Den unge pojken vänder sig inte om. Han sitter med ryggen emot oss, på en låg mur vid byns sista utpost, innan den branta dalgången tar vid. Han håller sig alldeles stilla. Vi rör oss bakom honom, pekar och pratar, blickar mot kullarna vid solnedgångens horisont, ser gränsposteringarnas antenner, följer den ringlande väg som markerar Blå Linjen och föreställer oss hur det såg ut den där dagen när ett lokalt Hizbollah-kommando följde sin stående order: ta chansen när fienden sänker sin gard och släpade hem två israeliska soldater från andra sidan. Men den unge pojken rör sig inte. Vad ser han framför sig?
Inte förrän vi ger oss av vrider han på huvudet och säger, med en antydan till leende, maa’salam, gå i frid.
Kullarna runt Aita al Shaab är märkligt djupgröna; märkligt för att vara Mellanöstern mitt i sommaren. Men för ett år sedan fanns ingen grönska här. Bybor berättar att när de kom tillbaka efter kriget var kullarna sotiga, gråa av dammet från de sönderbombade husen, av askan från de bränder som armén tänt i lundarna för att beröva motståndet skydd.
Grönskan tycks vara det första som har återuppstått. Ett år efter att 85 procent av byn maldes till grushögar är Aita al Shaab fortfarande en enda stor byggarbetsplats. Stenar staplas, cement blandas, murbruk packas och verandor mäts ut tills mörkret har lagt sig; i vissa kvarter är husen snart färdiga för inflyttning, och man kan höra vänner lyckönska varandra med ett mabrouk al beit, grattis till huset. En äldre man har i stället förlorat sitt hus. Det rasade tidigare på dagen. Hans familj stannade under samma tak i alla de 34 dagar kriget varade, de kramade hårt om varandra, taket föll in och ”vi förlorade en”; i ett års tid har han sedan försökt rädda sitt hem, staga upp taket utifrån de väggar som klarade sig stående. Idag gav de plötsligt vika. Ännu en familj måste börja om från grunden.
De kritvita ränderna från Israels stridsvagnar streckar Aita al Shaabs asfalt. En glassbil rullar över dem. Den ger ifrån sig en plåtaktig, skramlig melodi.
Aita al Shaab är en legend. Det var några av invånarna här som såg chansen i sina kikare, drog på sig militärkläderna på morgonen den 12 juli 2006, smög över gränsen, överrumplade patrullen och utlöste några timmar av karnevalsyra i det shiamuslimska Libanon: detta var Operation Infriat Löfte, som äntligen skulle tvinga Israel att släppa sina libanesiska fångar. Det var här som grannpatrullens Merkava – världens hårdast bepansrade stridsvagn – tog upp jakten på kidnapparna och dundrade rakt in i en mina. Besättningen dödades omedelbart; en skräckslagen israelisk armé höll sig borta från libanesisk mark i mer än två veckor. Det var här de första bomberna föll. Israel satsade allt – bokstavligen: ny ammunition måste eftersändas från USA – för att utplåna Hizbollah från luften, och Aita al Shaab bäddades in i oräkneliga lager av missiler och 500-kilosbomber.
Motståndet sjönk bara djupare. När Israel i slutet av juli, allt mer desperat över luftkrigets impotens, skickade in fem brigader över kullarna mot Aita al Shaab låg 100 män redo att försvara byn. De var bilmekaniker och bönder, lärare och godisförsäljare, bagare, städare, studenter. De bodde med sina familjer i de hus striden gällde, men de var inget simpelt hemvärn; bland dem fanns stridsvagnsspecialister och de redan legendariska krypskyttar som i ett intermezzo år 2004 sänkte två soldater med tre kulor på 500 meters avstånd. Nu väntade de i sina bunkrar. De hade hackat in sig på den israeliska arméns kommunikationsradio, trots att den krypterats och hoppade mellan frekvenser; de avlyssnade reservisternas telefonsamtal till sina familjer och visste vart angreppen skulle komma.
När stridsvagnskolonnerna mullrade förbi låg de stilla. I exakt rätt ögonblick hoppade de fram, avlossade sina laserstyrda missiler och sjönk åter ner i någon tunnel, dök upp bakom ett hörn i gränderna, slog ut bulldozers, krypsköt från bergstoppar och tak, stoppade den första anfallsvågen, den andra, den tredje: 34 dagar efter Operation Infriat Löfte hade Israel fortfarande inte erövrat Aita al Shaab. När vapenstilleståndet trädde i kraft lämnade världens femte starkaste armé Libanon utan att ens ha säkrat kontrollen över en enda liten by en kilometer in från gränsen. 13 av dess soldater stupade i slaget om Aita al Shaab, tiotals skadades – till dem kommer de åtta som dog den 12 juli – men under det nybyggda gravmonuments röda tegel ligger bara nio motståndsmän begravda, mitt emot lika många civila offer.
Så utropade generalsekreterare Sayyed Hassan Nasrallah, israeliska militärexperter, The Economist och miljoner araber i och utanför Libanon Hizbollah till krigets segrare.
Men det pris Aita al Shaab betalade var högt.
Åttaårige Hussein tycker inte om Hizbollah. Han tycker inte om Nasrallah. Han tycker inte om Israel heller: den enda han tycker om är mamma. Han springer runt och sopar en dåligt pumpad fotboll framför sig, ryckig, orolig. Hans pappa var en av de nio martyrerna från motståndet, en omtyckt geografilärare som efterlämnat en familj i kris.
Hizbollahs gula flagga vajar också från detta tak. Partiet sörjer för familjens ekonomi, liksom för så många andra som förlorat sin försörjning. I fredstid är basen för de 8 000 invånarna odlingen av tobak, den gröda som ger bäst inkomst här; också nu syns kastanjebruna buntar av tobaksblad hänga på tork i solen, och under verandornas skuggande klängväxter sitter familjer och fäster gröna, nyskördade blad på snören.
Men detta år är en stor del av skörden bortom räckhåll. Klusterbomber ligger kvar som osynliga mattor över kullarna runt byn. De sista tre dagarna av kriget, när vapenstilleståndet redan var framförhandlat och Hizbollahs seger i praktiken avgjord, hällde Israel ut mellan en och fyra miljoner klusterbombspaket över södra Libanon, utan att det hade någon som helst militär betydelse. På 72 timmar överträffades därmed, enligt FN, alla andra konflikter i modern tid där vapnet har använts, från Kosovo till Irak.
Ingenstans på jorden är koncentrationen av klusterbomber lika extrem.
Ett år efter kriget är en fjärdedel av södra Libanons jordbruksmark fortfarande oåtkomlig, och dödssiffran på människor som råkat utlösa bomberna – små, oskyldiga som tennisbollar – har nått 40. För någon månad sedan fick två lekande pojkar i Aita al Shaab benen bortsprängda när de sparkade till en bomb. Libanon, FN, till och med den brittiska regeringen har krävt att Israel överlämnar information om var mattorna vecklats ut för att underlätta det olidligt långsamma röjningsarbetet, som hittills bara klarat av 120 000 bomber.
Israel vägrar.
Yngst av de stridande martyrerna var Shadi. Han var 18 år. Um Shadi, hans mor, sitter på verandan i det becksvarta mörkret – elen stängs av varje kväll i Aita al Shaab – men när stearinljusen kommer fram syns rynkorna i hennes leende.
– Shadi var en öppen människa. Han tog alltid hit sina vänner och satt och rökte vattenpipa på verandan. Han var bäst i gänget på dabke-dans, han ville alltid ut och ha kul.
Um Shadi slår upp sin mobiltelefon och visar porträtt efter porträtt på sonen: sonen med vattenpipa, sonen med skolböcker, sonen med sin flickvän från den kristna grannbyn Rumeish.
– Jag var alltid mest orolig för honom av mina fem barn eftersom han var äldst. Men jag var bara orolig för att han skulle dö i olyckor, som när han stack iväg för att köra bil eller simma, jag kunde aldrig tänka mig att han skulle dö i krig. Vi visste att han var med i partiet, men vi hade ingen aning om att han hade fått så avancerad militär träning. Han brukade be mig laga mat åt sig och sina vänner, de som kom hit och rökte vattenpipa på kvällarna, och jag gjorde det alltid i tron att han skulle ut och roa sig med dem. Nu efteråt förstår jag att de skulle träna.
