Hjärtat klappar för min latino-lover

Vi sitter utanför restaurang Spondylus i fiskebyn Puerto López i Ecuador. David, Livisto, Julio, Daniel, Darwin, Javier, Binicio och Felix är alla i 19-årsåldern och sitter som vanligt och hänger med några öl och en kortlek.
Det är inte många ryggsäcksturister som passerat byn utan att ha lärt känna de här killarna närmare.
De är alla gringueros, killar som hänger med gringas – utländska tjejer. Ingen av dem jobbar eller studerar, de kommer alla från fattiga familjer, har vuxit upp i hus med lergolv där hela familjen sover i samma rum.
Men tack vare en aldrig sinande ström av västerländska tjejer kan de ändå leva ett bekymmerslöst liv. Dagarna går åt till att surfa på de stora härliga vågorna på dyra surfingbrädor utanför stranden Playita, spela basket eller fotboll på stranden och på kvällarna äta middag på restaurang och supa sig fulla.

Byn med knappt 10000 invånare har inte mer än ett par lergator och några restauranger men är trots sitt oansenliga yttre en by som många backpackers passerar eftersom den ligger på vägen till Isla de la Plata, marknadsförd som ”fattigmans-Galapagos”. Tjejerna är klart överrepresenterade bland ryggsäcksturisterna och man kan likna byn vid en gigantisk ”kärleksfälla” på vägen till Isla de la Plata. En fälla som de flesta tycks trilla i.
Här i Puerto López lär sig killarna dansa salsa så snart de kan gå och de sensuella tonerna genomsyrar byn från tidig morgon till sent på natten. Här vet killarna vad en västerländsk tjej vill ha. De lär dem dansa salsa, de tänder gärna upp en fogata, en brasa, på stranden där man kan sitta och spela gitarr, sjunga och dricka rom i månens ljus. Eller varför inte något spritspel? ”Tabacaso” där man riskerar att få dricka ett glas med vodka, cigarettaska och med ett mynt i botten, är mycket populärt.

Varje gång en ny tjej anlänt så är det först till kvarn som gäller. Det kan börja med en guidad tur till naturreservatet Frailes, en natt framför elden på stranden och sluta med att killen flyttar in på hotellet. Väldigt sällan rör det sig om ett ligg för natten utan snarare brukar tjejen under vånda få lägga om sin resplan och räkna om sin budget för att det ska räcka för två. Efter ett par romantiska veckor i Puerto López tar de med sig killen i gringotrailen som löper vidare genom landet, ner i Peru och vidare till Machu Picchu. Åtskilliga bussresor och hotellnätter från Puerto López.

Allt är på tjejernas villkor eftersom det är de som har pengarna. När hon tröttnar är det bara för killen att vända hem till Puerto López igen med bara busspengarna i fickan. Men med några nya t-shirts från Peru, minnen från en smekmånadslik resa som han aldrig skulle haft råd att göra utan en västerländsk turist och förstås med ytterligare en e-postadress.
De flesta håller fortsatt kontakt med tjejerna via mail eftersom många har lovat att de ska komma tillbaka. Maria från Tjeckien kommer tillbaka lagom till milleniumfirandet för att presentera Daniel och sina föräldrar för varandra. Darwin inväntar Patricia som snart ska komma tillbaka från Schweiz. Alva-Elena som är Felix tjej arbetar som klätterinstruktör i USA men har bara under mina få månader i Ecuador redan hunnit åka fram och tillbaka ett par gånger från New York. Men vanligast är förstås att tjejerna i och med sina begränsade ekonomiska resurser får nöja sig med en resa om året till den alldeles egne gyllenbrune älskaren. Helt klart något att tråna efter när man kommit tillbaka till den grå vardagen full av krav och måsten i det trista Nord.

Det är logiskt att killarna ibland håller liv i flera parallella relationer samtidigt eftersom det kan dröja mellan ”flickvännernas” besök och de ju inte ens är säkra på om hon kommer tillbaka. Pablo blev dumpad efter att ha väntat ett helt år på att hans finska tjej skulle komma tillbaka och även Julio har kommit fram till att det inte är mänskligt att gå och vänta. Men kärleken till hans ”utvalda” är inte mindre för det, betonar han.
En del västerländska tjejer har också en stadig relation hemma i Europa. Och en kanadensisk tjej dumpade sin pojkvän som hon reste med när hon träffade Pablo i Puerto López.
Nu ringer telefonen inne på Spondylus igen. Det är en av få telefoner i byn och det är hit tjejerna ringer när de vill prata med sina killar. Ägaren Ricardo har ett beundransvärt tålamod med det eviga ringandet. Ständigt tycks någon av byns killar sitta uppflugen på pallen vid bardisken och gråta vid telefonen.

Spondylus är det enda stället i byn som har en teve och restaurangen ligger precis framför stranden där killarna spelar fotboll på kvällarna. Därför är de aldrig långt borta när telefonen ringer.
– Daarwiiin!!! Telefon! ropar Ricardo.
Det är tredje samtalet till Darwin i kväll och den här gången är det Patricia som ringer. Det är Darwins 20-årsdag och många vill ringa och gratulera.
När han kommer tillbaka ut efter samtalet är han märkbart rörd men det har han även varit efter de andra samtalen.
Jag frågar vem av tjejerna han gillar mest och Darwin ler.
– Jag tycker lika mycket om dem alla tre. Nu ligger bollen hos dem. Jag tar den som bestämmer sig först, säger han.
Vid det här laget, efter att ha lärt känna killarna så pass väl som man kan göra efter att ha umgåtts dagligen i tre-fyra månader, så har jag insett att det här ständiga raggandet inte alls är något känslokallt spel från killarna där de är ute efter att blåsa så många tjejer som möjligt på pengar.
Raggandet och utnyttjandet är högst ömsesidigt och ingen kille skulle gå och lägga sig med en tjej bara för att han drömmer om att få följa med henne tillbaka till Kanada, USA eller Europa.
Få vill överhuvudtaget lämna Puerto López utan har jordnära drömmar om att bygga ett hus bredvid sina föräldrars. När Davids svenska flickvän skulle resa hem lovade han att deras hus skulle vara klart när hon kom tillbaka. Han frågade om hon ville ha det i cement eller bambu och hon svarade cement.

