Sveriges kommunaltjänstemannaförbund. Hur coolt låter det? Inte speciellt, men frågan är vilken roll det ska spela för ett fackförbund. Förkortningen SKTF har varit det namn som förbundet för offentligt och privat anställda tjänstemän med anknytning till kommuner, landsting och kyrkan kommunicerat utåt. Inte så häftigt det heller. Men eftersom ett fackförbunds image och varumärke numera ses som dess viktigaste tillgångar beslöt SKTF i år att byta namn till Vision.

Det intetsägande och till intet förpliktigande namnet hade lika gärna kunnat bäras av ett försäkringsbolag, och illustrerar tydligt identitetskrisen hos tjänstemannafacken.
För fyra år sedan sjösatte TCO kampanjen Facket Förändras. Tillsammans med reklambyrån Acne, som ofta landar kontrakt hos facken och Socialdemokraterna eftersom de tecknar kollektivavtal med sina anställda, hade man tagit fram en ny, slätstruken image åt ”facket” som garanterat inte skulle alienera någon som kunde tänkas vilja gå med – och därför inte känns relevant för någon särskild.

Den pedagogiska ansatsen i kampanjen, som pågår än, var och är att informera om kollektivavtalet, och alla de förmåner det för med sig för den enskilde medlemmen. Du tjänar på att vara med i facket, helt enkelt. Och ju fler som är med i facket, desto bättre kollektivavtal kan facket teckna – så skriver man på Facket Förändras-sajten.

Det är hela tiden ”facket” som ska göra saker åt medlemmarna, fixa förmåner på jobbet, förhandla åt dem, ordna förmånliga hemförsäkringar och till och med rabatter på diverse varor och tjänster.
Ett medlemskap i ett TCO-förbund kan säkert värderas i kronor och ören, men det är också det enda som framhålls i kampanjer som Facket Förändras eller som signaleras i SKTF:s underliga namnbyte. Facket som försäkringsbolag och serviceinrättning.

Det går att förstå ett övervägande där man prövar ett nytt språk och dumpar gamla klichéer, men utmaningen att beskriva praktisk kamp på arbetsplatserna på ett medryckande vis är uppenbarligen alldeles för svår för de femton medlemsförbunden och reklambyrån – istället ska nya medlemmar lockas med löften om att lösa det så kallade ”livspusslet”.

Att satsa stora resurser på att inpränta att facket förändras till försäkringsbolag eller att bränna miljoner på ett nytt identitetslöst varumärke är att ge upp, att kapitulera inför tanken att människor aldrig mer kommer att lockas till gemensam handling för att bevaka sina gemensamma intressen.

Ett medlemskap i Vision handlar om en sak, enligt sajten Vision.se – att få ut ”så mycket som möjligt av sitt arbetsliv”. I detta ingår dock inte på något vis ökad makt eller inflytande över produktionen. Istället för att involvera medlemmarna, istället för att ta till vara på kraften i deras missnöje och drömmar syr man ihop förmånliga hemförsäkringar och medlemsförmåner som semesterstugor och rabatt på nätbokhandlar åt dem, och arbetar på att lösa ”livspussel”.

De reformistiska facken frågar sig ständigt varför de tappar medlemmar, och varför ”kidsen sviker facket”. Kanske borde de fråga sig varför någon alls längre är intresserad av att gå med i ett försäkringsbolag.