När flyktingförläggningarna brann för drygt 20 år sedan pekades fingrarna mot riksdagen och framför allt Ny demokrati, vars invandrarfientliga politik ansågs bidra till rasistiska stämningar i samhället där attacker på asylboenden var en effekt. Det handlade inte om att partiet eller enskilda riksdagsledamöter uppmanade till attacker, eller ens önskade sig dem. Den som sitter i […]
När flyktingförläggningarna brann för drygt 20 år sedan pekades fingrarna mot riksdagen och framför allt Ny demokrati, vars invandrarfientliga politik ansågs bidra till rasistiska stämningar i samhället där attacker på asylboenden var en effekt. Det handlade inte om att partiet eller enskilda riksdagsledamöter uppmanade till attacker, eller ens önskade sig dem. Den som sitter i Sveriges riksdag är ändå ansvarig för hur man som makthavare bidrar till samhällsklimatet. Vad som helst är inte okej att uttrycka.
I dag sitter Sverigedemokraterna i riksdagen, dit de tagit sig genom att framstå som det städade, rumsrena alternativet till dels sig själva för bara ett decennium sedan, dels till de mer öppet fascistiska småpartier som lever sitt liv utanför parlamentet.
Men medan vi vant oss vid ett hyfsat städat postfascistiskt parti med 20 mandat i riksdagen har anhängarna i den betydligt mer oregerliga miljön runt om SD flyttat fram sina positioner. Sajter som Avpixlat med sina mer eller mindre tydliga kopplingar till partitoppen är en faktor för opinionsbildningen i Sverige. Deras kampanjer mot svenska journalister får effekt, vilket exempelvis Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg fått erfara.
Men uppvigling och hatkampanjer drivs även inifrån riksdagen. Och nu handlar det inte bara om svepande generaliseringar om afrikaner likt dem Ny Demokratis ledamöter kunde häva ur sig. Riksdagsmannen Toralf Alfssons blogginlägg om ICA-kurirens krönikör Katarina Mazetti ledde till en sällan skådad hot- och hatstorm mot henne, trots att han inte uppmanar direkt till det i sin text. Ändå går han veckan därpå steget längre. Sverigedemokraternas ungdomsförbund SDU blev för andra året utan bidrag från Ungdomsstyrelsen, och i tisdags skriver Alfsson: ”Om mina läsare reagerat på Mazettis krönika i ICA-kuriren så hoppas jag att ’fotsoldaterna’ nu rycker ut!”
Detta är inte nödvändigtvis en direkt uppmaning till trakasserier, troligen är begreppet raljant menat, men riksdagsmannen Alfsson vet ju vid det här laget mycket väl vad som händer när han pekar ut måltavlor på sin blogg. Han har å andra sidan inte tagit avstånd från det Katarina Mazetti utsattes för.
Olika rasistiska uttalanden från SD-politiker på relativt låg nivå får stor uppmärksamhet i media. Och när filmen på ett par av SD:s riksdagsmän som drev runt på stan och kallade folk ”hora” och ”babbe” blev känd blev det enormt liv och de fick efter en del turer avgå. Men hur anmärkningsvärt det än är att se blivande riksdagsmän – med en uppsyn som närmast för tankarna till avdankade friidrottsstjärnor på semester i Miami – hantera långa järnrör, så är det ingenting mot riktade kampanjer mot enskilda journalister eller myndigheter, med en riksdagsledamot som avsändare.
Sverigedemokraterna nådde riksdagen genom att putsa sin fasad och genom att rensa ut element som störde bilden man ville visa utåt. Kopplingarna till sajter som Avpixlat och till hatkampanjer som dem mot Katarina Mazetti och Åsa Linderborg visar inte bara tydligt det vi länge vetat, att bilden är falsk. Att det sker öppet från ledamöter i riksdagen innebär en ny epok i svensk politik.
En riksdagsman med ”fotsoldater”. Fundera på det konceptet ett tag. Och fundera över sannolikheten att någon av dem går från hot till handling.
“Nu är de här för att kräva tillbaka det som är deras.”, Solidariska byggare i blockad mot flera företag som inte betalat ut löner. Foto: Johan Apel Röstlund
Ökänd byggboss attackerar facket när de kräver ut löner
Smockan hänger i luften och hoten haglar när fackföreningen Solidariska Byggare genomför ett gäng blockader mot oseriösa arbetsköpare i Stockholmsområdet. Arbetaren följde med på en tur till den svenska modellens bortglömda bakgård dit få andra fack hittar.
Plötsligt kommer den från ingenstans. Den hårda knuffen i brösthöjd och sedan går allt blixtsnabbt. En stressad och tidigare grovt kriminell och brottsdömd vd rycker telefonen ur den fackliga förhandlarens hand och låser in sig på sitt kontor.
– Jävla svartskalle, stick härifrån fort som fan. Det finns inget att förhandla om, skriker han upprört.
Företaget som sysslar med håltagning, rivning och sanering håller till i ett industriområde i Huddinge i södra Stockholm.
Enligt facket har de satt i system att lura latinamerikanska migrantarbetare på pengar. Och någon förhandling har de inte gått med på, trots upprepade försök från Solidariska Byggare, ett syndikat inom Stockholm LS av SAC. Facket, som organiserar hundratals byggarbetare från hela världen på många av Stockholms pågående byggen och som arbetar mot arbetslivskriminalitet, har vuxit rekordsnabbt de senaste åren.
Med en överenskommelse behövs inte blockad
Men tillbaka dit lite senare. Morgonen startar med kaffe och en resplan delas ut. Bilar har hyrts in och blockaderna, med syfte att driva in medlemmarnas obetalda löner, har planerats minutiöst. Tio företag ska besökas. Varselvästar och banderoller har packats ner när telefonen plötsligt ringer i Emil Boss ficka. Han är facklig förhandlare i Solidariska Byggare och svarar lugnt.
Solidariska Byggare organiserar migrantarbetare från hela världen. Foto: Johan Apel Röstlund
En oroad vd för ett mindre städföretag pratar snabbt på andra sidan luren. De ska betala den anställde om blockaden blir avblåst. Överenskommelse.
– Utmärkt, säger Emil Boss och tillägger:
– Den bästa blockaden är den som aldrig behöver genomföras.
Förslummade villkor i svensk byggbransch
Ute i fackföreningens foajé samlas flera medlemmar. De pratar ryska, ukrainska, spanska och svenska. Totalt är det ett tjugotal personer som ska med på dagens blockader. Några av dem har jobbat på de byggen som ska besökas och vi tränger ihop oss i minibussarna som rullar ut ur stan.
Det blir en resa tillbaka till framtiden där förra sekelskiftets skitiga arbetsmarknadskonflikter möter dagens- och morgondagens förslummade villkor i de branscher som bokstavligen bygger Sverige.
Morgonen är småkulen och krispig och det är dagen efter Donald Trumps jordskredsseger i ett polariserat och allt mer splittrat USA.
Foto: Johan Apel Röstlund
I baksätet är det dock få som reflekterar över förändringarna som befaras kasta in världen i en ny era. Här har alla redan upplevt den dystra verkligheten som den ser ut. Bortom den så kallade svenska modellen med tomma ord och löften som ordning och reda och schysta avtal.
En lätt höstvind sveper de sista darrande löven från äppelträden i det idylliska villaområdet ute på Ingarö i Stockholms skärgård.
Höger på den lilla grusvägen och så upp för en kortare backe. Där står den rödmålade tvåplansvillan som Oleksandr Yerokhin och fyra andra ukrainska byggarbetare har renoverat.
– Jag jobbade här i två månader och allt verkade fungera fint, säger han och tittar ut över den väldiga tomten.
Oleksandr Yerokhin utanför huset där han renoverat i två månader utan lön. Foto: Johan Apel Röstlund
– Det var först när vi frågade om lönen som han sa ”i morgon, i morgon, pengar kommer”, men inget hände. Jag har inte fått en krona för det jag gjort. Allt du ser här har vi byggt. Vissa har jobbat sedan i mars utan att få betalt, säger Oleksandr Yerokhin och förklarar att han tvingades ta lån för att ens kunna betala hyran när pengarna från företaget uteblev.