Själv har jag legat sjuk i malaria och blivit kvar mycket längre tid i byn än vad jag tänkt mig. I det lilla hus jag hyr på en takterass för tio kronor natten turas killarna om att ta hand om mig. De kommer med mat, anförtror mig sina kärleksbekymmer och tar med kassettband. Var och varannan låt handlar om män som sitter och väntar på att deras älskade ska komma tillbaka.
Livisto har tagit med sig ett band med Maná som är superstjärnor i hela Latinamerika.
Efter att ha ätit middag på Spondylus ligger vi och lyssnar på en av deras största hits: ”Förmodligen har du redan glömt mig men jag fortsätter ändå att vänta på dig. Jag vill inte åka härifrån ifall du en dag kommer tillbaka. Därför är jag fortfarande här på samma plats, i samma stad och med samma människor. För att om du vill komma tillbaka så ska allt vara sig likt och det kommer att bli som igår och du kommer aldrig mer att lämna oss.”

Livisto öppnar sitt hjärta för mig. Han har just ringt och berättat för den schweiziska tjej som han ska gifta sig med att han haft en romans med Sonja, en annan tjej från Schweiz. Hon tog det bra. Men nu våndas han över att det är så svårt att glömma Sonja som rest tillbaka till sin pojkvän i Bern.
Han plockar upp flera kassettband.
– Den här låten älskade hon, och den här och den här… säger han sorgset.
Livisto känns som den av killarna som är mest medveten, och han skällde ut David för ett par dagar sedan för att han inte tänkt på att skydda sig med den svenska tjejen.

Nu har han instruerat David i hur han ska åka till det närmaste sjukhuset i grannbyn Manglaralto någon dag för att aidstesta sig. Men det är något man gör tillsammans med tjejen innan man inleder en relation, förmanar han världsvant.
Om killarna vill ha möjlighet att återgå till ett normalt liv och gifta sig med en ecuadoriansk tjej så måste de vara rädda om sitt rykte. Det är känsligt för killarna att umgås med las gringas så att hela byn ser det. Umgänget mellan de västerländska tjejerna och killarna är därför förpassat till turistställena, hotellet, restaurangerna och stranden. Inne på de leriga stigarna där folk bor är det inte många gringas som kommer och många har ingen aning om hur fattigt deras älskares familjer lever.
På en dans som anordnades i byn för ett tag sedan vågade ingen av killarna synas tillsammans med sina gringas. David tackade lydigt ja till dans efter dans med de inhemska tjejerna som äntligen fick ha sina killar för sig själva. De ecuadorianska tjejerna är, förutom vid sådana här arrangemang, förpassade till hemmet och skulle aldrig komma på tanken att hänga på Spondylus eller delta i spritlekar.

Jag försöker jämföra umgänget mellan unga rycksäcksturister och ecuadorianska killar med de västerländska män jag sett på restauranger i Pattaya och Pattong tillsammans med uttråkade thailändska tjejer. Det går inte att jämföra fenomenet på samma dag. Till en viss del kanske det beror på den syn som fortfarande råder: kvinnor kan inte ha sex utan kärlek och följaktligen kan de inte vara sexturister.
Om det förekommer kvinnliga sexturister är det enligt gängse uppfattning kvinnor som inte kan få något annat på hemmaplan. I Sverige älskar folk att frossa i tevedokumentärer där äldre, fula, storvuxna kvinnor går hand i hand på stranden med gambiska artonåriga pojkar. När dessa kvinnor inte längre betraktas som attraktiva i västvärlden har de valt att resa vidare till en annan kultur där de uppskattas.

Kerstin Thorvall skriver i boken Svart resa om äldre kvinnor som reser till Senegal för att ha sex:
”Så här kan man också säga. Att när vita män inte längre ville ha henne gick hon över till svarta. Hon förlorade ingenting på det. Deras är större. Och de tyckte hon var vacker och lagom tjock och inte för gammal.”
Men ryggsäcksturisten reser inte till Latinamerika för att hon inte kan få en kille i Europa. Snarare är det en konsekvens av ojämlika maktförhållanden mellan könen där hemma. Känslan av att ”här kan ingen längre sätta sig på mig” kan säkert locka en ung snygg högskoleutbildad tjej att bli ihop med en kille som inte kan säga mer på engelska än ”sex on the beach” och ”I’m sorry Mama. I never meant to hurt you.” (textrad från en Eminem-låt).
Resandet till älskare i Latinamerika har ersatt de europeiska kvinnornas resor till kolonierna. I relationen med de fattiga unga männen kan tjejen känna sig överlägsen. Det är hon som är den intellektuella parten. Det är hon som sitter på språkkunskaperna och på pengarna.

Men det är bara roligt så länge de är ensamma. Det är tydligt att flera av tjejerna skäms inför andra utländska turister. Speciellt pinsamt är det för en tjej på ”sex-semester” att träffa västerländska killar eller västerländska par. Ecuadorianen hon har i släptåg hamnar utanför samtalet eftersom han inte kan engelska. Kvällen igenom tillbringar han uttråkad vid hennes sida med att vika obscena figurer av pappersservetterna, tjata om att få mer öl och kanske bidra med ett eller annat ”seex on thi beetch?”. Ett beteende som tjejen uppmuntrade när de var på tu man hand men nu i sällskap med andra västerlänningar gör henne alltmer generad och förbannad. Förtvivlat försöker hon ge honom blickar och sparkar under bordet för att få honom att sluta skämma ut henne. Davids tjej kallar honom för Puto maldito, din dumma hora, när de andra turisterna inte hör.

