Guide till Barcelona – frihet och politik

Arbetarens stadsguide

Det finns två saker som representerar Barcelona för mig. Det är varken arkitekten Antoni Gaudí eller fotbollslaget FC Barcelona, även om dessa vackra och mest kända symboler för staden har sin del i helhetsupplevelsen. Nej, det är i stället två laddade ord: frihet och politik. 

När planet rullar in på El Prats landningsbana är det verkligen som om en sten lyfter från ens kropp, all svensk ängslighet, trendighet, trygghet, bekvämlighet, osäkerhet, konsumtionshets, pengahets faller av. Kataloniens huvudstad Barcelona, den lilla storstaden med tre till fyra miljoner invånare beroende på vilka förorter du räknar, representerar de spanska regionernas patriotiska stämningar starkast. Katalonien var det land som allra sist, 1714, inför­livades in i den spanska nationen. Katalanska är officiellt språk numera. Grundskolan finns endast på katalanska, och barnen har spanska några timmar i veckan precis som engelska. 

Men här på norra spanska östkusten möts också argentinare, ecuadorianer, rumäner, filippinier, italie­nare, svenskar och marockaner. Mitt i denna konservativa dröm om ett helt självständigt Katalonien frodas också de mest liberala och alternativa livsstilar och får göra det i  fred. När du har vandrat klart bland alla turister i den gamla stadsdelen Gótico, sett alla gatukonstnärer längs La Rambla, insett att ingen som bor här dricker sangria (särskilt inte för 15 euro), beundrat utsikten från Parc Güell, klättrat alla trappor i Sagrada Família, nobbat alla inkastare till de stora nattklubbarna, då kan du börja se det Barcelona jag ser varje dag. 
 

Graffiti. I Stockholm råder fortfarande nolltolerans framdriven av borgerliga politiker. Det läggs oerhörda pengar på att tvätta bort konst som skulle förgylla vilken metropol som helst. I Barcelona är graffitin om inte laglig så åtminstone en naturlig del av staden. Framför allt Nimeks enkla throw-ups dominerar. Men på nästan varenda affärs plåt­jalusi syns intrikata, slagkraftiga och vackra målningar, en marijuana­rökande Ganesha, ett superrealistiskt porträtt av Amy Winehouse, stora väggmålningar av strejkande, demonstrerande arbetare och givetvis El Xupet Negre (Den svarta nappen) som har gjort sina logotags sedan 1989 och som fortfarande finns överallt i olika former och färger. Målare tycks lämna värdefulla och gamla byggnader i fred och statsmakten verkar lämna målarna i fred.
 

MACBA och CCCB. Museu d’Art Contemporani de Barcelona, på Placa dels Àngels 1, och Centre de Cultura Contemporanìa de Barcelon, med adress Montalegre 5. 

Moderna museet inte bara lyckades skapa en kulturell mittpunkt med sina utställningar och byggnader. Det är framför allt livet ute på torget och på innergården som gör det till en sådan levande plats. Att sätta sig i solen och spana in skejtarnas tricks, titta på de pakistanska barnen spelandes cricket, se par sittandes lutande mot betongen med varsin bok i handen, är frid för själen. Vägg i vägg finns CCCB som är snäppet mer avantgardistiskt än MACBA. Här hålls Världspress­utställningen, festivaler för indielitteratur och udda ljudkonserter. De senaste 19 åren har det även varit platsen för Sónar. 
 

Stränderna och Parc del Fòrum. Den närmsta stranden Barceloneta med dess restauranger och chiringuitos i all ära, men det tar inte lång tid att röra sig mot de stränder som ligger något utåt mot Parc del Fòrum som Bogatell, Mar Bella (nudiststrand) och Nova Mar Bella. Vattnet och stränderna är renare och det finns mer plats. Parc del Fòrum med sina ytor är en favoritplats för skejtare. Efter det kommunala cykelsystemet Bicing är longboards ett av de vanligaste sätten att ta sig fram i Barcelona, även för tjejer, barn och något äldre.  Parc del Fòrum är även platsen för Barcelonas största musikfestival Primavera i maj med runt 100 000 besökare och den mindre festivalen Cruîlla i juli. Om du däremot bara vill hänga i en park, ha picknick, spela pingis eller titta på cirkusartister som övar, är stadens enda stora park Ciutadella annars given. 