Nu är de här för att kräva tillbaka det som är deras.
Inga chefer på loftet. Foto: Solidariska Byggare
På uppfarten står byggbossens bil parkerad. Men när facket knackar på är han plötsligt försvunnen.
– Han har kanske gömt sig, säger någon och letandet tar fart.
Upp för en ranglig stege till loftvåningen. Ingen där. Ut på gården igen och de gula reflexvästarna sprider ut sig i skogen.
Pelle Sunvisson, en av grundarna till Solidariska Byggare, tar upp megafonen.
– Det vore bra om du kommer fram så kan vi ha den här förhandlingen nu och skriva på lite papper. Håller man inte det man lovar så kommer vi bara tillbaka och då med ännu fler, säger han.
Slagorden på ukrainska ekar mellan granarna ute på skogstomten. ”Bedragare, vi hittar dig”.
Men chefen för företaget, en underentreprenör till en större byggfirma med kollektivavtal, dyker inte upp.
– Troligen är han där ute någonstans, säger en ställningsbyggare från ett annat bolag som jobbar med huset och pekar bort mot de tätvuxna träden.
Chefen som har blåst byggarbetarna på deras löner tros ha försvunnit till skogs när facket kommer med sina krav. Foto: Johan Apel Röstlund
Plötsligt kommer en kvinna springandes upp för grusgången.
– Vad är det som händer, ropar hon andfått.
Det är hennes hus som renoveras och Emil Boss förklarar.
– De som står här har inte fått ut sina löner.
– Men vi kollade ju upp företaget med banken och allt såg bra ut, säger kvinnan och tittar oroligt ner i marken.
– Jag förstår det säger, Emil Boss och fortsätter:
– Men de som ni anlitade har i sin tur anlitat ett annat företag som gjort jobbet och nu har de inte betalat de här personerna som faktiskt byggt och renoverat ditt hus. Då måste vi göra så här.
Kvinnan ser förtvivlad ut samtidigt som flygblad sätts upp på byggnaden. Arbetsplatsen, hennes villa, är försatt i blockad.
– Det är så klart hemskt om de inte fått sina pengar men ni kan ändå inte stå på min mark och skrika, säger hon, men ger snart upp och går därifrån.
Letandet efter den så plötsligt försvunna chefen fortsätter en halvtimme till men utan resultat. En förhandlingsbegäran lämnas på platsen och byggarbetarna packar ihop sina banderoller. Fallet, om de fortsätter förhandlingsvägra, lär hamna i Arbetsdomstolen.
Där har Solidariska Byggare de senaste åren blivit en frekvent gäst. Genom de få år som de hittills hållit på har fackföreningen dragit in miljontals kronor i skadestånd och uteblivna löner efter förhandlingar, domstolsärenden och blockader mot företag i den svenska byggbranschen.
Foto: Johan Apel Röstlund
Blockadresan går vidare och det är nu det hettar till på allvar.
Ett borrföretag i Skogås, en sömning förort i Huddinge kommun strax söder om Stockholm, har sitt kontor längst in i ett gigantiskt industriområde och ingen öppnar när den fackliga delegationen knackar på.
Enligt Solidariska Byggare har bolaget genom ett trixigt pappersarbete för att lura myndigheterna blåst en grupp latinamerikanska rivningsarbetare på pengar.
Vd:n som snart kommer ut från sitt rum har ett cv fyllt av mindre smickrande domar. Från grovt väpnat rån till olovliga körningar. Genast bryter tumultet ut.
– Det kommer inte att bli någon förhandling, skriker han när gruppen av neongula västar lämnar över sina krav och sedan kommer knuffen. Hård och utan förvarning.
Lyckligtvis står flera personer bakom och Pelle Sunvisson klarar sig från att ramla handlöst bakåt ner i betonggolvet en våning under.
Händelsen fångas på film men telefonen slits ur handen på en av förhandlarna och ett mindre kaos bryter ut.
Efter ett kort tag vänder gänget med västar tillbaka. Stämningen är minst sagt hotfull och någon ringer polisen. Utanför, på den blöta asfaltsparkeringen, ställer de upp sina fanor med bilder på Joe Hill och Solidariska Byggares svartröda logotyp.
Då kommer en man springande i full fart och spottar demonstrativt mot facket.
– Era jävla horungar. Det är tur för er att snuten snart är här, knulla era mammor, skriker han och river ner blockadaffischerna som tejpats upp på plåtväggen utanför borrfirmans entré innan han kliver in på kontoret.
Foto: Johan Apel Röstlund
Fem poliser kommer gående med bilarna parkerade en bit bakom sig.
– Vad händer här då, frågar han som för befäl.
Pelle Sunvisson förklarar.
– Det är en facklig blockad i enlighet med MBL och ingen demonstration.
Polisen skruvar på sig och ser förvånad ut.
– Jag tycker det ser ut som en allmän sammankomst utan tillstånd, säger han till slut samtidigt som en annan person från borrföretaget kommer ut genom dörren och vinkar till sig en av poliserna.
Polis kallas till platsen efter att den brottsdömda vd:n gått till våldsam attack mot facket. Foto: Johan Apel Röstlund
– De bara stormade in, säger han och vänder tillbaka mot dörren.
– Du får vänta här, vi vill prata med dig, säger den kvinnliga konstapeln bestämt och håller ett kort förhör med mannen som huttrar där han står ute i kylen i sin t-shirt.
Några anmälningar görs. Misshandel, stöld av telefonen, ofredande och så borrföretaget som i sin tur anmäler facket för olaga intrång.
Polisen ger Solidariska Byggare tillstånd att stå kvar på platsen så länge de inte hindrar bilar från att ta sig in på området. Allt fortsätter relativt lugnt men stämningen är fortfarande spänd.
En knapp timme efter den våldsamma attacken bestämmer sig samtliga för att lämna. Klockan närmar sig lunch och fler företag ska besökas under eftermiddagen. Förhoppningen är att de ska betala vad de är skyldiga, annars går konflikten vidare till domstol.
Inne på snabbmatsrestaurangen i närheten beställs hamburgare åt alla.
Tymofii Telisnytskyi sätter sig vid ett av borden och värmer händerna på papperspåsen med pommes frites.
Tymofii Telisnytskyi har jobbat på ett flertal byggen i Stockholmsområdet och vittnar om de urusla arbetsförhållandena. Foto: Johan Apel Röstlund
Han kommer från en by i södra Ukraina, precis på gränsen mot Polen, och har bott i Sverige sedan strax efter krigsutbrottet 2022. Nu är han tillfälligt arbetslös men fortfarande med i facket.
– Jag har jobbat på byggen runt om i Stockholm. Uppe på taken. Och du vet, vi använde aldrig sådana här, vad heter det, säger han och letar efter ordet på svenska.
– Säkerhetsselar. Alla vi migrantarbetare jobbade utan…
Det var hans pappa som fick höras talas om Solidariska Byggare och Tymofii Telisnytskyi gick med.
– Ett av företagen jag jobbade åt är fortfarande skyldig mig 70 000 kronor i lön, säger han och skakar på huvudet.
Just det fallet ligger nu hos Kronofogden och Tymofii Telisnytskyi förklarar.
– Därför är det viktigt med ett sådant här fack. Vi migrantarbetare ska ha samma rättigheter som alla andra och det är inte bara viktigt för oss utan för hela Sverige. Så att folk inte ska bli lurade och ha möjlighet att betala skatt. Att de inte tvingas jobba svart.
Han tar en tugga av maten och skrattar till av minnet av scenen som kort tidigare utspelade sig ute i industriområdet.
– Jag skulle gärna jobba inom byggbranschen igen, men då skulle det vara hos ett seriöst företag.
