”Läst, knullat, skrivit en text, gjort hummus, gått en promenad i skogen, byggt en bokhylla, haft skype-möte, lagat och ätit middag med vänner, läst mera.”

En skrynklig och sliten lapp med många år på nacken nu. En anteckning för att påminna mig själv om hur bra jag hade det just då. Det här var inte semester eller helg, det var vardag. Jag hade lyckats organisera min egen tredagars arbetsvecka med nästan bibehållen lön. Under det här året jobbade jag varje fredag, lördag och söndag i hemtjänsten och hade sedan fyra dagars fritid. Helgens OB-tillägg gjorde att lönen ändå gick att leva på. Grundtryggheten var säkrad och ändå fanns massor av tid över. Upplägget känns kanske inte lika realistiskt idag, när de flesta vänner numer jobbar måndag till fredag och det finns en enda förskola i hela Stockholm som har öppet på helger. 

Kanske var det bara ren livsstilsanarkism, man jag kan inte låta bli att tänka att vi var något på spåren. Jag tänker på den unge Marx vision om målet för det klasslösa samhället som en tillvaro där det nödvändiga arbetet var begränsat till ett minimum och där vi kunde ägna dagarna åt att fiska, älska, jaga och läsa böcker. Det var inte så mycket jagande och fiskande i min tillvaro då, men jag arbetade trots min arbetstidsförkortning mer än vad många i början av förra århundradet någonsin trodde att vi skulle behöva göra 100 år senare.

Arbetskritiker frågar sig hur det kommer sig att det senaste seklets produktivitetsökningar, att allt färre kan producera allt mer, inte gjort att vi arbetar mindre. Var det här att betrakta ”rätten till arbete” som något progressivt ett misstag? Vi hör om en ”jobblös tillväxt”, hur tillväxten ökar men jobben ”släpar efter”. Jobben räcker inte till alla men ändå ska vi piskas att arbeta mer.

Bland arbetskritiker brukar behovet framhållas av en arbetstidsförkortning med en bättre fördelning av de arbeten som finns – snarare än att vissa arbetar livet ur sig och andra går arbetslösa. Men också idén om en basinkomst brukar framföras som alternativ till arbetssamhället. Jag tänkte titta närmare på idén om en ovillkorad basinkomst, ibland kallad medborgarlön. Jag gör inga anspråk på en heltäckande genomgång av frågan utan vill helt enkelt diskutera varför vi bör ta denna idé på allvar, trots att den ofta avfärdas som utopisk och världsfrånvänd. 

En basinkomst är en summa pengar som betalas ut till alla, utan krav på motprestation eller behovsprövning. Den betalas ut månadsvis till individer och är inte familjebaserad. För de allra flesta skulle basinkomsten kompletteras av inkomster från lönearbete. Idén förespråkas av en rad skilda politiska riktningar och kan ha väldigt olika effekter beroende på till vilken nivå den sätts. Där liberaler föreslår en nivå under existensminimum, så att arbetslösas ­funktion som disciplinerande reservarbetskraft kvarstår, föreslår socialister en nivå som räcker att leva på och således har motsatt effekt, arbetslösa behöver inte ställa sig till förfogande om de inte vill. Invändningarna är förstås många. Så varför ska vi då ta detta på allvar?

För det första för att det är ett fullkomligt rimligt krav. Drägliga levnadsvillkor för alla borde inte vara kontrover­siellt. Mat i magen, tak över huvudet. Det är också kring
basinkomst som fattigdomsbekämpning som idé har
allra störst uppslutning. Den amerikanska feministen och demokratiteoretikern Carole Pateman framhåller, i en videoföreläsning med titeln The equivalent of the right to life, land and liberty, rätten till en basinkomst som en grundläggande medborgerlig rättighet, jämte rätten till liv och frihet. En basinkomst borde enligt henne vara en lika självklar rättighet som rösträtt. Den franske filosofen och arbetskritikern André Gorz tangerar detta när han, i boken Arbete mellan misär och utopi, beskriver basinkomsten som ett steg mot att frigöra rätten att ha rättigheter från arbetet.

Pateman lyfter fram basinkomsten som en demokratifråga. Värt att nämna är att hennes idé om demokrati sträcker sig längre än till att vara en procedur för att tillsätta regeringar; den handlar om jämlikt deltagande. En ovillkorad basinkomst, som i hennes vision skulle vara blygsam men tillräcklig för att leva på, skulle ge alla den grundläggande trygghet som behövs för att kunna delta i samhällets kulturella, sociala och politiska liv, så mycket som de önskar. Att bryta upp kopplingen mellan anställning, inkomst och medborgarskap, i en tid när jobben inte räcker till alla, är enligt Pateman ett steg för att nå de förutsättningar som krävs för verklig demokrati. En garant för att människor ska kunna bestämma över sina egna liv och kunna lämna exploaterande och förtryckande relationer, om det så handlar om relationen till en partner eller till en arbetsköpare. Fuck off-pengar till alla, således. 

