Hellekant fortsätter kartlägga vänstern

”Jag måste väl få gå vidare någon gång”, svarade den morddömde läkarstudenten Dagens Nyheters utsände. Artikeln om att Hampus Hellekant börjat studera på Karolinska Institutet drog igång en riksdebatt om det etiska i att låta en person dömd för mord studera till läkare. Hampus Hellekant frigavs i februari 2007 efter att ha avtjänat sitt straff för mordet på syndikalisten Björn Söderberg. Under fängelsetiden hade han studerat med goda resultat och sökte sig direkt efter frigivningen till Sveriges ledande medicinska universitet. Läkarförbundet protesterade, men Karolinska institutets rektor fann inga skäl för avstängning. Ett avtjänat straff är ett avtjänat straff, resonerade hon. Först när debatten pågått i två månader och det hade avslöjats att Hellekant hade antagits på förfalskade betyg tvingades han bort från utbildningen. 

Hellekant försäkrade att han ville gå vidare. Det nya namnet Karl Hampus Svensson skulle bli ett avstamp mot det nya livet.  

Men kontakterna med den nynazistiska rörelsen har aldrig brutits. Arbetaren kan här visa hur trakasserier, hot och personförföljelser har följt i Hampus Hellekants spår ända sedan han frigavs. 

I Hellekants beteende finns ett mönster som ständigt upprepas; personer som har skrivit artiklar om honom, vittnat mot honom, lett brottsutredningar och vaktat honom på fängelser kartläggs och hängs ut på internet. Det tycks mer handla om personliga vendettor – en besatthet av alla som går emot honom – än om politiska motsättningar. Han finkammar förundersökningar, beställer ut offentliga uppgifter och lägger sedan upp materialet på olika internetsidor. På den nazistiska hemsidan Info14 läggs kartläggningarna av vänstern upp, och de Säpospanare som har övervakat honom listas med namn. På den nazistiska nätencyklopedin Metapedia läggs journalisterna som har skrivit om honom upp. På sin blogg, Kapten Nemo, gör han granskningar av de poliser och utredare som själva har granskat honom. 

Efter att en artikel har lagts upp skriver Hellekant inlägg på diskussionsforumet Flashback, länkar till artiklarna och vill få synpunkter och beröm för dem – dock utan att avslöja att han själv har skrivit dem. Diskussionen förs alltid i tredje person, men med hänvisningar till inläggen på Metapedia och Kapten Nemo-bloggen. Flashback används också för mer anonym smutskastning.

”Björsas ögon måste ha varit stora som tefat när han skulle köra några av sina boxnings- & rugby moves och fick smaka en kärve bly – mot pistoler står sig kampsport slätt (såvida man inte är Chuck Norris förståss). Björsa hade ju hemmaplan för bövelen!”, skriver Hellekant om mordet på Björn Söderberg. För att undvika att inläggen kopplas till honom gömmer han sig bakom pseudonymer som Julius Mosca, Hemligaklubben och Mr Boing på Flashback, Grillkillen på Wikipedia, Infobringer och Roadrunner på Metapedia. 

Journalistparet Peter Karlsson och Katarina Larsson, som länge har granskat extremhögern, är exempel på personer som Hellekant anser sig ha en personlig vendetta mot. På Info14 finns en bildserie som visar journalisten Peter Karlsson på promenad utanför sitt hus. När bildserien publicerades hade det gått knappt tio år sedan Peter Karlsson skadades svårt av en bilbomb i Nacka, sommaren 1999.

Innan Hampus Hellekant häktades senare samma år ägnade han en betydande tid åt att kartlägga journalistparet.

”Bilderna är tagna efter det att hans [Peter Karlssons] skyddade identitet röjdes – igen. Det visar dock med all tydlighet att skyddad identitet inte betyder något i längden. För [Peter Karlsson] och company betydde avslöjandet att de fick ta sitt pick och pack och flytta till ett akut skyddsboende, de ville inte ta risken att bo kvar”, skriver Info14 i artikeln under bilderna. 

Peter Karlsson och Katarina Larsson vill inte uttala sig om Info14:s kartläggning av dem. Men de bekräftar att fotografierna är tagna av Hampus Hellekant.  
– Jo, jag kan bekräfta att det var han som fotograferade, säger Peter Karlsson.

Enligt källor inom polisen gjordes en legitimationskontroll av Hampus Hellekant i juni 2007 när han påträffades intill Karlssons och Larssons bil.

Hellekant använder sin mobilkamera för att dokumentera såväl vardagliga händelser som att fotografera av protokoll från tingsrätten. Kamerans interna mjukvaruversion skrivs in i de flesta korten som Hellekant lägger upp på nätet. Det digitala avtrycket återkommer på Flashback, på Info14 och i de bloggar som han driver. Går man sedan igenom de över 3500 inläggen på Flashback som hans pseudonymer står bakom så hittar man snart ett antal personliga uppgifter som bara kan passa in på Hellekant. Exempelvis låter han berätta att han gjorde lumpen som ”skrivbordsbiträde” 1998, att han förhalade inkallningen ett par år och till slut gick ut med slutbetyget ”10-8-8”. Dessutom ägnar han flera inlägg åt att skryta om vad han stal ifrån förrådet.

Detta kan jämföras med Hellekants meritlista: 1998 ryckte han in i lumpen, 22 år gammal. Han tjänstgjorde som expeditionsbiträde och kom ut med vitsorden X88. Jämför man sedan hans lista över stöldgods, som han i ett Flashbackinlägg tar på sig, återkommer sakerna på punkt efter punkt i polisens husrannsakan efter Söderbergmordet. Gasmasker, kikare, uniformer, batong, Atropin-ampuller, nödproviant, med mera. Allt står listat i polisens beslagsprotokoll.

För att se likheterna måste man ha god kännedom om Hellekant och hans historia. Men likheterna återkommer gång på gång. Under sina olika pseudonymer går Hellekant igenom sina studier, sin fängelsevistelse, kontakter med mc-kriminella och gamla nazister. Och givetvis kan han inte hålla sig borta från att skriva om sina teorier om Nackabomben mot journalistparet och Söderbergmordet.

