjubileum och har gjort sig ett namn världen över som, kanske inte den största men likväl en av de trevligaste skräckfilmsfestivalerna i Europa. Vad som även skiljer FrightFest från så många andra filmfestivaler är känslan av kommersiell frånvaro. Det här är uppenbarligen ett hjärtebarn för alla inblandade. Arrangörerna (Ian Rattray, Paul McEvoy, Greg Day och Alan Jones) drivs av kärlek till genren. En kärlek som publiken villkorslöst besvarar. Inget av det ovanstående går kanske att bevisa statistiskt men spontant är jag beredd att hålla med. Mitt i detta Woodstock of gore, som Guillermo del Toro kallade festivalen 2006 vid presentationen av Pans labyrint, råder nämligen fred, kärlek och förståelse.
För den härdade är det inga som helst problem att spendera tolv timmar på festivalbiografen Empire med att se på film, inta diverse solkig biomat, diskutera skräckkomedins vara eller icke vara, Dario Argentos frisyr eller nihilistiska våldscrescendon à la Martyrs med andra likasinnade. Eller varför inte ställa klockan på åtta en lördagsmorgon för att gå och se Clive Barkers Nightbreed: The Cabal Cut. Om inte det bästa så i alla fall det nördigaste på programmet i år. Nightbreed: The Cabal Cut är nämligen Clive Barkers sanna vision av Nightbreed, som den var tänkt från början. Under tjugo års tid har historier om förlorade, dock inspelade, scener florerat på skräckscenen och nu har de äntligen nått dagens ljus. Tråkigt nog är mysteriet i sig mindre än ryktena. De förlorade scenerna återfanns nämligen på Clive Barkers kontor.
Årets FrightFest inleddes annars med The Seasoning House av Paul Hyett. Hyett, som tidigare imponerat stort med sina grymma och realistiska effekter i filmer som The Descent, Eden Lake och The Woman in Black, regidebuterar här näst intill felfritt. Klaustrofobisk skräck med verkligheten som fond. I historiens centrum står döva Angel, fenomenalt spelad av långfilmsdebuterande Rosie Day, som överlever en dag i taget på en sjaskig bordell någonstans i ett krigshärjat Balkan. Sjaskig är förresten en underdrift av monumentala proportioner. Glöm allt vad du kan tänkas veta om bordeller eller för den delen prostituerade, det här är helvetet på jorden och får Moodyssons Lilja 4-ever att framstå som munter. Angels jobb går ut på att förbereda kvinnorna inför kunderna, vilket i klartext innebär att proppa dem fulla med heroin och kladda ögonskugga på såriga ögonlock. Det här pågår i drygt trettio minuter fram till dess att mannen som mördat Angels mamma besöker bordellen och det blir dags att ge igen. The Seasoning House innehåller ett par scener som bränner sig fast i ens hornhinnor samtidigt som det halvvägs in i filmen bjuds på publikvänlig action och massiva specialeffekter. Paul Hyett kallar själv filmen en blandning av Die Hard och Martyrs. Jag är beredd att hålla med.
Övriga snackisar i år: American Mary av tvillingparet Jen och Sylvia Soska. The Soska sisters, som tidigare gjort sig kända för den extrema lågbudgetfilmen Dead Hooker in a Trunk visar här att de kan sälja mer än bara coola titlar, att de också är fullt förmögna att både chocka och beröra. Här på temat illegal plastikkirurgi…
Can Evrenol framkallade hat, äckel och gapande fiskmunnar med sin 40 sekunder långa ”Turn off your bloody phone”-uppmaning innan Franck Khalfouns remake av William Lustigs Maniac. Och jo, den var lite för mycket. Det tenderar att bli så när man blandar extremt våld med extremt sex. Evrenol, som även tidigare balanserat på smaklöshetens gräns med sin kortfilm The Chest, går här ännu längre, eller? I vilket fall som helst ger den många internationella skribenter utmaningen att översätta ordet ”skullfucked”.
Teoretiskt sett var V/H/S en av de mer hopplösa filmerna på länge. Varken förhandssnacket eller den coola reklamkampanjen, där utvalda recensenter erhöll videokassetter dränkta i blod, kunde få mig att bortse från bilden av ännu en så kallad found footage-film. En episodfilm dessutom. Det värsta av två världar. Ändå lyckas V/H/S med att förnya konceptet och göra det intressant igen. Och där låg både utmaningen och intresset, förklarar en av regissörerna, Glenn McQuaid, innan festivalens första slutsålda visning för det här året. Drygt 1 500 platser. Hur gör man något nytt av något gjort? Enligt McQuaid fick de egentligen bara ett direktiv: förnya found footage-genren. Det har man till exempel uppnått genom att använda sig av Apples integrerade iSigh-kamera, skippa kameran helt och hållet och i stället använda sig av en subjektiv sådan. V/H/S är en av de mer lekfulla skräckfilmerna på länge och bjuder på en del förlösande skratt samtidigt som effekterna aldrig hålls tillbaka. Vad gäller just dessa så är de förresten 100 procent old school. Ingen GGI här inte.
Även [REC] 3 både leker med och utvecklar found footage-fenomenet och gör det på ett fenomenalt sätt. [REC] 3 inleds dokumentärt men byter tjugo minuter in till ett betydligt stabilare format. Med skakig handkamera får vi följa med på huvudpersonernas bröllop. Sedan brakar allt loss på sant REC-manér, ni som är bekanta med serien vet vad jag pratar om. Folk biter varandra, äter varandra och vips så åker knivarna fram och duken fläckas röd. Här någon gång vidgas duken och den subjektiva kameran skippas till förmån för en riktig. Greppet funkar men filmen svajar i dess något krystade försök att blanda humor med skräck. Med detta sagt, tuffa Leticia Dolera i blodfläckad brudklänning slaktandes demonifierade zombies med motorsåg får mig att förlåta en hel del. Jaume Balagueró, som även var på plats med sitt obehagliga stalker-drama Sleep Tight, håller förresten just nu på med att knyta ihop franchise-säcken med [REC] 4.
På det stora hela kan man säga att FrightFest 2012 regerade, därmed inte sagt att det inte kan bli bättre. Fler dagar, filmer och gäster är vad som behövs för att få upp FrightFest i samma liga som till exempel Sitges filmfestival och Fantasia, den kanadensiska festivalen som varar i dryga tre veckor. Men de är definitivt på god väg.
Och Argento, vi ses i Spanien om en månad! 3D-glasögonen på, Predatormasken på sned och en kall Estrella i handen! Så dålig kan väl ändå inte Dracula 3D vara?
