Det finns en romantiserad bild av konst. Som om den vore något väsensskilt från resten av samhället. Något äkta, och genuint. Trasiga själar i en kamp mot verkligheten. När det konstnärliga uttrycket kommer fram så blir det nästintill gudomligt gripande och låter oss se en verklighet vi annars inte kan ta del av. Konstnären blir någon som har en blick som inte vi andra har, men låter oss ta del av vad den ser. En känslig själ, lite skörare än vi andra.
Det är ett jävla hittepå. Jag vill på inget vis osynliggöra att en del av våra konstnärer kommer från arbetarklassen, men visst vore det lögn i helvete att påstå att det föds lite random känsliga själar runt om i världen som berikar våra liv med konst.
De flesta som spottar ur sig fem konstnärer kommer att nämna män, från en klass som har ett kulturellt och ekonomiskt kapital som vi vanliga dödliga inte har tillgång till. Det är givetvis ingen slump.
Jag har mängder med konstskatter hemma. Inte på det där välmenande sättet, som när man pratar om sina barns teckningar. ”Jättefint vännen, jag lägger den här så länge.” Jag har riktiga konstskatter, utvecklade av konstnärer som tagit decennier på sig att förfina sina tekniker, och nå den fulländning som konstverken nu visar upp. De kommer aldrig att hamna i fina salonger, eller delas på Facebook för att uppvisa god smak och bildning.
Det är arbetarklassens konstverk jag omger mig med. Framförallt kvinnornas. Det är kvinnorna i min släkt som tillverkat mycket av det. Eftersom de är av resandefolket så är hantverket ett naturligt inslag. Det är genom att sälja hantverk pengarna till mat och husrum rullat in. Handvirkade överkast, gjorda av trådar så små att det skulle tagit mig, som inte har det minsta talang eller bildning för det, flera livstider att göra dem. Handgjorda vispar, handslagen koppar, små grytlappar med blommor i invecklade mönster, gjorda efter tekniker som i allt större utsträckning faller i glömska eftersom de anses inte ha något värde annat än möjligen för den enskilde utövaren.
Men det kallas heller inte för konst. Det kallas hantverk.
Inget förskönande om konstnärlig frihet eller så. Inte en känslig själ så långt ögat kan nå. Lite som när jag i skolan pratade med en tjej, vars mamma designat hennes kjol helt själv. Jag var mycket imponerad. Inget jag burit har någonsin varit designat. En del har min mormor sytt, ibland på fri hand, ibland efter mönster. Men någon design hade det aldrig varit tal om. Vi värderar andras arbete efter deras förutsättningar. Inte resultatet eller vägen dit.
Mormors mamma skar aldrig av sig ett öra. Hon uppfostrade och försörjde i stället, huvudsakligen själv, sju barn och begravde ett. Hennes konstverk visas inte upp inför en hänförd publik i någon konsthall, till ljudet av champagneglas och krasande snittar. Men hon försörjde delvis familjen på att snida. Av vedträn, noggrant torkade i ett särskilt hörn där luftfuktigheten var rätt, tillverkade hon små människor, med kläder av tygrester som inte dög till något annat. Ofta föreställde de någon hon träffat, ofta någon av de samer på genomresa som övernattat i stugan. De förfärdigades sedan i brasskenet när barnen sov i utdragssoffor framför henne. Kompletta med snidade, tidsenliga skidor och pjäxor, en liten kosa, en liten kniv, och prydliga anletsdrag.
En resandekvinnas bild av det samiska folket. Möten i utanförskap och förståelse. En vandringshistoria skapad av omtanke, och av samarbetsvilligt trä. En helt unik berättelse. Men inget för den konstintresserade. Det gör mig rasande att de allra flesta av hennes verk förmodligen slängts eller hamnat på loppis.
Vår känsla för vad som är vackert och smakfullt när det gäller kultur och konst kommer ur våra uppfattningar om vad vi tycker är värdefullt och framförallt vilka som anses ha förmågan att producera detta värde. Det är inte någons talang, nyskapande, eller deras unika känsla för detaljer och sammanhang som avgör om det är stor konst eller inte. Det handlar om något mycket mer basalt.
Skillnaden mellan att hamna bortglömd i fyndlådan på en loppmarknad eller att bli upphängd på ett konstmuseum, är en skillnad som har med framförallt klass att göra, men också kön. Där hittar vi också skillnaden mellan design och hemsytt. Eller mellan hantverk och konst. Jag tycker att många saker kan vara vackra. Men ska någon försöka inbilla mig att det den fattigare delen av befolkningen skapar är mindre värt eller mindre vackert än något annat, då kan ni dra åt helvete.