Tre feministiska författare, profilerade på lite olika vis, och födda ur tre feministiska decenniers kultur, diskuterar i nya böcker frågor kring hur kvinnlig frigörelse och relationer kommunicerar med konsumism i vår tid. Anna Remmets har läst och konstaterar att alla gamla hjältinnor inte håller i längden. En nedslående slutsats, på det hela taget.
Journalisten Minna Höggren undersöker religiösa, politiska, biologiska och sociologiska perspektiv på dejting och kärlek i sin nya bok Kärleksgapet, apropå det breda genomslag som bland andra den fransk-israeliska sociologen Eva Illouz teorier fått: ”…plötsligt kunde man höra teorierna om kärleken i kapitalismens och nyliberalismens tidevarv återberättas av varje hjärtekrossad själ.”
Inte minst framträdande feminister har kritiserat hur i grunden liberala och individualistiska idéer om jagets autonomi, valfrihet och om hur allt inklusive relationer och andra människor går att konsumera har beskrivits i termer av feministisk frigörelse. Den numera ökända girl boss-feminismen helt enkelt.
Minna Höggren Foto: Louise Helmfrid
I Sverige har serietecknaren, poddaren och folkbildaren Liv Strömquist blivit en slags överstepräst över denna typ av kritik. I Den rödaste rosen slår ut (2019) och Inne i spegelsalen (2021) undersöker hon hur kärleksrelationer och självbilder formas av vårt senkapitalistiska samhälle.
Särskilt omtalad blev den förstnämnda boken där Strömquist med hjälp av Eva Illouz teorier argumenterar för att dagens dejtingmarknad (med betoning på marknad) snarare har gjort kvinnor mer utsatta än fria. Detta eftersom mäns strukturella överordning gör att de ändå har större frihet att välja, och välja bort.
Dessutom, skriver Strömquist, görs människor i vårt samhälle till sinsemellan utbytbara medel för att maximera det egna jagets lycka. Detta på bekostnad av kärleken som något jagupplösande, okontrollerbart och existentiellt omstörtande.
Vad hände med den radikala feministiska analysen?
I Liv Strömquists nya bok Pythian pratar har turen kommit till självhjälpsindustrin. Denna har en utmärkt jordmån i ett samhälle där jaget är föremål för ständiga ”förbättringar”, vilket kan innebära allt från att göra sig av med ”toxiska” relationer till att optimera det egna utseendet, vilket Strömquist diskuterade i sina två tidigare böcker.
I Pythian pratar plockar hon dock betydligt lägre hängande frukter. Att de otaliga självhjälpsböckerna och självhjälpskontona är fåniga och irriterande är knappast en särskilt originell spaning, även om Strömquist har en konstnärlig och humoristisk begåvning som gör att hennes iakttagelser nästan alltid är underhållande. Hennes kritik av det senkapitalistiska samhället har börjat gå lite på tomgång.
Redan när Den rödaste rosen slår ut kom muttrande somliga (bland andra undertecknad) om att där fanns något mossigt, tvåsamhetsvurmande. Att Strömquist i sin iver att kasta ut det varufierade badvattnet ur kärlekens tempel också kastat ut det barn som består av radikal feministisk analys av romantik och heterosexuell tvåsamhet.
Det känns ganska talande att stycket i Pythian pratar, om en självhjälpsguru i den så kallade ”manosfären” (en idéströmning som tar avstånd från feminism och anser att det är männen som är diskriminerade, reds anmärkning) handlar om dennes sätt att se på kärlek som något man kan kontrollera och planera och inte som något som ”förvandlar världen, som en oväntad gåva”.
Att ta ansvar för sina begärs ursprung
En annan intellektuell i offentligheten som nästan verkar vilja provocera lite och bjuda in till anklagelser om högstämd moralism är Nina Björk som i sin senaste bok Medan vi lever: Tankar om existensen där hon i tur och ordning avhandlar ”små” ämnen som autenticitet, identitet och ”mening”.
Björk återkommer flera gånger till dessa begrepp som numera nästan framstår som antika rariteter. Svordomar i den senmoderna och postmoderna kyrkan med andra ord. Hon gör nämligen gällande att det finns sådant som är objektivt mer meningsfullt och autentiskt än annat. Våra begär och handlingar kan mer eller mindre pådyvlas oss av yttre faktorer, såsom kommersiella intressen, och vi som tänkande människor är skyldiga att undersöka upphovet till dessa begär.
Det klassiska exemplet är när kvinnor lägger pengar och tid på sitt utseende. Den utbredda (men numera ganska allmänt hånade) girl boss-feminismen skulle säga att det är feministiskt att göra detta om det är vad man vill och väljer.
Björk å sin sida menar att vi i stället bör undersöka ur vilka och vems intressen denna önskan kommer. På samma sätt kan saker vara mer eller mindre meningsfulla utifrån kriterier som inte är helt och hållet subjektiva, vilket ibland påstås. Vi kan till exempel vidhålla att Sisyfos berömda stenrullande är meningslöst oavsett om vi, i Albert Camus anda, föreställer oss honom lycklig. Det står oss dock fritt att diskutera och komma med argument och motargument för vad som ger mening och varför.
Nina Björk Foto: Stina Nylén
Eftersom vi lever i en tid där individen framställs som totalt fri att fatta beslut om sitt eget liv men där dessa påstått fritt fattade beslut inte får kritiseras är Nina Björks intellektuella och moraliska (även om en del skulle säga moralistiska) stränghet uppfriskande. Men stundtals låter faktiskt hon, som bidrog till mitt och säkerligen många andras feministiska uppvaknande med sin klassiker Under det rosa täcket (1996), mest som en boomer: ”…jag känner människor som äger smartphones och som lever i en nära relation till dem. De är oförmögna att fästa blicken på det som betyder någonting”, förfasar hon sig på ett ställe. Att anklagelser om moralism och bakåtsträvande kan vara ett slappt sätt att avfärda kritik mot företeelser som springer marknadens ärenden samtidigt som de utmålas som under av modernitet och frigörelse innebär inte att sagda kritik är immun mot att hemfalla åt nostalgi och konservatism.
En feminism eller socialism värd namnet behöver definitivt göra upp med den liberala föreställningen om att det skulle vara att frånta någon dennas ”agens” att säga att vissa handlingar går emot en grupps intressen. Till exempel att som kvinna lägga hela sin lön på hudvård eller leva som hemmafru. Men att utifrån en feministisk eller marxistisk analys identifiera intressen på gruppnivå är inte nödvändigtvis detsamma som att säga att dessa intressen skulle vara mer ”autentiska” än kapitalets eller patriarkatets intressen. Bara att de ligger närmare de värden som man ideologiskt har formulerat. Men här skulle nog Nina Björk, med visst fog, hävda att intresset för en arbetare av att inte jobba i en gruva i tolv timmar ligger närmare människans grundläggande (och därmed autentiska intressen) än kapitalistens intresse av vinst.
Ett lyckligt slut eller en framtid i patriarkatets famn? Foto: TT
I frågan om just autenticitet tycks Nina Björk och Liv Strömquist skilja sig åt. I Pythian pratar avfärdar Strömquist självhjälpskulturens jakt på det ”sanna” jaget och hänvisar i stället till en psykoanalytisk syn på människans innersta som i grunden oåtkomligt även för oss själva. De två skiljer sig intressant nog också åt en del i synen på kärlek. I Medan vi lever argumenterar Björk mot vad hon ser som Strömquists förespråkande av ett irrationellt förhållningssätt till kärlek i Den rödaste rosen slår ut. I stället anser hon att långvarig kärlek kräver en klarsynt och nyktert värderande blick på den älskade.
Men det finns en likartad kärna i deras kritik av kapitalismen. Båda lyfter fram omsorg och oegennyttig kärlek som ett motstånd mot senkapitalismens instabilitet och kommersialisering av jaget och mellanmänskliga relationer. Ett på många sätt mycket rimligt socialistiskt svar på exploatering och alienering. Men är det verkligen det bästa feministiska svaret på den liberala urvattnade feminismen?
