Ett mysigt blodbad

FrightFest i London arrangeras i augusti varje år och sätter ribban högt för att vara en genrefestival. Här samsas blodtörstiga skräck­fanatiker med lika blodtörstiga cine­aster. Alla med en passion för skräck, sci-fi och fantasy. Det här är festivalen för de som hatar dagsljus, gemytlighet och True Blood men som aldrig skulle komma på tanken att slå på mobilen under en visning eller sno någon annans plats. Ett trevligt tillhåll för det onda, bråda och döda, samt dess hängivna konnässörer. 

”I’m now going to introduce the man who needs no introduction…”. Så inleder Jamie Graham sitt öppna scensamtal med skräcklegendaren Dario Argento på årets festival. Argento, som trots att han börjar bli till åren ser exakt likadan ut som han alltid gjort, verkar inte helt bekväm där framme på scenen i strålkastarljuset. Kanske har det att göra med det genanta potpurri som föregått honom, där geniala effektorgier blan­­dats med kommersiella rek­lamfilmer utan pardon. Kanske har det att göra med det publikhav på cirka tusen personer som tyst men krävande inväntar sin idols ord. I vilket fall som helst är det ingen enkel match att vara en av filmhistoriens allra största häxmästare. 

Dario Argento, som egentligen började sin karriär som skribent och manusförfattare (Harmonica – En hämnare någon?) slog igenom som regissör 1970 med The Bird with the Crystal Plumage tätt följd av The Cat O’Nine Tails och Four Flies on Grey Velvet. Tre filmer som tillsammans fått namnet djurtrilogin. Stilistiskt var det här Argento lade grunden till större delen av sin karriär, en logiskt mottagen passning från Mario Bava och hans sadistiska giallouniversum. Genren giallo kanske bäst går att beskriva som italienska ”whodunit” – deckare med frekventa brutala inslag, inte sällan sexuella – där det stil­enliga oftast prioriteras. Våldsporr för esteter skulle man kunna säga om man vore en smula cynisk. 

Giallon har kommit att bli något av ett signum för Argento, som trots detta även regisserat komedier som Five Days in Milan och producerat hårdrocksskräck som Demons. På sistone har han dock enligt många tappat både kreativt och kvantitativt. Senare filmer som Giallo, Mother of Tears och The Card Player saknar den slagkraft som 1970- och 80-talets höjdare hade. Faktum är att Sleepless från 2001 är det senaste av fullgod kvalitet han levererat. Något av en skräckvärldens Woody Allen. Hur som helst en man med många strängar på sin lyra, eller fler liv på sitt samvete än Freddy och Jason tillsammans om man så vill. Men framför allt en legend av samma kaliber som John Carpenter, Brian De Palma och David Cronenberg. Bara för att nämna ett blygsamt fåtal.

Efter den obligatoriska genom­gången av Argentos senaste film – 3D-filmatiseringen av Bram Stokers Dracula, enligt recensioner från Cannes ett spektakel av gigantiska mått – slappnar Argento av och bjuder på en timme av bisarra anekdoter, elaka skämt och reaktionära kommentarer gällande dagens remake-hysteri. På frågan om det finns någon film han själv skulle vilja göra om så svarar han klurigt, ”det skulle väl vara någon av Lucio Fulcis filmer i så fall”. Alla som läst sin läxa, kapitel 666 Italiensk skräckhistoria, vet att Argento och den framlidne Fulci inte riktigt drog jämt. En av de stora frågorna bland gorehounds världen över är och förblir således: Argento eller Fulci? Just för stunden känns svaret dock rätt givet, det här är Argentos dag. Skräckfreaksen i publiken njuter och jag trivs i deras sällskap. Det är vi-mot-dom-känslan personifierad. Genrefilmens storkonsumenter mot resten av världen i ett slag av grandiosa Sagan om ringen proportioner. 

FrightFest firar annars 13-årsjubileum och har gjort sig ett namn världen över som, kanske inte den största men likväl en av de trevligaste skräckfilmsfestivalerna i Europa. Vad som även skiljer FrightFest från så många andra film­festivaler är känslan av kommersiell frånvaro. Det här är uppenbarligen ett hjärtebarn för alla inblandade. Arrangörerna (Ian Rattray, Paul McEvoy, Greg Day och Alan Jones) drivs av kärlek till genren. En kärlek som publiken villkorslöst besvarar. Inget av det ovanstående går kanske att bevisa statistiskt men spontant är jag beredd att hålla med. Mitt i detta Woodstock of gore, som Guillermo del Toro kallade festivalen 2006 vid presentationen av Pans labyrint, råder nämligen fred, kärlek och förståelse. 

För den härdade är det inga som helst problem att spendera tolv timmar på festivalbiografen Empire med att se på film, inta diverse solkig biomat, diskutera skräckkomedins vara eller icke vara, Dario Argentos frisyr eller nihilistiska våldscrescendon à la Martyrs med andra likasinnade. Eller varför inte ställa klockan på åtta en lördagsmorgon för att gå och se Clive Barkers Nightbreed: The Cabal Cut. Om inte det bästa så i alla fall det nördigaste på programmet i år. Nightbreed: The Cabal Cut är nämligen Clive Barkers sanna vision av Nightbreed, som den var tänkt från början. Under tjugo års tid har historier om förlorade, dock inspelade, scener florerat på skräckscenen och nu har de äntligen nått dagens ljus. Tråkigt nog är mysteriet i sig mindre än ryktena. De förlorade scenerna återfanns nämligen på Clive Barkers kontor.   