Utåt sett tycks det inte gå någon nöd på killarna under den tid de dansar salsa och leker spritlekar. Men visst kan säkert tillvaron som en ständigt redo ”Love-toy” vara utmattande. Åtminstone inför de andra killarna. Julio retar David eftersom han tagit del av lite tjejsnack där tjejerna sagt att David inte är lika uthållig som Julio.
Spritlekarna som brukar sluta med att samtliga deltagare är redlöst berusade är alltid ny för turisterna men för killarna borde en viss slentrian ha infunnit sig. Tjejerna som ofta uppskattar ett hårt festandet och gärna beställer in flaska efter flaska med rom kan få en paus när de lämnar byn men Puerto López-killarna får aldrig rast från supandet.
Efter min vistelse i Puerto López 1999–2000 har jag rest runt i Latinamerika ytterligare fyra gånger. Jag upphör inte längre att förvånas över hur de västerländska tjejerna vunnit terräng från Mexico i norr till Chile i söder.

Jag blir inte överraskad när 30-årige Alfredo från Bahía de Caráquez i Ecuador sjunger ”Imse Vimse Spindel” och berättar att han lärde sig den redan när han var sju år då en svensk tjej lät honom sova hos sig på hotellet. Inte heller blir jag förvånad när Pablo berättar hur hans syskon brukade reta honom för att han är mörkare i skinnet än de övriga syskonen. ”De sade att jag skulle gifta mig med en negrita. Då grät jag och sade att det skulle jag inte alls. Jag skulle bli gringuero!”
Jag misstror inte de latinamerikanska killarna när de nästan bräcker mig i att vara beresta. ”Men jag tycker det är så trist där borta. Man kan stanna i Europa max ett halvår” säger Luis.
Inte heller blir jag förvånad när William som jobbar på baren i Leprechaun i Baños i Ecuador visar upp sin flygbiljett till Zurich.
Jag vill bara varna honom för jag vill inte att den här sprudlade glada lilla killen ska bli en maskot åt en schweizisk tjej i ett disigt och mörkt februari-Zürich.

Februari 2003 är jag tillbaka i Puerto López efter år av e-postkontakt med ett par av killarna. Tre år har gått sedan sist och det har skett ett smärre generationsskifte av gringueros. Flera från det ”gamla” gänget har stadgat sig. Första kvällen försöker en kille som inte ser ut att vara äldre än 13 men som säger sig vara 18 att ragga upp mig. Davids bror Limbert har gift sig och flyttat till Schweiz. De ska ha barn nu när som helst. ”Det gick så snabbt” säger hans kompisar sorgset. Livisto lyckades glömma Sonja och gifte sig som det var tänkt med sin schweiziska flickvän. ”Ett jättefint bröllop i kyrkan i Puerto López”. Nu har de också flyttat till Schweiz.

Sonja blev ihop med Binicio vid sitt andra besök i Puerto López. Patricia var gravid med Darwin redan när hon lämnade Ecuador efter milleniumfirandet. Tillsammans har de byggt hotellet ”El Sol” i byn och de driver det tillsammans med Sonja. Daniel lämnar byn strax efter att jag har anlänt, efter ett impulsbeslut från tyska Marion som beslutat att ta med honom till Tyskland. Alva-Elena har dumpat Felix och nu är han i Peru med någon annan amerikanska.
Julio och David är på resande fot i landet tillsammans med norskorna Irene och Karin. Jag träffar av en slump på dem på gringomötesplatsen el Cafecito i Cuenca några veckor senare. Julio väntar fortfarande på att hans ”tjej” ska bestämma sig och komma tillbaka. Under tiden låter Irene honom slicka sprit mellan hennes bröst medan Karin filmar. Något att visa upp för kompisarna när de kommer tillbaka till Norge. Karin har svårt att lämna David, hon har bestämt sig för att flyga till Lima, besöka Machu Picchu och sedan flyga tillbaka till Ecuador. Det har varit ett svårt beslut. Men David vet redan nu att han inte vill följa med henne till Norge. Han drömmer fortfarande om att påbörja bygget av huset på sina föräldrars tomt. Så fort han får lite tid.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Malin Sjöberg Högrell och Simona Mohamsson, Liberalerna
Partiprofilen Malin Sjöberg Högrell bildar ett nytt parti där hon hoppas ta besvikna liberala röster från Simona Mohamsson. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Magnus Lejhall/TT

Krisen i Liberalerna: Avhoppare bildar nytt


Krisen i Liberalerna fortsätter att växa. Under måndagen meddelade en tung avhoppare att hon bildar ett nytt parti för att locka Sveriges mittenväljare: Liberalt Initiativ – Folkpartisterna.

Med opinionssiffror under folkölsnivå och med rekordlågt förtroende för partiledare Simona Mohamsson kommer nu nästa smäll för Liberalerna. 

Malin Sjöberg Högrell, tidigare ordförande i Liberalernas kvinnoförbund och regionråd i Uppsala har bestämt sig för att starta ett nytt parti. Det här i spåren av att partiets kontroversiella beslut tidigare i våras där de bestämde sig för att släppa in Sverigedemokraterna i en kommande regering vid valseger för Tidöblocket.

– Vi startade det här partiet för att det finns ett vakuum i svensk politik. Det finns inte ett riktigt mittenalternativ, säger Malin Sjöberg Högrell i en intervju med Sveriges Radio.

Akut läge enligt experter

Simona Mohamsson och partiledningens svängning i SD-frågan gav inte det ökade väljarstöd som Liberalerna hoppats på. Åtminstone inte sett till opinionen. Partiet ligger gång på gång långt under riksdagsspärren i de opinionsmätningar som kommer och läget beskrivs av allt fler politiska experter som akut ju närmare valet i september vi kommer.