Hampus Hellekants första artiklar på Info14:s hemsida efter att han frigavs 2007 handlade om och avslöjade aktivister inom den antifascistiska organisationen Revolutionära fronten. Dessa baserades på förundersökningarna om de brott som olika antirasistiska aktivister har fällts för de senaste åren. Hellekant fotograferade av bilder på de misstänkta och lade upp dem tillsammans med artiklarna. Detta kompletterades med lite material från det så kallade ”Anti-AFA-registret” på över tusen personer som var aktiva antirasister under 1990-talet och som Hellekant kartlade innan fängelsevistelsen. Polisen hittade registret i hans dator efter Söderberg-mordet.

Info14:s centralfigur Robert Vesterlund säger sig i dag inte ha någon kontakt med Hellekant. Men det är klarlagt att Hellekants bil i juni 2009 stod parkerad utanför en lägenhet som tillhör en annan företrädare för Info14. Den personen vill inte svara på några frågor när Arbetaren ringer upp. 

En specifik artikel som Hellekant lade upp på Info14 skulle komma att få för-ödande konsekvenser. Den 1 december 2008 hällde en okänd gärningsman in bensin genom brevinkastet hos en syndikalistisk barnfamilj i Högdalen söder om Stockholm. Bensinen antändes och på några sekunder var hallen övertänd och barnfamiljen tvingades att rädda sig genom att hissa ned sitt barn till grannarna och sedan klättra efter via balkongen. Paret hade pekats ut som militanta antifascister i en artikel av Hellekant som publicerades på Info14 den 13 juni 2008. ”Händelsen lär vara fejk för att piska upp stämningen inför Salem och/eller för att få skyddade personuppgifter och ekonomisk ersättning”, kommenterar Hellekant under pseudonym händelsen på diskussionsforumet Flashback. Den 23 december lade Hellekants Flashback-pseudonym upp en bild på pappan i familjen, som han säger sig ha ”fått” från Info14. I själva verket var bilden fotograferad med Hellekants W810-mobil, dagen innan den publicerades på Info14, med samma digitala avtryck som Hellekants andra fotografier har.

Som ett av få politiska mord i Sverige i modern tid blev mordet på Björn Söderberg mycket uppmärksammat och omskrivet. Men minnet av det har börjat blekna. Tio år senare görs försök att skriva om historien.

På nätencyklopedin Wikipedia skrevs posterna om Hampus Hellekant och händelseförloppet under Söderbergmordet om. Wikipedia görs av användarna själva och genom en offentlig diskussion om varje ändring uppnås förhoppningsvis ett objektivt och faktamässigt korrekt innehåll. Men om ingen påpekar felaktigheter går det att skriva om historien. Läser man om de som dömdes för mordet på Björn Söderberg på Wikipedia får man en helt annan uppfattning än den som hovrätten kom fram till i domen från år 2000.

”Hampus Hellekant dömdes för att ha lämnat över vapnet”, står det i en post upplagd av en anonym användare. Hellekant länkar frekvent till den på Flashback för att påvisa sin egen oskuld till mordet. Även texterna om Hampus Hellekant på engelska och svenska Wikipedia har flera gånger utsatts för raderingsförsök eller försök att ta bort namnet.

En Wikipedia-användaren hade deltagit i diskussionerna och även lagt upp den engelska texten om Hellekant.
– Det var ju ingenting kontroversiellt som jag skrev, allting var ju hämtat från tidningar, säger han.

Trots det blev Wikipedia-användaren i augusti 2008 uppringd i sitt föräldrahem. Den dagen var det hans styvfar som svarade i telefonen. Personen på andra sidan luren presenterade sig som Hampus Hellekant. När styvfadern undrade om det var ”Sätramördaren” blev svaret ”Ja, det är jag som är Sätramördaren”. Hellekant krävde under samtalet att artiklarna om honom skulle tas bort. ”Annars kan ni själva lista ut vad som händer”, fortsatte Hellekant. Wikipedia-användarens familj tog illa vid sig och polisanmälde samtalet, men utredningen lades ned.

Försöken att förändra historieskrivningen sker även i andra kanaler. Den nynazistiska organisationen Nordiska förbundet driver en egen wiki-encyclopedi på nätet, Metapedia. Vid ett första ögonkast kan det vara svårt att uppfatta att Metapedia är ett nazistiskt uppslagsverk. Kommer man till uppslagsverket via en googlesökning ser det förvillande likt ut Wikipedia och informationen där framstår som neutral och objektiv. 

På Metapedia började användaren Infobringer våren 2007 publicera personuppgifter. Wikipedia-användaren som nämndes innan och andra wikipedia-användare som har skrivit om Hellekant blev uthängda där. Samma sak har skett med journalister som någon gång har skrivit om Hellekant; filer om Magnus Linton, Andreas Harne, Nicklas Svensson och Yrsa Stenius är några av dem som har hängts ut på Metapedia av Infobringer.

Katrin Krantz, journalist på Expressen, är ytterligare en som har fått sin personakt med text och bild upplagd på det nynazistiska uppslagsverket.
– Jag satt i tingsrätten och arbetade när jag hörde att någon ropade mitt namn. När jag tittade upp såg jag en person med kamera som tog kort på mig och sedan försvann ut ur lokalerna.

Dagen efter kom bilden upp på Metapedia. När Krantz ser nytagna bilder på Hellekant känner hon igen fotografen.
– Javisst, det är han. Det är oerhört likt.

Varför tror du att han fotograferade dig?
– De jobbar ju på det här sättet. De försöker visa att de har koll. En del blir kartlagda för att de har granskat nynazism, andra för att de har judiskt påbrå, andra har bara hamnat där. Men det är väl klart att man undrar vad de sysslar med. Det finns ju journalister som har råkat riktigt illa ut. 

Det som vid en flyktig anblick kan framstå som harmlöst rättshaveri på Wikipedia får på Metapedia mönstret av systematisk kartläggning. 96 personer har lagts ut av Hellekant under användarnamnen Infobringer och Roadrunner.

När Arbetaren under pseudonym kontaktar Infobringer lovar han att han kan se till att artiklar om en person kan ”publiceras på valfritt nyhetsmedium inom rörelsen”.

Mycket av materialet som har lagts ut på Metapedia är gammal ”skåpmat”. Flera av informationstexterna om de antirasister som namnges är hämtade rakt ur det så kallade ”Anti-AFA-registret”.

Även före detta kamrater från den nazistiska rörelsen riskerar att kartläggas på Metapedia. Och kartläggningen leder ofta till dold vrede – och hot.

När Tommy Rydén tog avstånd från den nazistiska rörelse som han länge varit aktiv i utlöstes en frän debattstorm på nätet. En del inlägg gick över gränsen till det tillåtna. 
– Jag gjorde klart på vissa forum vad jag tyckte och tänkte, och då blev det ett himla liv. Då började det ramla in anklagelser och hot, säger Tommy Rydén till Arbetaren.

Det dröjde inte länge innan Tommy Rydén fick en egen post på Metapedia, men det grövsta förtalet fanns på en anonym blogg, Kunskapslistan, som helt tillägnades Rydén. Tommy Rydén anmälde bloggen och serverleverantören både till Datainspektionen och till polisen. På bloggen hängdes han ut med namn, personnummer och hemadress. Förtäckta hot mot hans barn varvades med mer rättframma hot: Rydén ”borde avlivas så snabbt som möjligt”. 
– Jag kritiserade flera gånger öppet de hyllningar av David Lane och andra amerikanska mördare som äger rum på Info14. Sannolikt är det anledningen till vreden, menar Tommy Rydén. 

Hellekant hämtade ut Rydéns anmälan till Datainspektionen och fotograferade av den med sin mobilkamera. Bilderna publicerade han på bloggen, varvade med fler hånfulla inlägg på Flashback där han också passade på att göra reklam för den anonyma förtalskampanjen. För Tommy Rydén känns saken mest sorglig.
– Jag stod alltid öppet för vad jag gjorde. Nu är det många som krigar på internet. Problemet för dem är ju att det är många unga aktivister som går in på internet och ser det jag skriver. Det är ju ett problem för dem rekryteringsmässigt. Då försöker de kontra på det här sättet, säger Tommy Rydén. 

En mer städad ton håller Hampus Hellekant på sin ambitiösa blogg för ”den lilla människans journalistik”, Kapten Nemo. Men även den är inriktad på människor han anser sig ha en vendetta med. Där skrivs artiklar i tredje person till försvar för den ”morddömde läkarstudenten”, kritik mot rättspsykiatern Ulf Åsgård (som arbetade på Kronobergshäktet när Hellekant satt där), avslöjanden om fångtidningen Kåkbladet (som Hellekant hade en konflikt med när han satt på Norrtäljeanstalten), kritik mot polisutredaren Eiler Augustsson (som utredde Söderbergmordet) med flera. 

Den kristdemokratiske lokalpolitikern Peter Soilander driver en blogg och skriver likt Hellekant mycket om kriminaljournalistik. I februari 2008 publicerade han ett blogginlägg om att New York Times, till skillnad från svensk media, publicerade namnet på Hampus Hellekant när de skrev om den morddömde läkarstudenten. Han illustrerade inlägget med en bild på Hellekant från förundersökningen, ett foto på en maskerad Hellekant som gör Hitlerhälsning och som har publicerats i en lång rad tidningar efter Söderberg-mordet.

Natten den 13 december 2008 kastade någon in en tegelsten genom en fönsterruta hemma hos Soilander. Dagen efter lades en artikel upp på Kapten Nemos blogg som tar upp Soilanders bloggtexter och utmålar honom som en hycklare. I texten namnges samtliga familjemedlemmar, där fälls kommentrarer om var han bor, hur området ser ut och att han ”ofta fick besök sena nätter”. Rubriken på artikeln var ”Den som vare utan skuld kasta första stenen…”.
– Jag tror inte att det är en slump eftersom det skedde samma dag. Man blir ju skiträdd. Jag brukar inte bli särskilt rädd men den där artikeln skrämde mig, säger Soilander.

Peter Soilander kopplade direkt ihop stenkastningen med Kapten Nemobloggen och nämnde det i anmälan till polisen. Polisen hade dock inga resurser att spåra bloggaren vidare och lade ner utredningen om skadegörelsen.

I mars 2009 fick Soilander ett rekommenderat brev i vilket Hampus Hellekant krävde ett skadestånd på 1320 kronor för att Soilander hade publicerat hans namn utan medgivande och ett foto som Hellekant ansåg sig äga upphovsrätten till. Soilander betalade direkt in summan till Hellekants konto och tog bort artikeln.

Arbetaren har sökt Hampus Hellekant för en kommentar, dels på mobiltelefon och post, men också via alla de internet-medier han skriver på, men har inte fått något svar. Dagen efter Arbetarens första försök att få kontakt med Hellekant raderades däremot bloggen om Tommy Rydén och åtskilliga postningar på Metapedia. Kapten Nemobloggen slutade att uppdateras och inläggen på Flashback upphörde. 

Fakta / Hellekants kartläggning

Hampus Hellekant har under de senaste åren publicerat uppgifter på internet om åtminstone 96 personer. Vissa har utsatts för omfattande kartläggning, om andra är uppgifterna knapphändiga.

Till de kartlagda hör, som nämns i reportaget, en lång rad antifascistiska och antirasitiska aktivister men även myndighetspersoner som Ahn-za Hagström och Karin Lönnheden på Säpo, Eiler Augustson som ledde polisutredningen av mordet på Björn Söderberg samt rättspsykiatrikern Ulf Åsgård.

Bland de kartlagda finns även många journalister. Utöver journalistparet i Nacka kan nämnas nuvarande eller före detta tidningsreportrar som Andreas Harne, Fredrik Sjöshult, Niklas Svensson och Katrin Krantz och Lasse Wierup, Magnus Linton, Yrsa Stenius och Martin Fredriksson.

Flera som arbetar eller har arbetat för den nazistgranskande tidskriften Expo är också kartlagda, som Stieg Larsson, Andreas Rosenlund, David Lagerlöf och Mikael Ekman. Även forskare som Mats Deland och Tobias Hübinette har kartlagts av Hellekant.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Malin Sjöberg Högrell och Simona Mohamsson, Liberalerna
Partiprofilen Malin Sjöberg Högrell bildar ett nytt parti där hon hoppas ta besvikna liberala röster från Simona Mohamsson. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Magnus Lejhall/TT

Krisen i Liberalerna: Avhoppare bildar nytt


Krisen i Liberalerna fortsätter att växa. Under måndagen meddelade en tung avhoppare att hon bildar ett nytt parti för att locka Sveriges mittenväljare: Liberalt Initiativ – Folkpartisterna.

