Det börjar hos duet: hopkurad på jordgolvet under mammans tältsäng en kall, fuktig morgon, på den fattiga landsbygden någonstans i södra Asien. Han må inte se mycket ut för världen. Med gula ögonvitor orsakade av det hepatit E-virus som tagit över hans kropp och skälvande av hög feber tycks hans framtidsutsikter allt annat än ljusa. För att bli rik i det snabbväxande Asien är hans chanser till synes mycket låga. Men om han mot alla odds tillfrisknar talar några få saker till hans fördel. Han är det tredje barnet i barnaskaran, vilket betyder att han inte kommer dö i förtid av undernäring som det fjärde och femte. Det betyder också att han kan avsluta sin skolgång, eftersom han inte – som sina två äldre syskon – behöver jobba för att dra in pengar till familjen. Dessutom har han haft turen att födas som man, vilket innebär att han till skillnad från sin syster inte behöver giftas bort i tidig ålder.
Så framställs utgångsläget för det du som vi får följa från vaggan till graven i Mohsin Hamids senaste roman How to get filthy rich in rising Asia. Berättelsen är skriven i andrapersonsperspektiv, inte helt olikt det narrativa upplägget i kult-datorspelet Alter Ego från 1986, i vilket spelaren följer en imaginär karaktär från födelse till död och genom en kombination av egna beslut och slumpmässighet ser dess personlighet och levnadsbana växa fram. Men där inget slutgiltigt mål tycks tillskrivet datorspelets karaktär, är romanens ethos exponerat i bokens explicita titel, tryckt med silver- och guldskinande bokstäver mot en gräll bakgrund på pärmen. How to get filthy rich in rising Asia är en roman förklädd till självhjälpsbok, parafraserande genrens glättigt uppfordrande jargong, dess pråliga omslagsdesign och allmängiltiga du-tilltal.
Men detta är också allt annat än en självhjälpsbok. Liksom i Mohsin Hamids två tidigare romaner finns här ett djuplodande anspråk på bred samhällsskildring. How to get filthy rich in rising Asia var hypad i USA och Pakistan redan långt innan den släpptes och har därefter lovordats av kritiker runt om i världen för dess initierade skildringar av global omvandling och förändrade livsvillkor i det nya Asien. Med den bästsäljande och Man Booker Prize-nominerade Den ovillige fundamentalisten (eng. ”The reluctant fundamentalist”) från 2007 nådde Hamid inte bara internationell framgång, utan lyckades också haussa upp förväntningarna på den efterkommande boken till höga höjder.
Mohsin Hamid föddes i Lahore i Pakistan, men flyttade till USA som 18-åring och tog examen från Harvard Law School och Princeton University, där han bland annat deltog i skrivarkurser under ledning av Joyce Carol Oates och Toni Morrison. Efter några års konsultjobb i New York debuterade han år 2000 med Nattsvärmare (eng. ”Moth Smoke”), en roman om den unga, korrupta tjänstemannaklassen i ett samtida Lahore, där otryggheten växer med den upptrappade kärnvapenkapplöpningen mellan Pakistan och Indien. På en mer robust och osminkad prosa än den i de senare böckerna ges här också, genom en arbetslös och tämligen osympatisk bankirs desperata försök att bibehålla de privilegier han en gång hade, ett tvärsnitt ur det korrupta system som godtyckligt gynnar vissa medan det stänger ute andra.
Nattsvärmare nominerades till PEN/Hemingway Award. Men den stora succén kom med Den ovillige fundamentalisten, en bok och sedermera spelfilm som mer direkt adresserar en amerikansk publik. Här skildras en ung pakistansk immigrants politiska uppvaknande i ett USA som sluter sig i sorg och nationalistisk nostalgi efter 9/11. Vid ett cafébord i Lahore berättar Changez för en anonym amerikan om hur han, genom toppbetyg från Princeton och därefter prestigejobb på Manhattan, kom att träda in i en amerikansk ekonomisk elit tillgänglig blott för landets mest högpresterande. Det är en historia inte helt olik Hamids egen.
I detta sammanhang accepteras Changez sociala bakgrund som en källa till hunger efter framgång och självhävdelse, en klar fördel i ett meritokratiskt Amerika. Men allt passerar inte friktionsfritt. Under en Europaresa med några unga princetoniter sommaren efter examen, irriteras Changez över den lätthet med vilken de unga amerikanerna gör av med pengar och den självklarhet med vilken de hävdar sin hemortsrätt på varje främmande plats: ”[Jag] kunde inte låta bli att undra vad det kunde vara för en nyck i människans historia som placerat mina kamrater […] i en sådan ställning att de överallt i världen kunde uppträda som om de tillhörde dess härskarklass.” Med skarp blick skildrar Hamid små mekanismer som reproducerar (post)koloniala maktförhållanden, även hos Changez själv: som när han på en tjänsteresa i Filippinerna plötsligt själv finner sig göra allt för att bete sig som en amerikan och upplever den makt som tillkommer den som behärskar erövrarens språk.
Bokens vändpunkt sker med terrordåden 9/11. På vägen hem till New York från en tjänsteresa har någonting redan förändrats, har färgen på Changez hår och ögon redan fått en annan innebörd. Medpassagerarna kastar ängsliga blickar och han tas in till flera extrainspektioner på flygplatsen. Han ser under de kommande veckorna ett USA som förändras, som sluter sig i en introvert och exkluderande nostalgi, så olik den framåtblickande och inkluderande nationalism som varit dess ledmotiv:
”Det fanns något otvetydigt retrospektivt över alla flaggor och uniformer, över generaler som vänder sig till kameran i stridsledningscentraler och tidningsrubriker som basunerar ut ord som plikt och ära. Jag hade alltid uppfattat Amerika som en nation som såg framåt; för första gången slogs jag av dess beslutsamhet att se bakåt. […] Jag kände mig som en förrädare för att jag undrade om inte den där eran var uppdiktad, och om den – ifall den nu åter skulle kunna väckas till liv – innehöll en roll som var skriven för någon som jag.”
