Det stora entrérummet var proppfullt med folk som pratade med varandra. Disken i receptionen var fullastad med stora fat av ostsnittar och minipajer. På ett bord bredvid stod rad efter rad av fyllda vinglas, både rött och vitt. Bara att ta för sig. Lokalerna var rymliga, ljusa och smakfullt inredda, närmast som en bättre reklambyrå. Allt skvallrade om att här fanns en organisation med resurser.
På skyltarna i trapphuset utanför kontoret stod namnen på de organisationer som arbetade i det här kontoret på Kungsgatan 60. De var Stiftelsen Fritt Näringsliv, tankesmedjan Timbro, magasinet Neo (på papperet ett självständigt aktiebolag som i praktiken hålls under armarna av Fritt Näringsliv). Där finns Svenska Nyhetsbyrån (också ett självständigt aktiebolag som står nära Moderaterna). Utåt olika organisationer. I praktiken snarast olika grenar på samma träd. I det kontoret har en ny underavdelning tillkommit: tankesmedjan Frivärld med inriktning på utrikespolitik. Den har fått en logotyp, en hemsida och fyra anställda.
I ett undanskymt hörn ligger orsaken till mottagningen, en bunt av Frivärlds rapport. Det är den som ska firas. ”Rätt till en framtid? Kvinnors situation i Afghanistan.”
Den är rätt tunn, tolv och en halv sida. Författarna är två tjugoåriga studentskor, av vilka den ena har examen i veterinärmedicin.
Innehållet är förutsägbart. De afghanska kvinnorna hade det eländet under talibanerna (rimligt nog). Interventionen 2001 var en räddning (att det var nästan lika illa under krigsherrarna som föregick, och efterträdde, talibanerna förbigås). Nu hotade allt att rasa när Nato drar sig tillbaka 2014, om man inte stannade kvar och fortsatte fälttåget, på ett eller annat sätt.
”Sverige har god ekonomi och erfarna soldater och poliser som kan utbilda och övervaka de lokala afghanska styrkorna.”
Som sagt, ett hopkok, en tunn och tendentiös rapport men ett hopkok som fått en förtroendeingivande inramning. Och i det offentliga samtalet är det dessvärre ofta just det som räknas.
Den rapporten fick omgående följder. Med den i högsta hugg skrev Katarina Tracz, en av projektledarna på Timbro/Frivärld, en debattartikel i Expressen den 24 september. Där hänvisar hon till rapporten, en rapport hon var med och skrev. Med andra ord hänvisade Katarina Tracz till sig själv.
Det kom ett välvilligt genmäle från biståndsminister Gunilla Carlsson, Dagens Nyheter följde upp på ledarplats och instämde i att interventionen måste fortsätta. Rätt god utdelning av ett kompendium och ett cocktailparty. Det var naturligtvis tanken från början.
Hela manövern är kalkerad från konservativa tankesmedjor i USA. Framför allt Heritagestiftelsen och American Enterprise Institute. Pseudovetenskapliga rapporter är ett väl beprövat redskap i verktygslådan.
Det är inte hela historien. Den som besöker kontoret på Kungsgatan 60 undrar lätt varför man utåt skyltar som fyra eller fem olika organisationer när alla sitter i samma kontor. Varför posera som Stiftelsen Fritt Näringsliv, tankesmedjan Timbro, magasin Neo, Svenska Nyhetsbyrån och tankesmedjan Frivärld? Vore det inte enklare att slå samman dem till en enda organisation?
Svaret är troligen att man föredrar att hålla en aningen luddig profil, i alla fall utåt. Också det bygger på amerikanska förebilder. Genom att sända samma budskap från skenbart olika avsändare lyckades ett litet antal mycket aktiva framstå som en veritabel opinionsstorm.
Kanske hjälper det om man låter bli att tänka på tankesmedjor som något slags forskningsinstitut. Vad det handlar om är snarare ett slags reklambyråer, politiska reklambyråer. De anställda agerar närmast som copywriters. Precis som copywriters, eller reklamskribenter, är deras jobb att hitta den vinkling som gynnar uppdragsgivaren. Den viktiga skillnaden att en reklambyrås uppgift är att marknadsföra kundens varor, en tankesmedja har som uppgift att leverera den samhällsdebatt kunden vill ha.
Klas Sandberg är styrelseledarmot och aktiv i Föreningen Afghanistansolidaritet.
