Kunde det ha förhindrats? Vad kan vi lära? Vilken är strategin för att vända nederlag till oavgjort eller seger? Frågorna väcks medan jag läser Byggnads och Socialdemokratiska studentförbundets debattantologi Efter ett kvartssekel av nederlag. Boken bjuder på tanketrådar och kloka synpunkter. Men tyvärr blir det inte många svar.
Eftersom boken handlar om både politik och fackligt arbetssätt så känner jag igen många av tankegångarna. Efter mer än 30 år som industriarbetare så har jag ju varit med om denna ”nederlagets” tidsperiod. Det varit en period som karaktäriserats av en allt aggressivare högerpolitik och en offensiv från arbetsgivarhåll. Ändå känns ordet nederlag för definitivt. Låt oss hellre beteckna det som tillbakapressning av arbetarrörelsen och framflyttade positioner för motståndarna. Ett stort ansvar för den utvecklingen kan läggas på ledningen för arbetarrörelsen, både politiskt och fackligt. De har haft ett passivt förhållningssätt till utvecklingen och i linje med det en ständigt ökande tilltro till liberala lösningar. De har fortsatt att hoppas på ett giltigt samhällskontrakt mellan parterna, som arbetsgivarsidan i själva verket för länge sedan rivit sönder.
Flera av debattinläggen i boken tar upp denna aspekt av utvecklingen inom arbetarrörelsen. ”Det är snarast slående hur snabbt historielösheten har brett ut sig inom den arbetarrörelse som tidigare förklarade sig så stolt över sin historia”, skriver Lars Ekdahl. Flera debattörer uppmanar till en breddad diskussion och kontakter mellan arbetarrörelsen och andra rörelser, kring till exempel klimat, rasism och feminism. Där ligger denna spretiga antologi helt rätt.

radar@arbetaren.se