Med opinionssiffror under folkölsnivå och med rekordlågt förtroende för partiledare Simona Mohamsson kommer nu nästa smäll för Liberalerna. 

Malin Sjöberg Högrell, tidigare ordförande i Liberalernas kvinnoförbund och regionråd i Uppsala har bestämt sig för att starta ett nytt parti. Det här i spåren av att partiets kontroversiella beslut tidigare i våras där de bestämde sig för att släppa in Sverigedemokraterna i en kommande regering vid valseger för Tidöblocket.

– Vi startade det här partiet för att det finns ett vakuum i svensk politik. Det finns inte ett riktigt mittenalternativ, säger Malin Sjöberg Högrell i en intervju med Sveriges Radio.

Akut läge enligt experter

Simona Mohamsson och partiledningens svängning i SD-frågan gav inte det ökade väljarstöd som Liberalerna hoppats på. Åtminstone inte sett till opinionen. Partiet ligger gång på gång långt under riksdagsspärren i de opinionsmätningar som kommer och läget beskrivs av allt fler politiska experter som akut ju närmare valet i september vi kommer.

I Statistiska centralbyråns stora partisympatiundersökning för maj 2026 hamnade Liberalerna på katastrofsiffran 2,5 procent vilket innebär att de skulle åka ur riksdagen om det vore val i dag.

Det stormar i Liberalerna efter avslöjandet om Sverigdemokraternas trollfabriker

Liberalernas dystra tid är nu: ”Missnöjet inom partiet växer”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 days sedan
Svt satsning Nick Alinia Vera Oredsson invandrare för svenskar
Nyheter från TJ möter upp Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Television, för att prata om public service-företagets nyförvärv. Foto: Jessica Gow/TT, Christine Olsson/TT, Ulf Palm/TT

Vera Oredsson klar för Svt:s nya humor­satsning

Svt fortsätter sitt arbete med djärva nyförvärv. I den nya humorprogramserien Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, gör en pigg pensionär tillika invandrare premiär som tv-ankare: Vera Oredsson, 98 år, veterannazist.

– Jag skulle rensa i rabatten där hemma, det var ett sånt elände. Så frös jag plötsligt till och blev stående där på knä med skoffelhackan och utbrast: ”Men hur gjooooorde han? Ingen kunde rensa upp som doktor Goebbels, han fick hela Berlin rensat på bara ett par dagar, men hur gjorde han egentligen? Nu skulle man ha behövt hans nypor!”

De två panelisterna bredvid Vera Oredsson (oberoende nazist, 98 år) i studion kiknar av skratt och andfådda garv hörs från den castade publiken.

– Jag älskar dig, Vera! Jag älskar när en invandrare törs tänka utanför boxen och vara kritisk även mot icke-svenskar, hörs en av medpanelisterna frusta mellan skrattparoxysmerna.

Svt:s nya oberoende, nazisatsning: ”Nu vänder det”

Med det tar klippet slut. Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Televisions, Svt, nya humorprogramserie Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, klickar av mobilen och stoppar den belåtet i byxfickan. TJ och han har stämt träff på parkeringen utanför Svt:s högkvarter på Oxenstiernsgatan 34 i Stockholm.

– Nu vänder det, säger Lind Mickegren, och fortsätter:

– Äntligen har vi hittat nyckeln till hur vi både kan tilltala pensionärerna, vår publikstomme, och nå ut med delbart content som vår nya ungdomsgeneration älskar, samtidigt som vi kan punktera anklagelserna om vänstervridning en gång för alla. Och äntligen en invandrare som kan gå hem i breda lager, låt vara att hon kom hit redan 1945!

Svt har varit under hård press under de senaste åren. Enorma summor måste sparas inom programproduktionen till följd av sviktande kostnadskompensation från Tidöpartierna – massor av tjänster måste bort. Samtidigt fortsätter debattörer som Aron Flams och Jens Gam-Man att elda på de högerradikala kadrerna i kraven att public service helt ska läggas ner. Svt har försökt ta sitt ansvar genom att ta in såväl Flams och Gam-Man som den härligt spjuveraktige högerpopulisten Ching Frack som medverkande i diverse program, men konstigt nog har det inte fungerat – hetsen från höger mot public service-företaget har fortsatt med oförminskad styrka.

Vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia till Svt

Svt såg sig till slut nödgade att överraska kritikerna med en så kallad brutalblidkning och plocka in vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia för att skoja och rasa i studion, men då blev det förargligt nog också tjafs.

Nu räknar man med att kritiken ebbat ut, men om det ändå skulle höras skeptiska röster har Lind Mickegren svar på tal:

– Det är en helt rimlig public service-hållning att vilja upprätthålla åsiktsmångfald. Det finns bevisligen invandrare som är nazister, det är Vera själv ett levande bevis på. Ska inte de få representeras? Varför skulle de inte kunna synas i public service? frågar Lind Mickegren retoriskt, med formuleringar som är närmast identiska med svaren till ETC när det stormade runt Al Nickinia som programmedverkande.

– Det finns inget som blir så älskat som när pensionärer kan bjuda på sig själva, säger Lind Mickegren.

Jessica Stegrud och Ulf Kristerson

Regerings­underlagets nazistvänner är Kristerssons ansvar

Folke Schimanski har skrivit en bok om sin syster vera Oredsson som fortfarande hyllar Hitler

Han är bror till Vera Oredsson, Sveriges mest ökända nazist

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 days sedan
Joe Hill, Gävle
Så här kan målningen av Gävles största kändis, enligt Svt, komma att se ut. Joe Hill emigrerade till USA i början av 1900-talet och blev där en mycket känd agitator för facket IWW, innan han avrättades. Foto: Skärmdump Svt och Johan Apel Röstlund

Joe Hill hyllas i Gävle med jättelik muralmålning

Joe Hills ikoniska ansikte som gigantisk muralmålning? Det kan snart bli verklighet i hans gamla hemstad Gävle. 

Det är Svt Gävleborg som nu rapporterar att Joe Hill Visitor Center i centrala Gävle kontaktat det kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarna som gett sitt godkännande till en jättelik målning på en av sina fasader.

– Han var den första personen som använde musik, och nådde ut brett, för att förbättra samhället till det bättre. Och han fortsätter att inspirera människor än i dag – mer än hundra år senare. Jag tycker det är jäkligt häftigt.

Det säger Lasse Nivér på Joe Hill Visitor Center till Svt.

Drar turister till Gävle

Nu återstår endast att söka bygglov samt finansiering. Förhoppningen är att målningen kommer att uppföras på en av fasaderna intill det hus där Joe Hill, då Joel Hägglund, föddes uppe på Söder i Gävle 1879.

Varje år kommer många utländska turister till Gävle för att besöka Joe Hill-gården, som ägs och drivs av SAC Syndikalisterna och Joe Hill-sällskapet. Dessutom öppnades för bara två år sedan Joe Hill Visitor Center i det gamla fängelsemuseet i Gävle som ett komplement. Staden arrangerar även stadsvandringar i den världskända fackliga aktivistens och protestsångarens fotspår.

Joe Hill Visitor Center öppnas i Gävle i september. Desirée Kjellberg på fängelsemuseet är en av initiativtagarna.

Gävle storsatsar: Ska lyfta Joe Hills minne

Joe Hilldagarna i Gävle

Nio dagar om Joe Hill i Gävle: ”Intresset är stort”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

I april träffade jag (Alexandra) Bella Demhat Aksoy, 35. Vi satt i soffan i lägenheten som hon gömde sig i, livrädd för att skickas till hemlandet Turkiet. Jag såg mig över axeln hela vägen dit och hem, precis som hon berättade att hon gjorde på kvällarna när hon och maken Emil ibland smög sig ut efter mörkrets inbrott för att ta en kort promenad. Få lite luft.

Demonstranter med skyltar samlades utanför Migrationsverkets förvar i Märsta utanför Stockholm.
Skyltarna sprayas på plats. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Bella kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet.

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

I torsdags gick Emil och Bella ut igen, en kort stund bara. När de var på väg in genom porten knackade en polis på Bellas axel. Nu sitter hon i Migrationsverkets förvar och ska utvisas. Hennes advokater kommer att lämna in en ansökan om verkställighetshinder men det behövs också människor som kräver att hon ska få stanna, säger Bellas man Emil Jämsén.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, sa han till mig på telefon igår.

Och idag arrangerades den första demonstrationen till stöd för Bella. Flera andra, i olika städer, är under planering.

Bella Aksoys man Emil Jämsén och hans mamma tittar mot fönstret där Bella står. Det går inte att se in, men ut. Foto: Alexandra Urisman Otto.

På sociala medier är det stor uppslutning för att Bella ska få stanna. I skrivande stund har 7188 personer skrivit på ett upprop.

Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara. Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara.

Greta och Alexandra: I dag skulle man vara i Vittangi!

“Välkommen att delta i en båtfärd längs Torneälven, genom ett ännu levande och orört älvlandskap. Syftet med färden är enkelt men viktigt, att låta våra gäster uppleva älven på plats, känna stillheten, se vattnet, dricka vattnet… Och förstå varför så många människor värnar detta område.”

Idag äger detta fina arrangemang rum just där Greta och jag var tidigare i våras. Livspusslet har satt stopp för ytterligare en resa till Vittangi men jag (Alexandra) tänkte dela med mig av vad vi fick höra när vi var där. Då låg snön fortfarande djup och vi pulsade oss fram mot Ulrik “Ulle” Lidströms hus intill älven.

Vi hade fått skjuts dit från Kiruna där vi hade varit i drygt ett dygn och träffat flera fina och intressanta personer. Det blir mer om det i ett annat inlägg men en sak som ringde i öronen när vi var på väg in genom dörren hemma hos Ulle, det var vad Karin Kvarfordt Niia hade sagt till oss i ett samtal dagen före. Hon sitter i styrelsen i Gabna sameby vars marker sträcker sig över Kiruna och Pajala kommun.

– Det är en ganska sorglig syn som jag, och många samer med mig tror jag, har på på det politiska läget. Det är en tydlig känsla av svek. Ett svek gentemot oss som i generationer har förvaltat och använt och levt på markerna här i norra Sverige. Och faktiskt förvaltar dem på ett sätt så att ekosystemen fortfarande fungerar, sa hon. 

– Och så ser man det politiska systemet och de olika partierna som helt faller för lobbyismen från industrin. När vi möter politiker eller när man hör politiker svara i debatter och i diskussioner. Då är det industrins argument som framförs.

För mig (det är Alexandra som skriver) är det här ett väldigt viktigt perspektiv som ofta hamnar i skymundan. Samiska rättigheter handlar just om det, förstås. Om mänskliga rättigheter för ett urfolk, en minoritetsgrupp. Men det handlar också om att samerna, liksom urfolk över hela världen, hjälper oss alla genom att vårda och skydda vår gemensamma natur i ett läge när den akut behöver allt tänkbart skydd den kan få. 

Hemma hos “Ulle” Lidström hade vi utsikt över Torneälven från köksfönstret. Vi drack kaffe ur termos och Ulle och Hanna Råman, som också bor i byn och engagerar sig i gruvmotståndet, fick berätta. 

– Skadorna blir oåterkalleliga, sa Hanna.

Det handlar om det planerade gruvprojektet där det australiensiska bolaget Talga vill utvinna grafit. Tidigare har huvudfokus varit att få fram råvaror till litiumbatterier för elbilar. Men man ser nu även över möjligheterna att kunna använda grafiten till bland annat “försvarsapplikationer”.

Gruvplanerna hotar livsmiljöer, kultur och framtid, menar motståndsnätverket, som Ulle och Hanna båda är en del av, tillsammans med flera samebyar, organisationer, politiker och privatpersoner.

En gruva i Nunasvaara skulle förstöra renarnas betesmarker, störa flyttvägarna, förorena vattnet, försvåra jakt, fiske och bärplockning, menar nätverket. Och det skulle bryta den unika tystnaden i skogarna med sprängningar och tung trafik. 

Vid bordet tillsammans med Ulle och Hanna satt också Mats Sidmalm, kommunalpolitiker för S i Kiruna kommun – som till hösten har bytt parti och kandiderar för V. Också han är en del av motståndet mot gruvan.

– De talar hela tiden om att det ska bli arbetstillfällen med en ny gruva. Men det är enorm brist på arbetskraft i kommunen. Hotell och caféer… De flyger upp personal från Stockholm, sa han.

– Jag var och besiktigade bilen nyligen. De jobbar 7/7-skift. Jobbar sju dagar och är lediga sju. Det är på väg att bli som att jobba på en oljeplattform att jobba i Kiruna. 

