Åsa Grennvalls serier är svarta och svåra, men faktiskt inte bittra ändå. De jobbiga skildringarna av flickor och kvinnor som utsätts för våldsamma eller bara elaka och själviska män har hittills handlat väldigt mycket om just offren. Hennes oförglömliga genombrott Sjunde våningen (2003), som hon också fick Seriefrämjandets Urhunden-pris för, berättade om den av sin pojkvän misshandlade flickan, inte minst om hur upptrappningen i misshandelsförhållandet ser ut. Offret anpassar sig och anklagar till slut sig själv för situationen.

I serieromanen Svinet är titelfiguren en manlig huvudperson. Han är en våldsam psykopat som går fram mellan en serie unga kvinnor som om de vore en äng med blommor och han lien som ska slå ner dem. Ändå klarar Grennvall inte riktigt att låta honom vara subjektet, han är helt enkelt aldrig lika intressant som kvinnorna som omger honom. De resonerar, lyssnar, känner, talar. Han är platt, ointresserad – och ointressant. Och frågan om hans egen föreställningsvärld, och orsaken till hans våldsamheter (det som hans mamma kallar ”passion”) får vi aldrig utredda egentligen. Detta är otvetydigt en styrka hos Åsa Grennvall; det totala förnekandet av förmildrande omständigheter hos förövaren. Trots att de utsatta kvinnorna har hur många försvar som helst är det så tydligt att det bara är bortförklaringar – ställningstagandet är klart emot det faktiskt brottsliga beteendet.

Det är en ganska tröstlös historia men inte alls enkel, med ett litet annorlunda perspektiv som avslutningsknorr. Och ett förtydligande, att även den som är offer deltar som medmissbrukare. Det är ett faktum men Grennvall konstaterar det utan att skuldbelägga. Hon lägger bara en varm hand på axeln till den som orkar bryta sig loss.
Dessutom tycker jag väldigt mycket om hennes teckningar.