Någon som tagit avstånd från allt vad autenticitet heter är vetenskapsteoretikern och feministen Donna Haraway. I sitt klassiska A Cyborg Manifesto argumenterar hon (dock under rubriken ”en ironisk dröm”) för den revolutionära potentialen i det artificiella och fragmenterade. Alla försök att nå något som liknar en mänsklig kärna, men även att formulera stabila politiska kategorier – såsom ”kvinnor” – ser Haraway som eftergifter åt ett i grunden patriarkalt, västerländskt maktutövande genom kategorisering. Medan jag läser kan jag nästan höra Nina Björk, vars aversion mot det postmoderna tycks ha ökat med åren, raljera över detta.
Revolutionär potential i det artificiella
Och delvis med rätta. Haraway, som själv anser sig verka i en socialistisk och marxistisk tradition, säger visserligen inte att alla kategorier endast är språkliga konstruktioner. Tvärtom ägnar hon mycket utrymme åt de materiella villkor som ligger till grund för dem. Och det finns goda anledningar att kritisera vilka som de facto fått rymmas i begrepp som ”kvinna” genom historien, vilket inte minst postkoloniala och queera feminister lärt oss. Men att därmed förklara ”kvinna” som politisk kategori obsolet utmynnar nästan alltid i en liberal förståelse av könsmaktsordning. Det radikala finns i stället i Haraways förkastande av allt som andas nostalgi. Gång på gång understryker hon att det inte finns någon helt och ”äkta”, ingen ”Edens lustgård” att gå tillbaka till efter att vi störtat kapitalismen och patriarkatet.
Vårmode på 2000-talet andas nostalgi. Foto: Jessica Gow
Samma avsaknad av potentiellt nostalgisk längtan efter mer ”autentiska” relationer och känslor borde genomsyra all feministisk kritik av omsorg och kärleksrelationer. Björk och Strömquist vänder sig med rätta mot att omsorg i vårt kapitalistiska samhälle reduceras till transaktioner. Men de tappar bort en viktig dimension av den marxist-feministiska beskrivningen av omsorg (reproduktivt arbete) som just en transaktion. En beskrivning vars syfte inte är att bejaka varulogiken, utan att visa att det aldrig funnits någon ”ren”, ”obesudlad”, fritt given omsorg i patriarkatet, där kvinnors reproduktiva arbete alltid har exploaterats.
Enligt en radikalfeministisk förståelse är dessutom kvinnors exploatering och underordning en grundbult i heterosexuella kärleksrelationer. Inte som liberala feminister gärna vill tro, en tumör som kan avlägsnas från den heterosexuella kärnfamiljens kropp (med medicin i form av till exempel delad föräldraledighet) och ändå behålla denna intakt. Det räcker inte med att konstatera att omsorg kan vara revolutionärt i ett kapitalistiskt, profithungrigt samhälle. Vi måste också fråga oss under vilka omständigheter den utförs.
Slutsatserna leder inte utanför systemet
Både Nina Björk och Minna Höggren lyfter visserligen fram feministiska teoretiker som Carin Holmberg och Anna G. Jonasdottir, vilka företräder just denna typ av tankegods. Men slutsatserna i Medan vi lever och Kärleksgapet leder aldrig utanför systemet. Det är inte konstigt när det gäller Höggrens undersökning som mest är en överflygning över olika strömningar och som aldrig riktigt landar i något substantiellt. Men det är faktiskt lite nedslående hos en tänkare som Björk, som inte brukar rädas det utopiska.
På sociala medier har det cirkulerat en bild föreställande ett foster i en konstgjord livmoder försedd med en misogyn text om att kvinnor snart kommer vara helt oanvändbara. Bilden har omdelats med en syrlig kommentar om att ”manosfären” nu gått så långt i sitt kvinnohat att den omfamnar en idé som den radikala, marxistiska feministen Shulamith Firestone förespråkade på 1970-talet då hon hävdade att kvinnor inte kunde bli fria så länge vi inte bokstavligt talat vägrade låta våra reproduktiva funktioner exploateras i patriarkatets och kapitalismens tjänst. Kanske är det här den sant radikala omsorgen står att finna? Ja, jag hör invändningar om techjättarnas makt över reproduktionen och om anknytning et cetera et cetera. Men det känns helt enkelt lite tamt och trångt i den antikapitalistiska kritik som Nina Björk, Liv Strömquist och co. tillhandahåller nu för tiden.
Libanesisk polis inspekterar en journalistbil som bombats av Israel, ett angrepp som tog livet av tre libanesiska journalister. Svensk media återpublicerar ofta IDF:s uppgifter rakt av. Foto: Mohammed Zaatari/TT
Isak Gerson: När den tredje statsmakten bara blir statsmakt
Det behövs en kritisk diskussion om hur media värderar sina källor, skriver Isak Gerson i en signerat-text för Arbetaren. Med exempel från Israel och svensk poliskår visar han på tillfällen då den tredje statsmakten misslyckas i sitt uppdrag och istället blir megafon för just statsmakten.
Den senaste tiden har kritik regelmässigt riktats mot svenska medier för dess rapportering kring kriget i Israel/Palestina och de demonstrationer som konflikten givit upphov till här. Den kritiken är viktig av många skäl, och den kräver att vi ser de bakomliggande faktorerna. Inte bara för att idén om att IDF har en gräddfil i svenska medier kommer att förstärka antisemitiska teorier, utan också för att mönstret är så mycket större än IDF.
Vi kan kalla mönstret ”Svärdet är mäktigare än pennan”. Vad det handlar om är att många nyhetsmedier kommer alltid att värdera uppgifter från polisen och militären högst. IDF är sedan Sveriges Natointräde en allierad militärorganisation.
Media sprider IDF:s lögner
På så sätt kan vi förstå hur den overifierade och makabra uppgiften om att Hamas skulle ha halshuggit 40 spädbarn kunde få sådan extrem spridning att Joe Biden offentligt framförde den under en presskonferens. Uppgifter som Israel senare bekräftat som falska till franska Le Monde. Det här var ett extremfall, men i övrigt typiskt för hur media behandlar IDF:s uppgifter. Mönstret känns igen från hur media behandlar amerikanska arméns uppgifter inför en stundande invasion eller för den delen polisiärt övervåld.
Det verkar göra detsamma hur många gånger polisen konfronteras med att de haft ihjäl obeväpnade personer – Osmo Vallo, Sinthu Selvarajah, Eric Torell för att nämna några – eller hur många gånger IDF trots bildbevis bedyrar att de inte använder vit fosfor. Om de säger det trycks uppgiften. Oavsett hur många gånger polisen ljuger om att fredliga demonstranter blockerat ambulanser eller saboterat polisinsatser kommer de stora nyhetskällorna fortsätta att lita på deras uppgifter.
Saknas kritisk diskussion
Mediekritiken känns som mest hemma när jag hör Mathias Wåg och Victor Pressfeldt diskutera den i podcasten Apans Anatomi (avsnittet ”Motgranskarna”). Man hör att de båda är vana vid reglerna. De vet hur media hanterar polisuppgifter, och har båda gjort mycket för att vända trenden. Men det är alltid ett arbete i uppförsbacke.
Många av oss i yttre vänstern har personliga erfarenheter av det, både från tillfällen där polisen påkommits med sina lögner, som vid toppmötesdemonstrationerna i Göteborg 2001 eller den kända antinazistiska demonstrationen i Limhamn 2014 som diskuteras i podden – och från de gånger de inte påkommits. Skillnaden mellan dem är när det funnits en bevakning från den egna rörelsen som direkt kunnat möta och motbevisa polisens uppgifter.
Varje gång de avslöjas uppstår i bästa fall en isolerad diskussion om just det fallets felaktiga uppgifter. Det som behövs är en kritisk diskussion om hur media värderar sina källor alla andra gånger, när de snabbt publicerar uppgifter från polis och militär.