Ja, varför ska man bo i en liten by långt ifrån alla bekvämligheter – om naturen på platsen blir förstörd? Vem ska vilja flytta dit för dessa “arbetstillfällen”, frågade de sig kring Ulles köksbord.

I fallet Nunasvaara är inte ens kommunen – Kiruna kommun – för gruvan. Länge vägrade man att utforma en detaljplan för området, något som behövs för att komma vidare i processen. Då valde regeringen att köra över kommunen, genom att tillämpa en befintlig paragraf i lagen – som aldrig tidigare använts.

– Man betraktar oss som en koloni där man bara hämtar resurser utan att ge någonting tillbaka, sa kommunalrådet till Dagens Nyheter i januari förra året.

Efter ytterligare vändor har en detaljplan nu lagts fram – av länsstyrelsen istället för kommunen. Och planen har godkänts av regeringen. Men ännu är det flera steg kvar i processen och motståndet står starkt. 

För att nå framgång behövs många som engagerar sig, tror Hanna Råman. Människor som lever på andra platser som också hotas av liknande projekt, skulle kunna ansluta sig. Den solidariska organiseringen är viktig.

– Om man ska vinna något sånt här så måste man ha strategier där man får med mycket folk. Vi har i vår grupp tre samebyar, lokala grupper och andra. Men vi måste bli ännu fler. Och det kanske måste vara så att Puoltsa måste vara med, Jukkasjärvi måste vara med. Vi måste bli större och större och större och till slut kanske… Hela Norrbotten!

Greta fyller i:

– Ja, och nationellt. Vi behöver folk från hela landet som säger “Sluta exploatera” och vi behöver öka medvetenheten om vad som faktiskt händer. 

En liten reflektion: Det sägs ofta att det finns målkonflikter mellan att skydda miljö och klimat. Man kan få intrycket av att vi “måste” förstöra naturen för att kunna ställa om till ett “klimatsmart” samhälle. Men det här förutsätter att man accepterar en massa premisser som aldrig ens kommer upp i den politiska debatten. Är det till exempel en naturlag att vår konsumtion måste öka? Är det en naturlag att vi måste öka energiproduktionen, energiförbrukningen, resursuttaget? När FN:s klimatpanel IPCC redan år 2018 sa att det krävs “snabba, långtgående och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen” kanske det också var ett medskick till oss att se på samhällsutmaningarna på ett större och mer radikalt vis.

Med en sådan blick är det lätt att se att målkonflikten knappast finns mellan att “rädda miljön” och att “rädda klimatet”, utan mellan att vara redo för verklig transformation – inklusive att ta steg tillbaka, minska, avstå – och att inte vara det. (Här finns förresten en annan hyfsat färsk text om att själva utgångspunkten för det politiska samtalet är upp och ner…)

Hanna Råman pekar mot sitt yngsta barn som leker i rummet intill. Friheten att kunna leva nära naturen, utan de inskränkningar som stadslivet ger. Om hon inte kan ge sina barn det… Då vet hon inte var de ska bo.

– Mina barns pappa man är masai, från Tanzania. Och senast vi var där och hälsade på var det plötsligt jättebra uppkoppling på mobilen. Så har det aldrig varit tidigare, sa hon.

– Efter ett tag förstod jag att uppkopplingen hade kommit samtidigt som den nya grannen; en ny guldgruva som ett kinesiskt börjat anlägga just intill. Jag blev helt stum, var bokstavligen tyst i en hel dag. Tar det aldrig slut?

Läs gärna mer om Nunasvaara, motståndet mot gruvan och helgens manifestation här.

Det var allt för nu, vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet, säger Silas Aliki som företrätt Bella Demhat Aksoy. Foto: Alexandra Urisman Otto

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

”I Turkiet kommer jag att sättas i fängelse av regeringen. Eller bli dödad av min familj”, sa Bella Aksoy till Arbetaren i april. På torsdagskvällen greps hon och sitter nu i förvar i väntan på utvisning.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, säger hennes man Emil Jämsén.

Arbetaren har tidigare berättat om Bella Demhat Aksoy, 35, som gömt sig för gränspolisen för att undvika utvisning. Hon kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet. 

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

Bellas man meddelar att hon gripits

På torsdagskvällen meddelande hennes make sedan sex år, Emil Jämsén, att Bella gripits. På Facebook skriver han: 

”För några minuter sedan så stoppade polisen mig och Bella när vi var på väg hem. De sa att gränspolisen ville tala med henne. De tog med sig min älskade till Märsta för förvar (…). Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu.

Jag är förkrossad.” 

Han beskriver också hur Bella visade tecken på panikångest vid gripandet och uppmanar människor att skriva under ett upprop för att Bella ska få stanna i Sverige – i skrivande stund har över 5 800 personer skrivit under. 

– Nu brinner det i knutarna och alla som vill hjälpa Bella behövs. Sprid information om hennes fall och andra liknande fall! Prata om det! Och dyk upp på demonstrationen utanför förvaret i Märsta på lördag, säger han när Arbetaren når honom på telefon.

”Jag vet inte vad som händer nu”

På fredagsförmiddagen får Arbetaren ett samtal med Bella, som i förvaret har tillgång till dator för att kunna skriva och ringa. Hon och Emil hade lämnat lägenheten de gömde sig i för en promenad före middagen, berättar hon. Då kom polisen fram och bad om hennes ID-kort. 

– Jag vet inte vad som händer nu. Jag försöker bara greppa allt som sker. Och jag försöker rensa hjärnan och vara stark. Jag är så trött på det… På att vara stark, säger hon genom gråten.

Under natten har hon bara sovit i några minuter. Allt känns overkligt och Arbetaren har svårt att genomföra intervjun, eftersom Bella gråter och har svårt att andas under samtalet.

– Det var så konstigt och obehagligt att vakna på en plats jag inte alls känner till. Personalen kan komma in när som helst i mitt rum. Jag känner ingen människa här.

Under Migrationsverkets långa process uppmärksammades Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot var först med att berätta.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella till Arbetaren i april.

Stora brister i hanteringen av Bellas ärende

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling alls till PKK längre men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

Silas Aliki. Foto: TT

Silas Aliki, som har företrätt Aksoy under processen, har tidigare understrukit att det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. En person som är kurd, transkvinna, medialt uppmärksammad aktivist, och som dessutom redan utsatts för övergrepp i hemlandet, bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet.

Nu kommer Sverige att försöka verkställa utvisningen, säger Silas Aliki till Arbetaren.

– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet.

Fotnot. På savebella.org uppdateras det löpande om vad som händer i Bellas fall och vad den som vill engagera sig kan göra för att hjälpa henne. På lördag klockan 15.00 arrangeras en demonstration utanför förvaret i Märsta.

Bella Demhat Aksoy: ”Varför för ni svenskar inte oväsen?”

Publicerad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Statsminister Ulf Kristersson (M) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) besöker Charlottendal bussdepå i Gustavsberg.
Kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Ulf Kristersson i samband med att Tidöregeringen meddelade att biljettpriserna för kollektivtrafiken kapas i ett halvår. Foto: Christine Olsson/ TT

Halva priset i kollektiv­trafiken – kör bara kör!

”Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.” Sara Vestberg och John Nordmark, före detta bussförare, om varför Ulf Kristersson och Ebba Busch måste göra en riktig satsning på kollektivtrafiken.

I 30 års tid har vi fått höra att det inte finns pengar till stora offentliga satsningar. Inga pengar till billigare kollektivtrafik. Inga pengar till bättre löner och arbetsvillkor för de som håller samhället rullande. Inga pengar till satsningar som omfördelar från de rikaste till vanligt folk.

Men plötsligt händer det. Staten har råd att halvera priset i kollektivtrafiken under ett halvår. Bra! Äntligen visar man att det faktiskt går.

Så fortsätt då. Gör satsningen permanent. Dubbla eller tredubbla investeringarna. Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.

Tuff arbetsmiljö för busschaufförer

När Ebba, Ulf och andra politiker får chansen att visa hur “folkliga” de är genom att provköra buss, romantiserar de samtidigt ett yrke vars villkor de själva varit med och försämrat. Politikerna poserar gärna i förarsätet för en dag. Men de som faktiskt kör bussarna varje dag är ofta utlandsfödda arbetare – samma människor som Uffe och Ebba vill utvisa.

Privatiserad kollektivtrafik, stress, osäkra scheman, försämrad strejkrätt och en arbetsmiljö som gör det svårt – särskilt för kvinnor och småbarnsföräldrar – att stanna kvar i yrket.

Vill ni visa respekt för ett samhällsviktigt arbete? Då krävs mer än ett kamerabesök i förarhytten.

En riktig satsning på kollektivtrafiken skulle ge fler resenärer, fler avgångar, fler jobb och bättre villkor för arbetarna. Fler unga skulle kunna söka sig till yrket. Fler skulle kunna kombinera arbete med familjeliv. Kollektivtrafiken är en avgörande del av människors vardag – och den måste fungera.

I klimatkrisen är detta helt nödvändigt.

Samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kollektivtrafiken

I ett Sverige där ojämlikheten är på samma nivå som i Saudiarabien, Sydafrika, Ryssland och Brasilien behövs investeringar som faktiskt förbättrar livet för vanligt folk.

Och i en tid av höjd beredskap behövs robusta offentliga system. Titta på Ukrainas järnväg under Rysslands anfallskrig – fungerande kollektivtrafik och järnväg är samhällsbärande.

Allt detta skulle göra människors liv bättre. Det skulle dessutom vara samhällsekonomiskt lönsamt.

Så vad finns det egentligen att invända mot?

Kör bara kör.

Sara Vestberg, fd bussförare och masterstudent på Försvarshögskolan
John Nordmark, fd bussförare och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna

Bussförare på bristningsgränsen

Fackets larm: Buss­förare på bristnings­gränsen

Kritik Klimatpolitiska rådet klimatpolitik regeringen Alexandra Urisman Otto

Situationen långt värre än Klimat­politiska rådet säger – målen otillräckliga

Romina Pourmokhtari och Johan Britz

Klimatpolitiska rådet djupt kritiskt mot Tidö­regeringens politik

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Libanon
Räddningsarbetare letar kroppar efter en annan israelisk attack mot Libanon förra veckan. Foto: Mohammed Zaatari/TT

Nya israeliska attacker mot Libanon: Tolv döda bara i natt

Israel fortsätter sina dödliga attacker mot Libanon. Under natten mot i tisdags dödades minst tolv personer efter en militäroffensiv mot en libanesisk by i Bekaadalen.

Attacken skedde sent på måndagskvällen lokal tid. Strax innan hade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som av den internationella brottmålsdomstolen ICC anklagas för brott mot mänskligheten, beordrat militären att ”accelerera sina insatser” i Libanon.

Minst tolv personer ska ha dödats, enligt uppgifter från Libanons statliga nyhetsbyrå. Samtidigt uppger också den libanesiska shiamilisen Hizbollah att de genomfört drönarattacker mot israeliska militäranläggningar. Där finns än så länge inga uppgifter om några skadade eller döda.

ICC har utfärdat en internationell arresteringsorder mot Israels premiärminister benjamin Netanyahu

Internationell arresteringsorder mot Netanyahu

Publicerad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Reza Pahlavi
Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning, skriver Hasse-Nima Golkar. Foto: Markus Schreiber /AP/TT

”Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran”

Under åren som ledde fram till kriget 2026 introducerades Reza Pahlavi gradvis i västerländska medier som ”oppositionens färdiga ansikte”. Denna mediala representation uppstod inte ur social organisering inne i Iran, utan snarare genom kopplingen mellan lobbyistnätverk, persiskspråkiga medier utomlands och västs behov av ett ”hanterbart alternativ”. Detta projekt, menar Hasse-Nima Golkar, vilade på två huvudsakliga pelare: nostalgi för Pahlavi-eran samt rädsla för kollaps och instabilitet.

För en del av den urbana medelklassen och en yngre generation utan direkt erfarenhet av det kungliga diktatoriska styret har bilden av Pahlavis kommit att förknippas med stabilitet, modernisering och goda relationer med väst. Denna bild suddar dock medvetet ut historien om det organiserade förtrycket av arbetarklassen, anarkistiska och radikala vänsterkrafter, folkliga rörelser, och andra under monarkin.