Årets FrightFest inleddes annars med The Seasoning House av Paul Hyett. Hyett, som tidigare imponerat stort med sina grymma och realistiska effekter i filmer som The Descent, Eden Lake och The Woman in Black, regidebuterar här näst intill felfritt. Klaustrofobisk skräck med verkligheten som fond. I historiens centrum står döva Angel, fenomenalt spelad av långfilmsdebuterande Rosie Day, som överlever en dag i taget på en sjaskig bordell någonstans i ett krigshärjat Balkan. Sjaskig är förresten en underdrift av monumentala pro­portioner. Glöm allt vad du kan tänkas veta om bordeller eller för den delen prostituerade, det här är helvetet på jorden och får Moodyssons Lilja 4-ever att framstå som munter. Angels jobb går ut på att förbereda kvinnorna inför kunderna, vilket i klartext innebär att proppa dem fulla med heroin och kladda ögonskugga på såriga ögonlock. Det här pågår i drygt trettio minuter fram till dess att mannen som mördat Angels mamma besöker bordellen och det blir dags att ge igen. The Seasoning House innehåller ett par scener som bränner sig fast i ens hornhinnor samtidigt som det halvvägs in i filmen bjuds på publikvänlig action och massiva specialeffekter. Paul Hyett kallar själv filmen en blandning av Die Hard och Martyrs. Jag är beredd att hålla med. 

Övriga snackisar i år: American Mary av tvillingparet Jen och Sylvia Soska. The Soska sisters, som tidigare gjort sig kända för den extrema lågbudgetfilmen Dead Hooker in a Trunk visar här att de kan sälja mer än bara coola titlar, att de också är fullt förmögna att både chocka och beröra. Här på temat illegal plastikkirurgi…

Can Evrenol framkallade hat, äckel och gapande fiskmunnar med sin 40 sekunder långa ”Turn off your bloody phone”-uppmaning innan Franck Khalfouns remake av William Lustigs Maniac. Och jo, den var lite för mycket. Det tenderar att bli så när man blandar ext­remt våld med extremt sex. Evrenol, som även tidigare balanserat på smaklöshetens gräns med sin kortfilm The Chest, går här ännu längre, eller? I vilket fall som helst ger den många internationella skribenter utmaningen att översätta ordet ”skullfucked”. 

Teoretiskt sett var V/H/S en av de mer hopplösa filmerna på länge. Varken förhandssnacket eller den coola reklamkampanjen, där utvalda recensenter erhöll videokassetter dränkta i blod, kunde få mig att bortse från bilden av ännu en så kallad found footage-film. En episodfilm dessutom. Det värsta av två världar. Ändå lyckas V/H/S med att förnya konceptet och göra det intressant igen. Och där låg både utmaningen och intresset, förklarar en av regissörerna, Glenn McQuaid, innan festivalens första slutsålda visning för det här året. Drygt 1 500 platser. Hur gör man något nytt av något gjort? Enligt McQuaid fick de egentligen bara ett direktiv: förnya found footage-genren. Det har man till exempel uppnått genom att använda sig av Apples integrerade iSigh-kamera, skippa kameran helt och hållet och i stället använda sig av en subjektiv sådan. V/H/S är en av de mer lekfulla skräckfilmerna på länge och bjuder på en del förlösande skratt samtidigt som effekterna aldrig hålls tillbaka. Vad gäller just dessa så är de förresten 100 procent old school. Ingen GGI här inte.

Även [REC] 3 både leker med och utvecklar found footage-fenomenet och gör det på ett fenomenalt sätt. [REC] 3 inleds dokumentärt men byter tjugo minuter in till ett betydligt stabilare format. Med skakig handkamera får vi följa med på huvudpersonernas bröllop. Sedan brakar allt loss på sant REC-manér, ni som är bekanta med serien vet vad jag pratar om. Folk biter varandra, äter varandra och vips så åker knivarna fram och duken fläckas röd. Här någon gång vidgas duken och den subjektiva kameran skippas till förmån för en riktig. Greppet funkar men filmen svajar i dess något krystade försök att blanda humor med skräck. Med detta sagt, tuffa Leticia Dolera i blodfläckad brudklänning slaktandes demonifierade zombies med motorsåg får mig att förlåta en hel del. Jaume Balagueró, som även var på plats med sitt obehagliga stalker-drama Sleep Tight, håller förresten just nu på med att knyta ihop franchise-säcken med [REC] 4. 

På det stora hela kan man säga att FrightFest 2012 regerade, därmed inte sagt att det inte kan bli bättre. Fler dagar, filmer och gäster är vad som behövs för att få upp FrightFest i samma liga som till exempel Sitges filmfestival och Fantasia, den kanadensiska festivalen som varar i dryga tre veckor. Men de är definitivt på god väg.  

Och Argento, vi ses i Spanien om en månad! 3D-glasögonen på, Predatormasken på sned och en kall Estrella i handen! Så dålig kan väl ändå inte Dracula 3D vara?

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
1 vecka sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad