På morgonen den 30 april stod en stor grupp sjuksköterskor på Västerås Lasarett med ifyllda uppsägningsblanketter i händerna, men bara en av dem valde att faktiskt lämna in den till sin arbetsgivare.
– Jag ville stå för mitt ord även om det är en stor sorg att behöva lämna sin arbetsplats och chansen att bli återanställd är minimal, säger Rolf Forslund som är en av initiativtagarna till Löneupproret.
– Även om jag har förståelse för mina kollegors beslut hade det behövts att fler sade upp sig för att rubba det låsta läge som råder.

Eftersom Löneupproret är ett nätverk utan direkta resurser finns inga siffror på hur det ser ut i andra delar av landet, men bland Rolf Forslunds egna kollegor valde samtliga att ge Vårdförbundet en chans till att driva stridsåtgärden vidare. Sjuksköterskan Maria Lindgren var en av de första att skriva på upproret och när Arbetaren ringer upp henne sitter hon som strejkvakt utanför sjukhusentrén i Västerås.
– När upproret startade i februari var Vårdförbundet i färd med att säga ja till ett riktigt skambud men nu fortsätter ju strejken och vi vet inte vad den kommer att leda till, säger Maria Lindgren.
– Jag och mina kollegor har valt att avvakta utvecklingen av konflikten, men som det ser ut nu är det högst troligt att vi också säger upp oss om några veckor.

På måndagen togs ytterligare drygt 4 300 medlemmar i Vårdförbundet ut i strejk och stridåtgärden omfattar nu totalt 7 150 anställda. Hot om massuppsägning är dock inget alternativ för Vårdförbundet.
– Vi kan inte uppmana till otillåtna stridåtgärder, men visst har jag förståelse för att människor är frustrerade och funderar på om det är värt att fortsätta arbeta som sjuksköterskor med de här lönerna, säger Anna Nybom Chance från Vårdförbundet.
Om ingen uppgörelse kommer till stånd träder ett tredje varsel i kraft den 16 maj och Anna Nybom Chance konstaterar att allmänhetens stöd antagligen kommer att minska ju längre strejken pågår.