Ur ett anarko-syndikalistiskt perspektiv var Pahlavi-monarkin inte en symbol för utveckling, utan en del av processen att integrera Iran i den globala ordningen. En ordning som byggde på armén, säkerhetspolisen och undertryckandet av oberoende fackföreningar. Och monarkismen i dagens Iran vilar, trots all sin mediepropaganda, fortfarande på tre pelare: vertikal auktoritet (hierarki); centraliserad (fascistisk) nationalism; och en kapitalistisk ekonomi beroende av den globala ordningen.

Mänsklig frihet inte kommer inte ovanifrån

Det som blev tydligt i samband med kriget och Irans politiska kris var inte bara erosionen av den styrande islamisk-shiitiska staten, utan också den djupa krisen i själva begreppet ”alternativ”. Det iranska samhället stod under samtidigt tryck från inhemskt förtryck, utländskt krig, politisk-ekonomisk kollaps och informationskrigföring. I detta läge framträdde delar av exiloppositionen — särskilt den högerextrema monarkistiska strömningen kring Reza Pahlavi — inte som en kraft för befrielse, utan som en kraft för att begränsa och avleda det sociala upproret. 

Detta är ingen tillfällighet. Monarkismen, även i sin samtida ”moderna” och mediepaketerade form, bär fortfarande på samma logik som Michail Bakunin varnade för för mer än ett sekel sedan: reproduktionen av auktoritet genom löften om ordning, säkerhet och nationell räddnin. Mänsklig frihet kommer inte ovanifrån, utan endast underifrån, född ur vanliga människors direkta handlingar.

Men monarkismen, även när den talar om ”demokrati”, betraktar fortfarande politik som något som tillhör eliter, dynastier och statliga förvaltar.

Kriget blev sanningens ögonblick

Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning. Det är alltså ingen fortsättning på den radikala rörelsen ”Kvinna–Liv–Frihet”, utan snarare ett försök att begränsa dess revolutionära potential. För en rörelse som kan bygga råd, organisera generalstrejker och skapa former av social självorganisering-självförvaltning kommer inte längre att behöva en ”prins”.

Före kriget försökte vissa monarkister framställa sig som demokratiska, människorättsinriktade och nationella. Men kriget blev sanningens ögonblick och ledde till en historisk skam för dem. När bomber föll över iranska städer förblev stora delar av högeroppositionen i exil inte bara tysta, de uppmuntrade öppet attackerna. Bilderna och videorna där amerikanska och israeliska flaggor höjdes bredvid slogans som ”Leve Shahen” var inte bara ett propagandamisstag, de markerade ögonblicket då monarkismen fullständigt integrerades i den imperialistiska krigsmaskinen.

I åratal beskrev dessa krafter ekonomiska sanktioner som ”smart press”, de kallade förstörelsen av infrastruktur för ”frihetens pris” och de reducerade arbetarnas, barnens och vanliga människors död till konsekvenserna av en ”övergångsfas”. Men för de flesta människor inne i Iran var sanningen tydlig: en kraft som bygger frihet på ruinerna av offentlig infrastruktur och bombade hem söker inte frihet, den profiterar på och förmedlar krig. Reza Pahlavi står just här som en säkerhetsventil för den globala ordningen för att begränsa möjligheten till social revolution i Iran.

Här är Emma Goldmans kritik fortfarande viktig. Hon varnade upprepade gånger för att nationalism och militarism, även när de uttrycks i ”frihetens” språk, i slutändan förvandlar människor till bränsle för statens maskineri. 

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst

Västmakterna söker inte social revolution i Iran. Det de vill ha är en kontrollerad maktöverföring. En förändring som bevarar kapitalets ordning, militärens struktur och regionens geopolitiska position. Därför lyfte västerländska mainstreammedier fram Reza Pahlavi som oppositionens naturliga ledare, medan de verkliga krafterna för socialt motstånd — arbetare, lärare, kvinnor, pensionärer, studenter och lokala aktivister — trängdes undan till marginalerna.

Pahlavi-projektet söker inte direktdemokrati, utan en rekonstruktion av den centraliserade nationalstaten. Samma modell som i hela Mellanöstern konsekvent har lett till repression av motståndare: arbetare, etniska grupper, kvinnor, studenter, LGBTQIA+-grupper och andra.

Monarkismen försöker övertyga människor om att problemet endast är Islamiska republikens existens och att frihet, jämlikhet och rättvisa kommer att uppstå genom att ändra flaggan, nationalsången och härskarens ansikte. Men den historiska erfarenhet säger något annat. Om det kapitalistiska systemet förblir intakt, klassojämlikheten förblir intakt, militären förblir intakt, maktkoncentrationen förblir intakt och människor endast röstar vartannat eller vart fjärde år, då kommer despotismen att reproduceras, även om kronan ersätter turbanen.

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst, utan i förstörelsen av alla relationer av dominans och auktoritet. Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS av SAC Syndikalisterna.

Iran: Riktig revolution bara genom arbetarklassen

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan

Podden besöker Skogen i Göteborg

Podden besöker Skogen i Göteborg

På kulturplatsen Skogen i Göteborg vill man komma bort från konsten som konsumtionsvara. I det fjärde avsnittet av Kulturplats pratar vi med Johan Forsman och Patricia Vane, som är konstnärlig ledare respektive verksamhetsledare på Skogen i Göteborg.

Foto: Pia Nordin

Intervjun tar avstamp i Skogens foajé, hur man välkomnar människor är viktigt, menar Patricia Vane och Johan Forsman, de vill komma bort från att se konsten som produkt och således även besökarna som konsumenter.

– Egentligen tillhör konsten mänskligheten, säger Johan Forsman.

Patricia Vane håller med.

– Konsten som gemensam resurs är på ett sätt väldigt självklart, men vi har tappat det, och det gäller inte bara konsten.

Skogen – del av initiativet Samarbetet

Hon beskriver att hon sökte sig till Skogen då hon sökte ett rum där konsten blev ett sätt att komma närmre varandra, i stället för ett rum som bara pratar med sig självt.

I avsnittet diskuteras hur samarbeten kan skapa resiliens för såväl kulturen och samhället. Skogen är del av initiativet Samarbetet som kopplar samman olika platser för konst, odling och andra självorganiserade initiativ.

Johan Forsman anser att kulturfältet tenderar att bli pseudopolitiskt.

– Det intressanta politiska arbetet är hur vi ger möjlighet till människor att organisera sig. Skogen är en plats där flera konstdicipliner möts, här finns både en scen, tryckeri och plats för studiegrupper.

Publicerad
Läs hela artikeln