Sónar. Denna festival inriktad på elektronisk musik kräver sin egen punkt. I 20 års tid har de med samma lyhördhet både utmanat och skitit i de senaste trenderna. På engelska är undertiteln Barcelona’s International Festival of Advanced Music and New Media Art. Pretentiöst, ja. Men känslan på festivalen är långt därifrån. Sónar är något så annorlunda som en kvalitativ folkfest, dit så väl de mest inbitna, kunniga elektroniska nördar hittar, som brittiska Ibiza-turister och vanliga Barcelonabor. Programmet är relativt smalt sett ur mainstreamsynpunkt och de få stora akter som bokas är samtliga respekterade. Här har många av dagens största DJs och producenter spelat innan de blev kända. Priset är saftigt för spanska löntagare. Men lösningen att ha Sónar By Day och Sónar By Night på två olika ställen med separata biljetter gör att många väljer en dag eller natt att gå på. Dagsbiljetterna ryker först. Inför det stundande 20-års jubileet om två veckor flyttar de dagtid från MACBA och CCCB till det större Fira Montjuïc vid Plaça d’Espanya. Sónar By Night hålls som vanligt  i de jättelika hangarerna på Gran Via L’Hospitalet nära flygplatsen. 

Kaféer. Att ta en kaffe med en vän är lika vanligt som att ta en öl, oavsett tid på dagen. Om du ska följa reglerna dricker man dock endast café con leche (kaffe med mjölk) innan lunch. Sedan är det svart espresso eller cortado som gäller. Torget Plaça del Tripi (refererar till att trippa) som egentligen heter Plaça George Orwell är ett klassiskt dekadent bar- och kaféhängsställe som känns igen på Leandre Cristòfols skulptur. Det var på cerverian La Llibertària, Carrer Tallers 48,som anarkisterna samlades. Innan Franco segrade i det spanska inbördeskriget 1939 var 75 procent av Barcelona – allt från stora fabriker och skolor till hår­salonger och restauranger – ägt och styrt av folket genom kooperativ. Foton och planscher på väggarna bekräftar La Llibertàrias signifikans. Anarkismen och vänstern är fortfarande starka i Katalonien och det politiska engagemang gör sig  påmint dagligen, speciellt sedan den ekonomiska krisens början. Om du bara letar gott kaffe och inte är i behov av historisk mark är argentinska Rekons på Comte de Urgell 32 väl värt ett besök samt i närheten av det Federal Café, Carrer Parlament 39, vars frukost och söndagsbrunch är en av stadens mest omtalade. 

Marknader. Du har de vanliga matmarknaderna givetvis. Ingen stadsdel är en riktig stadsdel om du inte kan köpa färsk fisk, kött och grönsaker. Men även vanliga loppmarknader tillhör de populärare förströelserna på helgerna. Mercat del Encants, Plaça de les Glories Catalanes, är en av de äldsta och mest kända. Något mindre men personligare loppis att fynda på är Flea Market Barcelona, Plaça Blanquerna. Lost & Found som återkommer ungefär var tredje månad vid Estación de Francia. Den är mer som en festivalloppis med Djs, öl för en euro och där du kan hitta precis allt, inom alla prisklasser. 
 

Mat. Det sägs att den bästa kebaben finns i Malmö. Personligen åt jag inte särskilt mycket  kebab eller shawarma innan jag upptäckte Bismilla Kebabish, Joaquin Costa 24, i El Raval. Deras egetgjorda bröd och kryddning är som ingen annans. Har du väl ätit deras shawarma för tre och en halv euro (beställ rulle, ej tallrik) är det svårt att nöja sig med någon annan. Barcelona är annars lite ojämnt när det gäller mat. Det finns många okej billiga restauranger, som exempelvis senegalesiska, vietnamesiska och argentinska. 

Men för att komma upp i riktigt bra klass, framför allt på spansk mat som tapas, är det värt det att lägga lite mer pengar.  Ett bra ställe är Tapas 24 (Carrer de la Diputació 269) i det finare området L’eixample, en av Carles Abellans restauranger som ska fungera som ett enklare alternativ till hans finare restaurang Comerç 24. Ett annat medeldyrt bra tapasställe, menyn signerad av unga kocken Jordi Vila, är Fábrica Moritz (Ronda Sant Antoni 41). 
 