Om svenska nyhetskällor inte klarar av att granska svensk kriminal- eller utrikespolitik upphör de att vara en tredje statsmakt.
Det finns fler verktyg att tillgå ur den demokratiska verktygslådan, skriver Jonas Olausson från organisationen Återställ Våtmarker i en debattartikel för Arbetaren, verktyg som är störande jobbiga och utmanande.
Vi lever i en värld som är ljum. Människor dör på de mest fruktansvärda sätt runt om i världen. Men här i Sverige är allt lagom. Politiker påpekar att vi måste ha ett bra samtalsklimat. Alla åsikter måste komma fram. Alla aspekter måste lyftas. Ord på ord på ord staplade och uppradade så jag och vi till slut är på väg att tappa förståndet. Tappa vårt omdöme, tappa all rimlighet.
Vi har pratat färdigt. Punkt!
Politiker, elit, överhet, de med ekonomisk makt har instrumentellt skickligt gjort Sverige ljumt. Val var fjärde år, rätten att engagera sig politiskt, skriva debattartiklar, uttrycka åsikter på sociala medier, demonstrera i tillståndsgivna demonstrationer, utbilda sig till journalist, arbeta fackligt. Allt det här erbjuds oss i demokratins namn.
Låt oss vara kritiska, om makten vi kritiserar ger oss verktyg har vi skäl att ana oråd. De verktyg som erbjuds oss har den rådande makten redan haft minst ett halvt sekel på sig att lära sig parera. Medan vi arbetare har fullt upp att låna ut våra kroppar till produktionen under åtta timmar av dygnet finns istället åtta timmar för flera av våra makthavare att skapa strategier för att befästa sin vunna maktposition. Öva sig retoriskt, fortbilda sig i allehanda mötesstrategier, skapa kluster av likasinnade, nätverka. Allt det här sker medan den mer maktlösa delen av befolkningen trötta vilar upp sig i vardagsrumssoffan efter att ha lagat mat till sina barn efter en hård arbetsdag. Rätten till ett kollektivt deltagande i något meningsfullt finns. Men inte orken.
Det finns dock fler verktyg i den demokratiska verktygslådan som den rådande makten inte vill att vi ska använda. De skarpa verktyg som är störande, jobbiga och utmanande. Precis det som behövs för att vår demokrati ska bli så levande som den en gång var.
Så låt oss konstatera att det finns fler sätt att använda den där kroppen än att sälja den till en arbetsköpare. Placera den på en motorväg.
Bara en repressiv regim kan tysta en kropp
När allt redan är sagt. När krav om jämlikhet möts med lögner eller förvanskning av sanningar. När orden formar förståelse och insikt – men avsikten endast är att ljuga och förhala. Då har vårt val av verktyg fungerat precis som makthavarna planerat och tänkt. Den insiktsfulla debattartikeln möts av en replik fylld av lögner, fylld av en retorisk skicklighet vars enda avsikt är att göra situationen ljum. Att behålla allt som det är.
Jonas Olausson. Foto: Privat.
Ibland öppnar sig kaninhål i debatter. Kryp inte ner i de kaninhålen. Rabbla inte siffror och statistik. Makthavarna och den regerande eliten vill att vi ska stirra oss blinda på detaljer som döljer det centrala, det som får oss att bli rädda och förbannade. Vi fastnar med foten i hålet. Debattklimatet bromsas upp, fokus flyttas från den övergripande rättvisediskussionen till en procentsats vara eller inte vara. Det är just den typen av kaninhål som makthavarna vill att vi ska krypa ner i. För de hålen känner de utan och innan och vet precis hur de ska hantera.
Välj därför alltid de verktyg som inte överräcks oss. Lär dig vad som ryms inom demokratins ramar och lär dig hur demokratin kan omformas och nydanas för att utmana den rådande maktens strategier och organisering. Lär dig hur demokratin kan fördjupas genom medborgarråd eller folkråd. Lär dig att det inom demokratins ramar går alldeles utmärkt att demonstrera utan att först ha frågat om lov. Och om frågan är tillräckligt viktig, av tillräckligt högt allmänintresse så lär du dig att demonstrera på en motorväg. Lär dig att försvara din rätt inom rättssystemet. Använd den kunskapen väl.
Lär dig att ta skit utan att ge igen. Vänd andra kinden till. Det är inte att ta stryk och acceptera det. Att vända andra sidan till är att fredligt stå upp för det moraliskt riktiga oavsett kränkningen. För kränkta och förnedrade är vi trots allt ändå. Nu ska vi bara ställa oss upp.
Använd inte din röst genom din mun. Använd din röst genom din kropp. När du sitter där fredligt och tyst på en motorväg – i sann demokratisk anda – kommer den låta starkare än en megafon och nå varje del av vårt land. För ingen lögn i världen kan tysta en kropp. Ingen halvsanning i världen kan överrösta en kropp. Bara en repressiv regim kan tysta en kropp.
Jonas Olausson är aktiv i organisationen Återställ Våtmarker
Skadade palestinier väntar på vård på al-Shifa-sjukhuset i Gaza. Sjukhuset attackerades och förstördes fem månader efter att den här bilden togs. Foto: Abed Khaled/TT
Med en berättelse om en fiktiv palestinsk kirurg i Gaza – en text som i övrigt är baserad på verkliga händelser, vill läkaren och författaren, Darius Barimani, skriva fram både en protest mot attackerna riktade mot sjukvårdspersonal och en hyllning till alla vårdkolleger som dödats i Gaza.
Jag föddes i Gaza på slutet av 1970-talet, son till palestinska flyktingar. Ända sedan barnsben har jag drömt om att bli läkare, så efter gymnasiet började jag studera medicin på Al-Ahzar universitetet i Gaza. Under de första åren mörbultas vi med tentor och teori. Det är ett raster som får många, inklusive de som verkligen försöker, att ryka. Men detta var trots allt bara en liten föraning om det liv som skulle komma – ett liv präglat av ångest, stress och sömnlösa nätter. Och, i perioder, att inte ens hinna hem för att hålla sin nyfödda bebis, om så bara för en kort stund.
Darius Barimani. Foto: Privat
Jag var på Al-Shifa-sjukhuset när bomberna började regna över Gaza sommaren 2014. Men som vid en åskknall, där ljudet från blixten kommer med flera sekunders fördröjning, kände vi oss trygga – långt från bombernas epicentrum. Vi fortsatte arbeta medan kaoset pågick utanför.
Efter tre år började mina kliniska placeringar på sjukhusen. Det var då jag började lära mig de praktiska färdigheter som skulle bli oumbärliga i min framtida roll som läkare. I samma veva lättade studierna något, vilket tillät mig lite fritid. Mitt intresse för trauma väcktes i samband med protesterna längs Gazas gräns under 2018–2019. Jag volontärarbetade för att hjälpa skadade landsmän under demonstrationerna, där vi kämpade för rätten att återvända till våra hem i Israel, varifrån vi fördrivits. 223 av oss dödades och över 15 000 skadades.
Jag fick amputera fler ben under dessa månader än vad de flesta kirurger gör under hela sin karriär. På andra sidan gränsen skedde inga allvarligare skador och inte en enda israelisk soldat dog till följd av protesterna, som till största delen var fredliga. Vi vädjade om västvärldens stöd på fredlig väg – men som vanligt möttes vi av tystnad, och några fördömanden kom aldrig.
2021 föll bomberna igen
När min dotter föddes våren 2021 började bomberna falla igen. Israelerna vräkte palestinska familjer på Västbanken och stormade Al-Aqsa-moskén med rökgranater och gevär. Hamas svarade med raketer, och Israel inledde flygräder. Jag var fast på sjukhuset när larmen gick. Ångesten var överväldigande – inte för min egen skull, utan för min familj.