En israelisk dron – ett förarlöst spaningsplan – surrar i bakgrunden. Det är ett par dagar kvar till årsdagen av krigsutbrottet; i morgon sänder Hizbollahs tevestation Al-Manar en dokumentär om Shadi med foton från familjen och filmsekvenser från hans 19-årsdag, som hela byn firade med levande ljus runt gravmonumentet. Vad ska Um Shadi göra på årsdagen?
– Jag önskar att kriget bryter ut igen innan och att vi alla dör så jag slipper uppleva den dagen, säger hon och skrattar lågt. Sedan:
– Jag ska hålla mina fyra barn hårt intill mig och inte låta dem gå någonstans.
En väldig bonad med Shadis allvarliga ansikte – svarta ögon, barnlen hud, bara en fjunig antydan till mustasch – hänger över dörren till huset. Men ingenting syns av den påklistrade lycka över att barnet är martyr som västerländsk media regelmässigt rapporterar från möten med Hizbollah-familjer. Tvärtom. Shadis familj, och Aita al Shaab i allmänhet, ger intryck av att ha träffats ovanifrån av en fruktansvärd tyngd. För att hålla sig upprätta måste de uppamma varje återstående kraft, varje muskel som kan bära upp sorgen.
Aita al Shaab är en konservativ by. När vi kör genom söderns Hizbollah-trogna byar uppskattar vi att varannan kvinna bär slöja, vi ser många med utmanande klädsel – för att inte tala om de Hizbollah-styrda förorterna i Beirut där alkoholförsäljning och annan icke-islamisk kommers pågår ostört – men i Aita visar ingen kvinna så mycket som en hårtest. Ingen kvinna tar en främmande man i handen, ingen man en främmande kvinna.
Um Shadi tycker inte om det. Hennes 16-åriga dotter Shadiya, som noga följer vårt samtal, har just satt på sig slöjan efter att ha gett upp för trycket, kommentarerna, gliringarna. Um Shadi är en av de många i byn som har ett kommunistiskt förflutet. Hon uttalar fortfarande sympati för kommunismen – trots alla rykten om att kommunister förnekar gud, gifter sig med sina systrar och låter kamraterna sova med dem – men säger att hon blev mer religiös när Shadi gick med i partiet. Hon såg vilken inre styrka religionen gav.
Liksom alla andra vi talar med är Um Shadi övertygad om att kriget kommer tillbaka. Hizbollah har gått ut med bedömningen att Israel kommer att invadera igen någon gång inom sex år, och spekulationerna gäller snarast vilka som kommer att dras med: Syrien? Iran? Andra libanesiska aktörer?
Shadiya berättar om hur de flydde nedför vägen till Rumeish under ett uppehåll i bombningarna på den tredje dagen. Där är invånarna sympatiskt inställda, men längre bort i mörkret dansar ljusen från Ain Ebel, en välmående kristen by med en lång historia av att samarbeta med Israel.
Också Shadiya tillhör, självklart, Hizbollah. Unga kvinnor som hon kan få rudimentär militär träning under några månader, men de hålls utanför stridande kommandon, enligt rapporter med stor frustration som resultat.
Hon vet att israelerna kommer. Hon ler, och de svarta ögonen glittrar när hon säger:
– Låt dem komma. Jag är inte rädd. Jag är stark.
Kriget år 2006, som i Libanon går under namnet Harb al-Tummuz, ”julikriget”, avslutades utan att Israel och USA nått sitt mål: att utplåna den starkaste folkliga kraft i Mellanöstern som står emot deras intressen, som stöder det palestinska motståndet, hotar västvänliga regimer och i stället lierar sig med den antivästliga axeln Damaskus-Teheran. Hizbollah finns kvar, i högsta grad. Efter segern på slagfältet i augusti var partiet starkare än någonsin. Som den libanesiska marxisten Gilbert Achcar påpekar i sin bok The 33-Day War – Israel’s War on Hezbollah in Lebanon and its Consequences (Paradigm Publishers) betyder det – givet att motsättningarna i Mellanöstern fortsätter att fördjupas – att det bara är en fråga om tid innan en gnista får striderna att blossa upp igen, och ingen av de inblandade aktörerna tycks heller räkna med något annat. Alla planerar, förbereder sig, rustar. Det är ett säkert recept för urladdning.
Hur blir då kriget nästa gång? Israel har i ett års tid grämt sig över att megablitzen från ovan var så värdelöst oförmögen att komma åt Hizbollahs små, rörliga förband, som på mindre än 60 sekunder kunde montera en Katyusha-raket, avlossa den och försvinna innan flygvapnet hunnit lokalisera rampen; fler raketer regnade över de israeliska städerna ju längre kriget varade. Inte ens när elitsoldater flögs in till staden Tyr för en direkt räd mot ramperna i en apelsinlund och sköt ihjäl flera Hizbollah-män i en blixtrande eldstrid kunde armén inhösta resultat. Två timmar senare lobbades raketer mot Israel från samma apelsinlund igen. Den 23 juli i år bekräftade israeliska armékällor för tidningen Ha’aretz att Nasrallah har rätt när han deklarerar att Hizbollah nu inte bara har återställt sin fulla militära kapacitet, utan besitter fler raketer än före julikriget, i synnerhet de långdistansmissiler som kan nå djupt in på israeliskt territorium.
Israels svidande lärdom – offentligt deklarerad – är att nästa krig från början måste genomföras som en total, tveklös markinvasion. Det är för detta Hizbollah förbereder sig. Men det är svårare än förra gången. Mellan Israels uttåg ur södra Libanon i maj 2000 och juli förra året kunde Hizbollah varje natt, var som helst längs gränsen, bygga på sina nära 600 bunkrar upp till 40 meter under jord, utom synhåll för israeliska underrättelseagenter. Tre bunkrar delades ut till varje lokalt kommando. Det var en nyckel till ”den gudomliga segern”, an-Nasr Allah, som Hizbollah kallar utgången med anspelning på sin ledares namn. Nu är engångsnyckeln förbrukad, åtminstone längs gränsen: de flesta bunkrarna runt Aita al Shaab är urblåsta och Israel känner till koordinaterna för långt fler. Systemet är blottat.
Denna gång har inte heller Hizbollah sina hemtrakter för sig självt. Söder om Litanifloden glider ständigt konvojer från den förstärkta FN-styrkan Unifil. Före julikriget hade den ett par tusen i sina led; nu räknar den mer än 13 000 soldater från Sverige, Kina, Ghana och ytterligare 27 länder. Med vita stridsvagnar och svarta glasögon rör de sig stelt, hotfullt över vägarna. Gamla Unifil hade i regel goda relationer till lokalbefolkningen, men nu stiger klagomålen på att styrkan gör räder i hem och moskéer, skrämmer livet ur lekande barn och väcker folk på nätterna.
Exakt vilket mandat Unifil har är oklart. Israel vill helst att styrkan gör vad man själv misslyckades med – avväpnar och krossar Hizbollah – medan Hizbollah föredrar att Unifil håller sig i bakgrunden och ger ett, om än bräckligt, skydd mot nya bombkampanjer. Den FN-resolution med nummer 1701 som avslutade kriget lutar kraftigt åt de israeliska önskemålen. Men i praktiken bestäms Unifils sysslor av styrkeförhållandena på fältet, i den libanesiska politiken, i den allmänna konfrontationen mellan USA-Israel och Syrien-Iran. Hittills betyder det att Unifil inte genomfört någon generalräd mot Hizbollahs arsenaler, men inte heller stått och tittat på: Unifil söker systematiskt efter vapen. Raketer, antitankmissiler, bunkerutrustning har tagits i beslag. Dessutom har, precis som Israel begärt, den libanesiska armén stationerat ut sig i södern.
Militärt är därför Hizbollah utpressat i skuggorna. Gerillans närvaro kan visserligen avläsas i ansiktena på de män i 20-årsåldern som kör motorcykel genom Aita al Shaab, iklädda kepsar och korta, vältrimmade skägg. Men några vapen syns inte till. Alla förberedelser måste hållas gömda inför de tusentals ögon som nu patrullerar. Dessutom sker ständiga israeliska överflygningar – en vanlig dag kan flygplanen hänga två, tre timmar i libanesiskt luftrum, rekognoscera, detonera ljudbomber över städer som Tyr och simulera flygattacker – och den egna regeringen samarbetar med bland annat den tyska armén för att genskjuta leveranserna av vapen. I Aita al Shaab kalkylerar Hizbollah med att information om de militära förberedelserna – till skillnad från förra gången – når fienden.