Sitges. Om du mot förmodan skulle tröttna på Barcelonas innerstad tar det bara en dryg halvtimme med tåg till flera spännande samhällen längs kusten. Sitges söder om Barcelona är ett populärt helgresemål för innerstadsborna men är också en intressant stad i sig. Hela Barcelona kan skryta med att vara väldigt öppna mot homosexuella och allra tydligast är det i Sitges. Här hittar man många inflyttade svarta amerikaner och italienare till exempel som får leva öppet och i fred med sina partners. Sitges har också Kataloniens mest kända karneval i februari och är hem för världens största filmfestival för fantasy och skräck, Festival Internacional de Cinema Fantàstic de Catalunya, i oktober varje år. 

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Socialminister Jakob Forssmed (KD) vill att du ska skaffa fler barn trots att hans regering inte gör något vettigt åt vare sig arbetslösheten, boendekostnaderna eller jämställdheten. Foto: Johan Apel Röstlund, Claudio Bresciani / TT, Håkan Gustafsson

Amalthea Frantz:
Använd kondom tills vi vet om regeringen blir kvar

Kristdemokraten Jakob Forssmed är orolig över att det föds för få barn i Sverige. Men vem vill skaffa en större familj när arbetslösheten är rekordhög och regeringen skiter i klimatkrisen? Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

”Staten behöver fundera på faktorer som utgör hinder för barnafödande, som boende, ekonomi, jämställdhet och livsbalans”, sade socialminister Jakob Forssmed (KD) på en presskonferens i somras.

Att förbättra just dessa områden är ju dock inte vad regeringen är bäst på. Tvärtom. Är det någon som förknippar nuvarande regering med till exempel rimliga boendekostnader, billiga hyresrätter, höjda löner, fungerande socialförsäkringar eller jämställdhet i hemmet? 

Att regeringen ändå bryr sig beror på att det rekordlåga barnafödandet kommer få allvarliga konsekvenser när arbetskraften och skatteintäkterna minskar. 

En utredning är tillsatt, i vanlig ordning. Ett delresultat ska presenteras nu i januari. 

Samtidigt är skolans sexualundervisning under attack, efter en annan sådan statlig utredning. I värsta fall ser vi snart ännu en nedmontering av ett område som Sverige länge var ett föregångsland inom. 

Ha kul och ha sex – men inte för regeringens skull

Tidningen Arbetaren ser sig tvungen att härmed skicka ut en allvarlig uppmaning: ha kul och ha sex – men inte för att skapa fler arbetare och skattebetalare åt staten. Tvärtom, använd preventivmedel om du är det minsta osäker. Till exempel tills vi vet om vi blir av med nuvarande regering. 

Den regering som skiter i klimatkrisen, vill ge både arbetare och arbetslösa sämre villkor, utvisar arbetare med utomeuropeiskt ursprung och planerar att sätta barn i fängelse.

Och passa samtidigt på att nominera någon kämpe till vårt Ottarpris till minne av Arbetarens medarbetare Elise Ottesen-Jensen som 1933 grundade RFSU, Riksförbundet för sexuell upplysning. För att nominera, mejla [email protected]. Skicka med din adress så får du hem ett exemplar av tidernas coolaste kondom.

Nominera någon till Ottarpriset och få Arbetarens kondom! Läs mer

Publicerad
1 vecka sedan
Israelisk militär i Hebron, Västbanken
Trots den så kallade vapenvilan har de israeliska attackerna mot palestinier inte upphört. Israeliska soldater under en räd i den palestinska staden Hebron på det ockuperade Västbanken tidigare i veckan. Foto: Mahmoud Illean)/TT

Israelisk attack mot FN-lokaler


Israel har attackerat och förstört delar av FN:s Unrwa-lokaler i det ockuperade östra Jerusalem på tisdagsförmiddagen. Det rapporterar nu flera internationella medier.