En högst relevant aspekt för vänstern är just de ändrade styrkeförhållandena på arbetsmarknaden som skulle bli följden av en basinkomst, förutsatt att den går att leva på. Det skulle bli svårare att rekrytera arbetskraft till för dåliga villkor. Den brittiske professorn Guy Standing beskriver i sin bok The precariat: The new dangerous class kravet på en basinkomst som ett möjligt motdrag för det framväxande prekariatet, den växande grupp människor som lever och arbetar under osäkra förhållanden och som inte kommer in i socialförsäkringssystemen. Osäkert anställda kan se ut som en grupp som redan har för mycket tid för händerna, men de utför egentligen oproportionerligt mycket jobb, eftersom de arbetar för att få jobb, ingår i sysselsättningsåtgärder, samt tillbringar mycket tid med att bearbeta byråkratin runt ersättningar.

En helt annan ögonblicksbild ur mitt liv, från en tid när jag arbetade ungefär lika lite som i inlednings­exemplet men aldrig visste när nästa pass skulle komma och aldrig visste om pengarna skulle räcka. Hade jag velat minnas det och skrivit ned det hade den lappen sett ut ungefär så här: ”Gått upp tidigt, väntat vid telefonen, den ringde inte, haft ångest, kollat på tv, ringt runt och försökt få in arbetsgivarintyg från en uppsjö av gamla arbetsgivare, fyllt i formulär till alfakassan (som jag antagligen inte var berättigad till ändå), skriva om cv:t, haft ångest, kollat på tv.”

Situationen är fundamentalt annorlunda, i allt från välmående till kreativitet och initiativförmåga, jämfört med det tidigare exemplet när grundtryggheten var säkrad.

Guy Standing beskriver hur prekariatet lider av ett fritidsunderskott. Sömnlösheten och oron över osäkerheten gör att tiden verkar otillgänglig. Att ständigt stå till förfogande, att ständigt jobba för att hitta jobb, skuldkänslorna över att ibland ta lite ”ledigt”, när man borde uppgradera sitt human­kapital och göra sig mer anställningsbar. En basinkomst skulle ge alla möjligheten till en rimlig fördelning mellan lönearbete, annat arbete (ideellt arbete, hemarbete), fritid och vila.

Modellerna för hur en basinkomst skulle fungera ser olika ut. En tanke är att basinkomsten tillfaller alla, de som även fortsättningsvis arbetar heltid får ut ungefär samma lön som innan, då en större andel går i inkomstskatt. I många modeller finansieras systemet av skatter på finansiella transaktioner och på miljöfarlig verksamhet. Det skulle ersätta samtliga socialförsäkringssystem och spara in stora summor pengar, då den administration som krävs för behovsprövning, kontroll och sysselsättning av bidragstagare inte längre skulle behövas. Socialarbetare skulle faktiskt kunna ägna sig åt socialt arbete. Vissa skulle med basinkomst välja att lönearbeta mycket för att bibehålla en hög materiell standard, andra lite mindre, några inte alls. Fler skulle kunna ägna sig åt ideellt arbete. Många skulle säkert precis som i dag välja att inte lönearbeta alls omkring ett barns födelse och första år, samt att arbeta mindre under småbarnsåren. 

Beräkningarna på hur det skulle kunna bära sig saknas inte, den stora knäckfrågan är det här med motprestationen. I Sverige började en ny politik inom arbetslöshetsförsäkringen slå rot under 1990-talet, med aktiveringskrav och sanktioner om dessa inte följdes. 1998 började socialtjänsten ställa motkrav för att betala ut socialbidrag, och de senaste åren har vi sett förändringar i sjukförsäkringen, där arbetsförmågan testas mot alla yrken en handläggare kan tänka ut. Ett annat tänkande kan kännas långt borta. 

Kritiker av basinkomst påtalar de oförutsägbara dynamiska effekterna av att ta bort arbetskravet. Om vi inte längre är tvungna att lönearbeta för att kunna äta oss mätta skulle vi plötsligt stå med ett samhälle utan arbetskraft, ett samhälle av sysslolösa gratisåkare. Carole Pateman lyfter fram att det finns förslag på en basinkomst som kräver någon form av socialt deltagande i samhället som motprestation. Hon avfärdar dock idén. Dels för att det skulle bli svårt och dyrt att administrera, men framför allt för att det misslyckas med att röra sig tillräckligt långt ifrån dagens synsätt där ett fullt medborgarskap måste förtjänas genom lönearbete. Hon menar vidare att några freeriders har ett demokratiskt samhälle råd med. Guy Standing menar att det faktum att det finns en aversion mot de arbeten som i dag står till buds inte betyder att människor inte vill arbeta, det har snarare att göra med villkoren för arbetet. 

André Gorz svar på farhågorna att alla skulle fly arbetet om grundtryggheten ovillkorligen var säkrad är att vi helt enkelt får se till att situationen inte uppstår. Arbetet i sig måste förändras i grunden så att ingen piska längre krävs. Arbetet måste frigöras från sina alienerande faktorer, tidsmässiga, hierarkiska och inkomstmässiga.

Mycket talar för att de allra flesta vill ha meningsfulla sysselsättningar i livet och inte skulle spendera sina liv hemma i tv-sofforna om en tillräcklig summa trillade in på kontot varje månad. Det är snarare så att mycket tyder på motsatsen: utan stressen och alienationen som gör att folk fastnar i passiviserande sysselsättningar skulle en helt annan tillvaro kunna blomstra. Och skulle alla balla ur och bara spela tv-spel och droga sig igenom livet, ja, då kan vi ju alltid tänka om. Vi behöver ju inte vara helt omöjliga.