I Statistiska centralbyråns stora partisympatiundersökning för maj 2026 hamnade Liberalerna på katastrofsiffran 2,5 procent vilket innebär att de skulle åka ur riksdagen om det vore val i dag.

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
Svt satsning Nick Alinia Vera Oredsson invandrare för svenskar
Nyheter från TJ möter upp Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Television, för att prata om public service-företagets nyförvärv. Foto: Jessica Gow/TT, Christine Olsson/TT, Ulf Palm/TT

Vera Oredsson klar för Svt:s nya humor­satsning

Svt fortsätter sitt arbete med djärva nyförvärv. I den nya humorprogramserien Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, gör en pigg pensionär tillika invandrare premiär som tv-ankare: Vera Oredsson, 98 år, veterannazist.

– Jag skulle rensa i rabatten där hemma, det var ett sånt elände. Så frös jag plötsligt till och blev stående där på knä med skoffelhackan och utbrast: ”Men hur gjooooorde han? Ingen kunde rensa upp som doktor Goebbels, han fick hela Berlin rensat på bara ett par dagar, men hur gjorde han egentligen? Nu skulle man ha behövt hans nypor!”

De två panelisterna bredvid Vera Oredsson (oberoende nazist, 98 år) i studion kiknar av skratt och andfådda garv hörs från den castade publiken.

– Jag älskar dig, Vera! Jag älskar när en invandrare törs tänka utanför boxen och vara kritisk även mot icke-svenskar, hörs en av medpanelisterna frusta mellan skrattparoxysmerna.

Svt:s nya oberoende, nazisatsning: ”Nu vänder det”

Med det tar klippet slut. Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Televisions, Svt, nya humorprogramserie Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, klickar av mobilen och stoppar den belåtet i byxfickan. TJ och han har stämt träff på parkeringen utanför Svt:s högkvarter på Oxenstiernsgatan 34 i Stockholm.

– Nu vänder det, säger Lind Mickegren, och fortsätter:

– Äntligen har vi hittat nyckeln till hur vi både kan tilltala pensionärerna, vår publikstomme, och nå ut med delbart content som vår nya ungdomsgeneration älskar, samtidigt som vi kan punktera anklagelserna om vänstervridning en gång för alla. Och äntligen en invandrare som kan gå hem i breda lager, låt vara att hon kom hit redan 1945!

Svt har varit under hård press under de senaste åren. Enorma summor måste sparas inom programproduktionen till följd av sviktande kostnadskompensation från Tidöpartierna – massor av tjänster måste bort. Samtidigt fortsätter debattörer som Aron Flams och Jens Gam-Man att elda på de högerradikala kadrerna i kraven att public service helt ska läggas ner. Svt har försökt ta sitt ansvar genom att ta in såväl Flams och Gam-Man som den härligt spjuveraktige högerpopulisten Ching Frack som medverkande i diverse program, men konstigt nog har det inte fungerat – hetsen från höger mot public service-företaget har fortsatt med oförminskad styrka.

Vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia till Svt

Svt såg sig till slut nödgade att överraska kritikerna med en så kallad brutalblidkning och plocka in vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia för att skoja och rasa i studion, men då blev det förargligt nog också tjafs.

Nu räknar man med att kritiken ebbat ut, men om det ändå skulle höras skeptiska röster har Lind Mickegren svar på tal:

– Det är en helt rimlig public service-hållning att vilja upprätthålla åsiktsmångfald. Det finns bevisligen invandrare som är nazister, det är Vera själv ett levande bevis på. Ska inte de få representeras? Varför skulle de inte kunna synas i public service? frågar Lind Mickegren retoriskt, med formuleringar som är närmast identiska med svaren till ETC när det stormade runt Al Nickinia som programmedverkande.

– Det finns inget som blir så älskat som när pensionärer kan bjuda på sig själva, säger Lind Mickegren.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Joe Hill, Gävle
Så här kan målningen av Gävles största kändis, enligt Svt, komma att se ut. Joe Hill emigrerade till USA i början av 1900-talet och blev där en mycket känd agitator för facket IWW, innan han avrättades. Foto: Skärmdump Svt och Johan Apel Röstlund

Joe Hill hyllas i Gävle med jättelik muralmålning

Joe Hills ikoniska ansikte som gigantisk muralmålning? Det kan snart bli verklighet i hans gamla hemstad Gävle. 

Det är Svt Gävleborg som nu rapporterar att Joe Hill Visitor Center i centrala Gävle kontaktat det kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarna som gett sitt godkännande till en jättelik målning på en av sina fasader.

– Han var den första personen som använde musik, och nådde ut brett, för att förbättra samhället till det bättre. Och han fortsätter att inspirera människor än i dag – mer än hundra år senare. Jag tycker det är jäkligt häftigt.

Det säger Lasse Nivér på Joe Hill Visitor Center till Svt.

Drar turister till Gävle

Nu återstår endast att söka bygglov samt finansiering. Förhoppningen är att målningen kommer att uppföras på en av fasaderna intill det hus där Joe Hill, då Joel Hägglund, föddes uppe på Söder i Gävle 1879.

Varje år kommer många utländska turister till Gävle för att besöka Joe Hill-gården, som ägs och drivs av SAC Syndikalisterna och Joe Hill-sällskapet. Dessutom öppnades för bara två år sedan Joe Hill Visitor Center i det gamla fängelsemuseet i Gävle som ett komplement. Staden arrangerar även stadsvandringar i den världskända fackliga aktivistens och protestsångarens fotspår.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

I april träffade jag (Alexandra) Bella Demhat Aksoy, 35. Vi satt i soffan i lägenheten som hon gömde sig i, livrädd för att skickas till hemlandet Turkiet. Jag såg mig över axeln hela vägen dit och hem, precis som hon berättade att hon gjorde på kvällarna när hon och maken Emil ibland smög sig ut efter mörkrets inbrott för att ta en kort promenad. Få lite luft.

Demonstranter med skyltar samlades utanför Migrationsverkets förvar i Märsta utanför Stockholm.
Skyltarna sprayas på plats. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Bella kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet.

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

I torsdags gick Emil och Bella ut igen, en kort stund bara. När de var på väg in genom porten knackade en polis på Bellas axel. Nu sitter hon i Migrationsverkets förvar och ska utvisas. Hennes advokater kommer att lämna in en ansökan om verkställighetshinder men det behövs också människor som kräver att hon ska få stanna, säger Bellas man Emil Jämsén.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, sa han till mig på telefon igår.

Och idag arrangerades den första demonstrationen till stöd för Bella. Flera andra, i olika städer, är under planering.

Bella Aksoys man Emil Jämsén och hans mamma tittar mot fönstret där Bella står. Det går inte att se in, men ut. Foto: Alexandra Urisman Otto.

På sociala medier är det stor uppslutning för att Bella ska få stanna. I skrivande stund har 7188 personer skrivit på ett upprop.

Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara. Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara.

Greta och Alexandra: I dag skulle man vara i Vittangi!

“Välkommen att delta i en båtfärd längs Torneälven, genom ett ännu levande och orört älvlandskap. Syftet med färden är enkelt men viktigt, att låta våra gäster uppleva älven på plats, känna stillheten, se vattnet, dricka vattnet… Och förstå varför så många människor värnar detta område.”

Idag äger detta fina arrangemang rum just där Greta och jag var tidigare i våras. Livspusslet har satt stopp för ytterligare en resa till Vittangi men jag (Alexandra) tänkte dela med mig av vad vi fick höra när vi var där. Då låg snön fortfarande djup och vi pulsade oss fram mot Ulrik “Ulle” Lidströms hus intill älven.

Vi hade fått skjuts dit från Kiruna där vi hade varit i drygt ett dygn och träffat flera fina och intressanta personer. Det blir mer om det i ett annat inlägg men en sak som ringde i öronen när vi var på väg in genom dörren hemma hos Ulle, det var vad Karin Kvarfordt Niia hade sagt till oss i ett samtal dagen före. Hon sitter i styrelsen i Gabna sameby vars marker sträcker sig över Kiruna och Pajala kommun.

– Det är en ganska sorglig syn som jag, och många samer med mig tror jag, har på på det politiska läget. Det är en tydlig känsla av svek. Ett svek gentemot oss som i generationer har förvaltat och använt och levt på markerna här i norra Sverige. Och faktiskt förvaltar dem på ett sätt så att ekosystemen fortfarande fungerar, sa hon. 

– Och så ser man det politiska systemet och de olika partierna som helt faller för lobbyismen från industrin. När vi möter politiker eller när man hör politiker svara i debatter och i diskussioner. Då är det industrins argument som framförs.

För mig (det är Alexandra som skriver) är det här ett väldigt viktigt perspektiv som ofta hamnar i skymundan. Samiska rättigheter handlar just om det, förstås. Om mänskliga rättigheter för ett urfolk, en minoritetsgrupp. Men det handlar också om att samerna, liksom urfolk över hela världen, hjälper oss alla genom att vårda och skydda vår gemensamma natur i ett läge när den akut behöver allt tänkbart skydd den kan få. 

Hemma hos “Ulle” Lidström hade vi utsikt över Torneälven från köksfönstret. Vi drack kaffe ur termos och Ulle och Hanna Råman, som också bor i byn och engagerar sig i gruvmotståndet, fick berätta. 

– Skadorna blir oåterkalleliga, sa Hanna.

Det handlar om det planerade gruvprojektet där det australiensiska bolaget Talga vill utvinna grafit. Tidigare har huvudfokus varit att få fram råvaror till litiumbatterier för elbilar. Men man ser nu även över möjligheterna att kunna använda grafiten till bland annat “försvarsapplikationer”.

Gruvplanerna hotar livsmiljöer, kultur och framtid, menar motståndsnätverket, som Ulle och Hanna båda är en del av, tillsammans med flera samebyar, organisationer, politiker och privatpersoner.

En gruva i Nunasvaara skulle förstöra renarnas betesmarker, störa flyttvägarna, förorena vattnet, försvåra jakt, fiske och bärplockning, menar nätverket. Och det skulle bryta den unika tystnaden i skogarna med sprängningar och tung trafik. 

Vid bordet tillsammans med Ulle och Hanna satt också Mats Sidmalm, kommunalpolitiker för S i Kiruna kommun – som till hösten har bytt parti och kandiderar för V. Också han är en del av motståndet mot gruvan.

– De talar hela tiden om att det ska bli arbetstillfällen med en ny gruva. Men det är enorm brist på arbetskraft i kommunen. Hotell och caféer… De flyger upp personal från Stockholm, sa han.

– Jag var och besiktigade bilen nyligen. De jobbar 7/7-skift. Jobbar sju dagar och är lediga sju. Det är på väg att bli som att jobba på en oljeplattform att jobba i Kiruna. 

Ja, varför ska man bo i en liten by långt ifrån alla bekvämligheter – om naturen på platsen blir förstörd? Vem ska vilja flytta dit för dessa “arbetstillfällen”, frågade de sig kring Ulles köksbord.

I fallet Nunasvaara är inte ens kommunen – Kiruna kommun – för gruvan. Länge vägrade man att utforma en detaljplan för området, något som behövs för att komma vidare i processen. Då valde regeringen att köra över kommunen, genom att tillämpa en befintlig paragraf i lagen – som aldrig tidigare använts.

– Man betraktar oss som en koloni där man bara hämtar resurser utan att ge någonting tillbaka, sa kommunalrådet till Dagens Nyheter i januari förra året.

