Ignacio Ramonet kom förra året ut med boken Journalistikens explosion, ännu inte utgiven på svenska, om medieområdets nya ”ekosystem”. Genom internets uppkomst har medieområdet på 15 år fått fullständigt nya spelregler. Snabbhet har ersatt analys och vi fullkomligt drunknar i undermålig information, vilket enligt Ramonet kan få allvarliga följder för våra möjligheter som medborgare att fullt ut delta i demokratin.
Ignacio Ramonet, tidigare chefredaktör för Le Monde Diplomatique och inspiratör till Attacrörelsen, målar i några snabba penseldrag upp massmediernas historia. Först i slutet av 1800-talet fanns förutsättningar för det vi kallar massmedier, eftersom det krävde utbredd läskunnighet och en snabb och billig tidningsproduktion, vilket i sin tur byggde på ny tryckteknik och billigt cellulosapapper. Genom tidningar kunde en bred allmänhet få information om skeenden. Pressen kom att bli ett fjärde maktcentrum som kunde påverka den allmänna opinionen och bidra till demokratins utveckling.
Tidningen och det tryckta ordet klarade intåget av både radio och television, men det elektroniska mediet håller nu på att ta kål på det tryckta.
– Vi står inför en massiv tidningsdöd. I USA har 120 tidningar försvunnit under de senaste fem åren. I Frankrike har riktigt stora tidningar gått i graven, som klassiska France Soir, som spelade en så stor roll under andra världskriget och var en av Europas största efterkrigstidningar, säger Ramonet.
Hela mediaområdet har påverkats, till och med tv-kanaler som CNN har problem eftersom även televisionen är långsammare än Twitter, Facebook och Youtube.
Att i stort sett alla tidningar i dag har en digital version ser Ignacio Ramonet som ett tecken på krisen, att tidningarna inte längre tror på sitt medium.
– Inte startade alla tidningar tv-kanaler när televisionen kom?
Tidigare hade journalisten monopol på att sprida information. Den nya tekniken med internet ger möjligheter till alla och envar att sprida information massivt – en journalistik utan journalister. Det ger också ett snabbare informationsflöde än någonsin. Många av den senaste tidens mest omtalade nyheter – från Egypten, Libyen och Syrien – har nått oss först via nätet. Bloggare och aktivister kan snabbt lägga upp bilder på nätet och omedelbarheten får oss att känna att det måste vara sant. Men skenet kan bedra. Bilder ger ett slags falsk trovärdighet och risken är att vi får okritiskt reproducerade skeenden.
Ignacio Ramonet tar exemplet med en filmsnutt som snabbt publicerades på nätet och sades visa Usama Bin Ladens döda kropp. Sedan kom dementi på dementi.
– Mycket information på nätet dementeras eftersom man publicerar första bästa material för att vara snabbast. Men snabbheten skapar osäkerhet om informationens tillförlitlighet.
Det är här journalisten kan göra skillnad. Det handlar enligt Ramonet om hur journalisten uppfattar sitt uppdrag.
– Att se är inte samma sak som att förstå. Det jag ser måste också få en tolkning. Om journalisten ungefär som en övervakningskamera begränsar sig till att bara visa vad som sker så avskaffar denne sig själv. En journalist måste analysera, säger han och fortsätter:
– Vi lever i en tid av överinformation. Det skapar vad jag kallat den demokratiska censuren.
Om censur i diktaturstater bygger på amputation, det vill säga att kapa bort oönskad information, kan man beskriva censuren i demokratiska länder som en form av kvävning genom övergödning, enligt Ramonet.
– Överproduktionen av information döljer viktiga fakta genom att den skapar en ogenomtränglig mur av oväsentligheter så att vi inte ser det viktiga bakom den.
Nu har läsarna vant sig vid att få gratis nyheter på webben och via gratistidningar. Man är inte längre lika benägen att betala för nyheter och information. Förut sålde tidningen nyheter till läsaren – gratismedierna säljer läsare till annonsören. Detta, och det faktum att en läsare i snitt har 20 minuter för att läsa nyheter, leder till ett slags Walt Disney-journalistik med grova förenklingar och en dramaturgi som ska sälja.
– Gratisinformationen är en illusion. Den är varken gratis, eftersom den bygger på att den säljer dig, eller informativ, eftersom vi inte får den information vi behöver för att kunna fungera som informerade och kritiska medborgare.
Tidningar är numera ofta en del av hela mediahus där många räknas till de största bolagen i världen. Som stora bolag som verkar i en nyliberal ekonomi är de samtidigt försvarare av systemet och sitt eget företag och aktörer i debatten, menar Ignacio Ramonet.
– Journalistik är aldrig opartisk. Det finns ingen naturlig ideologi, en ”objektiv” tidning är inte neutral. Det är bara det att när den uttrycker de rådande åsikterna och ideologin märker vi det inte. Att gå mot strömmen och de rådande åsikterna är väldigt svårt eftersom det kräver mycket mer tid och mediautrymme, något som inte är möjligt i den rådande mediadramaturgin. Att till exempel börja ifrågasätta ”marknaden” kräver tid, säger Ramonet och understryker:
– Det är alltid bra att fråga sig om den här tidningen/kanalen försvarar mina intressen eller sina egna.
Ignacio Ramonet relaterar till situationen i Latinamerika där han menar att det i många länder fortfarande råder ett system av latifundier (storgods) på medieområdet. Samma lilla grupp som dominerar ekonomin äger också medierna. I länder som Venezuela, Paraguay, Bolivia och Brasilien har regeringarna försökt bryta detta monopol och demokratisera medierna genom att skapa ett statligt alternativ. Ramonet tycker att detta skildrats på ett förvrängt sätt i europeisk media.
– Det har inte handlat om att avskaffa den privata sektorn utan om att skapa ett alternativ, likt det som finns här i Europa med public service.
Frågan om pressens framtid blir den sista innan Ignacio Ramonet måste iväg.
– Om jag tror på en framtid för det tryckta ordet så är svaret ja, men det kommer absolut inte att finnas lika många tidningar som idag. Det kommer att vara färre och mer specialiserade tidningar, för en mer krävande läsekrets, säger han.
– Journalisterna måste bevisa att de är oundgängliga. Trovärdighet är journalistikens stora kapital.