Jag utförde en ljumskbråcksoperation på ett barn, medan jag kämpade för att hålla tankarna borta från min fru och nyfödda dotter. När operationen var klar, överlät jag stängningen av såret till operationssjuksköterskan och sprang hem, fortfarande klädd i mina gröna operationskläder. När jag närmade mig kvarteret gjorde avsaknaden av rökpelare att jag drog en lättnadens suck. Min familj var oskadd.
Livet återvände till vardagen, men världen glömde oss snabbt i skuggan av Rysslands invasion av Ukraina.
Helvetet i Gaza efter 7 oktober
Men den 7 oktober 2023 förändrades allt igen. Ingen palestinier kunde väl, efter närmare eftertanke, tro att situationen för palestinier skulle förbättras efter Hamas vansinnesdåd.
Jag förbannade mig över Hamas den oktobermorgonen. Jag visste att vi skulle gå några tuffa veckor till mötes, men inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig det helvete som Gaza snart skulle förvandlas till.
Bomberna hördes inte längre lika avlägset och började krypa sig närmare fredade platser såsom sjukhus och skolor. Efter explosionen vid Al-Ahli Arab-sjukhuset – som jag innerligt hoppades var ett misstag, kontaktade vi smugglare för att få min familj över gränsen till Egypten. Jag ville inget hellre än att följa med dem, men jag visste att jag inte kunde lämna Gaza. Som barnkirurg var mina färdigheter ovärderliga i den här mardrömmen.
Med familjen i säkerhet kunde jag arbeta mer fokuserat, även om bomberna föll tätare och närmare för varje dag. Vägarna var fyllda med skräp, översvämmade av avlopp och farliga att färdas på. Jag hörde rykten om att halva Zeitoun, där vi bodde, hade jämnats med marken, men jag kunde inte förmå mig att åka dit och se det med egna ögon.
Jag stannade på sjukhuset, där jag sov på några filtar i ett hörn, med kroppen täckt av loppor och kläderna fläckade av blod. Vatten för att tvätta sig fanns inte, och jag hade för länge sedan slutat oroa mig för blodsmittor.
Bomberna föll allt närmare, oupphörligt. Gudarna vet att det är svårt nog att vara kirurg även under normala omständigheter — med förråd fyllda av hundratals påsar blod, full personalstyrka och alla tänkbara kirurgiska instrument på armlängds avstånd. Men ändå förundrades jag över vad vi kunde åstadkomma med så lite: inga ordentliga narkosmedel, men ketaminförråden var fortfarande fyllda.
Vi opererade i ljuset från mobiltelefoner laddade med powerbanks, och rengjorde våra instrument så gott vi kunde med bara väteperoxid. Men när hjälpleveranserna blockerades från att komma in i Gaza började även lokalbedövningen ta slut, och snart tvingades jag göra kejsarsnitt helt utan bedövning. Jag bad till Gud att det skulle bli det värsta jag någonsin behövde göra.
Hur skulle det kunna bli värre?
Mitt största bekymmer var inte längre om vi skulle klara nästa operation, utan hur nära nästa bomb skulle slå ner. Jag har alltid haft svårt att sova på sjukhus, alltid varit på helspänn, redo att reagera på larmen, van att operera trots otaliga sömnlösa nätter. Men efter den 7 oktober förändrades något i mig. Jag trodde att rädslan hade lämnat mig. Det fanns inget kvar att vara rädd för — allt det värsta hade redan hänt, hur skulle det kunna bli värre?
Men så kom en dag en liten flicka till akuten. Jag fick veta att hela hennes familj hade dödats i en israelisk flygräd. Läkarna förde henne direkt upp till operationssalen där jag stod redo och väntade på henne, sterilklädd. När jag såg hennes ansikte stannade tiden. Det var min systerdotter. Hon låg framför mig på bordet, och det fanns ingen tid eller möjlighet att ringa en annan kollega. Så jag började operera. Operationssjuksköterskan fick torka mitt ansikte gång på gång— men det var inte svett, det var tårar.
Min systerdotter överlevde och en familj som tagit skydd på sjukhuset, under föreställningen att platsen var helgad, tog med henne till säkerhet i Rafah.
Det här är det sista jag skriver. I detta ögonblick är Al-Shifa belägrat och när som helst kan soldaterna storma dörrarna som vi barrikaderat oss bakom.
Vi gjorde vad vi kunde. Vi stannade till slutet. Glöm oss inte.
Det här är inte min historia, men det kunde ha varit det – om jag hade fötts i Gaza. Till alla kollegor som dött i Gaza och världen över. Ni valde att viga era liv åt att hjälpa andra. Ni, precis som barnen, skulle ha skyddats. Vi förlåter aldrig hur den svenska regeringen och världen svek er. Vi glömmer er aldrig.
Suzanne Ostens gärningar för svensk kultur går inte att överskatta. En besvärlig och djupt älskad människa som man väl trodde skulle leva för alltid. Som visade hur leken kan läka och kulturen vara ett livsavgörande möte. Arbetarens Josephine Askegård minns Suzanne Osten, 1944–2024.
Dramatikern och regissören Suzanne Osten, som avled under en av de sista vackra oktoberdagarna, hyllas med rätta för sin livsgärning, och den var verkligen historiskt förändrande, på riktigt. Hyllningarna har funnits där under hela hennes långa kulturliv. Hon förde in den rikedom som också de psykiskt sjuka, de med beroendesjukdomar, de queera, de med utopiska drömmar och inte minst barnen kan bidra med till kulturen – också i så kallade finkulturella rum där de knappast synts innan hon stormade in. Själv övertygad men knappast färdig och tillsammans med de grupper hon mötte utvecklade hon det angelägna och fick det att spraka.
Att se en föreställning eller läsa en text av Suzanne Osten var alltid ett äventyr och en varm hand i ryggen på den väg genom livet som ibland är lust, och ibland en ensam och vilsen färd i ett ökenlandskap.
Total tilltro till barnet
Suzanne Ostens hela liv och verk handlade om att se barnet och den som befann sig eller kände sig utanför normen som gällde för tillfället. Hon föddes in i ett hem där hon utsattes för både extrem gräns- och skyddslöshet, och samtidigt fick hon med sig en självklar blick för det kreativt tillåtande – på ett positivt gränsöverskridande sätt. Hennes arbete handlade om att skilja de två, och att undersöka kreativa ramar på gott och ont.
Suzanne Osten i samband sin 80-årsdag 2024. Foto: Pontus Lundahl/TT
Suzanne Ostens far var tysk socialdemokrat och flykting från det nazistiska Tyskland. Mamman Gerd Osten var känd skribent, scripta och filmregissör, som kritiker visade hon vägen och pekade ut begränsningar som hon såg hos de etablerade manliga regissörerna. Men hon flög högt i 1940- och -50-talens stränga normer och motades tillbaka. Gerd Osten utvecklade allvarlig psykisk sjukdom och dottern Suzanne som föddes under andra världskrigets sista år växte upp i en familj i kaos. En situation som hon berättat om i pjäser, självbiografiska texter, intervjuer och filmer som Mamma (1982) och inte minst i barnfilmen Flickan, mamman och demonerna 2016 – som blev barnförbjuden. Själv slogs hon för barns rätt att ta del av de av filmens teman som visserligen behandlar tunga mänskliga tillstånd men som visar på hopp och möjlighet i möten med människor som svajar. Hon hade en total tilltro till barnet.
Fickteatern – teater för alla
Suzanne Osten tog tidigt tyglarna i sin egen konst, tillsammans med Lottie Ejebrant, Leif Sundberg och Gunnar Edander startade hon Fickteatern 1967, en av de första fria teatergrupperna i Sverige, och med ett uttalat socialistiskt perspektiv. Man ville söka upp en ny publik och spegla deras verklighet genom att spela på torg, skolor och fängelser. Musiken var en viktig ingrediens och samarbetet med musikern Gunnar Edander blev mångårigt. Han skrev det mesta av musiken till den enorma succén Jösses flickor! Befrielsen är nära på Stockholms stadsteater 1974. Den var den tredje i en rad pjäser om kvinnor, men blev hennes största publiksuccé, som lever än. Där fick även den prostituerade kvinnan, arbetarflickan och den nedtryckta hemmafrun sina sånger som, som vanligt, gavs ut på skiva och sjöngs, och sjungs forfarande i körer, i demonstrationståg och i varje kvinnas badrum.