Efter ytterligare vändor har en detaljplan nu lagts fram – av länsstyrelsen istället för kommunen. Och planen har godkänts av regeringen. Men ännu är det flera steg kvar i processen och motståndet står starkt. 

För att nå framgång behövs många som engagerar sig, tror Hanna Råman. Människor som lever på andra platser som också hotas av liknande projekt, skulle kunna ansluta sig. Den solidariska organiseringen är viktig.

– Om man ska vinna något sånt här så måste man ha strategier där man får med mycket folk. Vi har i vår grupp tre samebyar, lokala grupper och andra. Men vi måste bli ännu fler. Och det kanske måste vara så att Puoltsa måste vara med, Jukkasjärvi måste vara med. Vi måste bli större och större och större och till slut kanske… Hela Norrbotten!

Greta fyller i:

– Ja, och nationellt. Vi behöver folk från hela landet som säger “Sluta exploatera” och vi behöver öka medvetenheten om vad som faktiskt händer. 

En liten reflektion: Det sägs ofta att det finns målkonflikter mellan att skydda miljö och klimat. Man kan få intrycket av att vi “måste” förstöra naturen för att kunna ställa om till ett “klimatsmart” samhälle. Men det här förutsätter att man accepterar en massa premisser som aldrig ens kommer upp i den politiska debatten. Är det till exempel en naturlag att vår konsumtion måste öka? Är det en naturlag att vi måste öka energiproduktionen, energiförbrukningen, resursuttaget? När FN:s klimatpanel IPCC redan år 2018 sa att det krävs “snabba, långtgående och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen” kanske det också var ett medskick till oss att se på samhällsutmaningarna på ett större och mer radikalt vis.

Med en sådan blick är det lätt att se att målkonflikten knappast finns mellan att “rädda miljön” och att “rädda klimatet”, utan mellan att vara redo för verklig transformation – inklusive att ta steg tillbaka, minska, avstå – och att inte vara det. (Här finns förresten en annan hyfsat färsk text om att själva utgångspunkten för det politiska samtalet är upp och ner…)

Hanna Råman pekar mot sitt yngsta barn som leker i rummet intill. Friheten att kunna leva nära naturen, utan de inskränkningar som stadslivet ger. Om hon inte kan ge sina barn det… Då vet hon inte var de ska bo.

– Mina barns pappa man är masai, från Tanzania. Och senast vi var där och hälsade på var det plötsligt jättebra uppkoppling på mobilen. Så har det aldrig varit tidigare, sa hon.

– Efter ett tag förstod jag att uppkopplingen hade kommit samtidigt som den nya grannen; en ny guldgruva som ett kinesiskt börjat anlägga just intill. Jag blev helt stum, var bokstavligen tyst i en hel dag. Tar det aldrig slut?

Läs gärna mer om Nunasvaara, motståndet mot gruvan och helgens manifestation här.

Det var allt för nu, vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet, säger Silas Aliki som företrätt Bella Demhat Aksoy. Foto: Alexandra Urisman Otto

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

”I Turkiet kommer jag att sättas i fängelse av regeringen. Eller bli dödad av min familj”, sa Bella Aksoy till Arbetaren i april. På torsdagskvällen greps hon och sitter nu i förvar i väntan på utvisning.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, säger hennes man Emil Jämsén.

Arbetaren har tidigare berättat om Bella Demhat Aksoy, 35, som gömt sig för gränspolisen för att undvika utvisning. Hon kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet. 

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

Bellas man meddelar att hon gripits

På torsdagskvällen meddelande hennes make sedan sex år, Emil Jämsén, att Bella gripits. På Facebook skriver han

”För några minuter sedan så stoppade polisen mig och Bella när vi var på väg hem. De sa att gränspolisen ville tala med henne. De tog med sig min älskade till Märsta för förvar (…). Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu.

Jag är förkrossad.” 

Han beskriver också hur Bella visade tecken på panikångest vid gripandet och uppmanar människor att skriva under ett upprop för att Bella ska få stanna i Sverige – i skrivande stund har över 5 800 personer skrivit under. 

– Nu brinner det i knutarna och alla som vill hjälpa Bella behövs. Sprid information om hennes fall och andra liknande fall! Prata om det! Och dyk upp på demonstrationen utanför förvaret i Märsta på lördag, säger han när Arbetaren når honom på telefon.

”Jag vet inte vad som händer nu”

På fredagsförmiddagen får Arbetaren ett samtal med Bella, som i förvaret har tillgång till dator för att kunna skriva och ringa. Hon och Emil hade lämnat lägenheten de gömde sig i för en promenad före middagen, berättar hon. Då kom polisen fram och bad om hennes ID-kort. 

– Jag vet inte vad som händer nu. Jag försöker bara greppa allt som sker. Och jag försöker rensa hjärnan och vara stark. Jag är så trött på det… På att vara stark, säger hon genom gråten.

Under natten har hon bara sovit i några minuter. Allt känns overkligt och Arbetaren har svårt att genomföra intervjun, eftersom Bella gråter och har svårt att andas under samtalet.

– Det var så konstigt och obehagligt att vakna på en plats jag inte alls känner till. Personalen kan komma in när som helst i mitt rum. Jag känner ingen människa här.

Under Migrationsverkets långa process uppmärksammades Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot var först med att berätta.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella till Arbetaren i april.

Stora brister i hanteringen av Bellas ärende

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling alls till PKK längre men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

Silas Aliki. Foto: TT

Silas Aliki, som har företrätt Aksoy under processen, har tidigare understrukit att det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. En person som är kurd, transkvinna, medialt uppmärksammad aktivist, och som dessutom redan utsatts för övergrepp i hemlandet, bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet.

Nu kommer Sverige att försöka verkställa utvisningen, säger Silas Aliki till Arbetaren.

– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet.

Fotnot. savebella.org uppdateras det löpande om vad som händer i Bellas fall och vad den som vill engagera sig kan göra för att hjälpa henne. På lördag klockan 15.00 arrangeras en demonstration utanför förvaret i Märsta.