Enligt nyhetsbyrån AFP rullade bulldozrar in på området där Unrwa, FN:s organ för palestinska flyktingar, har sina lokaler under tisdagsmorgonen. Inredning förstördes och Unrwa skriver i ett eget uttalande att det utsatts för en ”aldrig tidigare skådad attack”.

Det israeliska  utrikesdepartementet har försvarat attacken och säger att de anser sig ha rätt att ta över och förstöra lokalerna som ligger i det illegalt ockuperade östra Jerusalem.

Samtidigt fortsätter, trots den påstådda vapenvilan, det israeliska våldet i Gaza och på Västbanken. Som Arbetaren rapporterade förra veckan har i snitt i ett barn om dagen dödats av israelisk militär i det sönderbombade Gaza sedan vapenvilan skrevs under i oktober förra året.

Sammanlagt har över 70 000 palestinier dödats i Gaza sedan Hamas attack på Israel den 7 oktober 2023. Många av dessa är barn.

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan
Arbetarens redaktion (utan inbördes ordning) siar om framtiden och försöker hoppas på något bättre än samtiden. Foto: Arbetaren / Alaa Abu Asad, Jan-Åke Eriksson, Mika Kastner Johnsson

Skitåret 2025 är äntligen slut. Nu blickar vi framåt – men mot vadå?

Elände
Elände
Elände

Länge lyste den svarta rubriken på Arbetarens gamla löpsedel från årskiftet 2010/2011 från ett hörn av redaktionen. Nu har vi städat bort den. Få kunde väl ana att det 15 år senare skulle se än jävligare ut runt om i världen. Krig, klimatkatastrofer och fortsatt ökade klassklyftor. 2025 är äntligen över och nu är det dags att blicka framåt. Så här tror vi på Arbetarens redaktion om året som kommer.

2025 var allt annat än muntert. Hur lång blir baksmällan?

Johan
– Den har väl egentligen fortfarande inte lagt sig sedan 2024 och knappt ens från året innan det. Så den blir nog dessvärre väldigt lång. Vi lever i mörka tider, ta en återställare!

Amalthea
– Det enda som faktiskt hjälper mot baksmälla är väl att fortsätta vara full, så vi får köra på det.

Josephine
– Enda hoppet är att det är de som festade hårdast får den svåraste huvudvärken.

Vendela
– Det finns inte tid för baksmällor. Organisera dig!

Titta i din inre spåkula. Vad ser du mest fram emot 2026?

Håkan
– Det ska bli oerhört spännande att följa SAC:s stora satsning på migrantorganiseringen på nationell nivå. Solidariska byggare och Solidariska städare har ju vunnit fantastiskt många viktiga strider under de senaste åren, i framförallt Stockholms-regionen. Och om praktiken, lärdomarna och organiseringen kan skalas upp på fler platser och i fler branscher – då kommer 2026 bli ett riktigt spännande år.

– Sedan ser jag också fram emot hockey-OS! I år med NHL-spelare för första gången på länge. Jag ser fram emot att se William Nylander spela i Tre Kronor.

Alva
– Jag såg fram emot att få ta det nya nattåget till Basel, men nu blir det ju inget med det. Och fast jag skäms lite för det så längtar jag efter den svenska översättningen av Knausgårds Jag var länge död. Men förhoppningsvis sker något mer exalterande än det under året. 

Johan
– Att året ska ta slut? Nej. Jag hoppas att Erik Helgeson får upprättelse i Arbetsdomstolen och kommer tillbaka till jobbet och att vi får se någon slags ljusning i helvetes Sudan, Gaza och på Västbanken. Samt att Brynäs rycker upp sig lagom till slutspelet i vår och infriar förväntningarna om SM-guld.

Förutom det kommande valet. Vilka blir de stora politiska och fackliga striderna under året som kommer?

Johan
– Fackligt tror jag just utgången av fallet med Erik Helgeson blir både viktigt och på många sätt avgörande. Politiskt ska det bli spännande att se hur lång tid det tar innan utbrytargrupperna ur Vänsterpartiet bryter sig ur varandra. Valrörelsen däremot, riskerat att bli en direktsänd tågkrasch i slowmotion.

Josephine
– Flykting- och migrantfrågorna. Att våga säga ifrån, studera och rensa ut den ofattbart ökande acceptansen för rasism.