Fickteaterns ensemble 1968: Gunnar Edander, Lottie Ejebrant, Leif Sundberg och Suzanne Osten. Foto: Bo Schreiber/TT
Suzanne Osten var beläst och arbetade med sina grupper kring teorier av forskare och barnpsykologer, en av de viktiga var psykolanalytikern Alice Miller. Många är de medarbetare i Suzanne Ostens projekt som vittnat om att ha hamnat i en utvecklande grupp och process som man aldrig glömde. Skådespelarna återkom, och så gjorde publiken. Hon har arbetat på många olika scener och alltid bidragit med nya synsätt.
Suzanne Osten var beundrad och respekterad, inhöstade priser och hade ständigt nya projekt på gång, hennes liv och verk var som ett äventyr. Hennes humanism, arbete och kärlek till kulturen kan inte överskattas.
Suzanne Osten och skådespelaren Gunilla Röör inviger Pridefestivalen i Stockholm 2010. Foto: Maja Suslin/TT
"Arbetare inom låglöneyrken behöver kompenseras kraftigt för att möta övriga branschers lönenivåer." Foto: Jonas Ekströmer/TT, Byggnads, Kollage: Arbetaren
LO:s krav på en 3-procentig löneökning är ett svek mot Sveriges arbetare skriver Erik Andersson, ordförande för Unga Byggare Väst i en debattartikel. Istället måste vi se löneökningar som motsvarar tidigare reallönesänkningar och inflation.
I dag går vi en ny vecka till mötes och Sveriges arbetare går upp för att ta sig till jobbet. Många av oss har en lång resväg innan vi är framme. Är man i god tid hinner man ta en kopp kaffe innan det uppjagade arbetstempot suger tag i en. Många reser sig segdraget upp från stolen i boden och tar en sista suck innan en dammig hjälm åker på, vissa är i början av arbetslivet medan det för andra är ännu en dag i ett långt yrkesliv.
Det märks i stegen Sveriges byggnadsarbetare tar, det haltas och diskuteras operationstider med förhoppningen om en dugligare vardag. Väl ute på ställningen sviks man antingen av vädret i eller den så kallade ”inteckningen av ställningen”, och om inte kroppen orkar så gör snart inte psyket det heller. Man känner regnet piska i ansiktet och när regnet smyger innanför jackan så blir man snart påmind om att man lever.
Lönen äts upp
Murbruk börjas blandas och en armé av skottkärror körs fram. Under tiden kommer några uppmuntrande ord från arbetskamrater – det gäller att hålla moralen uppe. 6 kvadratmeter per gubbe är det som gäller, det är minimum för att ackordet ska gå ihop. Bort från storbyggena klättrar en byggnadsarbetare, en familjefar som många andra i branschen, upp på ett hustak för att fräsa ur fogarna på en skorsten och sedan foga om. Om man kan stänga av allt jäkt och stress samtidigt som man försöker göra ett noggrant arbete så kommer man förhoppningsvis hem helskinnad till sin familj efter ännu en hård arbetsdag. 222 kronor i timmen är priset på både kropp och själ, när man tar sig an samhällets uppgifter som byggnadsarbetare.
När lönen trillar in den 25:e varje månad äts tyvärr mycket upp av höjda boendekostnader, matkostnader och el-priser. Ett gott liv som arbetare kräver ekonomiskt utrymme, det vill säga att Sveriges arbetare får ut större del av mervärdet som vi skapar åt företagen.
Att klassklyftorna ökar i det här landet beror mycket på synen på vårt arbete, och viljan till att hämta ut den lön vi har rätt till. Vår plikt känner vi varje gång klockan ringer och vi ger oss av mot arbetet. Plikten blir vi alltid varse om när vi tar av sparpengarna för att ekonomin ska gå ihop. Plikten är i vårt medvetande varje dag och om inte så känns den iallafall i kroppen, endast 3 procent av Sveriges byggnadsarbetare klarar sig fram till pension. Då bör vi åtminstone få en god lön att leva på.
LO har blivit svagt
Det Unga Byggare vill lyfta fram är hur svag Landsorganisationen blivit. Man säger att Sveriges arbetare måste ta ansvar, att Sveriges arbetare inte kan kräva för mycket i förhandlingar med Svenskt Näringsliv. Man tar ton för att en 3-procentig löneökningstakt skulle vara bra för Sveriges arbetare. Detta visar hur ”Märket” spelat ut sin roll och att industriavtalet borde skrynklas ihop och hivas i papperskorgen. Det behövs bildas en ny lönemodell som ger Sveriges arbetare rättmätiga lönelyft. Arbetare inom låglöneyrken behöver kompenseras kraftigt för att möta övriga branschers lönenivåer, och i de branscher där löneutrymmet är stort behöver man plocka ut en större del av mervärdet. Det är därför dags att man som huvudorgan inom fackföreningsrörelsen blir påmind om att allt annat är ett svek. Ett brutalt svek. Ett svek mot arbetare som vill få ut sin rätt i pengar och få chansen till en god tillvaro.
Lönekrav på 15 procent
Om man nu kan sätta ett pris på hederligt arbete som byggnadsarbetare, så är det bra mycket mer än 222 kronor i timmen. Arbetarrörelsen har inte råd att vända arbetare ryggen. Unga Byggare anser att vi måste ha löneökningar som tar igen tidigare reallönesänkningar och inflation, därför är ett lönekrav på 15 procent rimligt, speciellt när inflationen varit vinstdrivande, och medvetet drivits på av företagen. För om inte så vänder snart Sveriges arbetare fackföreningsrörelsen ryggen, om de inte redan gjort det.
Men tron på gemenskap och vilja finns, något som vi i Unga Byggare alltid förespråkar i vårt fackliga arbete. Och när man har örat nära marken så blir man snart varse om att låga löneökningar är impopulära, därav vill vi se ett lönekrav på 15 procent.
Landsorganisationens förslag på 3 procent är i praktiken ett svek på 100 procent.
Erik Andersson är ordförande för Unga Byggare Väst
“Det hade lika gärna kunnat varit ett aprilskämt. Men den gångna veckan har återigen påmint om hur råkonservartiva de politiska strömningarna är just nu.” Arbetarens vikarierande chefredaktör Vendela Engström om att Jens Stoltenberg mottagit riddarorden av kungen.
För några år sedan besökte jag en medeltidsmarknad. Gycklare, kanderade äpplen och vuxna människor iklädda särk. Tempelriddaren Arn, alltså Joakim Nätterqvist, var marknadens och barnens stora dragplåster och jippo. Utklädd till riddare dubbade han alla som mäktade med kön.
”Jens Stoltenberg får riddarorden” är en rubrik man inte såg komma. Det hade lika gärna kunnat varit ett aprilskämt. Men den gångna veckan har återigen påmint om hur råkonservartiva de politiska strömningarna är just nu. Denna gång var det dock inte Arn som la svärdet på axeln, utan kungen som fäste en medalj på Nato-pensionärens bröst.
Förra året återupplivades tydligen det svenska ordensväsendet: Riddarordnar kan återigen delas ut till personer som, enligt stadgarna, utfört ”extraordinära personliga insatser för Sverige eller svenska intressen.” Beslutet ska ha fattats av bred politisk enighet i riksdagen.
Traditionen, ett ultrakonservativt blast from the past, härrör från korstågens religiösa väckelse vid början av 1100-talet. Det ”moderna” svenska ordensystemet härrör däremot från mitten av 1700-talet. Men för femtio år sedan, 1974, ansågs det konservativa belöningssystemet daterat. Att kungen ska dela ut ordnar till befolkningen, ansågs höra till det förflutna.