Publicerad
2 weeks sedan
Statsminister Ulf Kristersson (M) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) besöker Charlottendal bussdepå i Gustavsberg.
Kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Ulf Kristersson i samband med att Tidöregeringen meddelade att biljettpriserna för kollektivtrafiken kapas i ett halvår. Foto: Christine Olsson/ TT

Halva priset i kollektiv­trafiken – kör bara kör!

”Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.” Sara Vestberg och John Nordmark, före detta bussförare, om varför Ulf Kristersson och Ebba Busch måste göra en riktig satsning på kollektivtrafiken.

I 30 års tid har vi fått höra att det inte finns pengar till stora offentliga satsningar. Inga pengar till billigare kollektivtrafik. Inga pengar till bättre löner och arbetsvillkor för de som håller samhället rullande. Inga pengar till satsningar som omfördelar från de rikaste till vanligt folk.

Men plötsligt händer det. Staten har råd att halvera priset i kollektivtrafiken under ett halvår. Bra! Äntligen visar man att det faktiskt går.

Så fortsätt då. Gör satsningen permanent. Dubbla eller tredubbla investeringarna. Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.

Tuff arbetsmiljö för busschaufförer

När Ebba, Ulf och andra politiker får chansen att visa hur “folkliga” de är genom att provköra buss, romantiserar de samtidigt ett yrke vars villkor de själva varit med och försämrat. Politikerna poserar gärna i förarsätet för en dag. Men de som faktiskt kör bussarna varje dag är ofta utlandsfödda arbetare – samma människor som Uffe och Ebba vill utvisa.

Privatiserad kollektivtrafik, stress, osäkra scheman, försämrad strejkrätt och en arbetsmiljö som gör det svårt – särskilt för kvinnor och småbarnsföräldrar – att stanna kvar i yrket.

Vill ni visa respekt för ett samhällsviktigt arbete? Då krävs mer än ett kamerabesök i förarhytten.

En riktig satsning på kollektivtrafiken skulle ge fler resenärer, fler avgångar, fler jobb och bättre villkor för arbetarna. Fler unga skulle kunna söka sig till yrket. Fler skulle kunna kombinera arbete med familjeliv. Kollektivtrafiken är en avgörande del av människors vardag – och den måste fungera.

I klimatkrisen är detta helt nödvändigt.

Samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kollektivtrafiken

I ett Sverige där ojämlikheten är på samma nivå som i Saudiarabien, Sydafrika, Ryssland och Brasilien behövs investeringar som faktiskt förbättrar livet för vanligt folk.

Och i en tid av höjd beredskap behövs robusta offentliga system. Titta på Ukrainas järnväg under Rysslands anfallskrig – fungerande kollektivtrafik och järnväg är samhällsbärande.

Allt detta skulle göra människors liv bättre. Det skulle dessutom vara samhällsekonomiskt lönsamt.

Så vad finns det egentligen att invända mot?

Kör bara kör.

Sara Vestberg, fd bussförare och masterstudent på Försvarshögskolan
John Nordmark, fd bussförare och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Libanon
Räddningsarbetare letar kroppar efter en annan israelisk attack mot Libanon förra veckan. Foto: Mohammed Zaatari/TT

Nya israeliska attacker mot Libanon: Tolv döda bara i natt

Israel fortsätter sina dödliga attacker mot Libanon. Under natten mot i tisdags dödades minst tolv personer efter en militäroffensiv mot en libanesisk by i Bekaadalen.

Attacken skedde sent på måndagskvällen lokal tid. Strax innan hade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som av den internationella brottmålsdomstolen ICC anklagas för brott mot mänskligheten, beordrat militären att ”accelerera sina insatser” i Libanon.

Minst tolv personer ska ha dödats, enligt uppgifter från Libanons statliga nyhetsbyrå. Samtidigt uppger också den libanesiska shiamilisen Hizbollah att de genomfört drönarattacker mot israeliska militäranläggningar. Där finns än så länge inga uppgifter om några skadade eller döda.

Publicerad
3 weeks sedan
Reza Pahlavi
Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning, skriver Hasse-Nima Golkar. Foto: Markus Schreiber /AP/TT

”Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran”

Under åren som ledde fram till kriget 2026 introducerades Reza Pahlavi gradvis i västerländska medier som ”oppositionens färdiga ansikte”. Denna mediala representation uppstod inte ur social organisering inne i Iran, utan snarare genom kopplingen mellan lobbyistnätverk, persiskspråkiga medier utomlands och västs behov av ett ”hanterbart alternativ”. Detta projekt, menar Hasse-Nima Golkar, vilade på två huvudsakliga pelare: nostalgi för Pahlavi-eran samt rädsla för kollaps och instabilitet.

För en del av den urbana medelklassen och en yngre generation utan direkt erfarenhet av det kungliga diktatoriska styret har bilden av Pahlavis kommit att förknippas med stabilitet, modernisering och goda relationer med väst. Denna bild suddar dock medvetet ut historien om det organiserade förtrycket av arbetarklassen, anarkistiska och radikala vänsterkrafter, folkliga rörelser, och andra under monarkin.

Ur ett anarko-syndikalistiskt perspektiv var Pahlavi-monarkin inte en symbol för utveckling, utan en del av processen att integrera Iran i den globala ordningen. En ordning som byggde på armén, säkerhetspolisen och undertryckandet av oberoende fackföreningar. Och monarkismen i dagens Iran vilar, trots all sin mediepropaganda, fortfarande på tre pelare: vertikal auktoritet (hierarki); centraliserad (fascistisk) nationalism; och en kapitalistisk ekonomi beroende av den globala ordningen.

