Henrik Bromander har fortfarande inte gjort mig besviken. Men de skildringar han presterat har med få undantag varit dramatiskt kondenserade utdrag ur de kriser eller trauman han utsätter sina karaktärer och därigenom sina läsare för. Så det är lätt att bli girig efter mer.
Det får jag i Smålands mörker. Den episka serieromanen berättar över dryga 600 sidor historien om Erik Holmbergs liv, från uppvaknandet när den berusade fadern kommer hem 1987 till insikterna efter nedstigningen i skärselden 2011.
Det är barndomen i småländska Nässjö, en gång en knutpunkt för tågtrafiken, nu en plats där vardagen dödar drömmar om att livet kan vara vackert. Det är åren i Skövde, studentstaden där kärleken, våldet och sveket bor. Och det är kollapsen och återkomsten till mörkret efter en ödesdiger händelse och den enda riktiga vännens död.
Den som förväntat sig någonting väsensskilt från den tidigare produktionen kommer att bli besviken. Bromander gör precis det han gjort tidigare – bara mer. Här finns samma äckel, samma sexuella våld och samma kamp mot den ständigt hotande känslan av meningslöshet som han skildrat tidigare. Här finns de erigerade kukarna, kroppsvätskorna, avföringen, berusningens farofyllda frizon, de avsiktliga och oavsiktliga övergreppen, de utdragna sexscenerna och de förlösande och förödande utlösningarna.
Bromanders stora styrka är hans helt unika röst. Den berättartekniska intelligensen, förmågan att identifiera och dröja sig kvar vid de tillsynes ovidkommande händelser som i själva verket är livsavgörande val. Förmågan att teckna intima psykologiska porträtt utan anspråk att psykologisera allt, vilken tillåter hans karaktärer att uppleva sin omvärld lika banalt absurd som verkligheten ofta tenderar att vara, och som i Smålands mörker tar sig uttryck i älskvärda arbetsplatsreportage från teambuildingen på lagret eller gruppboendets resa till High Chaparall.
Litteraturen är ständigt närvarande, ger karaktärsteckningen och den genom romanen pågående bildningsprocessen en referensram. Något som givetvis inte bli mindre elegant eftersom Smålands mörker i sig är en metaroman, kretsande kring Eriks egen självbiografiska serieproduktion.
Smålands mörker har också en kuslig aktualitet. Detta skrivs samtidigt som rättegången mot Anders Behring Breivik, och just terrordåden avslutar och knyter ihop Bromanders berättelse. Huvudpersonen – ensam och isolerad – fylls av skam över att hans yngre jag skulle ha sympatiserat med dåden. Det är ord som uttalas först efter en resa ned i civilisationens motsvarighet till den absoluta nollpunkten, det yttersta mörker som fascismen utgör, och som därför väger så mycket tyngre då de väl yttras.
Osökt kommer jag att tänka på två olika offentligt finansierade läromedel från min gymnasietid, Roy Anderssons Lyckad nedfrysning av herr Moro och …om detta må ni berätta… som ingick i informationssatsningen Levande historia.
Det förra var en ambitiös, svår antologi vars innehåll byggde på det vågade urvalskriteriet att det finns värden värda att kämpa för, och att de unga eleverna skulle ha intellektuell anständighet nog för att dra denna slutsats. En i grunden hoppfull inställning till människan, inte helt olik Bromanders återkommande försoningstema, att någonting bättre är möjligt även i den svartaste svärta. Det andra var illa producerad propaganda. Att nazister både var onda och hemska framgick med all önskvärd tydlighet, men läromedlets plakatpolitik lämnade sannolikt inte eleverna särskilt väl rustade för att bemöta argument från de slipade högerpopulister som nu letat sig hela vägen in i parlamentet.
Bromanders Smålands mörker skulle mycket väl kunna ingå i demokratiundervisningen för gymnasieelever. Jag tror att det är ett av de finaste omdömen jag kan ge en roman.