Att kungen, eller ”Stormästaren” som han kallas i det här samanhanget, nu delar ut ordnar för första gången på 50 år är ett ”återuppväckande av en fin tradition som Sverigedemokraterna drivit på för”. Det skriver fyra SD:are i motionen ”Konservativ politik för samtid och framtid”, inlämnad till riksdagen den 2 oktober i år. Ett litet stickspår: I motionen föreslår de bland annat att helgdagarna ska få grundlagsskydd. Givetvis undantaget första maj. Den vill SD ersätta med Valborgsdagen.
Utöver Stoltenberg får nio andra personer riddarorden för deras insatser i den svenska Nato-processen. En process som gick över huvudet på befolkningen. Nu ska Sverige i stället samsas med USA-imperialister som bistår Netanyahu att bomba sönder Gaza och samarbeta med Turkiets president Erdoğan.
Samtidigt ökar polariseringen i landet. Den SD-influerade regeringen skyller givetvis alla problem på invandring och lösningen stavas hårdare straff, när det som i själva verket sker och har skett är att vi fått ett allt mer ojämlikt samhälle.
Enligt en ny rapport från Oxfam är Sverige nu sämst på jämlikhet i Norden och en vanlig lönearbetare bidrar 28 gånger mer till det gemensamma än en höginkomsttagare.
Parallellt skålas det i kungahuset. Anslaget till kungen och Slottsstaten ökar nämligen med 21 miljoner kronor jämfört med förra året och uppgår nu till 190 miljoner kronor för 2025. Det lär räcka till en och annan riddarmedalj.
Klimatminister Romina Pourmokhtari och resten av Tidöregeringens politik har ökat utsläppen. Bildmontage. Foto: Bild: Roald Berit/TT och Jacob Åkersten Brodén/TT
Tidöregeringen sågas när utsläppen ökar: ”Väntat och katastrofalt”
För första gången på länge ökar de svenska utsläppen. Framförallt beror det på att användningen av diesel tagit fart igen efter Tidöpartiernas sänkning av reduktionsplikten för snart ett år sedan. Nu sågas regeringen ännu en gång för att inte ta klimatkrisen på allvar.
– Tidöpartierna tar inte klimatfrågan på allvar. Vi har en regering som för en politik som ökar utsläppen när vi lever i tider med rekordtemperaturer och det är katastrofalt.
Det säger Kristina Östman som är chef på klimatenheten vid Naturskyddsföreningen till Arbetaren.
Det är Statistiska centralbyrån, SCB, som tagit fram de nya dystra siffrorna som visar att klimatutsläppen i Sverige ökat med hela 5,6 procent under årets andra kvartal jämför med förra året vid samma tid.
Under det första kvartalet 2024 ökade utsläppen ännu mer, med nära sju procent jämfört med året innan.
Främst är det inom bygg- och transportsektorn som ökningen varit som starkast. Men också genom hushållens högre konsumtion. Enligt SCB beror ökningen på att användandet av diesel tagit fart igen efter den SD-styrda regeringens starkt ifrågasatta beslut att kraftigt sänka reduktionsplikten från 30,5 procent till sex procent för snart ett år sedan.
– Det här var tyvärr väntat. Regeringen låtsas att de har en ambitiös klimatpolitik när det i själva verket är precis tvärtom. De har ju aktivt nedmonterat fungerande klimatpolitik och tagit bort nästan allt stöd till satsningar på förnybar energi, elbilar och energieffektivisering, säger Kristina Östman.
Kristina Östman. Foto: Naturskyddsföreningen
“Totalt haveri”
Regeringens klimatpolitik har redan upprepade gånger sågats från alla möjliga håll. Både miljöorganisationer, oppositionen och den samlade expertgruppen inom den statliga myndigheten Klimatpolitiska rådet har varit starkt kritiska till att Sverige inte gör mer i frågan.
– Det är mycket allvarligt. Det är ett totalt haveri av regeringen. Vi har varit djupt kritiska till den höjda inblandningen av fossilt bränsle, till de sänkta fossilskatterna och att takten på elektrifieringen bromsas. Vi hade velat se en fortsatt reduktionsplikt som gör att man klarar klimatmålen, säger Miljöpartiets språkrör Amanda Lind till Dagens Nyheter.
Så sent som i mars tidigare i år skrev Klimatpolitiska rådet i sin rapport att ”Den beslutade politiken under 2023 ökar utsläppen och leder inte i riktning mot att Sveriges klimatmål och EU-åtaganden till 2030 uppnås”, samtidigt som de menade att regeringen bryter mot klimatlagen som instiftades 2017 och som syftar till att motverka de allt mer akuta klimatförändringarna.
Liberalernas Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari har vid flera tillfällen både hånats och ifrågasatts för att hon enligt kritiker låter Sverigedemokraterna styra regeringens klimatpolitik.
I en intervju med Sveriges radios miljöprogram Vetenskapsradion Klotet sade hon för bara någon vecka sedan att regeringens politik inte lett till några ökade utsläpp.
Nu kommenterar hon de nya uppgifterna i en intervju med Dagens Nyheter.
– Självklart är det så att när produktionen ökar och vår ekonomi blir starkare och inflationen stävjas – då påverkar det vår ekonomi något enormt. Det påverkar också våra utsläpp som en följd av att vår ekonomi växer, säger hon till tidningen.
Men enligt SCB förklarar inte den växande ekonomin den kraftiga utsläppsökningen.
"Vi kräver att svenska fackförbund bryter tystnaden om det pågående folkmordet". Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT, Leo Correa/TT, Magnus Hjalmarson Neideman/TT, Claudio Bresciani/TT
Regeringens tystnad och passivitet under det pågående folkmordet i Gaza är att stödja staten Israel och dess allierade, skriver 66 organisationer från kampanjen Stoppa Israel – Ingen handel med apartheidstaten och kräver att regeringen agerar.
Till SACO, LO och TCO,
Det pågår ett folkmord i Palestina. Svenska regeringen stödjer detta pågående folkmord och trots palestinska fackliga organisationers upprepade vädjan om hjälp att stoppa vapenhandeln med Israel, pågår det fortfarande vapentillverkning och export till Israel.
Med stöd av rapporter från FN och människorättsorganisationer samt beslutet från den Internationella domstolen (ICJ) har allt fler som tvivlade, övertygats om rimliga indikationer på att Israel utför folkmord i Palestina.
Nyligen gick ett stort antal palestinska fackföreningar ut med vädjan om att ni fackliga organisationer ska göra vad ni kan för att stoppa Israels krigsmaskin.
Facken kräver markeringar mot Israel
Vi arbetare, lärare, journalister, vårdpersonal, tjänstemän, studenter med flera, kräver att svenska fackförbund arbetar för att svensk sjukvård öppnar upp för att krigsskadade palestinier ska ges möjligheten att få vård i Sverige.
I solidaritet med palestinska fackliga organisationer kräver vi att ni bortom tomma ord, uttalanden och fördömanden gå till praktisk handling och omedelbart stoppa medverkan till all handel med Israel och arbeta för ett slut på apartheidregimen och ockupationen.
Vi kräver även att svenska fackförbund bryter tystnaden om det pågående folkmordet och ställer sig bakom följande krav till regeringen:
• Inför sanktioner och stoppa all handel med Israel.
• Avbryt all militär handel och allt samarbete med ockupationsmakten Israel.
• Verka för att EU:s associationsavtal med Israel hävs och sanktioner införs.
• Kräv permanent eldupphör och att humanitär hjälp når fram till de drabbade omedelbart.
• Fördöm tydligt Israels alla övergrepp mot civilbefolkningen i strid med internationella lagar och folkrätten.
Tystnad och passivitet under ett pågående folkmord är att stödja staten Israel och dess allierade. Bryt tystnaden! Agera!
Hälsningar, 66 organisationer i kampanjen: Stoppa Israel! Ingen handel med apartheidstaten!