Mänsklig frihet inte kommer inte ovanifrån

Det som blev tydligt i samband med kriget och Irans politiska kris var inte bara erosionen av den styrande islamisk-shiitiska staten, utan också den djupa krisen i själva begreppet ”alternativ”. Det iranska samhället stod under samtidigt tryck från inhemskt förtryck, utländskt krig, politisk-ekonomisk kollaps och informationskrigföring. I detta läge framträdde delar av exiloppositionen — särskilt den högerextrema monarkistiska strömningen kring Reza Pahlavi — inte som en kraft för befrielse, utan som en kraft för att begränsa och avleda det sociala upproret. 

Detta är ingen tillfällighet. Monarkismen, även i sin samtida ”moderna” och mediepaketerade form, bär fortfarande på samma logik som Michail Bakunin varnade för för mer än ett sekel sedan: reproduktionen av auktoritet genom löften om ordning, säkerhet och nationell räddnin. Mänsklig frihet kommer inte ovanifrån, utan endast underifrån, född ur vanliga människors direkta handlingar.

Men monarkismen, även när den talar om ”demokrati”, betraktar fortfarande politik som något som tillhör eliter, dynastier och statliga förvaltar.

Kriget blev sanningens ögonblick

Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning. Det är alltså ingen fortsättning på den radikala rörelsen ”Kvinna–Liv–Frihet”, utan snarare ett försök att begränsa dess revolutionära potential. För en rörelse som kan bygga råd, organisera generalstrejker och skapa former av social självorganisering-självförvaltning kommer inte längre att behöva en ”prins”.

Före kriget försökte vissa monarkister framställa sig som demokratiska, människorättsinriktade och nationella. Men kriget blev sanningens ögonblick och ledde till en historisk skam för dem. När bomber föll över iranska städer förblev stora delar av högeroppositionen i exil inte bara tysta, de uppmuntrade öppet attackerna. Bilderna och videorna där amerikanska och israeliska flaggor höjdes bredvid slogans som ”Leve Shahen” var inte bara ett propagandamisstag, de markerade ögonblicket då monarkismen fullständigt integrerades i den imperialistiska krigsmaskinen.

I åratal beskrev dessa krafter ekonomiska sanktioner som ”smart press”, de kallade förstörelsen av infrastruktur för ”frihetens pris” och de reducerade arbetarnas, barnens och vanliga människors död till konsekvenserna av en ”övergångsfas”. Men för de flesta människor inne i Iran var sanningen tydlig: en kraft som bygger frihet på ruinerna av offentlig infrastruktur och bombade hem söker inte frihet, den profiterar på och förmedlar krig. Reza Pahlavi står just här som en säkerhetsventil för den globala ordningen för att begränsa möjligheten till social revolution i Iran.

Här är Emma Goldmans kritik fortfarande viktig. Hon varnade upprepade gånger för att nationalism och militarism, även när de uttrycks i ”frihetens” språk, i slutändan förvandlar människor till bränsle för statens maskineri. 

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst

Västmakterna söker inte social revolution i Iran. Det de vill ha är en kontrollerad maktöverföring. En förändring som bevarar kapitalets ordning, militärens struktur och regionens geopolitiska position. Därför lyfte västerländska mainstreammedier fram Reza Pahlavi som oppositionens naturliga ledare, medan de verkliga krafterna för socialt motstånd — arbetare, lärare, kvinnor, pensionärer, studenter och lokala aktivister — trängdes undan till marginalerna.

Pahlavi-projektet söker inte direktdemokrati, utan en rekonstruktion av den centraliserade nationalstaten. Samma modell som i hela Mellanöstern konsekvent har lett till repression av motståndare: arbetare, etniska grupper, kvinnor, studenter, LGBTQIA+-grupper och andra.

Monarkismen försöker övertyga människor om att problemet endast är Islamiska republikens existens och att frihet, jämlikhet och rättvisa kommer att uppstå genom att ändra flaggan, nationalsången och härskarens ansikte. Men den historiska erfarenhet säger något annat. Om det kapitalistiska systemet förblir intakt, klassojämlikheten förblir intakt, militären förblir intakt, maktkoncentrationen förblir intakt och människor endast röstar vartannat eller vart fjärde år, då kommer despotismen att reproduceras, även om kronan ersätter turbanen.

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst, utan i förstörelsen av alla relationer av dominans och auktoritet. Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS av SAC Syndikalisterna.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan

Podden besöker Skogen i Göteborg

Podden besöker Skogen i Göteborg

På kulturplatsen Skogen i Göteborg vill man komma bort från konsten som konsumtionsvara. I det fjärde avsnittet av Kulturplats pratar vi med Johan Forsman och Patricia Vane, som är konstnärlig ledare respektive verksamhetsledare på Skogen i Göteborg.

Foto: Pia Nordin

Intervjun tar avstamp i Skogens foajé, hur man välkomnar människor är viktigt, menar Patricia Vane och Johan Forsman, de vill komma bort från att se konsten som produkt och således även besökarna som konsumenter.

– Egentligen tillhör konsten mänskligheten, säger Johan Forsman.

Patricia Vane håller med.

– Konsten som gemensam resurs är på ett sätt väldigt självklart, men vi har tappat det, och det gäller inte bara konsten.

Skogen – del av initiativet Samarbetet

Hon beskriver att hon sökte sig till Skogen då hon sökte ett rum där konsten blev ett sätt att komma närmre varandra, i stället för ett rum som bara pratar med sig självt.

I avsnittet diskuteras hur samarbeten kan skapa resiliens för såväl kulturen och samhället. Skogen är del av initiativet Samarbetet som kopplar samman olika platser för konst, odling och andra självorganiserade initiativ.

Johan Forsman anser att kulturfältet tenderar att bli pseudopolitiskt.

– Det intressanta politiska arbetet är hur vi ger möjlighet till människor att organisera sig. Skogen är en plats där flera konstdicipliner möts, här finns både en scen, tryckeri och plats för studiegrupper.

Publicerad