I en essä i The Guardian redogör Mohsin Hamid för sin fäbless för andrapersonnarrativet i berättandet. Fascinationen för det spårar han till barndomens rollspel Dungeons and Dragons, men även collegetidens möte med La Chute av Albert Camus. Greppet återfinns i alla Hamids romaner. Han berättar att det för honom framför allt handlar om att intressera sig för läsarens roll som medskapare i fiktionen. Till skillnad från den allvetande tredjepersonsberättaren eller den subjektivt självrättfärdigande jagberättaren, sätter andrapersonsberättaren själva fiktionen under lupp. Det finns alltid minst två parter i ett samtal, en berättare och en lyssnare, och båda är lika delaktiga i skapandet av berättelsen.
Även om detta måhända inte är radikala tankar i en litterär samtid mätt på postmoderna grepp –stundtals kan dess poänger gravitera en smula åt det studentikosa – finns det något suggestivt i den ambivalens som du-tilltalet skapar. Särskilt i Den ovillige fundamentalisten, där frånvaron av klara identiteter blir en politiskt akut fråga. Ramhistorien är Changez berättande om sina erfarenheter i en monolog där samtalspartnern endast tilltalas som ett du, med en förrädiskt insmickrande röst, så oroväckande servil att vi börjar undra över vilka hans egentliga intentioner är. Inte heller får vi reda på identiteten hos den tilltalade amerikanen. Lika lite som boken ger några tydliga tolkningsdirektiv tycks den suggestiva titeln fixerbar, osäkrande frågan vem av de två i samtalet som egentligen åsyftas som ”fundamentalist”. I How to get filthy rich in rising Asia är det snarare en genreparafraserande formlek som tar andrapersonperspektivet som sitt medel. Men det finns något mycket effektivt även i detta. En hänsynslöshet i det du-tilltal som betvingar mig i ett öde jag inte valt, lika hänsynslöst som vi alla föds in i våra liv och formas av sociala förutsättningar och strukturer som aldrig varit våra att välja.
Trots de olika formexperimenten, som när Hamid i linje med självhjälpsbokens upplägg strukturerar sina kapitel efter numrerade råd, har How to get filthy rich in rising Asia bildningsromanens brett anlagda berättande. Från en fattig uppväxt och genom växande framgång i jakten på rikedom, får vi följa det du som är bokens protagonist – en slags Jay Gatsby-karaktär i en rags to riches-historia – i en tid av stora samhälleliga omvälvningar. På ett till synes okomplicerat men mycket skickligt sätt målar Hamid upp ett samtida Asien längs med duets levnadsbana. Klassojämnt och korrupt, men med stora möjligheter för den som har turen på sin sida, är redo att arbeta hårt, och inte räds för att gå över lik. Kanske skulle How to get filthy rich in rising Asia kunna sägas vara en slags totalroman med sin omfattande rundmålning av ett modernt asiatiskt samhälle och mångtaliga porträtt av människorna som befolkar det. Det du som gör en klassresa från landsbygden till staden, från fattig DVD-leverantör till framgångsrik företagsledare, inkarnerar också ett samhällsfenomen: en explosiv demografisk transformation, i det Asien där en kraftig urbanisering och boomande medelklass omvandlar sociala strukturer och traditionella sociala band.
Till skillnad från exempelvis Oscar-vinnande filmen Slumdog Millionaire undviker Mohsin Hamid de stereotypiserande floskler så vanliga för de exotiserande och romantiserande skildringarna av fattigdom i Asien. Förvisso är Hamids roman strukturerad kring en traditionell kärlekshistoria, men den framgång som duet röner på sin resa genom klassamhället är aldrig smärtfri: tvärtom avslöjar den i varje steg dysharmoniska samhällsstrukturer och djupa sociala motsättningar. Det förekommer ingen framgång som inte följs av en smärtsam exponering. Som när duet återvänder från universitetet för att besöka sin cancersjuka mamma, och är den enda i familjen som kan fylla i sjukhusformulären för att ingen annan kan läsa. Eller som när hans livvakt skjuter ned en tonårstorped anställd av ett konkurrerande företag i regionen, och man i två korta stycken av det böjliga narrativet slungas in i tonåringens tankar, dröjande vid en t-tröja han skulle vilja köpa om han hade haft råd, medan han röker en cigarett för att dämpa den hunger han inte kan stilla utan pengar. Men det gällar att skjuta eller skjutas.
Genreleken får en nästan brechtsk effekt, som till viss mån blockerar den identifikatoriska och gråtmilda läsningen. Det faktum att inga namn på platser eller människor nämns bidrar till detta, liksom att duet på intet sätt framställs som en hjälte. Han kompromissar med sin moral genom att muta politiker, ignorerar sin hustru för sin nitiska arbetetsnarkomanis skull. Men desto mer träder de sociala sammanhangen fram, och desto mer drabbande blir såväl boken som livsödet. För detta är, mer än en historia om den amerikanska drömmen iscensatt i Asien, en mäktig och åskådliggörande skildring av de extrema livsvillkor som de asiatiska ländernas avreglerade marknadsekonomi skapar. Och det är en skildring av hur denna transformerar förståelsen av tradition, samhällsgemenskap, och människors syn på framgång och lycka.