Partiet har backat: de nya försvarslinjerna, med enligt vissa rapporter ännu djupare och mer sofistikerade anläggningar, förläggs norrut, rentav norr om Litanifloden eller i Beka’a-dalens raviner. Dit sträcker sig inte Unifils mandat. I södern är det enklast för FN-styrkan att söka igenom den öppna naturen, och följaktligen har Hizbollah sett sig tvunget att flytta in sina förråd i byarnas och städernas hus.
Hur detta påverkar utgångsläget inför nästa runda är inte säkert. Men det råder ingen tvekan om att Hizbollah bara gav ett smakprov på sin förmåga till gerillakrigföring under julikriget: mer behövdes inte för att hålla kvar Israel vid gränsen. Hizbollah satte aldrig in fler än 1 000 av sina män, medan Israel kallade in reservtrupp efter reservtrupp, som under de sista dagarna dukade under i dussintals för de plötsliga bakhållen.
En sak är därmed säker. Om den israeliska armén vill segra nästa gång måste den stålsätta sig för helt andra förluster.
Fahed har en enorm Che Guevara-tatuering på armen. Han kommer från Syrien, men arbetar sedan flera år på byggen i Libanon.
När kriget bröt ut begav han sig omedelbart mot södern.
– Jag tiggde och bad alla som gjorde motstånd – Hizbollah, Amal, kommunistpartiet – om att ge mig vapen och låta mig strida. Men jag fick bara nej.
I stället gick Fahed med i Samidoun, ”vi är ståndaktiga”, en rörelse av volontärer och vänsteraktivister som bildades akut när det stod klar att Israel ämnade lägga södra Libanon i spillror. Tillsammans med dem delade han ut mat, medicin och annan nödhjälp till flyktingar, och samma dag som vapnen tystnade kom Samidoun till Aita al Shaab för att hjälpa till med återuppbyggnaden.
– Mina föräldrar är kommunister. När kriget bröt ut var jag övertygad om att min mamma skulle uppmana mig att genast komma hem till Syrien, men i stället sade hon åt mig att åka söderut och skaffa henne en näsduk indränkt i motståndsmännens svett. Jag kunde förstås inte be rakt ut om något sådant. Men efter några veckor frågade jag försiktigt en man som jag lärt känna, han tog emot duken och kom tillbaka med den lite senare, alldeles genomblöt. Nu har min mamma ramat in den och hängt upp den på väggen därhemma.
Fahed säger att han är både kommunist och ateist, men efter ett år i Aita al Shaab har han kommit in i byn, godtagits av Hizbollah och inlett sin militära träning.
– Naturligtvis säger jag inte till dem att jag inte tror på gud, utan att jag föddes som shiamuslim. Men träningen handlar inte heller om religion. Jag vill slåss mot Israel, och eftersom ingen gör det så bra som Hizbollah är jag med dem, säger Fahed.
Samidoun har, i kamp mot vissa kontraktörer, verkat för att husen i Aita al Shaabs gamla kvarter ska återuppbyggas som de än gång stod: trångt, vindlande, svårt att behärska för en inkommande armé. Men efter ett år är inte många aktivister kvar i byn. I väntan på nästa krig arbetar i stället Fahed i grannstaden Bint Jbeil, där gulfemiratet Qatar finansierar rekonstruktionen av den fullständigt pulvriserade gamla stadskärnan.
Här ligger fortfarande madrasser, fåtöljer, leksaker utspridda under ett grått damm mellan vacklande husväggar. På en av de uppröjda tomterna drar Fahed sitt måttband under den obarmhärtiga solen.
Vi möter Abu Imad, en äldre man som visar oss runt i kvarter efter kvarter av bostadspulver. Han stannar framför en vit gruskvadrat och berättar att huset som stod där var hans föräldrars. Det var där han föddes och växte upp.
– Jag blir sorgsen när jag ser det här, men ännu mer blir jag glad. Vi drev ut Israel.