Amalthea
– Inrikespolitiken kommer nog vara en tröstlös blandning av meningslöst käbbel, öppen rasism och hyllningar av auktoritära ledare. Fackligt, om jag ändå ska uttrycka en förhoppning, så tror jag att både syndikalistiska migrantarbetare och missnöjda LO-medlemmar blir fler och att det kommer ge avtryck. Och så klart kommer det bli underbart att se Hamn-arbetsköparna förlora i AD. Eller någon annanstans.

På tal om valet. Hur går det och spelar det egentligen någon roll vilka som bildar regering?

Josephine
– Helt dimmigt i min spåkula just nu, hoppas på att fackliga och andra organisationer vågar stå fria och tvinga politikerna att börja ta ansvar för sitt uppdrag. Att politikernas makt börjar utgå från folket som det är tänkt. Och ett tydligt avvisande av nationalism i valrörelsen – för att i stället presentera alternativen.

Håkan
– Det spelar ju så klart en stor roll. Mycket talar väl för att sossarna vinner enbart för att människor inte vill ha den brutalisering som Tidöregeringen inneburit. Men att döma av hur sossarna just nu bedriver sin opposition så är risken tyvärr stor att de förlorar. Hittills har man till exempel inte presenterat något trovärdigt alternativ för hur man ska lösa arbetslösheten. Och kriminalpolitiskt så har ju sossarna agerat som om de vore ett femte parti i Tidösamarbetet.

Vendela
– Vad jag kan se finns det två troliga utfall: att SD bildar regering med M och KD, eller att sossarna tar hem segern och går i allians med de partier de får med sig. Antingen kommer V böja sig ännu mer för S högervridning, eller så kommer de stå som opposition. De små, splittrade vänsterpartierna kommer inte komma över spärren. Det gör inte L heller. Alla alternativ är dåliga, men SD-varianten är farligast.

Amalthea
– I bästa fall kan en ny regering ge lite andrum, som ger sociala rörelser en chans att ta utrymme och initiativ. Men jag tror att det kommer bli jämnare mellan blocken än vad någon riktigt vill. Ser det inte som omöjligt att S och M båda försöker leka landsfäder och bilda en mittenregering. Än troligare är dock, tyvärr, att hela eller största delen av det borgerliga blocket bildar regering med SD. Båda fallen skulle säkerligen ge katastrofala följder för arbetares rättigheter, sjukskrivna och arbetslösa, mänskliga rättigheter, fria medier och yttrandefrihet, med mera. 

Fritt fram att önska. Hur vill du helst se löpsedeln som sammanfattar 2026?

Alva
– Jag kan inte tänka på löpsedlar utan att se Pontus Lundkvists “Nu kommer el-tortyr i pungen-kylan”.

Vendela
– ”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär!”

Josephine
– Någonting i stil med: ”Du agerade – vi vände skutan tillsammans”

Johan
– ”Arbetaren avslöjar: 2026 var bara på skämt”

Amalthea
– ”Efter 99 dagars regeringsförhandlingar – folket tröttnade och tog över, vi har hela listan!”

Håkan
– ”Rättvis fred i Palestina” eller ”Ryssland backar ur Ukraina”.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Podden besöker Bokkafé Angbett i Umeå

Bokkafé Angbett är ett frihetligt socialistiskt bokkafé som har rötterna i Skellefteå, men som år 2018 flyttade lokalen och verksamheten till Umeå. I det andra avsnittet av podden Kulturplats möter lyssnarna Lars Axelsson, aktiv i bokkafét.

– Det intressanta är människornas fria skaparkraft, säger Lars Axelsson som är aktiv i Bokkafé Angbett och som länge varit engagerad för DIY-kultur.

I poddavsnittet berättar han om Bokkafe Angbett och om när ockupanter fick hyra lokstallar av kommunen – för en krona om året. Lars Axelsson lyfter även kritik mot hur stadsomvandlingen sett ut i Umeå de senaste åren. Den som vill läsa mer om detta kan bland annat kika på Allt åt allas rapport ”Detta hus ska inte bli någon jävla galleria”.

Här kan du höra första avsnittet av podden Kulturplats

Lars Axelsson utanför Bokkafé Angbett. Foto: Tuija Roberntz
Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 månader sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad